Search

Matti Aspvik

Uskottavaa uskoa etsimässä. På jakt efter en trovärdig tro.

“Fack you” och ingen vinner!

Behovet, och rentav känslan av “Tvång” att placera folk i ett fack är påtaglig. Har försökt nedan plocka fram mina egna erfarenheter så som jag ser dem och upplever dem. Att det blir en bristfällig analys kommer ni att märka. Jag skriver ofta “av mig” och ofta blir de inte publicerade. Har för tillfället 110 opublicerade texter. Denna tycks nu bli publicerad.

Just nu känner jag att jag inte hör till något fack överhuvudtaget i de olika facken inom kristenheten. OM det fanns fack som kunde kallas “tvivel och förvirring”, eller “de som längtar tillbaka till en enkel tro”, så kanske ett sådant fack isåfall.

Just nu verkar de vanliga facken alldeles för invecklade att jag skall klara av dem och vill även bespara dem för mej. Det jag lärt mej under de senaste månaderna då jag skrivit är att det finns massor som upplever denna förvirring som jobbig. Bland dem även pastorer och andra ledare. Bilden av Kristus i offentligheten är väldigt splittrad och är de olika facken upptagna med demonerna på utsidan så lider även de egna fåren.

Men, vad handlar ett “fack” om?

Jag tror att behovet av fack, speciellt då behovet att sätta ANDRA i ett fack, handlar om rädsla. Det handlar om rädslan att mista fotfäste i de saker som man blivit lärd att är avgörande för tron. På så sätt är behovet att sätta andra i fack baserad på en genuin “tro”. Huruvida den “tron” är sund, behöver vi främst pröva framför en spegel och tja, faktiskt bibeln. Personligen tror jag den drivande faktorn i fack är mera fruktan att gå fel än upplevd kärlek i Kristus och tryggheten i Honom.

Under några år hade jag en fråga i många av mina undervisningar på olika håll, som var denna: “Vad i din tro är det som är så underbart att du önskar att alla andra skulle också må bra av att få det?” Kan vi inte svara på det mer än på en läromässig nivå dvs ge “rätt svar”, men utan verklig inre upplevelse och drivkraft, så har vi inget annat att förmedla än bokstav. Tack o lov så är detta inte hela verkligheten. Det finns liv. Såpass mycket har jag sett och ser trots mitt eget labila andliga tillstånd och lite för negativa utsikstplats. Men, jag ser också att dessa människor oftast lyser med sin frånvaro i debatterna. De är upptagna med annat. Det gör de rätt i.

Rädsla och Gudsfruktan

Rädsla, tro och det rätta förhållandet mellan dessa är svår. Bibeln lär ju att “fullkomlig kärlek driver bort all fruktan”, men också att “Gudsfruktan tillsammans med förnöjsamhet är en verklig vinning”, och “Gudsfruktan är början till vishet” osv.

I debatten verkar båda delvis just jobba med temat fruktan. Den ena driven av att bevara Gudsfruktan, den andra med att avklä tron all fruktan som får människor att må dåligt. Vi vet att också Jesus tog ställning och demonstrerade mycket denna fråga. Dels så var Han mycket tydlig med varför Han måste dö (Joh. 3:16-22) och dels så tog Han hårt itu med den tidens ledarskap som satte regelverk som bördor på folk, utan att lyfta ett finger för att hjälpa. Likaså tog Han itu med skenhelighet dvs att man putsade det yttre men det inre var något annat. Han talade också om hur den tidens andliga ledare var upptagna med att bevisa sin präktiga tro inför varann och “ta emot ära av varann” men att de saknade “faderns kärlek inom sig”. (Läs. Joh. 5:)

Så, nog finns det behov av både varning och tröst. Målet är dock att trösten når fram, inte enbart varningen. Hur och i vilken ordning är dessutom viktig.

I fack går man ofta med regelverk före relation. Med fruktan före kärlek. Man kanske motiverar det med: “Man måste först predika lag före Evangelium”. Det står ju nog att lagen “fostrar oss till Kristus”, men personligen tror jag inte det handlar om att informera människor om på vilket sätt de brutit mot alla 10 buden och att de då får en insikt om att de behöver Jesus. Personligen tror jag, och har även sett detta ofta ske i situationer där folk kommit till tro, att de nog är väldigt medvetna om sin egen otillräcklighet och själviskhet. Synden, dvs det självtillräckliga livet och tilltagande söndrighet har nog bevisat att “något är allvarlig på tok som jag inte själv kan fixa”.

Sedan är det nog tydligt i bibeln och i mitt liv att lagen ständigt fostrar till Kristus dvs visar Guds standard men OCKSÅ att det finns inget i mig som kan fixa eller förtjäna det. Mitt enda hopp är Kristus , det Han gjort och gör. Även Paulus talar om detta förhållande mellan att strävan till egenrättfärdighet och att vara “gripen av Kristus”. Förhållandet mellan dessa är en avgörande sak som bör undervisas om. Utan denna insikt florerar egenrättfärdighet och “biblisk” fräktighet i facket och den egna församlingen. Det är bara den som kommit till ändan med de egna försöken att duga och fått uppleva nåd och kärlek som kan börja förmedla nåd och kärlek. “Till detta behövs ett mirakel”, sade en gammal vän till mej.

Kyrkoherden i den församling jag hade nåden att växa upp i sedan jag kom till tro, lärde oss unga bl.a. detta: “Svara när människorna frågar och lev så att de inte kan låta bli att fråga“.

Nog har jag vänner som upplevt stor fruktan och börjat söka hjälp från Jesus, och fått det. Då var det deras eget liv som hann i kapp dem samt ord från människor som de fått uppleva att älskar dem. Men det har inte skett genom att det pågår en stor offentlig kampanj där man försöker överbevisa om hur vissa synder stänger en ut från Guds Rike innan de ens ha hört om Jesus. Det är inte så konstigt att fortfarande så kommer ca. 90 till tro genom en vän. En som man kan sitta och “äta måltid med”, liksom Jesus gjorde.

Allt detta tal om “Jag säger dej sanningen för att jag älskar dej”, köper jag inte. Inte i den form som denna kärlek paketeras idag i offentligheten utan att se ansikten av dem man så högt “älskar”.

Det behövs “Gudsfruktan”, som respekt inför det faktum att det kommer en dag en dom, att det finns två utgångar ur livet och en väg tillbaka även för den som tror att falla i. Det finns som Jesus och Apostlarna varnar för, ett “avfall”. Det finns falska lärare, apostlar och profeter som skall föra väldigt många vilse. Många som t.o.m. kommer att komma inför Jesus med sina bevis för att de utfört andliga saker i Jesus namn. Ändå kommer Han att säga till dem “Jag har aldrig känt er”. Så, nog finns det olika saker som församlingen behöver varnas för. Men dessa varningar måste falla i den jordmånen där man långt innan varit- och fortfarande är, upptagen med att lära ut vilka “pengar´som är äkta”, inte vara upptagen med vilka som är falska. Falska sedlar kan avslöjas bara om man känner väl äkta.

Många vet idag mer om hur de skall varna om farorna med falsk tro, men vet inte hur de skall förmedla äkta. Man vet hur man skall förmedla saker att vara rädd för, men inte lever i relationer som visar hur det ser ut att vara älskad och leva livet då “fullkomlig kärlek har drivit bort fruktan”.

Varningar och förmaningar har sin plats men, idag då alla har möjlighet att bygga en “predikstol” åt sig på nätet (även jag är skyldig), så fylls den av en förvirrande otydlig massa av varning och tröst som äter upp varann, eller får en att dra sig in djupare i ett fack.

Personligen tror jag att obekväma sanningar behöver erfarenhet av kärlek och acceptans för att nå fram. Annars kräver vi höjdhopp av nån som inte fått lära sig den sanning som Jesus också lärde dvs “Utan mig kan ni ingenting göra”.

Jag själv drabbas av rädsla titt som tätt. Ja har alldeles för ofta en rädsla och ångest över att inte “duga”. Dels för att jag dels blivit utestängd av dem vars fack jag inte längre passade in i och det tar sin tid att komma över. Oberoende hur patetikst nån kan tycka jag är som upplever det så. Dels så drar jag mej undan. Vilket inte är nödvändigtvis alltid så bra.

En deprimerad människa lever inte alltid i verkligheten (gäller förstås även icke deprimerade) då det gäller de negativa sakernas verkliga omfattning och konsekvens. Även om jag vet detta och i mitt arbete ständigt försöker tala in i andra människors liv att den negativa bild de har av sig själv inte är hela verkligheten och mesta av allt att deras tidigare misslyckanden är inget som skall definiera deras värde och möjligheter att få en bra farmtid.

Tvärsäkerhet

“Väggarna” i ett fack består av tvärsäkerhet i vissa saker som utvalts att vara avgörande för en ren genuin tro, som förstås alla inom facket skall ha och skall ha en rädsla att förlora. Det går mycket energi, tid och resurser att kämpa för denna rena och säkra tro. Speciellt då man anser- ,eller åtmintone med sina val visar, att fienden är utanför det egna facket. Det facket ges ett namn som skiljer facken åt, även om det finns 1000 saker i det andra facket som förenar så skall det som skiljer dem åt ställas fram vid fackets dörr som lösen för att komma in.

Inom facket finns många olika syn på saker. Det finns även stora pågående “misslyckanden” som även kallas “utövande av synd”. Men, man talar inte om dessa och tas det upp i en FB debatt varför man inte talar om detta så svarar man inte på dem. Troligtvis för att man inte vill såra dem inom det egna facket som detta berör. Tyvärr glömmer man möjligheten att det inom facket finns de vars barn kommit ut med att vara homosexuella. Men, så länge man inte vet om det behöver man inte tänka vad man säger offentligt. När man sedan fgår veta det är länge sedan borta. Efter det är det patetiskt att säga “Gud älskar dej, du är välkommen som du är”.

Fackets uppgift inifrån sedd är att skydda den rena tron men också facket i sig, som man ser som Guds stora gåva. Typiskt för facket är att facket med tiden utvecklat ett egenvärde och när det värdet blir stort nog så blir det egentligen själva facket man kämpar för. Den trygghet och kontiunitet som fackets väggar med dess gemenskap bjuder blir liksom en räddningskapsel som skall “konservera” det äkta i tron fram tills domens dag.

Detta leder till att de svåra sakerna, dem man tvivlar på, dem man misslyckats i, dem man inte kan ge ett svar på, dem man inte kan ge vägledning i som går att leva med, dem tar man inte upp. “Synderna” och “oliktänkande” inom de egna väggarna är ok och går att “leva med” så länge det inte är ett hot mot fackets stabilitet och skenbara “enhet”. Enhet är skenbart då de som hamnar emellan försvinner tyst.

Fackets trygghet och trovärdighet ligger alltså i tilliten till den egna tron. Man liksom “tror på sin egen tro” i det som är “avgörande”. Bibeltroende har ersatt Jesus troende då det gäller den offentliga bilden. Man måste helt enkelt tro så och handla därefter, eftersom facket är hotad utifrån. De som ifrågasätter för mycket, måste snabbt placeras i nån form av “avfällings” fack för då behöver man inte ta ställning till de frågor som ställts. Då speciellt frågor som är bokstav + praxis. Till det mesta finns nog en “bibelförklaring”, ett “rätt svar”, eller förklaring “varför detta inte skall följas bokstavligt medan det andra skall”. En sådan vägledning saknas ofta som skulle hjälpa den som frågar att ta del av gemenskapen och lugn och ro bli först rotad i Kristus och relation, inte facket.

Det är stor skillnad i den “frid” man får i sin tro genom att fylla fackets krav för “ren tro” i avgörande saker, och den frid som kommer av att man inser vem man är i Kristus.

Fack blir därför ofta murar som växer, inte enbart gentemot andra religiösa fack, utan även gentemot dem som kyrkan i första hand existerar för. De som saknar hoppet i Kristus. Många är även de som ser den offentliga “fack” kampen som rätt så underhållande. Då menar jag inte viss sorts media, som rentav gräver fram- och rubricerar felsteg inom kyrkan för sin egen vinning och behov av att placera alla kristna i ett fack som idioter. De verkar ibland älska konflikten. Förstås, det ger ju synlighet och media i olika former är verktyget de olika facken är beroende av för att föra fram fackens trovärdighet till de inom den egna facken. Förutom de egna möten är media det vapen man demoniserar det andra facken med.

Självtillräckliga fack

Demonisering av andra fack leder till att man inte kan tänka sig att det andra facket “skulle ha något att lära oss“. Det blir liksom så att “Om du inte är helt för oss så är du emot oss”. I social media syns detta tydligt i hur man “gillar” och inte gillar.

Då man är inom ett fack så kan man heller inte t.ex. dela en artikel eller inlägg av nån som har 10 synpunkter som man själv borde ta till sig om den personen har en avikande eller ens frågande inställning till en av de “avgörande sakerna”. Har du te.x. i nån av debatterna som pågår, hört uttryck som “I dendär frågan har du rätt. Där har vi missat och har mycket ännu att lära oss av er“. Likaså hör man sällan uttryck som “Jag vet inte hur vi skall göra detta i praktiken med de människor vi leder. Vi har inte svar på det“. Istället handlar sgs alla debatter om att bevisa den andra fel och mindre trovärdig.

Tänk hur mycket bra man kunde åstadkomma om man i varje församling hade som söndagens tema ens en enda gång om året “Vad vi kan lära oss av dem som vi inte är överrens med om i detta”. Men, detta vågar man inte. Risken finns ju att folk börjar tänka själva och inse hur mycket bra det finns i andra fack som vi går miste om genom att lägga all tid att bevisa dem ha fel i vissa frågor.

Igen en gång missar man bitar an kunde lära sig av “äkta pengar” då man är upptagen med grannens falska synvinklar. Ingen församling har hela bilden. Gud har gett gåvan av visheten i Kristus till sin kropp, inte ett enskilt samfund.

Jag vet te.x. många som de bibeltroende ser som liberala är mer bibliska och Kristuslika i än de bibeltrogna. Både i hur man ber för dem som tänker annorlunda och för övrigt talar om de andra. Jag vet också att det finns många som själva kallar sig bibeltroende men inte håller alls med om den “offentlighetsprincipen” som man försvarar all detta offentliga varnande med. Det finns bibeltroende ledare som förmanat flere av dessa i offentligheten att läsa sin bibel för att inse att varken Jesus eller Apotlarna betedde sig i offentligheten som de gör. Men det tas inte emot för “sanningen skall ju göra en fri” säger de och “vi vill inte ha blod på våra händer”.

Fack gör en alltså väldigt selektiv och defensiv och därmed hemmablind. Ja t.o.m. så blind att man kan börja tumma på sin egen “bibliskhet” eller på samma sätt inte inser att en liberalism är väldigt hård, intolerant och “dogmatiskt” i en låst position.

Ett exempel på hur det “bibliska” blivit mer dogmatiskt än praktiskt fick jag se inom en organisation där man höll på att formulera strategin och förtydliga sin lärogrund. Detta skulle tryckas i en skrift som skulle främst delas ut inom det egna facket. Mina ögon fastnade på det avsnitt som handlade om mission och att nå nya. I Matt. 28:16-22, dvs missionsbefallningen, står det om uppdraget bl.a. “och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er att hålla …”. I häftet som skulle ges ut stod detta uttryckt i formen “lära VAD de skall hålla“.

Enligt mej är just detta en frukt av fack tänkandet. Då man är defensiv och mera upptagna med andras “demoner” så blir man dogmatisk och moralisk. Då känner man sig tvungen att ständigt utrusta sina egna med Apologetiska verktyg som försvar mot det “rena” man ännu förvaltar. “Förfallet” måste liksom kämpas emot och skydda sig för. Då blir missionssbefallningen även i praktiken “information” då den var tänkt att utövas genom “relation” (jmf. 2 Tim. 3:10-17). Man bygger upp en stor byggnad som heter “bibelns trovärdighet” men bygger väldigt få broar där det egna genomskinliga livet skulle visa på vad det hopp i Kristus är för oss som tror och kan bli för den som saknar hopp.

Vem vinner?

Skulle jag vara fienden så skulle jag vara väldigt nöjd att följa med det som sker. OM vi nu skall skylla på honom det vi själva klarar av, så kan man säga att han lyckats mycket väl med att få Guds arme att strida sinsemellan och skjuta varann inför världen, och inte bara det, även skjuta ner de som redan är nerskjutna. Nån lär ha sagt att kyrkan är den enda armen i världen som skjuter sina egna fallna soldater.
Nu hävdar förstås nån, och helt riktigt, att detta inte är hela bilden, att det visst finns massor av genuin tro. Visst! Men, den offentliga snedvridna bilden är större, och mer destruktiv och splittrad än någonsin och det görs förhållandevis väldigt lite för att rätta till det på ett konstriuktivt sätt. Förut for man till kyrkan, köpte en bok eller i vissa fall frågade en troende vän om man ville veta vad de kristna tror på och vad som är viktigt. Nu går man till nätet, eller rättare sagt så behöver man inte ens gå någonstans. Enbart öppna en “sida” i medierna . “Eipäs juupas is the new welcome”

Hur många av dem som inte tidigare ha kännt behov av Kristus, har tagit kontakt med de bibeltrogna under denna debatt och sagt typ: “Jag är så tacksam att du varnade mej i insändaren och på nätet om helvetet. Nu vill jag ge mitt liv till Jesus?”

Samma fråga, men på ett annat sätt, kunde man fråga dem som oijar sig över de bibeltrognas hårdhet och kärlekslöshet. Hur många är det som under denna debatt har tagit kontakt och sagt “Jag är så glad att du presenterade åt mej den verkliga Jesus. Nu förstår jag varför jag behöver Honom och jag vill nu tro och följa Honom”.

Själv måste jag också ställa mej denna fråga. Speciellt då jag så ofta drivs av min besvikelse över kristenheten. Min egen och andras. Blir lätt alldelse för negativ och uppgiven. Varje dag är en kamp, vinst och förlust, mot bitterhet, förvirring och uppgivenhet i tron. Varje dag påminns jag av det faktum att facket jag fanns i, med alla dess platformer till att utöva mina gåvor och min kallelse är borta och hur jag sörjer över detta. Så, inte har jag allt på klart. Mycket av det jag skriver här är uttryck för min förvirring och försök att förstå och bearbeta. All jag skriver blir inte konstruktivt.

Vägen vidare?

Många troende är förvirrade i dagens debatt klimat. Både vad gäller det som sägs och som blir osagd. Många har uttryck behovet av möjligheten att kunna fråga och söka svar utan att “skyttegravarna” grävs. Ett tillfälle där alla kunde utgå från att “vi vet inte allt men detta har vi kommit fram hittills”. Just nu tycks det vara svårt att få något sådant till stånd. Men, ledare i församlingar kunde börja med att samla den egna församlingen till att tala om detta, hur förhålla sig till debatten, den offentliga bilden, hur bete sig i FB, hur bemöta oliktänkande och allt detta i förhållande till uppdraget.

Just nu borde alla, som hävdar att kyrkans existensberättigande bygger på förvaltande av att förmedla Evangeliet, sätta sig ner, se på sig själv, sin “verksamhet” och prioriteringar, huruvida allt detta tjänar detta syfte. Tjänar alla debatter det uppdrag vi har gentemot som saknar Kristus?

Tilläggas bör att jag också upplever ett förfall i just varför kyrkan finns. Många röster talar med en ton som säger att kyrkan tillhör folket och folket skall säga vad den skall syssla med och tala om. Man kanske inbillar att kyrkan då kommer att locka mera folk. Kankske det, fast jag tvekar. Målet är ju inte att samal så mycket folk som möjligt. Målet är att vinna människor för Kristus och göra lärjungar av dem.

Men även här borde man lyssna mer än försöka bevisa den andre fel. Jag vet av många som börjat tala såhär, som i tiden genomgått svåra kriser men som bara mött “rätta svar” och drivits endera till att helt dra sig undan eller “växa” i en helt annan riktning där tron kan överleva. Många av dessa vet jag har en tydlig Kristen bekännelse med Jesus som deras enda hopp och en livsstil som lärjunge.

Tro inte för en sekund att alla, om ens de flesta. liberala är nån sort “onda” och “gudsförnekande” folk. Många av dem är de som varit i ett “biblikst” fack där man inte fick jobba med de svåra frågorna och missbruken, utan att bli nertystad och dömd.

Tro inte heller för en sekund att alla som ser bibeln som Guds ord bara håller på med moralfrågor. Det finns många som inte gör det och de är upptagna med att leva livet och bygga relationer.

Jag vill tro! Jag vill tro att det finns en framtid och ett hopp för en kyrka (inte i meningen samfund) som skulle kunna jobba såpass mycket tillsammans att Kristus blir känd. Detta måste börja med mej, dej och den lokala gemenskap vi är i. Om det sedan är ett fack eller ej.

Vi behöver bli igen drivna av att vi är äslkade. Att “ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son … “, skall vara det som förenar tillräckligt. I annat fall kan det enda som kommer höras tydligt vid domedagen vara “Fack you”.

Advertisements

Får kyrkans budskap vara obekvämt?

Oh Fack! Jag undviker så långt det går att delta i pågående debatten av olika orsaker. Dels för att jag inte vill bli placerad i en fack. Vilket förstås är svårt att undgå då så många känner ett inre tvång att placera en in i nåndera, så att man kan aktivera nån form av demonisering av ens tro och på sätt inte behöver lyssna. Enbart argumentera emot.

Men jag läser nog en hel del och försöker lyssna in och förstå vad som är rätt. Väldigt svårt är det att hitta en väg där man kunde undvika splittring.

Här är (igen) “lite” tankar om hur jag ser på läget.

Enhet är i bibeln ett viktigt tema och även på många sätt avgörande för att vårt uppdrag som kyrka skall lyckas. Tror dock att vi ofta inte ser skillnaden mellan “enhetens ande” och “Andens enhet”. Det första handlar om konsensus medlemmar emellan, ofta till ett högt pris, medan det andra handlar om en enhet som grundar sig på en gemensam insikt över att kyrkan inte tillhör människor och deras önskningar, utan är Kristi kropp som ägs av huvudet själv dvs Kristus. All verklig enhet handlar alltså om att söka förstå vad huvudet vill med det som är Hans. Förlorar vi detta så har vi valt en väg som leder till att vi slutar vara kristi kropp och på huvudets plats hittar vi demokrati och konsensus. I detta har bibeln en avgörande roll.

Men, tror inte att vi någonsin kan bli en kyrka som i varje detalj kan överföra t.ex. NT;s församlingsliv till vår tid. Isåfall har vi nog massor att göra oberoende hur bibliska vi påstår oss vara. Såpass mycket avvikande finns i mitt eget liv och i de församlingar jag fått vara med och tjäna allt mellan Helsingfors i söder och Torneå i norr. Detta över språk- och samfundsgränser samt i organisationer. Tyvärr så är det ofta så att tävlan mellan samfund gör oss blinda för de egna avvikkelserna då vi är så upptagna med att bevisa andras. Detta inkluderas minsann även i min egen lista av högmod och syndameriter. Har ju bl.a. skrivit mej ur skyrkan och varit med och starta en ny mm. Har nog under vissa tider ansett mig vara kyrkans enda hopp med mina insikter (lite karrikerat, men ändå).

Då blir den stora frågan vad som är vägen till en Andens enhet? I denna debatt verkar den ena parten tro att det är synen på bibeln som är det avgörande. Kan hålla med att den är ytterst viktig och avgörande men tror inte att den är avgörande på det sätt den ofta framställs. Det avgörande är inte synen på bibeln utan synen på Kristus, som förstås förmedlas i bibeln. Då menar jag Hans person, Hans roll i mitt liv, synen på mig själv och andra i relation till detta. Verklig enhet kring ordet är kring ordet som blev kött, inte ordet som blev bokstav. Utan enhet Kring Kristus kan vi inte se oss själva och varann på ett tillräckligt sunt sätt att vi skulle klara av att leva tillsammans OCH utföra det uppdrag Kristus gett oss, med rätt fokus och metod.

Det är här som jag upplever att den sk “bibeltroheten” ibland falerar idag i denna debatt. Det syns bl.a. i det att man inte är mer upptagen av att verkligen forma sina liv och gemenskapen så att det når nya. Istället är man i försvarsposition för värderingar och inte Evangeliet. Fortfarande är det, även i bästa fall, en “Kom till oss” mentalitet som råder än att man skulle utrusta människor till att dela livet med dem som saknar hopp och forma gemenskaper som kan ta emot alla sorters människor men diverse bagage, utan att som enda sak erbjuda dem “Det finns en plats i en kyrkobänk som är bara bara din“.

Vi skall enligt bibeln sprida en doft av Kristus, inte börja med bibelverser med syndakatsloger som ingen av oss kan påstå sig vara helt fri från att “utöva”. Tro handlar inte i första hand om att tro att vissa saker är synd. Jesus själv sade, “synd, ty de tror inte på mig”. Allt handlar om hur vi förhåller oss till Jesus.

Om vi då ser på andra sidan i debatten så anser jag den vara ännu mera splittrad. Då jag läser debatt trådarna så kan man tydligt se att alla kan typ vara eniga om “Hur kan de tänka så 2019”. Men, de som säger detta i en enig kör, stöttande varann, är allt från präster till ateister, som föraktar både tron och kyrkan. Fast iof sig så brukar ju nog ärliga och genomskinliga samtal ha lättare att leda till något bra. Är dock inte så säker att det är en självklarhet i detta fall.

Det som finns som en stark tråd genom debatten på denna sida är “ångesten”, “folk far illa”, “rädsla” osv. På många sätt håller jag med att det idag orsakas detta och att det inte är på Jesus hjärta att göra det. En Gud som ÄR kärleken, som gav sin son och som sade “utan mej kan ni ingenting göra”, kan ju inte samtidigt kräva prestation för att duga och njuta av att folk mår dåligt då de inte lyckas.

Men av samma orsak, dvs kärlek, tror jag heller inte att Han skyler över den verkliga sjukdomen, som är synden (Grek: “att missa målet”) och orsaken till smärta. Att Han enbart skulle kalla sin kyrka att vara den som lindrar symptom, ryms inte i bilden av Jesus. Så upplever jag dessvärre att kyrkan länge handlat för att behålla sin sociala och ekonomiska position. Att inte bli obekväm och såra nån. Även om det är Jesus som sagt de obekväma sakerna dvs de är inte kroppens utan huvudets ord.

Det är helt klart att i Jesu person och budskap finns ett tydligt element av “låt varna er” ,att vi är i allvarligt trubbel som endast Han har en lösning till och som vi behöver ta emot. Som förra kyrkoherden sa “Det är ingen tvekan om att livet har två utgångar”.

Om splittringen nu sker och det sker en tudelning mellan sk “bibeltrogna” och sk “liberala”, och de bibeltrogna fortsätter med sin “oppositions kallelse” utan att växa relationellt utåt, och den liberala sidan fortsätter att omfatta kallelsen att i allt enbart de lindra all form av smärta, så förlorar båda det som gör en kyrka till kyrka. Då slutar vara en kyrka som fyller sin funktion som Huvudet kom till jorden för och lämnade sin kropp att slutföra.

Det talas mycket idag om att allt som ”sårar” i kristen tro och orsakar ångest hos människor skall bort. I kärlekens namn förstås. Jesus är faktiskt en som ”sårat” många under sin tid på jorden och även efter det. Till den grad att i ett skede lämnade alla utom de 12 Honom pga ett “Hårt tal”.

Namnet Jesus står inte bara för den som gav oss den “barmhärtige samariten” eller den som tog sig an de svaga och de föraktade, “syndarna”, som fariseerna och de skriftlärda kallade dem. När Jesus pekade på vad deras problem var så var det att de “inte har Faderns kärlek i sig” och att “de ännu tar emot ära av varann”. De klarade alltså av att hålla framme sin präktiga tro helt utan Facebook och gillanden. Det är detta jag syftar på då jag skrev om att känna sig själv i Kristus som Grund för enhet.

Om vi ivrar mera för det skrivna ordet än att förmedla Kristus, så hörs bara präktigheten hos den som delar ordet. Ifall vi i allt försöker slipa bort det som kan orsaka fruktan eller sorg inför Gud, så förmedlar vi vår kärlek som högre än Hans.

Guds kärleks främsta och enda avgörande uttryck visades på korset. Alla annan “guds” kärlek som framhålls på bekostnad av detta upphör att vara kristendom. Även om kanske kyrkofäderna i en del saker inte var “såååå 2019” så gjorde de nog en noggrann prövning av vad som gör en kyrka till en kyrka och inte till en trevlig accepterande klubb där alla kommer till himlen.

Jag kan ha fel, men i mycket av det som sägs i debatten och som blir osagd, lutar mot det enda slutmålet, enda slutsatsen som är “universalism” dvs alla blir frälsta oberoende av tro, vilket några redan öppet bekänt på olika håll i dylika debatter. När ens egen rätts- och rättviseuppfattning inte kan omfatta eller förstå, då är det nära till hands.

EN väsentlig del av tron handlar om tiullit i saker som förståndet inte kan greppa allt. Detta måste även innefatta Gud och Rättvise problematiken. Annars reduceras Gud till en människa som vet mindre än vi “2019”.

Detta “2019” som förstås bevisar hur hög utveckling av kärlek, ansvar och vishet i speciellt relationer vi är kapabla till idag. Att vi nått nu den nivån i utvecklingen där vi faktiskt med lite rätt information kan “lyfta upp oss själva från kragen”. (Detta stycke var ironi, ifall nån missade det).

Vi behöver bara ta en diskussion med polisen och sociala sektorn i denhär staden så utmanas denna syn 10-0. Vi kanske går framåt med många innovationer men vi är fortfarande lika hjälplösa att bota det själviska hårda hjärtfel vi lider av och det meningslösa vi dras till och som förstör på så många plan. I mitt jobb ser jag spår av detta varje arbetsdag.

Det var därför Jesus kom. Han är den enda läkaren för detta hjärtfel som kan hjälpa oss. Denna hjälp tvingas inte på oss utan förmedlas i form av liv som predikar predikar att det skett och Jesu ord som förklarar vad som skett och hur man själv kan bli delaktig av det. Det var detta Jesus sände sina lärjungar ut i världen att göra. Petrus beskriver många viktiga saker om vår inre inställning, rätt fokus och hur vi skall bemöta människor :

Till sist, var alla ett i själ och sinne, visa medkänsla, älska bröderna, var barmhärtiga och ödmjuka. 9 Löna inte ont med ont eller skymf med skymf. Tvärtom skall ni välsigna, eftersom ni är kallade att ärva välsignelse. 10 Ty den som älskar livet och vill se goda dagar skall avhålla sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek.
11 Han skall vända sig bortfrån det onda och göra det goda,söka efter frid och sträva efter den. 12 Ty Herrens ögon är vändatill de rättfärdiga, och hans öron är öppna för deras böner. Men Herrens ansikte är vänt emotdem som gör det onda.
13 Vem kan göra er något ont, om ni ivrar för det goda?
14 Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. 15 Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger.
16 Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal. 17 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar.” (1 Petr. 3:15)

För många år sedan hade jag ett sommarjobb som guide i kyrkan. Jag brukade ta tillvara möjligheten att förmedla något av varför kyrkan finns genom att berätta om altartavlan där hel afrälsningshistorien fanns beskriven. En dag kom en man in som var ute och bilade i genom Finland och stack sig in för att ta en titt på kyrkan.

Han var väldigt trevlig och artig och intresserad när jag berättade om kyrkan. Även när jag satte igång med altartavlan. Skapelsen och t.o.m. den Helige Ande fick honom ännu att nicka intresserad. Men, så kom jag till korset. Då började han ropa till mej “Sairasta, tämä on ihan sairasta”.

Det hopp vi äger är Kristus. Dessutom handlar den Kristna tron om att Jesus är det enda hoppet och att Han själv sände oss ut att berätta att så är fallet, att vi behöver omvända oss till Honom och sedan börja följa honom.

Redan innan golgata fanns den stora skaran som följde Honom för det yttre Han kunde bidra med. Men när Han började tala om det inre. Om att Han själv skulle få plats i oss så att vi formas till Hans likhet. När Han började tala om att “Den som vill bevara sitt liv kommer att mista det” eller “den som mister sitt liv pga Honom och Evangeliet, skall finna det” mm. Då blev det för mycket “ångest” i uften trots allt det goda de sett Honom göra. Jesus dög och duger så länge vi får diktera villkoren. Det är där som den frälses bekännelse “Jesus är Herre avgörs”. Dock inte enbart vid det första steget utan livet igenom. Även när vi inte förstår varför det är så allvarligt med detta med synden och att ta ställning till Jesu erbjudande att lita på Honom.

Det obekväma, oberoende vilket känslonamn vi ger åt det, kan inte undvikas. Vi vill inte av naturen ge kontrollen och lita på att nån “Gud” har bättre insikt i allt än vi, och främst vad gäller vårt behov av en frälsare inför de två utgångarna ur livet.

Så tror jag vi behöver vara ärliga i denna debatt i speciellt två saker.

För det första att inför döden är vi alla “troende”. Det råder stor enhet att vi alla dör en dag. Förr eller senare. Alla har vi nån form av tröst eller så försöker vi fly och tränga bort det faktum att vi inte vet vad som händer. Verkligheten kommer oss dock fort ifatt genom att döden påminner om sig själv om vi ens lite har ögonen öppna. Ateisten har sin tröst i att allt tar slut och därför kan vi inte heller vara ansvariga för något efter döden. Agnostikern säger “man kan inte veta”, men vill knappast tala så högt den bekännelsen när sista andetaget närmar sig och många av dem väljer nån form av tro. Ofta en “pick o plock” tro med bitar från olika religioner som passar ens egen livsstil och värdegrund. Detta betydre ju egentligen att man gör sig själv till Gud och plockar ihop en lära omkring ens eget liv.

Så har vi då en massa “stora” världsreligioner som alla, utom kristendom, har det gemensamt att det är människan som skall frälsa sig själv, Endera med att få vågen att luta åt rätt håll eller fullborda de moraliska vägarna i Hinduismen. Så finns det ju förstås en massa västerländska “2019” versioner även av dessa mm mm.

Så har vi då såna som jag som ännu 2019 vill tro på denna Jesus, som mitt enda hopp. Trots att,- eller kanske just för att jag kämpar med min tro. Då blir Jesus den enda och bästa. Jag skulle inte klara av Islams “våg” tänkande eller en checklist med moraliska normer och aldrig ändå under jordelivet veta om det faktiskt räcker.

Då blir Jesus, den som gjort allt istället för mig en fantastisk nyhet.

Men trots att jag upplever Honom såhär så kommer det alltid finnas människor som blir sårad av Honom. Det är ett pris som en Kristen måste ta. Jesus “lovade” att om Han har blivit förföljd så kommer vi också att bli det. Men det sker pga “Hans namns skull”, inte för att vi kräver av världen att omfatta vår syn på några utvalda moraliska normer som villkor frö frälsningen. Det skymmer Kristus, Hans ansikte och Hans namn.
För det andra så måste vi ju inse att illamåendet bland barn och unga inte på något sätt kan skyllas enbart på kyrkan. Den kravkultur de unga lever av idag klarar nog av det helt själv. Då jag själv var ung på 80-90 talet så var informationsflödet och interaktionen som från en anna planet mot vad den är idag. Från de flesta unga, och vuxna, borde genomgå en smärre amputation för att få skärmen lös från handplatan.

En skärm som ständigt lockar till att söka uppmärksamhet på grymma villkor och som ständigt påminner om ”gillanden” eller brist på dem. En skärm som genom ett klick utsätter barn för saker som även får vuxna att må dåligt.

Detta om något borde få oss att uppleva det, som man så ofta hör dvs ”Jag blir mörkrädd”.

Jag vågar fortfarande tro att Jesus är det främsta svaret även för barn i deras rädsla inför frågor om döden. Eller vill vi bli andliga ledare som leder dem till en anna tröst. Fritt fram, men jag hoppas vi alla, som på något sätt svara på frågan “vad händer när jag dör”, inser att vi förmedlar “tro” och utövar andligt ledarskap. Detta gäller ateisten och den kristna och allt däremellan. Så fort vi påverkar den som söker svar, har vi ansvar.

Vad vill vi då att skall förmedlas år våra barn? Något kommer det att bli. Något vacum finns inte. Alla har en syn eller tro då det gäller människans natur (relationen mellan ond och god), hur allvarligt det är och hur det skall lösas.

Själv vill jag förmedla Jesus till mina barn och till de människor som frågar vilket hopp jag har.

Vilket fack detta placerar mej i, är upp till läsaren som har behov att placera.

Gud vare oss nådig 2019

När skall läran visa livstecken?

Även om många kanske tycker jag krånglar till det för mycket, så vill jag tänka att jag är en enkel man som tycker om att konkretisera och visualisera. Min tro har en rationell och praktisk sida, som ibland är en börda och ibland en tillgång.

Jag jobbar mycket med elever som s.a.s lär sig med “handflatan” dvs genom att göra och visualisera. Inom byggnadsarbetet finns det också “orsak” och “verkan”, saker man kan ta i, känna och se. Visst behöver elever en del “lära” eller “byggnadsdogmer” men när de fått se och göra det i praktiken så förstår de varför det finns regler som måste följas så att byggnaden håller länge och mår bra. Enbart teori, speciellt utan egen erfarenhet hos läraren, räcker inte.

Trots denna haltande liknelse så är det lika med bibeltroeheten i den aktuella debatten. Vi har nu lyssnat till läroargument i åratal. Vad gäller balansen mellan lära och liv i denna fråga så lyser livet med sin frånvaro.

Vad vore då rätt fokus i debatten just nu? Just nu är debatten på nivån “därom tvistade de lärda” samt “hur det känns för dem som drabbas av bibeltroendes hårdhet”. Båda sidorna är lika elaka i sina ordval och båda sidorna svartmålar individer offentligen i trådarna. Elakhet frodas och berättigas med typ “du började” så därför får vi kalla dej vad vi vill.

Men vilka är de praktiska frågorna som måste lösas? Till vilka praktiska åtgärder leder denna så tvärsäkra lära som man hållit fast i alla dessa år jag själv följt denna debatt? Vad är förhållandet mellan lära och liv då det gäller att ge svar och handleda en människa som är medlem i en församling, eller skulle vilja vara det, men är homosexuell? Vad skall det ges för svar t.ex. till en homosexuell konfirmand om livet vidare? Jag kan nämligen tänka mig att det kommer att komma en våg av frågor under kommande sommarens skriftskolläger.

Jag har inte hört ett enda svar på min fråga. Enbart upprepningar av “bibliska argument”.Varför? För att det inte finns egentligen nån praktisk erfarenhet, och om det finns så är de väldigt få och oftast korta i sin livsslängd. Den grupp som man ständigt hänvisar till (senast idag), som väljer att leva i celibat och stå emot sin längtan efter det samma könet finns, men är väldigt få. Själv har jag inte träffat mer än två under dessa över 30 år (vad jag minns). Två fina bröder av vilka den ena är gift med en kvinna och andra lever i celibat (antar jag).

De kan mycket väl vara flere, förstås, men, jag har svårt med detta att man med “importerade” bevis och vittnesbörd försöker måla upp en bild att det är vanligt att troende homosexuella väljer att leva så och att de som väljer så också lyckas förbli så. Verkligheten är inte sådan. Men jag vill inte upprepa mig allt för mycket från mina tidigare blogginlägg.

Vi kan inte i all evighet diskutera lära utan att ha någon som helst plan hur bemöta de medlemmar och deras familjer i församlingen som berörs av detta. Inte minst barn och unga. På varje skriftskolläger jag varit som anställd så har det varit en sk “relationsdag” (eller “röda öronens dag”). Kan tänka mig att det en tid framöver högst troligt kommer upp frågan om homosexualitet på varje läger. Debatten har nog nått även dom unga. Vilket svar ges då om livet som homosexuell och möjligheten att bli frälst. Hur blir det med “dopets nåd som bär” för den som är homosexuell?

Den konkreta frågan är denna:

Om en medlem i församlingen av nån anledning ännu vill vara kvar och närma sig en ledare i församlingen, så vad blir den vägledning som denna person får om frågan ställs dvs “vad skall jag göra med min läggning?” När allt snack om att “Gud älskar dej och du är välkommen till församlingen är avklarad och man landar till den konkreta frågan “hur?”

Tiotals år av debatt och tvärsäkerhet i nejden har inte fött ett enda lokalt exempel “såhär gör vi i vår församling och det fungerar” eller flere konkreta exempel av lokala homosexuella som skulle kunna vittna att “det går nog och vägen är denhär”.

Allt vi har är import, ofta samma importerade exempel som det visat sig att många “bibeltrogna” använder runtom i norden och världen. Vissa av bevisen är så gamla att det visat sig att en del av dem inte längre lever så. Så har det gått bl.a. med de stora organisationer som under årtionden kört med sk förändringsterapi. Det visade sig vara en lögn och ett verkligt “misslyckande”. De ber nu om förlåtelse för vad de utsatt de homosexuella för. Nu finns det dock ännu många, speciellt nyare organisationer som är sårade att de nu dras in i detta och de påstår att de visst lyckats. Kanske det.

Men, jag är inte så intresserad av vad som händer på andra sidan Atlanten. Jag skulle vilja veta vad de svarar vilkas debatt texter och insändare barn och unga i sin ensamhet och ångest läst under alla dessa år, HÄR , hemma i vår nejd, i våra församlingar.

Ni kanske märker att en del av min resa under alla dessa år även handlat om att jag varit öppen för möjligheten till förändring. Jag ville så hårt tro på att allt i bibeln håller och att när jag inte såg det fungera så klamrade jag fast vi de “bevis” som gavs, även om det fanns en massa andra “bevis” på det motsatta. För länge sedan försvarade jag bibelns syn och oijade mig över hur ohållbar de “liberalas” syn på saken är och hur blinda de är. Märkte dock inte att min egen närsynhet utvecklats till valbar blindhet.

Det blir liksom då man diskuterade splittringen i kyrkan och det sades att “vi måste hålla ihop kyrkans till varje pris”. Bland bibeltroheten blir det ofta likadant, dvs att man håller fast vid läran och dess yttre uttryck till varje pris, för man tror per automatik att om man inte gör det så då kommer småningom alla andra sanningar att förnekas. Samtidigt ser man inte att man själv slopat flere sanningar, som t.ex. bibelns lära om “äktenskapsbrott”. Då det drabbar prästens släkt, barn och medlemmar i församlingen så vill man kanske inte vara så tydlig i sin bibeltro. Då “räcker nåden” och man tröstar med att det inte finns någon orsak att vara rädd att detta utövande stänger en utanför Guds Rike.

I den pågående debatten har denna jämförelse ofta tagits upp och jag har inte sett eller hört ett enda svar varför man inte klagar på detta trots att det är mycket vanligare även inom församlingen. Istället byter man ämne, försvinner från tråden eller beskyller frågeställaren för att vara så elak att man inte behöver svara.

Nu är jag inte ute efter att döma dom som är skilda utan för att peka på den inkonsekvens som pågår. Det blir liksom en naturlig logisk slutsast att homosexualitet är den ultimata synden för vilken det är allra svårast att finna nåd och hjälp från Gud och församling. Många kristna t.o.m. säger att de “lider med dem”. Huh, är detta den kristna tron jag tror på. Ser den Jesus, som fortfarande är mitt enda hopp, såhär på saken?! Då är det nog kört för alla av oss. Då får nog Jesus ord “och få är de som finner den” en ny betydelse dvs “lev moraliskt rätt med rätta åsikter ända till slutet så kommer du in”.

So, whats the plan? Finns den inte så blir all bibeltrohet lik det som Jesus beskrev om Fariseerna. ” De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem“.

Om vi utgår från de bibeltroende ledares och debattörers nuvarande inställning och kommentarer till frågan, så blir detta svaret som kan ges och som jag vet att har även getts. Tänk in detta svar i ett skriftskolsammanhang.

Här i huvuddrag:

Enligt bibeln så är du sexuellt sönder. Din läggning är inte som Gud har tänkt att det skall vara och som kristen kan du inte leva ut det. Om du lever ut det så blir det synd som enligt bibeln leder till att du inte kommer att ärva Guds Rike.”

Din enda möjlighet att inte bli utanför är att du blir förändrad eller väljer ett liv i celibat. Vi kan be för dej och stöda dej i din kamp i detta och det finns de som erbjuder samtal och hjälp i Helsingfors i en förening“.

Så, celibat, eller förändring. Annars “ärver du inte Guds Rike”. I Dagens läge är detta det största och ibland det första ställningstagande och val en homosexuell måste väga innan man ens funderar på att ta emot Jesus. Nu har bibeltroendes informations och varningskampanj lyckats med alla verbala uttryck man kan tänka sig. Hurra! Gud måste nog var stolt över sina barns trohet till dessa specifika bibelverser.

Om du är en “tjuv”, dvs något du gör, fel livsstil och värderingar, så har bibeln ett väldigt konkret råd: “Den som stjäl, skall sluta stjäla och istället arbeta med sina händer“.

Vad är rådet till den homosexuella som vill tro på Jesus? Sluta, stå emot, omvänd, gör bättring och istället …. Vad?!

Kan inte bibeltroende svara på detta så anser jag man skall hålla tyst tills man har svar. Ert budskap om lära har nog redan kommit fram under dessa år. Nu är det dags för liv.

De erbjuds inget hopp. Sorgligt, så sorgligt är det.

Den mest beklämmande frågan, som mest förbigås i denna debatt, är det faktum att de ”bibeltroende” inte har något annat att erbjuda de homosexuella än att offentligen förmana till en livslång förnekelse av grundläggande behov, varna om en evig dom ifall de ”misslyckas” med det, och sedan försöker de jämna ut det med ett ”Gud älskar alla, välkommen till kyrkan”.

Den offentliga predikstolen

Före jag går in på temat i rubriken så vill jag först peka på det som förmedlas just nu av vissa från en offentlig predikstol och se på detta från ett herdeperspektiv. Som jag ser det så handlar herdeskap inte i första hand om att fullborda en plikt i att offentligt och utan personlig relation häva ur sig ”sanningar så tydligt som möjligt”. Uppdraget är INTE att ge tydlig information om vad som stänger en viss grupp med viss läggning utanför hoppet.

Nej, uppdraget är att göra Jesus känd. Att göra livet med Jesus så attraktivt både i tiden och inför evigheten. Detta innebär inte att lova ett lätt liv, men nog ett liv som fyller det syfte varför vi finns här och ett hopp som sträcker sig ända in i evigheten. Herdeskap är att hjäpa människor att bli den Gud har tänkt att vi skall vara. Detta förmedlas i först hand genom det liv vi lever i relationer, genom exempel, genomskinlighet och genom den tro som predikan föder i kombination emd detta. Det är kanske inte så konstigt att av de som kommer till tro gör det till ca 90% genom vänner, inte genom kampanjer och ytterst sällan genom offentliga varningskampanjer på avstånd. Vi blir så lätt lurade att det handlar om “information” då det handlar om “relation”. Om det enda ansiktet utåt är hot och varningar så målar vi upp en Gudsbild som hotar och strax efter säger, “jag älskar dej”. Sådant exempel gav inte Jesus. Tvärtom så var alla de som höll på med regelverk i panik när Jesus “åt med syndare”.

Om man alltså tror sig utöva nån form av ”radikal evangelisation” med dessa offentliga varningar så skulle jag nog sitta ner inför den bibel man är troende inför och se hur Jesus bemötte dem som fariseerna såg som avskyvärda och misslyckade. Vem talade Jesus strängt till? Jo, de som trodde sig ha allt mera på klart än de som fariseerna kallade ”syndare”.

Evigt liv är inte en destination utan en relation där man tillsammans går mot ett slutmål då “alla tårar skall torkas”. Det är en relation vi förmedlar och det kan inte börja med hot. I bibeln har vi egentligen inga ”offentliga platser” som kan jämföras med dagens läge, typ FB. Vi har dock t.ex. Paulus möte vid Aeropagen. Ta en titt på den och se hur han utgick från deras livssituation utan att tala om deras ”avskyvärda avgudar” eller annat snusk som pågick den tiden i diverse sammanhang. Istället presenterade han Jesus som det enda hoppet. Inte behövde han heller hålla undan det faktum som vi varje söndag bekänner dvs ”och därifrån skall komma till att döma levande och döda”. Detta tema var ju redan en dela av det som diskuterades vid Aeropagen. Domen handlar dock inte om vår moraliska förträfflighet utan om vår tillit till Jesus och det Han gjort. Vi domer säger Jesus endera “Jag känner dej”, eller “jag känner dej inte”.

Att omvända sig är i Bibeln först att omvända sig ”Till” (“Kom till mej”) och sedan ”Från” (“Lär av mej” allt det som hindrar den relation och det syfte vi nu fått med Jesus. Men, det måste börja med relation. Jesus började alltid med relation och vi ser exempel hur han inte behövde moralisera alls, utan enbart relationen i sig ledde till att människor ville leva rätt. Så brukar det vara då man drabbas av kärlek. Så gick det t.ex. med Sackeus. Han blev sedd utan krav och ett delat liv med Jesus ledde till omvändelse ”från”. Samma ordning upprepar Paulus i Apg 26:20.

Jag har i 30 år varit delaktig i olika Evangelisationsarbete och jag har aldrig sett nån tala till en nation som vissa ”bibeltroende” gör. Det liknar inte bibliskhet i varken herdeskap eller evangelisation/mission. Bibliskhet som inte förmedlar vem Kristus är och hur han ser på oss är inte bibliskhet, enbart bokstav ur Bibeln.

Att godkänna uttryck som bibliskt och därför berättiga det som rätt för att man hittar t.ex. hittar ordet ”avskyvärd” i Paulus mun gör det inte på något sätt automatiskt bibliskt. Dessutom så har jag förstått att Paulus hade faktiskt sett en hel del avskyvärt i den tidens kulter.

Men om vi för ordkrig så kan vi ju börja kasta omkring oss ”huggormars avföda” till allt som inte håller vår standard i andras liv. Det hittas ju i bibeln. Luktar dock mer tvärsäker bokstavstro än Kristus tro.

Så, jag är alltså inte så övertygad över denna iver över ”sanningen” och tro att man är mer biblisk för att man tar vissa saker på allvar men inte andra. Men mest av allt  bedrövas jag av att man talar som om det inte skulle stå en människa inför orden man uttalar utan nån grå massa som man skall vara ”trogen ordet inför”. Oberoende vad som händer inom dessa människor.

Är inte övertygad över all denna iver varken då det gäller herdeskap, evangelisation eller frukten.

Det som nu just hände i offentligheten är ju inte första gången. Detta har pågått länge och i sgs alla samfund och rörelser. Vi ser också att t.ex. väckelserörelser som länge stått för detta visar sig ha grova synder som bygger på ”våld” inom de egna väggarna. Detta gäller runtom i Finland. Misshandel, pedofili, äktenskapsbrott, pornografi, girighet, bedrägeri, maktmissbruk etc etc. Men detta kallar man inte för ”utövande” och detta skriver man inte insändare om. Detta känner man inte sig ha “blod på händerna om man inte varnar för det”. Även om det pågår hela tiden. Vem skulle vilja slå med släggan i det egna benet.

Jag tror att nåt av det mest lockande till delaktighet i en församling för vem som helst ”syndare”, är dess genomskinlighet och dess budskap om Jesus. Inte dess tvärsäkerhet i regelverk och präktighet. Det är nåden som skall locka , inte hög moral. Vi kan inte föda “orsak” genom att köra hårt med “verkan”. Man börjar liksom i helt fel ända.

Det är ju inte vår höga moral och vår mod att tala ut dess krav till världen omkring oss som skall få världen att förstå att de behöver Jesus. Enligt Jesus behöver de se att ”Fadern har älskat oss på samma sätt som Han älskat Jesus”. Visst säger Bibeln att vi är kallade att bli lik Jesus, men kärnan i det är beroende och tillit, inte prestation, ”Inte ens sonen kan göra något av sig själv utan gör endast det han ser Fadern göra”.

Vi har egentligen bara en uppgift utåt och det är att älska som vi blivit älskade och ge det ett namn, Jesus. Det verkar finnas hos oss alla den märkliga misstron mot att enbart Jesus kärlek förändrar oss. Därför görs det så stor insats att förändra människors sätt att tänka innan de känner Jesu hjärta för dem. Inte bibliskt. Varken när det gäller Herdeskap eller Mission.

Jesus var ofta ”Hård” i människors ögon och öron. Men tänk efter i vems ögon och varför. Det är stor skillnad att uppleva Jesus som hård då man inte vill vara beroende av Honom och att måla upp en bild av en Jesus som kräver förändring i valbara saker innan man får komma till Honom. Nu är det det senare som pågår. Oberoende om det var/är avsiktligt eller inte. Personligen tror jag inte att detta är avsikten utan beror på nåt annat. Vill iallafall tro det.

Förmedlar inget hopp

Jag berörs och bedrövas väldigt av denhär pågående debatten. Både som medmänniska och som förälder i.o.m. att jag idag vet att mitt eget barn sedan ung ålder varit tvungen att läsa alla dessa hemska varningar i offentligheten. Dessutom ensam och rädd.

Bilden inom mej ser de ensamma, barnen, unga, som är rädda och förvirrade över de känslor de upptäcker inom sig. Redan uppväxten i sig är i dagens värld tuff för barn och unga och att sedan få höra att man är avskyvärd och misslyckad av dem som skall förmedla bilden av den som älskar oss som Han älskat Jesus, får liksom en rejäl besk bismak. För att inte tala även om många vuxna som ännu kämpar ensamma. För att inte tala om de många som kämpar ensamma rädda inom (bibel)troende familjer.

Många är de sorgliga historierna. Många är de familjer som dragit sej undan dessa kretsar efter att deras barn vågat berätta och föräldrarna upplever att de inte kan eller vill utsätta sina barn för det faktum att särbehandlas och inte ges något hopp.
Nu verkar de bibeltroende tro att den sista kampen och barrikaden där den frälsande tron skall bevisas äkta och prövas är att ta ställning offentligen gällande en enda sak, Homosexualitet. Personligen tänker jag att om jag vore fan så skulle detta vara en bra straregi dvs att bränna broarna till världen och totalt missa syftet med att vara ett vittne om hopp till en värld som saknar hopp. Nu bränns inte broarna pga Jesus utan pga EN moralfråga.

Vad har de egentligen att erbjuda de homosexuella? Inte är det hopp iallafall. Att lyfta fram en liten skara undantag ”lyckliga i celibat” tystar inte ner alla de mångfaldigt flere “misslyckade” fallen och även självmorden i kristna kretsar för att de inte klarade av att förneka sig själva, sina innersta behov av att dela livet med någon. Att de inte klarade av att kämpa emot attraktionen och måste leva med ett alltför tungt samvete, utan hjälp eller lättnad. Detta medan dom som kallar sej herdar sade till dem ”detta är en frestelse som du skall stå emot så du inte förlorar din frälsning” . För att inte tala om då det handlar om ett barn, en ung människa som får höra detta.

Att alltså stå emot det som personen upplever som ett naturligt behov av kärlek, närhet och att dela livet.

När skall bibeltroende börja lyssna till rösterna som ropar från all denna missbruk av auktoritet och all den sorg som funnits och fortfarande orsakas. Ännu håller man enbart framme celibat, utan verklig stöd eller ens beredskap till stöd i församlingen. Utan verkliga exempel av nån som ”lyckats”. Man är sååå övertygad att Gud vill detta men trots alla böner och försök så väljer Han att inte hjälpa.

Jag tänker inte gå in i debatten om bibeltolkning i saken. Det leder ingen vart. Huruvida Nissinen eller Gagnon har rätt må var och en själv avgöra. Vad kyrkomötet gör är också ointressant och irrelevant i jämförelse med hur individen behandlas och vad vi förmedlar till den som inte kan annat än bära på detta.

Jag vill fortsättningsvis peka på den självcentrerade blinda bokstavstron, oförmågan att se vad man egenligen lever i för verklighet i relation till de homosexuella. Vad är det man egentligen erbjuder dem och i vilken verklighet man lämnar dem i efter att man erbjudit det hopplösa och de inte klarat leva upp till det.

I denna debatt brukar de olika skyttegravarna rada upp sina bevis för sin övertygelse eller erfarenhet genom youtube klipp, artiklar och böcker mm som stöder deras budskap och agenda.
Det råder, enligt mej, en oerhörd intellektuell oärlighet inför det faktum att dom flesta, sgs alla, som velat följa ”guds vilja” i att leva i celibat, inte har klarat av det. Att hänvisa till böcker som ”mina homosexuella vänner” där det finns berättelser av sådana som klarat av det , hittills, och använda det som bevis att det är möjligt och att Gud hjälper, håller inte och stryker inte över det faktum att det finns en enorm skara som inte klarat det, inte fått hjälp och det faktum att många av dem inte lever längre. Dock måste vi respektera deras tro som lever ett liv i celibat. Det är mellan dem och deras Gud.

Men, på samma sätt kunde nån annan intervjua, skriva en bok om de tusentals som under många år, under bön , kamp, förtvivlan och t.o.m självdestruktivitet INTE fått nån hjälp från varken Gud eller dom ”Bibeltroende” för att klara av det. Istället så går det så som det ofta går då allt har gjorts som man kan, att skuldbördan för ”misslyckandet” läggs på den homosexuella.

Det är lite samma som trossrörelsen i sina extrema former gjorde på 80 talet då man efter massor av bön, fasta, bättring och andeutdrivning inte lyckades hela och då satte skuldbördan på den sjuke som förutom sin sjukdom nu bar på bördan ”du tror inte tillräckligt”,”du tog inte emot helandet i tro”. Vi har senare sett samma fenomen i senare finska karismatiska väckelser som t.ex. Nokia rörelsen.
När man bygger sin tro mera på auktoritet, uppenbarelse, samfundstillväxt och bevisning i kraft än att förmedla Kristi kärlek till en människa åt gången, då kan man inte tro ”utan att förstå”, ”utan behovet att måsta fixa problemet”, utan behovet att ”bevisa sig ha mer rätt än den andra”, ”renare lära än den andra”. Trovärdigheten vilar liksom på vår förmåga att vara trovärdiga ”för att det sker under hos oss”, eller ”vi måste ha rätt eftersom vi är flere och växer snabbare”, eller ”Vi har renare lära, är bibliskare än andra”.

Man nöjer sig med allt detta även om man aldrig prövar om frukten är att Kristus förmedlas så att det håller. Även om allt detta kör en annan in i mörkaste mörker. Arrogans tar över nåd.

När ens tro blir tvärsäker måste alla man möter vara höjdhoppare för att kunna bygga en relation till en. Ribbans höjd ställs utgående från vissa normer, inte den bro som korset är. Korset borde även förmedla det faktum att vi alla är på samma linje inför Gud, livet ut. Oberoende hur långt vi upplever att vi kommit i vår “helgelse”.

I den tvärsäkra tron ryms likaså inte tilliten inför det faktum att ingen av oss har hela bilden och ingen av oss duger i oss själva utan Jesus. Annars skulle inte korset behövas. Men nu har blodet runnit och det finns hopp för oss alla inför Honom som en dag skall döma levande och döda.

Om vi förföljs och görs till åtlöje för att vi behöver Jesus och är genomskinliga med varför, så är det ett pris vi behöver vara beredda att betala. Vet att även detta kan ”såra” och ”skapa ångest”. Detta pris var Jesus själv väldigt tydlig med att vi måste vara beredda att betala. Hans namn lämnar sällan någon ljum. Korset i sig är sårande för människor som inte upplever sig ehöva det. Därför är det så viktigt att vi förmedlar denna “skatt” som svaga kärl och inte som moraliskt och dogmatiskt högre människor.

Men, om vi bygger selektiva moraliska barriärer så är vi nog ute och seglar om vi tror vi är nån form av Guds trogna tjänare. Det är inte vår trofasthet som skall göra Jesus trovärdig utan Hans trofasta kärlek mot oss.

Under mina över 30 år som förkunnare och ledare på olika håll inom kristenheten har jag aldrig lärt känna personligen någon som skulle ha som homosexuell blivit förändrad till hetero efter att ha bett om det av Gud. Nog nån bisexuell som lever med en av det motsatta könet. Däremot finns det otaliga som i åratal bett, kämpat, försökt, genomgått olika terapier och ”förändringsprocesser” mm och det enda resultatet av denna genuina vilja och kamp till förändring lämnar kvar endast ångest, känslan av förtappelse, ovärdighet, hopplöshet och i många fall destruktiva handlingar. Och sedan har de fått höra att de ”Inte egentligen på allvar velat förändras”. Och så har under alla dessa år lyfts fram de enstaka som påstått att de varit med om denna förändring och då lyfter man upp denne i rampljuset och tystnar ner alla röster som visar på de otaliga som ”misslyckats”. Har själv under en tid varit med och förmedlat detta ”hopp” om förändring tills jag fick börja lära känna de som man inte talade om, annat än förstås att de ”valde fel”. Har hört detta sistnämnda flere gånger. Då har man liksom inte längre ansvar hur de mår som man ”Förmanat i kärlek”. Man har ju “gjort sin plikt” och har “frid” över det. Mycket av den “friden” man tror är från Gud är i verkligheten från bekräftelsen av det liksinnade sammanhanget, och tja, egenrättfärdighet.

Människor, det är detta som jag bl.a. inte kan leva med längre. Detta har jag haft svårt med länge innan det kom så nära som i mitt eget barn. Det bara bekräftade det.  Att dessutom veta att det är många, liksom mitt barn, som ända sedan lägre tonåren måste i år ensam bära på ångest, rädsla för helvete över något som inte försvinner vad de än gör. Alla kyrkomöten och behjärtansvärd “kamp” för sanningen i offentligheten blir bara patetiskt och grymt.

Vad jag vill säga till alla bibeltroende som lyfter upp Guds ords auktoritet är, att ord och mera ord räcker inte. Gud har all rätt, makt och frihet att hjälpa den som i åratal bett, bönat och kämpat med att bli av med det som de bibeltroende lärt att är fel i honom eller henne, och ändå väljer Gud under lika lång tid total tystnad. Han väljer att inte utöva sin makt till förändring. Kvar blir en skara bibeltroende som enda ”guds röst” som ”utövar sin plikt att hålla framme Guds ord auktoritet och döma denna som avskyvärd, misslyckad och på väg till Helvete.

Guds största bud är att älska Gud över allt annat och vår nästa som oss själva. Vi skall vara rotade i Kristi kärlek, vara Kristus troende, inte tvärsäkra ”bibeltroende”. Det kommer en dag då vi inser att vi är alla ”utövare” av det som skulle fälla oss ifall vi inte hade Kristus. Först då kan vi förmedla hopp. “Kraften fullkomnas i svaghet”, inte i uthållig offentlig tvärsäkerhet i enstaka moraliska frågor. Vi skall vara upptagna av Kristus och det Han vill lära oss om största budet. Inte upptagna av moral analyser om andras svagheter.

Så, ja, Matti Aspvik tvivlar riktigt ordentligt på den form av Bibelns och de bibeltrognas ”auktoritet” som det då det brukas idag av sk “bibeltroende”. Det enda jag läser och hör är snack och krav till lydnad inför sanningen och UTAN en kraft och förutsättning att klara av det. När skall de bibeltroende säga det högt på sina möten? Istället för att oijja sig över homosexualitet som det stora tecknet på yttersta tidens förfall.

Dom flesta bibeltroende har ingen verklig relation av medvandraskap med homosexuella. Skulle de ha det så skulle de inte skriva som de gör. De skulle ju då tala ”om” deras vänner istället för ”till” dem. Skulle nog göra susen för många att leva några veckor i ett gay sammanhang, ”äta med dem”, lyssna och lära känna dessa människor.

Så anser jag också att det är intellektuell oärlighet att jämföra homosexualitet med ”anna söndrig sexualitet”. Visst finns det uttnyttjande och våldsverkande destruktiv sexualitet hos både hetero och homo men nu talar jag inte om detta. Jag talar om annars helt ”normala” (vad det nu är) människor som har en ”normal” längtan till kärlek, närhet och att dela livet dvs ”normal” mänsklig ”identitet”. Det handlar alltså inte om en ”frestelse” till perversion, uttnyttjande, våld, etc utan samma grundläggande längtan som alla har som människor. Visst är en homosexuell också frestad till orenhet på olika områden som alla andra. Men, jag har hört inom väckelskristna t.o.m. undervisning om att ”de homosexuella är mer perversa än andra i sina relationer”. Hmm, alla själavårdssamtal jag haft under dessa år runtom i Finland bevisar nog för mig att vi är på samma linje vad gäller svaghet och de sammanhang som är minst genomskinliga och mest moralistiska har de största moraliska problemen under ytan.

Så frågan blir hur skall man ”sluta utöva” detta för att bli accepterad av Gud eller rättare sagt de bibeltroende. Som det nu är så ges inget hopp i detta. Det betyder att varje sexuell tanke, behov, längtan och drift mot samma kön är en synd, “onaturligt” eller nåt att kämpa emot. Så är det t.ex. inte för en heterosexuel som ännu är singel. Då är denna längtan ”naturlig”. Var står det förresten i bibeln om detta ”utövande?” Då menar jag den gränsen av utövande som för till förtappelse i alla ”synder”. Detta med gränsen för utövande borde ju tillämpas och definieras på ALLT i listan som nämns i det som ”stänger oss utanför Guds rike”. Nu är man specialister på de homosexuellas tillämpning men inte te.x sin egen tillämpning i girighet, förtal, otukt etc. När blir man en utövare?

Enligt Jesus blir man t.ex. en utövare av äktenskapsbrott så fort man ser med begär på en annan kvinna. Likaså ifall man skiljer sig och gifter om sig medan ens tidgare hälft lever. Likaså om man gifter sig med en frånsklid.
Skillnaden för de bibeltroende i denna fråga blir att detta ”utövande” slutar bli ”Utövande” den stund när det sker i den egna kretsen och de ”fått förlåtelse”. Detta även om de blir kvar i det äktenskapsbrytande förhållandet. Om då en homosexuell lever i ett troget förhållande med samma kön så är det enda alternativet att stoppa allt, annullera allt, be om- och få förlåtelse och resten av livet kämpa mot alla tankar, behov, känslor och handlingar som involverar på nåt sätt samma kön.

Min fråga är främst till Gud, och jag tror inte han blir chockad över mina frågor och min förvirring. ”Hur har du riktigt tänkt att detta skall kunna gå?” och ”varför kunde det inte finnas en tydlig undervisning från Jesu mun i detta. Speciellt med tanke på vilka proportioner det får i din församling”.

Jag vet som sagt att det finns en grupp homosexuella som valt ett liv i celibat för att ära Guds vilja. De säger att de är lyckliga med detta val. Gott för dem och ok för mig. Man kunde dock jämföra detta med Paulus undervisning om hur vissa har fått gåvan att leva som singlar. Även han påstår att inte alla klarar av detta och bör därför gifta sig istället för att drivas av åtrå. De homosexuella har inte detta val. De bibeltroendes erbjudande är enbart alternativet att leva som om man hade den ”gåvan” även om man inte har det”.  Det försutsätts att alla homosexuella skall ha- eller få den ”gåvan att leva som ogifta” dvs ensamma resten av sitt liv.

Paulus alltså nog räknar med denna möjlighet med två vägar för dom heterosexuella men homosexuella skall leva kvar med sin kamp och som modern historia visar, och en del i min bekantskapskrets, helt utan Guds eller församlingens förståelse eller hjälp. Då jag säger ”Utan hjälp” så menar jag inte att det inte skulle finnas de som vill hjälpa men det finns nog inte många som lyckats. Väldigt väldigt få.

För egen del ser jag ingen annan ”tolkning” av alla dessa år och alla dessa tusentals tragiska vittnen av genuin kamp, att Gud inte vill ändra på dom homosexuella. Han vill att de skall vara som de är. Tydligen.

Att år efter år hålla fast att Han nog vill, utan att det syns någonstans och sedan skylla på dom homosexuella, blir ohållbart och oerhört hårt. Otaliga är dom som kommit till Honom, bönat och kämpat och sagt ”Det är upp till dej, jag kan inte, orkar inte längre leva … såhär”. Vad blir svaret? Från Guds tjänare prästerna ”Du är avskyvärd”. Då blir nog Gud en grym tyrann som ger direktiv och varning om hemsk dom ifall man inte lyssnar till varningen och förmaningen. Samtidigt som Han säger ”utan mej kan ni ingenting göra”, och när man då ber Honom göra det jag inte kan så gör Han, ingenting, och kvar blir ”insändarna” av diverse bibeltroende som fullföljt sin plikt som ”Guds trogna tjänare som talar ut sanningen om syndens allvar”. Inte ens de bryr sig följa upp frukten. Enbart bevisa att ”Jag är riktig kristen som är trogen Guds ord”. Och igen föds frågan, tjänar det syftet? Förmedlar det Kristus?

Du som kämpar ensam, känner dej dömd och ovärdig. Du är älskad som du är. Jesus tar emot oss båda på samma villkor. Försök inte ändra på dig. Ingen av oss kan det eller behöver det. Han ändrar det som Han ser nödvändigt. Enda vi behöver är att möta Honom som älskar oss båda.
Amen

Jag vill tro 2019

För många år sedan gav jag ut en skiva med namnet “Jag vill tro”. Det var en sk “lovsångsskiva”. För ännu längre sedan tillbaka gav författaren och läkaren Sven Reichmann ut en bok med titeln “Prestationslös tro”. Kommer inte ihåg så mycket av den boken annat än att jag märkligt nog läste den. Läser nämligen väldigt sällan böcker.

När 2016, 2017 och 2018 övergick i det nya året, så var min förhoppning och längtan ungefär lika som igår vid midnatt. Enda skillnaden att den senaste övergången varit mera uppgiven än året innan. Vet, det börjar vara tjatigt med dessa mörka betraktelser. Det är inte många som orkar med mitt sällskap. Är inte den första man vill ha med på en fest för att lätta på stämningen. Helt förståeligt! Orkar knappt med mitt eget sällskap.

Uppskattar er som åtminstone försökt att lyfta upp- och uppmuntra mig. Felet är inte hos er, utan hos mej. Så misströsta inte. Jag vill alltså tacka er alla som försökt under det gångna året och även ingett hopp om att orka vidare utan att ge upp. Speciellt tack till er som öppnat upp om er egna likadana kamp genom samtal och bl.a. respons till dessa derpessiva blogginnlägg. Det har varit uppmuntrande att känna att jag inte är ensam och även de gånger då mitt sätt att klä erfarenheter i ord hjälpt dej på vägen. Tack!

Det jag lider av syns sällan utåt, utom för dom som lever nära mej. Jag tror vi är många fler bakom dom leende präktiga fasaderna. Även bland den tvärsäkra kristenheten. Många kanske tänker att “Matti verkar vara ok eftersom han häromdagen hälsade så glatt i butiken”. Är duktig på att fejka för ögonblicket för jag har inget intresse eller ork att älta detta med alla som kommer i emot och frågar “hur går det”. Även när det frågas i alla välmening och med genuint intresse. Så, jag brukar slänga mitt standardsvar: “ibland går det riktigt bra”.

Året 2018 var såtillvida annorlunda än 2017 att svackorna var flere än stunderna på ytan. Ni som inte upplevt det kan inte ana hur det är att leva med hopplöshet och uppgivenhet som upptar ens sinne. Det hjälper inte med att bli påmind om- eller att försöka tänka på hur de svälter i Yemen. Den enda effekten den har är att den ökar ytterligare på skuldkontot, dvs “Jag borde ju vara tacksam eftersom det finns så många som har det såååå mycket värre än jag”. 

Jag har ett jobb som i mycket handlar om att hjälpa. Stundvis är detta det som håller mej på ytan. det håller mej någorlunda igång. Samtidigt så drar det mej stundvis även stundvis då nån som man trodde var på ytan efter en lång tid av kamp börjat spruta i sig hårdre droger och alla framsteg sopas bort.

Fotograferandet har länge varit en källa till små glimtar av glädje men inte heller det ger mera än lite smärtlindring och flykt från dom mest destruktiva tankarna. Skapandet är ofta en gåva och livlina för mej.

Jag har nu kvar en vecka av semestern och det skrämmer mej. Känslan av att det jag hoppades jullovet skulle ge int einfann sej och nu har jag bara en vecka kvar innan rumban börjar igen. Ja, i så patetiskt tillstånd är jag.

Tro 2019?

Rubriken, frågan, huruvida det kommer att finnas tro 2019, är både aktuell och skrämmande. Jag vill ju tro, men har oerhört svårt att göra det just nu. På vilket sätt då? Här är några frågor som plågar mej när jag är i dom djupare svackorna. Jag vill inte förlora min tro, min kallelse, friden och glädjen! Nu har det dock varit så oerhört länge ett “no signal” tillstånd där svaren jag själv gett under alla dessa år och svar jag får av andra, inte hjälper. Även om jag kan säga att jag rent teologiskt kan omfatta svaren. Grejen är bara den att jag är i ett tillstånd utan den vila, frid och glädje som dessa trons “sanningar” borde föra med sig. Efter över 30 år i tron och efter att ha undervisat, predikat, vittnat, uppmuntrat och tränat land och rike runt så “borde” ju inte detta ske mej, eller?

Vari ligger då kampen?

Guds fortgående tystnad och otillgänglighet är det som plågar mej mest. Eller kanske min upplevelse av det. Att Han liksom inte finner- eller vill finna en väg fram till mej. Eller att jag upplever att Han inte gör det. Var brukar nog komma från olik ahåll med diverse motiv. Allt från genuin vilja att förstå och hjälpa till bara viljan att “fina fel och ha rätt”.

Många av svaren är helt rätta, sanna och verkliga men inte alla fungerar som schabloner för alla och än mer som enbart utslängda ord. Hur sanna de än må vara.

Svaren brukar komma i följande kategorier:

“Fienden har lurat dej med sina lögner”. “Du har en obekänd synd”. “Du bär på bitterhet och oförsoning”. “Du har fel lära”. “Du är med i fel församling med endera för lite eller för mycket av Anden”. “Du har fel syn i äktenskapssynen”. “Du är lat, läs mera bibeln, be mera, vittna mera”. “Du är för upptagen av dej själv och dina problem. koncentrera dej mer på andras problem så minskar- eller försvinner dina egna”. “Du ger upp för fort, tänk på Mose i ödemarken, eller Job”. “Du borde vara med i en lokal församling”. “Du borde underordna dej ett Apostoliskt ledarskap” (låter wierd, vet)”. “Du måste tro mera och bekänna med din mun”.   osv osv.

Har jag då saker i mitt liv som är bra och är orsak till tacksamhet? Javisst! Många! Min fru som av nån anledning ännu orkar med mej. Mina barn som ännu älskar mej. Ett jobb som ger bröd på bordet och några vänner som av nån anledning ännu vill träffa mej trots att jag mest är mottagare.

Emellanåt kör jag det rådet med att tacka istället för att vältra i det som inte är bra och det hjälper lite grann, ibland. Men, med liksom detta goda och riktiga svar så klarar jag inte alltid att använda dom rätta och goda verktygen.

Listan blir längre och längre, man ber, bekänner och strävar vartefter nya svar med lösningar eller förslag till listan “saker som hindrarfriden” dyker upp, En gång ropade (skrek) jag ensam i bilen till Gud en så lång lista som jag kom ihåg med dessa hinder och frågan “Är det nåt av dessa eller nåt jag inte förstår, eller är problemet att jag borde sluta försöka själv, hjälp mej då i det som är problemet, gör det du eller hur du nu vill ha det … säg du som vet!! Jag vill veta hur du ser på det!! Hjälp mej!!

Då mörkret blir kvar efter många sådana erfarenheter, och de som gav svaren drar sej undan då det inte “fungerade”, tja, då blir man kvar med den mörkaste av tankarna som är “det är ute med mej”. Det är då man börjar se verserna ur sina sammanhand med bold text som förklarar varför just jag är utestängd. Det är då man börjar tolka händelser, personer och miner med övergivenhetens glasögon. Det är då, som den kristna tron blir “ömöjlig”. Tja, livet …

Senaste gången jag gjorde ett försök att delta i en riktig församlings Gudstjänst så blev predikan ett slag mot ansiktet där predikanten förklarade hur man inte kan bli använd av Gud om man inte tydligt tar avstånd från- och kallar homosexualitet för synd. Detta alltså från predikstolen. Nu alltså igen en sak på listan som stänger ut mej då jag inte offentligt går ut och dömer min dotter till Helvetet och på så sätt visar mej vara värd att bli använd av Gud. Nå, såpass teologi fanns det kvar att jag kunde efter ilskan och besvikelsen inse att ifall min kallelse hängde på en tvärsäkerhet och korrekt “biblisk” teologi i alla moraliska frågor så är det även kört för predikanten i frågan. Även om Han kanske inte själv inser det. Jag tänker inte försöka bevisa det för honom.

Sedan dess har jag inte besökt något sammanhang.

Överlag så har jag svårt med att det finns tro som känner att man både kan- och måste ha alla rätta svaren för att kunna kalla sig kristen och bevara sin kallelse. Speciellt när de som äger denna övertygelse är de som sällan vandrar bredvid dom sönderslagna vars väg till någon form av ens mänskligt igenkännande är oerhörd lång. De vars övertygelse levs ut enbart från en tjänst med “svar” och/eller offentlig plattform där man utövar “auktoritet” som man förväntar skall sätta månniskor fria. sorgligt nog bryr man sig sällan att kolla upp hur många som faktikst blev fria efter att man stigit ner från sin plattform av predikstol, eller insändare, då man utfört sin plikt i “troheten” mot sanningen.

Att predika kärlek utan sanning är fel, javisst. Men att predika sanning utan kärlek i handling, är våld.

Nåväl, ni som läst mina senaste blogginlägg märker säkert att jag fastnat i detta. Jag har dragit mej undan det mesta av kristenhet. Orkar inte bära på bördan av felsökande som efter bekännelse, förbön och strävan inte hjälper. Tvärtom! Orkar inte heller med det rådande klimatet inom kristenheten där man tycks ha ständig felsökning på och känner sig tvingad att varna om- och motsätta sig allt som rör sig ens lite åt fel riktning än man själv gör … eller långsammare.

Så finns ju förstås i farten de som gett upp sin tro. Kanske inte alla helt men iallafall ofta till en form av “man kan inte vet något säkert”. Vissa igen tar totalt avstånd från allt vad kristen tro heter och spyr ut sin bitterhet mellan raderna mot alla kristna som “behandlat dem illa”, eller “Missbrukat sitt inflytande”. För dem är tron farlig som lämnar människor med tron på något som “inte är sant”. Samtiidgt märker de inte att även deras agenda delas ut till människor som kommer att dö med någon form av tröst och övertygelse. Oberoende vad man “predikar” som farligt så har man lika stor ansvar och allt handlar om tro.

Dessa som varnar frö “fundamentalistisk” tro, har ofta hittat en ny “kampfråga” och de är lika, om inte mer, tvärsäkra, dogmatiska och renläriga i sin nya “kallelse” att rädda människor ur den “fälla” som de tidigare var i. Då när de tidigare var i sin “naiva svartvita tro”. Vill inte heller dit. De har bara “bytt treligion” till en ny “tvärsäkerhet” och “präktighet” som talar tolerant när andra ser med spyr ut förakt av låg nivå när man tror sig vara enbart bland likasinnade. Människor finns överallt.

I allt detta så k’änner jag inte igen Jesus i nåndera lägren. Men, jag kan ju ha fel. Jag kan ju vara den som är mest vilsen.

Så har vi då många som finns kvar ensamma, rädda och ängsliga över hur de egentligen tänker inombords om Gud, kristenhet och sin egen tro. Så länge kristenheten blir kvar i ett tillstånd av revirtänkande, tvärsäkerhet utan medvansdrarskap och felsökning som är riktat utåt, så finns det ingen plats att hitta svar på dessa frågor, att ens våg auttrycka dem, eller ens såpass att man kunde leva vidare med en tro.

Bakom denna tjocka fasad har det blivit svårt att se vad som är äkta gemenskap med Gud och inte bara en frid som kommer av att ha rätt teologi i rätt sammanhang. De säger sig ha friden, det har inte jag.

Själv tror jag att mycket av saker i felsökningslistan jag listade ovan finns inom mej. Men jag kan inte hitta nåt som jag inte skulle ständigt bekänna eller bära fram till Gud om hjälp till frihet och förändring, eller åtminstone frid att lita på Hans kärlek trots att jag inte är klar.

Rent mänskligt kan jag känna igen inom ej en utmattning och depression. Rent teologiskt tror jag att jag bär på misstro,besvikelse och bitterhet. Även detta har jag sökt hjälp till från Gud, bröder, terapeuter och medicin mm. Ändå finns känslan av övergivenhet starkt kvar. Förutom den långa listan av egna misslyckanden, som orsakat andra smärta, så skriker det även högt hur jag blivit behandlad av dem jag tjänat med under många år. Är utestängd med styrelsebeslut som villolärare. Har misst förtroendet på många håll.  De 30 år av samarbete blev bortblåsta genom ett beslut där man inte besvarat mina försök att prata, förklara. Upplever jag bitterhet? Ja! Har jag försökt bli fri den och förlåta? Ja! Smärtar det? Ja! Jag har skrivit brev flere gånger, talat ut högt förlåtelse, bett och bekänt. Men, nej! Såren lyfter på huvudet ständigt. Patetiskt? Ja!!!

Det är just detta som blir så svårt för mej att fatta. Att det som tydligt är Guds vilja och som Han förmanar att göra bättring i, inte får kraft att göra det då man gör allt man förstår att borde göras. Detta med bitterhet är bara en sak. Då blir man liksom kvar med tanken “Gud dömer mej för det som Han samtidigt väljer att inte hjälpa mej i”.

Såhär går då livet och sinnelaget fram i en cirkel där det som är “säkert” blir “osäkert”. Det jag varit övertygad om och försökt hjälpa andra att bli övertygade om (och märkligt nog har många fått hjälp), inte länge visar livsstecken i mig.

Jag vill tro!!! Jag vill bli fri, göra bättring och avstå från allt som står i vägen!!! Jag vill inte lita på min egen rättfärdighet och prestation!!! Jag vill ha den frid som Jesus lovat!!! Jag vill ha ett vittnesbörd som pekar på att Jesus är verklig och älskar oss så högt!!! Jag vill!!! Men, om det inte- som en gammal bekant sade nyligen, sker ett mirakel, så blir jag kvar där jag är och var det slutar vill jag inte ens tänka på.

Jag vill inte ställa mej bland dom bittra som övergivit sin tro och ersatt den med nån forma av tro på det humana och toleranta. men, jag försår dem bättre 2019, än jag gjorde 2018.

Mitt lilla intellekt säger mej nog att den deprimerades verklighet inte är sann, men den säger också att den styr mitt liv som om den vore sann och utan att jag har kunnat bli kvitt den del som är lögn och overkligt.

Är såååå trött på att kretsa kring mej själv och mitt illamående, men, till sist en självisk vädjan.

Ni som vandrat med mej (utöver ni få som ännu av nån anledning vandrar med mej) är fortfarande välkomna att be och dela det som ni upplever kunde hjälpa mej. Oberoende om det är nåt ni hittat som fattas i min fel och “hinderförfridenlista” eller bara om vägen till att kunna lita på och ta emot Guds kärlek i Kristus. Bli inte missmodiga eller stötta av ifall jag inte alltid vill, orkar eller vet vad jag skall svara. Ta det inte personligt. Jag läser nog allt.

I min teologi finns kvar det att Gud gett kristi kropp bönesvar som går på två ben. Bönesvar av tröst , uppmuntran och förmaning … eller rent av rena rama mirakel. Ni som tänker “matti får skylla sig själv”, ja tack, det gör han redan, men må Gud vara dej nådig som tänker så, den dag då det sätt du mäter med mäts på dej. Vet hur det känns.

Övergången till 2020 närmar sig och jag hoppas att 2019 skall bli ett år då jag får avsluta den med ett vittnesbörd från hjärtat och en ny sång till vår Gud.

Av nån anledning tackade jag ja till att komma i Maj och undervisa till Helsingfors om ämnet “Livet i Kristus”. Idag skulle det inte gå. Men kanske jag i Maj har mer än en rationell tro och utöver det ett vittnesbörd från hjärtat.

Kanske min nyårshälsning kan om ett år vara fylld med uppmuntran, framtidstro och tillit till Gud och Hans godhet. Hoppas på det, igen, ännu …

Gott Nytt år

Matti

Ps. Om du av nån anledning tänkt kommentera så gör det helst inte på FB. Hellre som pm eller via email matti.aspvik@gmail.com

 

 

 

 

” I kyrkan lovar man för mycket “

tarpeet ja Halut

Yngsta dottern såg på årets julkalender från SVT, då jag med ”sido örat” hörde en mening i programet som löd, ”I kyrkan lovar man för mycket”. Den meningen lämnade kvar i tanken som en fråga, ”är det så?”, ”isåfall i vad?” och ”varför?”.
När man, dvs en individ, lovar ”för mycket”, så beror det oftast på att man vill göra ett gott intryck. I min egen bransch, dvs byggbranschen”, lovas det ofta alldeles för mycket vad gäller tidtabell och kostnader. Alltför många kunder vill ha den omöjliga trean dvs ”jätte billigt, jätte snabbt och jätte bra kvalitet”.
Oftast lovar man för mycket för att få projektet man är ute efter. Ibland ger man offert som är alldeles i överkant för att man inte vill- eller kan ta emot projektet. Då talar jag förstås om projekt som är med timlön dvs fakturan för mitt ”lovande” landar inte i min postlåda, utan kundens. I fall där man inte vill eller kan ge offert så vill kunden åtminstone ha den berömda ”uppskattningen”. Helt förståeligt eftersom man måste kunna på något sätt räkna om man har råd med det. Men den uppskattningen, även med tillägget ”grov”, tas ofta emot av kunder i varierande grad som ett löfte. Det ligger alltås ett stort ansvar i att ge löften. Både gentemot en själv och andra.
Vi vill ju alla gardera oss för kostander i livet så att vi kan klara det, och vi vill ofta att någon omkring oss skall se till att ”budgeten” hålls. Detta alltså både i byggprojekt men även i livet överlag. När det då stundvis sas ”skiter sig” så är löftesgivare bra måltavla. Vi alltså inte bara gärna ger löften för att imponera utan också tvingar ofta löften fram hos andra för att i slutändan ha nån att skylla på och på så sätt lätta på det egna samvetet.
Annat är det då med offert, dvs att ge ett pris som inkluderar ”allt”. När alla eventuella missberäkningar droppar ner i den egna postlådan och allt finns svart på vitt om vem står för vad.
Så, när ”tron” inte behöver landa från munnen i de egna fötterna så är det lätt att lova, men så fort vi måste stå till svars för våra löften så vågar vi knappt lova något alls eller med ordentlig marginal i ”offerten”.
Men, hur relaterar allt detta i församlingen och löften som förmedlas där? Det är mycket som jag kunde peka på där vi landar i diket att lova för mycket i kyrkan, men här är några axplock som kom mest på ytan.
För det första vill jag påpeka att ansvaret hos den som undervisar om tron, dvs tilliten, dvs löften, bär på ett stort ansvar. Enligt bibeln skall inte envar av oss vara lärare eftersom deras ”straff skall vara strängare”. Likaså varnar bibeln oss om hur vi använder våra ord och hur de kan sätta ”tiollvarons hjul i brand”, eller att vi skall en stå till svars för varje tomt ord”.
Det är just ledarens och församlingens motiv och agenda som styr den tunga som ger löften. Hos Jesus hittar vi aldrig en förkunnelse i stil med ”kom hit så fixar sig allt och Pappa betalar”. Ändå, eller kankse just därför så lovar Jesus en frid som ”övergår allt förstånd” och ”en frid som inte världen kan ge”. Jesu läften är inte relaterade i första hand till att fixa utifrån in, utan inifrån ut. Tron är inte i första hand ett medel för att göra oss lyckliga och problemfria utan att lära oss att bli älskade utan förtjänst och älska utan tanke på gentjänst (ex få tillbaka eller få beröm för vår kärleksfullhet). Både gentemot Gud och människor.
Kallelsen vad gäller livstil och prioriteringar på denhär sidan av fullkomliga upprättelsen består alltså i att bli en tjänare. Att bli som Kristus, Han som gav ett exempel genom att inte komma för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”.
Vi talar ofta så vackert om att ”det gör en lyckligare/saligare att ge än att få”, men egentligen så har vi inte av naturen allt längtan till det, ifall vi inte förstås kan göra reklam om vår tro, mod och tjänar nada på FB”.
Församlingen uppgift är att hjälpa människor att försonas med Gud och att växa i den inre förändringen som jag beskrev ovan. Att lära sig älska går dock alltid den vägen där vi först själva måste bli älskade. Den vägen går väldigt ofta genom att mista plattformen till yttre bekräftelse, misslyckanden, skam, besvikelse, rädsla, depression, förvirring och bitterhet. I detta står jag i själv just nu och trots att jag undervisat andra i över 30 år så fann jag mig själv efter många år av “misslyckanden” med alla dessa upplevelse inom ej, drog mej undan och trodde “allt är slut”. Jag hade så klar bild av hur mitt liv skulle fortsätta att utvecklas resten av mitt liv, men så blev det inte, och kanske inte var ens tänkt så. Lite ljus i tunneln finns nu, om det nu alls är en tunnel.
Vi vill så gärna höra alla dom trosvissa undervisningarna om Apostlagärningarna och kraften, men ogärna om den fostran som fick dem att vara så tjänande och frimodigt bekänna Jesus mitt i en tid där de kunde mista allt, ja sina liv pga Hans namn. Det stora undret var inte den lame som tog sin säng och gick utan att sådana som Petrus som efter alla fina löften till Jesus om trohet och trosvisshet, stå där och förneka Jesus inför människorna tre gånger. Samma Petrus som hade sett stora mirakel, gått själv på vattnet osv.

Den Petrus var inte, trots dessa erfarenheter med Jesus, inte mogen att vara en tjänare. Jesus förutspådde Petrus förnekelse och gav samtidigt ett löfte ”när du kommer tillbaka”, inte ”om”, och en arbetsbeskrivning eller rättare sagt Guds mål med Hans inre dvs ”styrk dina bröder”.
Hur skulle Petrus ”styrka sina bröder?” Genom att visa på en massa under och kraftgärningar? Knappast! Petrus var ju själv ett exempel att det inte räckte mer än till en förnekelse så fort pressen blev för hård och risken att bli stämplad, att mista allt blev påtaglig.
Nej, att styrka sina bröder och systyrar handlar om att ”den inre människan blir stark” genom GUds inre bekräftelse, Vi måste vara villiga att gå igenom vår egen variant av det som Petrus fick uppleva. Då talar jag alltså inte om att gå¨på vatten eller se döda uppväckas. Sådana saker har inte hjälpt en enda troende i bibeln att bli inombords den vi är tänkt att vara. Varken Apostlarna eller t.ex. Israles folk i öknen.
Att förbigå löften om inre förändring är att ge falska löften. Falska löften om att ”kom hit och se Guds krafty i verksamhet så blir din tro stark. Kanske stark på under, men inte stark i tron på att det största budet att älska Gud över allt annat och vår nästa som oss själva skall gå i uppfyllelse inom oss.
Världen är fullt med besvikna människor som getts felaktiga löften om yttre förändring och/eller viljan att bygga tron på dessa. Sådan ”marknadsföring” samlar dom stora skarorna, tillräckligt stora så att man inte märker dom som tyst försvinner, ofta med tnken ”det är mitt fel att det inte hände något”. När man har tillräckligt stora skaror ständigt i omlopp, vilket man har sålänge folk söker hjälp till omständigheter, så behöver man inte ens märka dem som försvinner eller ompröva hur man lovar och väcker förväntningar.
Jesus samlade likaså stora skaror, eller rättare sagt samlades det stor skaror kring Honom, just för att rykten om kraft spred sig. En dag talade Han om vad som är mycket viktigare än allt detta och alla försvann. Kvar blev bara de 12 som Han frågade, ”vill ni också gå?” De svarade ”Vart skulle vi gå, du har ju det eviga livets ord”.
Alla dessa 12 lämnade ändå Jesus under omständigheter av press. Men allt detta var inte ett misslyckade utan en nödvändig del av att kunna bli mottagare av nåd och bli avkldd den falska bilden utåt av att vara lite bättre än andra. Utan den erfarenheten av att bli älskad efter att ”mist sitt liv” och se det som en vinst, finns inga löften som kan bära oss ända fram.

Grunden för vår trosvisshet (nåd eller förtjänst) är av avgörande betydelse i hur vi ser på- och bemöter svagheten hos andra och hur de kan närma sig oss.

James Tipp beskriver det väl i dessa två meningar i sin dikt “Fragile”:

“Certainty can be a hurdle few will choose to jump,
Frailty a threshold all can master and accept”.

Att lova för mycket i kyrkan, det vanligaste, är att lämna bort det viktigaste som kommer efter att vi försonats med Gud dvs det som Paulus talar om att Han ”dog för för oss för att vi inte längre skall leva för oss själva utan för Honom som dog och uppstod för oss”. Detta är frälsning, både som händelse och väg. Här håller alla löften. Vi kan vara på väg mot detta mål och samtidigt vara 100% barn. Här visar Gud tålamod, trofasthet och nåd,

Med detta sagt så vill jag påpeka att vi både kan lova för mycket och för lite. För mycket då vi lägger vikten vid yttre omständigheter och för lite när vi inte tror på förändring inifrån. Det sista är väldig vanligt. Istället för att vi skulle ta fasta på Guds löften om fostran till förändring som till slut ger en “frid” och “vila för vår själar”, så säger vi istället “det är mänskligt, Gud förväntar ingen förändring, vi får vara som vi är”. Vi vill så gärna ge “löften” till skaran framför oss för att inte de skall gå sin väg pga av “för hårt tal. Omognad i tron reagerar alltid så, även om Guds löften aldrig är en befallning till prestation i eghen Kraft utan till överlåtelse till fostran. Men liksom jag beskrev i början så vill vi hellre ha nån att beskylla för ouppfyllda löften än att bekänna “jag vill inte bli en tjänare som Jesus, jag vill inte mista mitt liv. Jag vill att Jesus skall hjälpa mig att bevara mitt liv”.

Detta trots att missionsbefallningen just innebär ”lär dem att hålla allt vad jag har befall er”. Lydnad är inte en prestation utan en villighet att bli formad som Gud fostrar fram som Han ser det bäst. Han lär älska oss, påstås det 😊 Juklappen blev redan given, ett “mjukt” paket.

Var välsignad!

Dessa tre och störst av dem

Dagar och år har gått då tron och hoppet inte visat så värst mycket av sitt “forna” sken inom mej. Likaså bra tänker kanske många, och onekligen har jag nog tänkt så även själv. Har levt med en enorm trötthet och misstro mot all organiserad institutionell kristenhet. Det må vara traditionellt Luthersk, Frikyrkligt eller karismatisk osv. Orden, andliga klyschorna ekar tomhet, även inom mej. Detta betyder inte att de nödvändigtvis är tomma, enbart att jag upplever dem så. Jag ser mej inte vara på nån form av högre nivå där jag tycker synd om dem som sitter fast i institutionen. Ofta avundas jag dem för att många verkar ha det så bra där. Varför kan jag inte vara tillräckligt okomplicerad och vara en del av detta? Känner många härliga människor inom dessa.

Nej, det mest smärtsamma är insikten av hur lite blev kvar efter att jag valde att klippa och blev avklippt från allt detta (onödigt att anstränga nyfikenheten. Har rört mej mest på finskt håll de senaste åren) Att inte vilja gå tillbaka till den egna andliga präktigheten kring mina egna gåvor och “insikter”. Att inte längre vilja bli smickrad av att nån vill ha mej och mina gåvor till att bygga upp deras fålla. Detta blev både lätt och svårt då jag både klippte själv och blev avklippt.

Jag är mycket medveten att många anser mej ha fel eller att jag ger allt detta för tung roll i mitt liv. Att jag gör saker och ting för komplicerat. Jag önskar jag inte var sån eller såg det jag ser eller tänkte som jag gör. Livet skulle vara lättare då. Onekligen sant, men samtidigt är min erfarenhet genuin för mej och har inte klarat av att komma ur dess grepp. Många tafatta försök att sätta mig i en kyrkobänk eller möte, har enbart förstärkt denna upplevelse. Så, nu är jag inte en del av någon församling, sammanhang eller tjänsteplattform.

Det är många lager i detta dilemma och många av lagren är uppenbart spår av de slag som söndrat mycket inom mej. Mycket är som sagt självförvållat, mycket slag av präktighet och slag av “rätt tro” utifrån. Mycket kamp mot bitterhet, mot mej själv, allt och alla. Men, ändå vill jag tro att det är nåt som inte kan avskrivas av #jäkladepression , som ännu vissa dagar håller på att krossa mej.

Men, mitt i allt detta har jag fått se glimtar av Kristus. Glimtar hos- och genom medmänniskor, medvandrare. Glimtar som inte passar in i något sammanhang eller ofta inte ens känner till vad som finns innanför de etablerade kristna fållorna. En del igen har mött Kristus men genast genomskådat agendan, “kom till vår fålla under vår rena lära och våra rätta moraliska koder”. Två vänner som jag under ett antal år fick följa hur deras liv och familj hade slagits sönder av missbruk, 10 misslyckade självmordsförsök mm och fått erfara ett synligt pågående mirakel. De fick erfara hur det är att vara ett “byte” och attraktiv trofe med sitt vittnesbörd som alla ville ha i sin fålla. De valde att avstå och flyttade till annan ort för att kunna tjäna andra som förlorat hoppet och detta utan en agenda av etablerad ägarskap där deras vittnesbörd och gåvor skall få en specifik högstbjudande fålla att växa och visa sin “trovärdighet” med hjälp av dem. Kristenheten rör ju sig fortfarande ofta i flock till ställen där den häftigaste nyheten och starkaste fixandet verkar pågå.

Var de inte lite väl snävsynta och förbisåg den välmening som fanns? Visst fanns det välmening och genuin tro, men ändå var smaken av agendan för stark. De kände inte igen de existerande gränserna och agendan hos den Kristus som på ett så radikalt sätt lyft dem ut ur mörkret. De kände att en specifik fålla blivit viktigaste än Kristus. De kände att de drogs mot en anna lojalitet än Hans trofasthet. De känd sig ledda att flytta till annan ort för att kunna undgå detta. Känner flere sådana fall som deras.

Men tillbaka till det söndriga. Det på nåt sätt otroliga i allt detta är att jag trots min sköra tråd av tro, hopp och kärlek, har erfarit saker jag “undervisat” om och längtat att se då jag ännu var inne i det etablerade. Då jag ännu klarade av att stiga framför människor och hade förtroendet (inför mej själv och andra) att göra det.

Förra veckan gjorde vi igen en övning med min terapeut (jo, jag går i terapi. Stigmaaa!!!) att gå igenom vad gott som sker i mitt liv och hur jag igen skall kunna se- och glädjas åt det. Att igen kunna se mening. Då jag berättade om min familj och syskon som finns där, möten med människor, min goda vän Robin och vad händer i människors liv på mitt jobb, så insåg jag någonstans hur jag egentligen lever mitt i det, där Kristus går omkring och visar sig i det oförutsägbara.

Jag jobbar som utbildare bland arbetslösa, och har gjort det nu i över 4 år. Många, inte alla, av dessa bär på en härskande tanke av “jag duger inte, jag är värdelös”. Många har bojor av missbruk och oförmåga till en sund livshantering och relationer mm. Vi är en liten enhet som blivit något mer än bara en skola. Många är de möten och samtal där vi dyker in i livet där det smärtar som mest. Detta kan jag förstås inte yttra här, mer än att jag sett förändring. Det märkliga i detta är att jag själv samtidigt varit i det djupaste mörker inom mej hittills. Mina elever känner till detta och med en del delar vi t.o.m. erfarenheterna av både ångest, terapi, olika medicin mm.

Kristus är närvarande på ett sätt som jag aldrig erfarit förut och samtidigt sörjer jag ännu över att jag förlorat allt det som varit meningen och plattformen att tjäna i över 30 år. Jag sörjer över det och vill samtidigt inte tillbaka till det. Märkligt! Men, jag vill inte förlora Kristus. Har sett elever komma till tro, men inte själv orkat ta hand om dem. Då har jag sett bl.a. en familj bli den “Kristi kropp” som han kunde inympas i. Har sett äktenskap helas. Har sett hur någon som avbrutit utbildning 7 gånger resa sig, bli “2 meter längre” genom uppmuntran och tålamod av dessa som doftar mera Kristus än agenda. Har sett så mycket av dylikt, ibland varit själv ett redskap, men ändå är jag sönder, utan att själv få hjälp. Har grälat och gråtit till Gud ofta om detta “men mej hjälper du inte!!”

Jag vet de kristna svaren för någon som tänker som jag, men kunskapen är inte det som är problemet, utan att jag inte kan ta emot det. Då har jag ofta mött de som kommit med svaret att ” du borde vara en del av en församling”. Teologiskt helt sant, men …

Så har vi de som inte kan umgås med sådana som jag innan de fått ur sig behovet att försöka fixa allt innan de kan vandra bredvid. Fast det är ju överlag ganska vanligt att folk drar sig undan dem som är t.ex. allvarligt sjuka för “de vet inte vad se skall säga”.

Kristenheten har länge präglats av en sorts trovärdighet som bygger på att man kan bevisa det genom att något blir fixat. När det sedan inte sker inom viss tidsmarginal eller på ett visst sätt så måste man på nåt sätt förklara det och oftast hitta hindret , läs “felet” hos mottagaren. Annars rasar bilden av deras fixar gud, deras fixar tro. Andra igen väntar att de som tror på bibeln för mycket skall falla så de får säga “där ser vi igen vart det leder då man tar tron för mycket på allvar”.

Själv vill jag just nu bara ha en genuin inre övertygelse av hur Kristus ser på mig. Den falska bilden jag nu har, som går emot all min teologi och som jag inte skulle ge åt nån, vill jag inte ha men ändå har. Vill ha den frid som övergår allt förstånd. Frid som är mer än världen kan ge. Den frid som Kristus talade om att Han vill ge. Men jag är sönder.

Denna vecka fick jag igen sitta med en vän och dela livet i smärta och glädje. Jag peppar honom i det han kämpar med och han mej. Han svär som en skorsten, är tatuerad mer än en trovärdig pietist och är söndrig, liksom jag på många sätt. Men då jag frågade hur hans dag ser ut på arbetet på sjön och människorna där, så inser jag att hans omsorg om de söndriga är så Kristuslikt som det kan bli. Många är säkert de som skulle vilja “frälsa” hans oslipade yttre och dra slutsatsen att Kristus inte kan bo i ett sådant paket. Jag har själv varit tvungen att bli oense med mig själv och kapitulera. Han kan visst! Kristus börjar inte med yttre präktighet. Han går bland dom sönderslagna som varken duger för profan eller religiös präktighet.

Det är denna präktighet som har ätit upp trovärdigheten i dagens Kristenhet. Det är inte “modet att predika om Helvetet” som kommer att rädda detta. Det är inte förnyelsen av gudstjänstformuläret eller ens relationsbaserade cellkyrkan som blir räddningen. Räddningen ligger i att söka var Kristus vandrar. Den Kristus som vi var tänkt att följa. Inte för att duga utan för att Han följde sin kärlek på ett kors och idag är driven av samma kärlek att söka upp det som gått förlorat. Dagens kyrka måste vara villig att inse att priset ligger i att begrava den egna agendan och trovärdigheten av “rätt tro”. Den har för länge rövat bort oss i oändliga debatter och tävlan som blivit en religiös sitcom inför världen. Vi försöker bevisa för varann att vi har den riktiga, äkta Kristus eftersom vi har “rätt syn på… ” eller är mest bibliska, har dom flesta helanden, den sundaste andligheten utan “ylilyöntejä”, den längsta kontinuiteten av tradition osv osv. Men frågan är, kan vi faktiskt säga var Kristus bor eller går utgående från dessa kriterier. Tror vi kommer att bli överraskade av vem vi möter och inte möter i himlen, ifall vi når fram och “bevarar tron”.

Överlag så upplever jag att kristenheten idag är det största hindret att presentera Kristus för de hopplösa. Tro handlar ju om hopp och församlingens uppgift är att förmedla det. Men, vi lever med fel agenda inför vår blick som vi söker, kämpar för och försvarar.

Tänker fortfarande fel om mig själv och kan inte säga mig äga friden. Men, i allt detta så ser jag av nån märklig anledning glimtar av Kristus och för det mesta där jag inte förväntat mej eller där jag inte strävat att presentera eller representera Honom. Jag möter honom genom människor som finns där även när de inte kan fixa. Jag möter Honom när min vän, som svär som en skorsten, kramar om mej och säger “siunausta”.

Teologiskt vet jag att jag har Kristus, är i Honom och Han i mej. Men jag behöver mer än teologi. Utan det vill jag inte ha det andra. På något sätt anar jag att min väg kommer att ge mig en dag ett vittnesbörd som jag både vill och kan dela. Ett vittnesbörd som visar uppenbart att Matti inte är en präktig Kristen, enbart en älskad man.

Siunausta

Kristna och offentligheten

För snart 6-7 år sedan började jag skriva en bok om enhet, eller rättare sagt om den splittring som råder bland kristna och vad en enhet kunde vara. Boken fick några hundra A4 sidor men finns fortfarande på “hyllan”.

Jag började skriva den dels för att jag bearbetade på vilket sätt jag själv bidragit till splittring och motiv som driver en i t.ex. en tjänst som ledare i en församling. Hade ju själv varit med om att starta en ny församling i tiderna och när det gick som det gick så följer det med en både som anklagelse och som möjlig lärdom som inte går att köpa för pengar eller läsa ur en bok. Själv har jag pendlat mellan anklagelse och lärdom.

Även frågan om vad det sk “förtroendet” bygger på i de olika samfunden och samfunden emellan är en fråga som intresserar stort, dvs hur man vinner det, förlorar det och vad det är att vara “ute i kylan”, som jag blev varnad för att hamna i och har fått erfara en ganska lång tid. Både av eget initiativ genom att dra mej undan, och andras, som valt att stänga ut. Vi kristna i våra samfund bygger ju murar kring oss som kunde kallas “fack you”. Vi känner oss osäkra och hotade tills vi placerat den andra i ett fack som är stämplad “fel” eller minst sagt “misstänksam”.

Men, den boken får ännu vänta en stund och jag växa ännu en tid tills det är dags, tills jag fått växa och Herren anser att den är klar. Har hittills skrivit den på finska liksom mina två (1) andra böcker.

Vill dock dela här lite tankar från den “kommande boken” som har att göra med det man kunde kalla för offentlighetsprincipen dvs hur skall vi tala offentligt om tron, kristna värderingar och förstås även hur vi skall förmedla evangeliet. Stora frågor i vilka jag varken har- eller tänker försöka ge heltäckande svar.

Den första frågan är om bibeln ger oss riktning och exempel huruvida det är en skillnad i hur vi skall tala innanför församlingen till dem som lever med en tro som strävar att lära känna Gud, Hans vilja och syfte, och hur tala till dem utanför som detta inte är viktigt för eller ens finns med i deras värld. Man kunde även säga att frågan är ifall bibeln ger råd om hur- och vad vi skall tala till troende och vad till dem som inte tror.

Vår uppgift är aldrig att säga vem som är troende eller inte men nog göra vårt bästa med Guds hjälp och ledning för att hjälpa alla att komma till Gud. Enligt bibeln finns det bara en väg dit och det är Jesus. Han har öppnat vägen till att försonas med Gud genom sitt kors och det är den gåvan vi skall presentera.

Ordningsföljden

En upprättad relation

För att förstå den slutsast jag drar från skriften i hur vi skall bemöta människor olika, så vill jag bygga upp det med en kort genomgång av trons väg till- och med Gud.

Den kristna tron är inte en religion, dvs något människan utövar för att få något av en gud. Den är en relation. Det är en relation där vi lär oss vad Han gjort för oss, är för oss, och vem vi är i den relationen. Trons uppgift är att upprätta människans sanna identitet genom att vi igen kopplas ihop med vår skapare dvs med “Honom som vet bäst vad som är bäst för oss“.

Synd” är att leva utanför den relationen, och i det tillståndet vill vi definiera syftet med livet själva, bestämma rätt och fel, mening, trygghet, kärlek, hopp osv. Synd är självtillräcklighet, självuppfyllelse och självupptagenhet utan skaparens inblandning. Synd är alltså INTE i första hand moraliskt fel livsstil, utan fel inställning till Gud och oss själva. Detta sedan leder till fel val. Redan detta ger oss insikt om ordningsföljden i hur vi skall kommunicera till vem.

Tron kommer av att vi börjar lyssna Till vad Jesus har att säga oss. Oftast vill vi dock att Gud skall bli trovärdig genom att Han lyssnar på oss och våra villkor.

Att “komma till tro”, att bli “troende”, betyder att vi för det första tror att Jesus och allt Han är istället för oss räcker. Relationen börjar med det största kärleksbeviset “Ty SÅ älskade Gud världen att Han gav sin enfödde son för att var och en som tror på Honom inte skall förgås utan ha evigt liv” (Joh. 3:16). Det står “Tror”, inte “var och en som gör rätt eller har rätt åsikt i allt skall ha evigt liv…”.

Tro och frälsning är alltså en inre upprättelseprosess som börjar med att vi försonas genom Jesus. Det är Guds största, första och enda avgörande kärleksbevis. Det ger oss mod att komma till Gud, be om förlåtelse och ta emot Honom som vår Pappa. Vi blir då barn till Honom. Att sas “Ta emot” Jesus, kallas även i bibeln för “Omvändelse” eller att göra bättring” OCH tro evangeliet. Vad ordet bättring egentligen betyder är “sinnesändring” eller “ny riktning“.

Det är just vad denhär upprättade relationen är, ett nytt liv, en ny riktning, ett nytt sinne genom det inflytande relationen med Gud har.

Att bli upprättad i relationen handlar inte om att putsa upp sitt liv för att duga, utan att se behovet av försoning och lita på att Jesus tagit hand om allt på korset. Likaså att HAN visar och hjälper med det som behöver ändras på för vårt bästa. Det är att ge upp med sitt högmod och sin upprorisket inför Gud och säga “förlåt, kom in i mitt liv, hjälp mej”.

Denhär händelsen eller prosessen kan se väldigt olika ut för olika människor. Vi är alla olika och vårt bagage är olika. Gud är en far som skräddarsyr vägen till den plats var vi erbjuds att ta emot Hans gåva i Jesus. Därför är deras berättelser ofta så olika som delar om sin tro, och det är bra det. För vissa handlar det enbart att komma till Jesus och synden som binder en kan upplevas mer som en inre tomhet och hopplöshet, medan för andra kan det handla om en destruktiv livsstil som konkretiserar “synden” på ett annat sätt. För min del var det en destruktiv livsstil som fick mej att söka hjälp. För nån annan kan det vara dödsfruktan, meningslöshet, sjukdom, misslyckanden etc.

Vägarna som inleder till en relation, börjar ofta först med behov vi upplever vara mest på ytan men som sedan ofta under vägen blir omdefinierad för oss och frälsningsvissheten med en grunfläggande tillit växer fram. Och mycket i just den grundtilliten handlar om att vi lär oss lita utan att förstå varför saker ibland inte ändras.

Efter att vi kanske upplevt att “vi kommit till tro”, så fortsätter upprättelsen. Vi är ju inte på nåt sätt klara ännu och klara blir vi inte på denhär sidan. Trots vetskapen om detta så är vi kallade att sträcka oss mot Kristuslikhet (Fil 3:). Detta kan och får vi Göran, inte pga att det hänger på vår förmåga, utan på Hans vilja och förmåga. I början är vi andligt sett ännu små bebisar (1 Kor. 3:-1-) som enligt bibeln måste få “mjölk” till en början. Den mjölken handlar just om att lära sig hur Gud ser på oss genom Jesus och att Han är vår älskande Far, och då förstås hur vi ser på oss själva på ett nytt sätt. Därför är vi enligt bibeln en “Ny skapelse, det gamla är förgånget, se något nytt har kommit”.

Efter den sk “mjölken” kommer den sk “fasta födan”, den är enligt bibeln bl.a. de som “övat upp sina sinnen till att skilja mellan gott och ont”. (Hebr. 5:)

Om vi då enbart utgår från denna andlig menu för vår tro så behöver vi fråga oss hur vi skall kommunicera ifall vi gör det på en synlig plats. Vem vill vi nå och med vad?

Kärleken driver oss och förändrar oss

I allt vi söker är kärleken det främsta. Likaså när det handlar om all förändring så är kärlek den främsta drivkraften och enda verkliga kraft som skapar rätt förändring och av rätt orsak. Att “älska” Gud över allt annat och vår nästa som oss själva summerar även all lag och alla frofeter dvs allt vad Gud förväntar sig av oss, eller rättare sagt vill lära oss.

Det är nämligen så att allt vad Gud befaller behöver vi Honom till att förverkliga det. Förväntningen ligger alltså inte på vår förmåga utan vår ödmjuket att vilja att bli formad av Gud. Därför är lydnad i tron inte en prestation utan att söka- och öppna sig för Guds inflytande. Enligt bibeln är det nåden som fostrar oss (Tit. 2:)

Vi kan nog skrämmas till att lyda och “reagera”, för en tid, men inte förändras inifrån till något relationellt, verkligt och bra. Varken i relation till människor eller till Gud. Därför kan man inte fostra barn moraliskt rätt genom att enbart straffa då man inte följer regler. Relation måsye bygga på kärlek och tillit. En tilliten bygger på att den som t.ex. ger oss moraliskt normer, är den som älskar oss och hans normer är bra för oss. Då vi trumpetar ut normer offentligt så behöver vi fråga oss ifall de som lyssnar eller läser har denna tillit.

Jesus lär att “den som älskar mig håller mina bud”. Detta läses ofta som att vi skall bevisa vår tro och trohet till Gud, och på så sätt vara “Trygga på domens dag”. Så kan det inte vara.

Vi kan nämligen inte börja älska Gud ifall Han inte först har älskat oss. Vår tro, lydnad och trohet gentemot Gud, av rätt motiv (1 Kor. 13:1-), är omöjlig utan att vi först blir älskade av Honom (1 Joh. 4:19).

Vi lever en tid bland bibeltroheten som kunde jämföras med det som Jesus konfonterar de skriftlärda med då han säger:

Fadern som har sänt mig har vittnat om mig. Hans röst har ni aldrig hört, och hans gestalt har ni aldrig sett, 38 och hans ord har inte förblivit i er, eftersom ni inte tror på den som han har sänt. 39 Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. 40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv. 41 Jag tar inte emot ära av människor. 42 Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er.43 Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot. 44 Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden? “. (Joh. 5:37-42)

Det råder ett dogmatiskt och moralistiskt driv för tillfället som målar upp en bild av en Gud som vill att vi skall tänka dogmatiskt och moraliskt rätt innan vi kan överhuvudtaget komma att känna Gud eller bli delaktig av en relation i en församling. Man trugar alltså fast föda till dem som inte ännu är ens bebisar.

Den bild man får av många insändare och debatten är att det målas upp en bild av att Jesus på sista dagen kommer söka hurpass trogna vi varit i läran i vissa utvalda saker, istället för att vi kommer in för att vi förtröstat på Hans trofasthet.

Just nu pågår en hektikst kampanj om att försvara bibeltrohet då vi borde utåt vara upptagna med att berätta om en älskande och trofast Gud som gav oss sin son för att upprätta den relation som gått förlorat.

Det är inte vår bibeltrohet som är avgörande, för ingen av oss är någonsin 100% det och det finns inte heller någon tabell för “tillräckligt bibeltrogen för att bli frälst”. Detta betyder förstås inte att vi inte skall söka att förstå Guds vilja i ordet, förstås. Men det skall ske i relation dvs “lär dem att hålla …” eller “du har följ mej i lära och liv”.

I texten ovan i Joh. 5, handlar allt om Jesu person dvs vem han är, varför Han kom och varför vi behöver Honom. Det är om Honom all skrift, alla dogm, alla moral vittnar om och strävar till. Han är utgångspunkten, målet och förutsättningen. Om inte vår iver för ordet strävar först och främst till att förmedla detta så är vi ute och cyklar och kanske som det står i texten om att “ta emot ära av varandra”.

Här har jag hittat mej så ofta i min egen tjänst att undervisa , förkunna och leda. Responsen av liktänkande imponerade människor (över mitt mod och min radikalitet) for ofta iväg med mej och gjorde mej blind för det faktum att någon annat än Jesus hamnade i centrum. Det ät lätt att bli nöjd med enbart respons, beröm eller motstånd, men utan att söka bestående frukt. Ofta fungerar kyrkor i sin verksamhet med samma förnöjsamhet dvs man anser sig ha lyckats för att “folk kom”.

Problemet, och nyckel enligt Jesus i deras problem i joh. 5 är, att de “inte har Faderns kärlek i sig” och därför kan de inte tro, dvs lita på Honom, utan istället tro på sin egen tro. De hade säker massor av kunskap från skrifterna som talade om det, men de var inte drivna av det. De var inte ute för att förmedla nåd efetrsom det starkaste inom dem var inte att de själva blivit benådade, utan istället att de trodde sig bli duga pga deras kunskap om-, och trohet mot skriften samt olika religiösa och moraliska regelverk som de konstruerat och satte som bördor på folk. Någon relation handlade det alltså inte om.

Samtidigt som jag säger allt detta så måste vi komma ihåg att vi alla är egenrättfärdiga, och “troende på vår egen tro”. in i det sista försöker vi duga i oss själva. Oberoende av vilken variant av egenrättfärdighet det är. Det kan vara en egenrättfärdighet där vi tror oss vara tillräckligt bibeltroende eller litar på mänsklig vishet och utveckling till den grad att vi slopar Guds ord alltid när det blir obekvämt. Ingen av oss kan leva med en tro som förtröstar på Jesu trofasthet ifall vi inte lär oss släppa taget om vårt förtroende till dessa två. Detta pågår hela livet och är ibland en salig blandning av båda. Ändå kan vi vara Guds barn ifall vi lever öppet inför Gud med vår svaghet, låter honom verk i oss och inte tror att vi kommer att duga pga av oss själva.

Tror att det just pga av detta dilemma av dragningen till egenrättfärdighet som Gud valde att kalla på männsiskor som gjort total konkurs med sin egen tro och sin moraliska präktighet. De blev förmedlare av nåd, men inte vilken nåd som helst utan en nåd som även öppnade en relation där förändring var möjlig.

Överlag så fungerar ju förändring så att det inte lyckas enbart med att skrämma “om du inte slutar så går det illa”, eller att bara om och om igen säga “du måste sluta för det är fel”. Nej, istället är det avgörande det som kommer istället. Bibeln lär bl.a. om att stjäla: “Den som stjäl skall sluta stjäla och ISTÄLLET arbeta med sina händer”. Jag har märkt samma princip flere gånger i mitt arbete bland arbetslösa. Många av deras liv har varit ett en lång rad av misslyckanden med både arbtessökning och avbrutna utbildningar somsedan fört med sig problem med livsshantering, missbruk mm.

Ingen av dessa har förändrats genom att skrämma att de blir så tills de går i pension. De är väl medvetna om det och ofta uppgivna inför den tanken. Men, de har öppnat sig då de märkt hur gemenskap, igenkännande av likhet mellan studerande, mellan mej och dem, (bl.a. depression och ångest). Även avgörande har varit hur t.ex. de som kommit längre öppet bekänner och berättar att de inte själva kunde eller orkade ta sig upp. De har inte tro på sin egen tro.
Ärlig kommunikation om problemen i en acepterande miljö, öppnar för tro och hopp. Att sedan få ta steg som är skräddarsydda för var och en av dem och massor av tålamod, mycket av uppmuntran av det som är värdefullt och bra hos dem, får livet att vända. Jag har sett bl.a. en som avbrutit sin utbildning 7 gånger men som slutligen tog examen och för några månader sedan kom han leende emot mej och berättade “jag har fått jobb”. En “NY skapelse” kom emot mej, eller egentligen en verklig skapelse. Han blev sig själv, Han hittade tillbaka till den potential som hela tiden funnits i honom men som brist på nåd, tro, hopp och kärlek skymd för honom.

Det är såhär jag ser vägen till förändring och även tror att är den riktning en församling behöver växa in i.

Offentlighetsprincipen

Var har då allt detta att göra med “hur”-, “var-“, “vad-” och-” och “när” vi skall kommunicera budkapet.

Såhär ser jag det och detta är förstås begrändad av min tolkning, Jo, jag tror på tolkning, men litar även på att den Helige Ande leder oss att i den processen tolka det rätt. Tror dock att en viktig nyckel i tolkningen är att fråga vem- och vad det för i blickpunkten och vad är frukten dvs tjänar det ett syfte och en kallese som Jesus givit dvs göra Honom känd och hjälpa människor att komma till Honom. Ifall detta inte detta uppfylls så är det igen skillnad hur bibliks en bibelvers är som jag sänder ut till en mottagaree.

Så min förståelse, som påverkar oerhört kommuniationen, är just HUR vi skall tala till vem utgående från VAD det är som får en människa att ta emot och förändas inifrån. Det finns en verklighet av synd och dess allvar. Det finns det som kallas för Gudsfruktan, men vi kan inte framkalla en sund sådan genom att skrämma och hota. De faller väldigt lätt helt fel. Enligt Jesus har HAN gett oss en hjälpare, Den Helige Ande, som “skall övertyga världen om synd” …. “synd’, ty de tror inte på mej”.

Det är alltså Jesus vi skall hålla framme, Hans förhållningssätt till oss och vår respons till Hans förhållningssätt och budskap. Inget annat behövs för dem som inte känner Honom.

Vad säger då bibeln mer om ämnet hur vi skall bemöta folk. Finns det undervisning om vår uppgift att bedöma eller döma på olika sätt dem som står “innanför” dvs dem inom församingen som vi delar tron och livet med och dem som inte gör det dvs de som varken känner till behovet av Jesus eller varför de skulle tänka på ett visst sätt i etiska eller moraliska frågor. Jo det finns det. Märkväl att det du nu läser är ett brev skickad till dem av en “fader i tron”. Det var INTE ett brev som sattes upp på torget för att under en lång tid ropas ut som en varning till alla som passerar förbi, synligt eller osynligt.

Jag skriver nu till er att ni inte skall umgås med någon som kallas broder, om han är otuktig, girig eller avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Inte heller skall ni äta tillsammans med en sådan.
12 Hur kan det vara min sak att döma dem som står utanför? Är det inte dem som står innanför ni skall döma? 13 Dem som står utanför skall Gud döma. Driv ut ifrån er den som är ond! (Läs gärna hela 1 Kor. brevet eller åtminstone kap 5-6)

Nu handlar detta om en som blivit förmanad flere gånger men som fortsätter. Ifall jag skulle inleda ett förhållande med en annan kvinna dvs begå äktenskapsbrott, och skulle bli förmanad av avsluta det, ångra mej och göra bättring, men vägrade. Då skulle det vara mer än rätt att bli avstängd från församlingen. Oj vad “hårt” kanske nån tänker och lever med en konstig uppfattning att församling är = “se genom fingrar på allt, tillåt allt, acceptera allt, älska allt, osv”.

Ifall jag skulle vara otrogen , såra och skada min hustru, mina barn, då är nog detta ett mycket lindrig dom i förhållande till brottet. Samhället har även en massa spelregler där det får konsekvenser ifall vi efter varningar och erbjudanden om hjälp att rätta till, inte tar emot det. Men, denna slag av åtgärder som här ovan nämns var givna just i en relation där alla möjligheter fanns nära till hands i församlingen. Likaså fanns det instruktioner om ordningsföäljden, i en relation, inom en församling, hur man skulle förlåta och förmana.

Här om hurudan tålamod vi skall ha med dem som syndar mot oss (Joh. 17:3-4)

När det gäller offentlighetsprincipen så har flere som hävdar att de inte tolkar bibeln, utan enbart läser den som det står , och tolkar tex. följande ställe om förmaning:

Ta inte upp en anklagelse mot någon av de äldste, om det inte finns två eller tre vittnen. 20 Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning“. (1 Tim. 5:19-20)

Att ta emot en anklagelse är alltid allvarligt. För att inte tala om skvaller eller förtal. Gud är inte orättvis, men församlingen i sin egenrättfärdighet är ofta det. Speciellt i denna tid där möjligheten att bli sedd och beundrad av människor är så enorm. Likaså hela systemet av samfund, som är ett sorgligt vittnesbörd av splittring bland Guds folk. Har sett, hört och varit själv delaktig i sååå mycket förtal bland Guds folk. Oftast för att vaka över ens egen position som ledare och samfund / organisation.

Ordet “tillrättavisa dem inför alla” handlar enligt mej inte om hela finska folket, eller en stad, utan om församlingen. Det ju som vi just läste, “innaför” vi skall döma. Gud tar nog hand om dem utanför säger skriften. På samma sätt som Han tog hand om oss före vi insåg att vi behövde Jesus. Vi bara tenderar att glömma hurudana vi själv var. Därför måste även Paulus påminna om det ibland. Paulus synd som förföljare och mördare var såpass enorm på ett konkret sätt att det var kanske därför som han kallade sig som den “minste bland apostlarna” och “störs sbland syndarna”, men just därför var Hans undervisning om nåd så djup och vi idag äger den undervisning Han gav om Kristus i sina brev.

Likaså ser vi hos Jesus råd hur vi skall bemöta andras synd och svaghet. Märkväl att även här talar Jesus om förhållningssätt till “broder”, inte dem “utanför”. Jesus kom ju främst till sina egna då Han var på jorden, även om Han även kom för oss. Här är Jesus råd till oss som tror på Honom:

“Döm inte, så blir ni inte dömda. 2 Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. 3 Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? 4 Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga?
” Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”. (Matt: 7:1-5)

Vi människor älskar i vår tro på vår egen tro, att jämföra den med andras tro och synd. Jesus visar vilket ingrepp som först måste ske i oss innan vi “kan ta bort” en “Flisa”. Det behövs att vi SJÄLVA tar bort bjälken i vårt eget öga. Kan vi detta? Var detta en förmaning av Jesus att gå och ta bort din bjälke, kom sedan och ta itu med din broders flisa? Knappas! Tror att det här igen är samma sak som när Jesus utmanade sina öhörare med relationen till egendom och där en gick bedrövad bort och i liknelsen om nålsögat och kamelen gjorde lärjungarna förtvivlade “vem kan då bli frälst”. Till detta svarade Han “Det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud”. Tror att problemet med Högmodig inställning till andra är att vi tror oss ha själva klarat av bjälken eller att vi egentligen inte sett i oss själva mer än just en flisa.

INGEN av oss kan ta bort bjälken ur vårt eget öga eller ens flisan. Jesus sade ju “Utan mej kan ni INGENTING göra. Det är vår egenrättfärdighet som får oss at tro att vi kommit längre än andra och får oss att tro på vår egen tro och bibeltrohet. Därför tror vi att därför kan vi gå ut och döma. Bara Gud får döma dvs säga vem som är på väg mot helvetet. Vår uppgift är enbart att visa på vägen till Gud och när relatione upprättats, lära ut hur vi själva lärt oss vögen till förändring.

Detta med att göra lärjungar har vi även fått på bakfoten dvs vi läser liksom omedvetet missionsbefllningen i stil med “Gå och lär dem all VAD de skall hålla”. Det är en stot skillnad till vad det står nämligen att lära dem ATT hålla. Det första är information (ofta om ens rötta åsikter och tro), utan relation. Det andra är relation där det egna genomskinliga livet där nådens atrbet görs synligt inför den man är satt att stöda och hjälpa att växa. Tyvärr är stor del av vår församlings och ledarkultur byggt upp mera på Program än relation. Den är därför också en bra grogrund för dogmatisk och moralistisk tro, denna “lär dem VAD” de skall hålla”, som man sedan slänger ut till höger och vänster. Inte alls i enlighet med hur Jesus och bl.a. Paulus lärde ut det (jmf. 2 Tim. 3:10-17).

Jus törre insikt och erfarenhet av nåd vi har, desto mer förmedlar vi nåd. Ju mer kunskap vi har utan nåd, desto mer förmedlar vi en sanning som inte förmedlar liv och hopp, Endast en överbevisning om synd, men utan att vi finns sedan på plats och förmedlqr nåd när våra pilar har träffat. Vilken nytta har vi då gjort.

För att täcka så mycket så möjligt av bibelns råd i bemötande så låt oss läsa ännu Petrus råd. Han som hade haft så stark tro på sin egen tro efter 3 år med den bäste av lärjungatränare, men som ändå behövde möta sin egen bjälke, trots all tid med Jesus själv. Han måste få se att hans egen människofruktan var större än Hans kärlek till Jesus. Han måste förneka Jesus för att kunna bli ett vittne för Honom. Historien berättar att Petrus blev korsfäst upp och ner pga sin bekännelse till Jesus. Så, tydligen fick han möta den uppståndne för att vara villig att stå fast vid bekännelsen trots dödsdom. En verklig inre förändring kommer inte av kunskap, Inte ens genom att föälja den Jesus som gör under och väcker döda mm, Men nog den Jesus som dog och uppstpd för oss.

Denna Petrus ger oss följande råd i hur vi skall bemöta människor:

Ja, även om ni skulle få lida för rättfärdighetens skull, är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. 15 Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger. 16 Men låt det ske ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om er goda livsföring i Kristus får skämmas för sitt förtal.
17 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än att lida för onda gärningar”. (1 Petr. 3:14-17)

Att lida för rättfärdighetens skull handlar inte om vår rättfärdighet utan att lida för att vi påstår att bara genom Jesus kan vi bli rättfärdiga. Jesus själv sade ju att vi kommer att förföljas “för Hans namns skull”, inte för att vi kräver samhället att följa våra kristna moraliska normer. De normerna skall vi visa med vårt liv då vi lever nära dem vi skall förmedla nåd åt. Det är predikan nog och dessutom hamnar vi då vara genomskinliga med att vi inte är klara än. Likaså handlar Paulus ord i 2 Tim. 3: om att “så kommer också den som vill leva gudomligt/gudfruktigt att förföljas”. Obs! det står “leva” inte om att den som predikar moral till dem utanför. Den förföljelsen handlar mer om att ge en injektionspruta mot Jesus än få nån att vilja lyssna till Honom. Har provat, vet.

Petrus säger att det är just “Jesus Kristus vi skall hålla Helig i våra hjärtan”. Igen en gång så handlar det om Honom. Vidare säger han orsaken och förklaringen till detta: “Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”.

Det är just Jesus och Hoppet som är det enda väsentliga till dem som inte har honom i sitt liv. Vi äger främst etnt hopp och ALL lära skall hjälpa oss till det hoppet, att bevara det hoppet och förmedla det hoppet. Om våra handlingar och kommunukation i offentligheten inte tjänar det syftet så måste vi stanna upp och tänka, inte på vår bibeltrohet utan hur vi skall, som bibeln också säger, leva värdigt vår kallese”.

Vå uppgift är inte att bevisa eller ens värna om vår bibeltrohet inför världen, utan värna om Jesus kärlek och trofasthet som Han visat på korset och vill att världen skall veta.

Idag är vi i ett läge där speciellt unga och unga vuxna har svårt att lyssna, diskutera och respektera kristen tro utan att först ta reda på hur man förhåller sig till dom homosexuella. Detta är frukten av all “bibeltrogen” kampanj. Vad har det åstadkommit och från vad har all den tid och energi som satts på det varit bort ifrån. Jo, från en strävan att leva nära en värld utan hopp.

Att finska folket inte vet vad som är Guds vilja gällande olika saker är inte deras fel eller ens brist på information. Det är en brist på relation med dem som borde leva det. Nu ropar vi mest från avstånd.

Jesus såg människor överge bl.a. sin girighet och otukt. Men Han gjorde det genom att först komma nära dem, dela livet, äta med dem.

Han gick inte ut på gatorna och ropade på måfå “ni är alla i djävulens våld, levere en avskyvärd livsstil och på väg mot helvetet”, och strax därefter sade “och ikväll kommer jag hem på middag till er”.

Petrus tala om att låt det ske “ödmjukt, med respekt och ett rent samvete”.

Ödmjukhet är omöjligt utan relation och egen genomskinlighet. Vi måste visa och bevisa att vi inte är bättre eller sämre. Det är kärlek att göra så och eftersom vår uppgift inte är att visa vår trovärdighet utan Jesu trovärdighet, så är det bara nyttigt att vara öppen. Dessutom hjälper det mot frestelsen att försöka “vara något mer än vad man är”. Jag brukar nog hitta saker att skryta med, och om inte annat att jag är “ödmjukare” än andra. Vilken tur att jag har Jesus! Nå¨d när det gäller att hållas ödmjuk r också att ha vänner som tar en på jorden om man börjar stroppa. Det ger trygghet att våga sticka ut näsan utan rädsla att igen falla djupt i tron på den egna tron. Det har varit en lång resa för mej och behöver hjälp med det resten av mitt liv.

Respekt handlar enligt mej om att ge människan det värde denne har i Guds ögon oberoende av tro eller livssyn. Det handlar därför om att lyssna och lära känna innan man drar slutsaster, talar eller ger råd. Schablontänkandet är inte att visa respekt. Inte heller tron att allt fixas eller fixas på samma sätt. Det fungerar inte så. Därför måste vi lära oss lyssna och leva i relation nära varann. Tyvärr är även Dagens församlingskultur mera att stirra varann i nacken i kytkbänken än att dela liv. Inte undra på att de snabbast växande kyrkorna i världen är de som lever i gemenskap i små grupper i hemmen . Där delar man livet och söker hjälpa varann att leva som Jesu efterföljare. Där behöver man inte dölja nåt med rädsla att bli ensam. Där kan och vill man vara ensvariga inför varann.

Rent samvete tror jag handlar om motiv. Att berätta för någon annan hir de skall tro eller leva handlar inte som sagt om enbart information, utan främst om genomskinlig relation där man är exempel både när det gäller det egna beroendet och framstegen. Ett rent samvete betyder inte att man är klar, utan att man lever genomskinligt med sitt samvete inför Gud och lever försonligt inför Gud och människor. Gör vi fel så bekänner vi det och ber om förlåtelse.

Det är så sorgligt det som pågått så länge av gräl i offentligheten mellan troende och kristna som ägnat så mycket tid att bevisa hur samhället bryter mot Gudm en samtidigt inte inser att stor orsak är våra egna självupptagna liv.

Vilken tur vi har Jesus, och att denna tillsynes sönderskjutan situation inte behöver vara hopplös. Det finns hopp! Dags att söka vägen till att leva värdigt vår kallelse. Ingen av oss kan göra det ensam.

Skenhelighet och hopplöshet i homodebatten

Min prosess i komprimerad form

Under många år har detta ämne varit svår för mig. Speciellt när det ändrades från “ämne” till verklighet genom att jag för första gången för ca. 20 år sedan fick lära känna ,-och var nån form av stöd åt en ung homosexuell och hans familj. Fick då ta del av hans kamp och bl.a. berättelsen om hur han blev fördömd till helvetet utanför en kyrklokal i sin hemstad. Redan då var det nåt inom mej som sade “såhär får det inte vara. Det kan inte vara Jesu inställning”. Det var nämligen enbart en dom som förmedlades till en förvirrad och sökande ung människa, inte kärlek, stöd och hopp. Domen förmedlades förstås i sanningens namn inflikad med ursäkten “jag säger detta i kärlek”. Den frasen tycks idag rättfärdiga användningen av “sanningen” hur som helst, till vem som helst, när som helst och var som helst.

Det var lugnare kring frågan en längre tid men jag bar fortfarande på en viss “bibeltroende” och “hoppfull” inställning på att det finns vägar vidare för en homosexuell kristen. Kanske för att jag inte tvingades sätta mig i nåns situation utan enbart forma en uppfattning läromässigt. Jag var som dom flesta andra “bibeltroende”och bar på tanken att det fanns två alternativ för en kristen dvs att endera “förändras” till hetero eller leva i selibat ifall ingen förändring sker. Hade som dom flesta som har-, eller vill ha en viss övertygelse, samlat på mej “bevismaterial” (både före och efter google tiden) på att dessa två är möjliga vägar.

Det är lätt att vara trosviss och tvärsäker i det man inte själv kämpar med.

Jag ville så hårt tro på, att eftersom Gud så klart i sitt ord säger att homosexualitet inte är enligt Hans plan och vilja, att jag kunde enbart se alla vägar vidare utgående från det spåret. Att majoriteten av troende inte förändrades eller kunde knäppa av sin sexuella identitet med “Guds hjälp”, och mådde dåligt under skuld och skam, var nåt som inte nämndes och fortfarande inte nämns på seminarier om ämnet vid bibeltroendes undervisningstillfällen. Oftast är det mera ett oijande över samhällets förfall, skrivande av insändare, än att se dessa människor. Människor som vi nog var “bibeltroende nog” att säga “sanningen åt” , men sedan lämnade efter att inget av dom två alternativen fungerade.

I verkligheten så hade,- och har jag än i denna dag, träffat endast en som verkligen förändrats utan att vara bisexuell, och mej veterligen är den förändringen ännu bestående. Han bokades in ett antal gånger till olika konferenser för att berätta sin version och om arbetet bland homosexuella som vill förändras. Minns att berättelserna om motståndet han fick av homosexuella “lobbare”, med bl.a. tegelstenar genom fönstret, gjorde intryck på mej och “bekräftade” att han var på rätt väg och jag kunde omfatta det han delade. Detta med “motstånd” , “förföljelse” , och “martyrskap” av att “säga sanningen”, är ofta det som präglar tänkesättet till den grad att empati och kärlek i handling och medvandrarskap uteblir. All ansvar för ordet och dess konsekvenser, som slängs ut, läggs liksom på ohöraren.

Tänk detta i kombination med social media och dom tysta, ensamma och rädda läsarna (ofta barn och unga) som skall ta del av alla domsord utan någon som helst erfarenhet av en kärleksfull Gud och vem vet vad annat de har i bagaget. Absurt och grymt! Det är dessutom helt mot bibeln princip att prångla ut kristen lära och moral på dem som inte har en kristen grund inom sej. För att inte tala om att göra det offentligt.

Pride och fasan över “yttersta tidens förfall”.

Nästa stora “verklighet” som rörde om i grytan för mej själv och min stad var när Pride ordnades i min hemstad Jakobstad. Mest stördes jag av debattklimatet och de två främsta och mest högljudda skyttegravarna. Jag stördes av den tvärsäkerhet, distans, brist på empati som de “bibeltroende” stod för. Fick lite färre FB vänner efter att jag skrev “sanningslös kärlek, kärlekslös sanning”. Likaså stördes jag av att homosexualitet, som är enbart en sak som nämns bland andra, målades upp som den ultimata “synden” som stänger en utanför Guds rike och det ultimata beviset på “kyrkans förfall i den yttersta tiden”.

Homosexualitet nämns i bibeln 5(6) gånger, samtidigt då tex otukt, äktenskapsbrott nämns massor och t.ex. mammon, egendom, pengar, förvaltarskap , kärlek till nästan nämns flere gånger likaså. De sistnämnda dessutom som exempel vid berättelser om domen skildrad av Jesus själv. I ingen av de berättelser tar han upp ens sexuella synder eller dyl, däremot nog förvaltarskapet. För att inte tala om en massa andra i bibeln med homosexualitet jämnställda “moraliska” synder som florerar i sgs varje församling. Detta är inte en gissning av mej, utan kunskap efter att ha verkat som ledare och förkunnare i de kretsarna i över 30 år. Mycket kunde jag berätta, som jag inte kan eller får, annat än i allmänna ordalag.

Under Pride var många bibeltroende upptagna med tanken att “nu lever vi verkligen i yttersta tiderna då detta ordnas i lilla Jeppis”. Visst är det mycket i Pride som jag inte förstår eller gillar. Speciellt efter att ha följt med paraden på nära håll i Stockholm för ett par år sedan. I paraden fanns mera uttryck för frisläppt sex än värnande om en minoritets rättigheter. Det kunde man inte ta misste om. Att Jakobstad paraden skulle se annorlunda ut var väntat och så blev det också. Tror att många liksom jag levde med bilden man fått tidigare via media, som tyvärr nog säger en hel del om agendan kring pride på många håll. Överlag så har jag aldrig riktigt förstått pointen med att marschera för denna sak. Speciellt inte idag då så många offentligen backar upp denna sak. Var just i Stockholm och det verkade som om hela centrum var riggad för kommande Pride.

Men vad gäller allt detta fingerpekande på homosexualitet, som tecken på förfall, så kunde en spegel rimligtvis hängas upp i var o varannan medarbetarsamling, kyrksal och bönehus i vår stad, våra församlingar, väckelserörelser, missionsorganisationer etc, innan vi uttalar oss om det som oftast är det som saknas från vår egen cv av synder. Detta förstås ifall vi utgår från att det är det, dvs synd. Det är ju i den frågan vi är splittrade.

Vi borde heller inte glömma, att “måttbandet” vi mäter andra med, kommer att mätas på oss. Vill precisera att dom över andra är inte att tala om sak när det är dags att tala, utan att vi fäller domen över personer och ger namn åt dem. Oftast utan att veta något om den man uttalar sig över. Förmaning behövs ibland, och sund sådan saknas ofta i våra församlingar, eftersom vi vill behålla kvar så många som möjligt. Dock tror jag att förmaning utan praktisk kärlek samt villighet och beredskap att vandra vid sidan, inte är förmaning i kärlek.

Under Pride hördes det en högljudd moralistisk och dogmatisk stämma som inte på nåt sätt var lagd att landa i deras liv som man levde så långt borta ifrån, dvs dem man vill ge budskapet åt. Ingen verkade fråga att “vad är frukten av detta” dvs är det faktiskt nån som lyssnar och tar emot. Istället fördes man iväg av “yttersta tiden fasandet” in i nån sorts märklig martyrskap som man även gjorde reklam för på FB.

Någon hjälp, personligt samtal eller vägledning erbjöds inte, eller om det erbjöds så blev det minst sagt makabert i denna debattatmosfär, där personerna det gällde inte fanns med, utan oftast dom troende, som var upptagna med att bevisa den andras dogm fel. Det var lite som att båda talade om hur huset håller på att brinna upp men grälade om det skulle släckas med vatten eller kvävas… eller bara låta brinna.

Pride och kärlek i toleransens namn

Den andra skyttegraven imponerade heller inte på mej, även om den till vissa delar hade och fortfarande har det som dom flesta bibeltroende saknar, dvs genuin närhet till de homosexuella. Då menar jag relation och inte enbart ensidig kommunikation. Dock märkte jag flere gånger vid olika tillfällen hur respekten för oliktänkande bemöts i dessa kretsar, som förstås inte är lika överallt, liksom inte alla som tror på bibeln är heller lika. Förvånande mycket fanns dock även här en ovilja och oförmåga till att lyssna för att verkligen förstå och bygga relationer. Lika mycket, om inte även mer, så fanns här en stor skara i rörelse, som bara svalt färdigtuggad propaganda, utan verklig kunskap hur man tror som man tror och utan respekt för att för många handlar det inte enbart om denna fråga, utan om fundamentet för deras liv. Sådan förakt är fel enligt mej, oberoende om samma problem, kryddat med skenhelighet, ofta finns hos motparten.

Att på olika sätt säga att ” dom började så vi ger med samma mått”, visar åtminstone för mej på etisk omognad och att inte heller de med en sådan attityd borde få bestämma spelreglerna i vårt land. För att använda ett populärt uttryck bland dom toleranta , “jag blev mörkrädd” av att i misstag stå bredvid en radioreporter som under pride intervjuade folk på gatan och frågade bl.a. frågan om hur de ser på dem som motsätter sig pride. De unga vuxnas uttalanden visade varken tolerans, kärlek eller vilja till förståelse. . . tvärtom så var det väldigt föraktfullt.

Trots att ansvaret ligger hos den som öppnar sin mun med förakt, så visar detta för mej igen en gång hur den på distans levande och moraliserande kristenheten har skapat ett motstånd och en förakt. Förakt är alltid illa, men i detta fall skulle jag vilja påstå att motståndet inte är mot Jesus utan mot den skenhelighet som skymmer Honom för dem vi är kallade att både representera och presentera Honom för. Om det enda eller främsta människor ser och hör av oss är när vi motsätter oss en värdering i samhället så är nog problemet minst lika stor bland dom troende.

I många samanhand märkte jag att denna sida (inte alla förstås) är lika ensidigt “dogmatiserande” och dömande som dom bibeltroende kan vara. Förutom detta så verkade det finnas flere starka röster med diverse agendor med snäva glasögon på. Vissa varianter av feminism som enligt mej ofta, i denna annars ofta goda sak, går för långt i sina förenklade slutsatser. Att i sgs allt dra slutsatsen “män är sådana”, och inte räkna med att människor, till vilka män räknas, är olika och detta av en massa olika orsaker. Ingen teori eller övertygelse kan dra helt rätt slutsats av varför man tänker eller som man gör. Vi människor upplever och prosessar saker olika som ingen annan människa kan säga vara “typiskt”. Livet och blivandet till människa är mer komplicerat än stereotyper vi bygger våra dogmer eller teorier på. Det räcker inte att ha bra en, för oss trygg utsiktsplats.

Ödmjukhet är en “hårdvara” vi alla utvecklar på olika sätt, tillsammans med hur vårt samvete programmeras. Bitterhet är också en stark drivande faktor, har jag märkt hos mej själv.

Överhuvudtaget så tror jag att sättet hur vi bemöter andra och behovet vi känner att värdera andra, visar mer än bara hur vi tänker om rättvisa och sanning. Hur vi bemöter andra säger mycket om vår verkliga erfarenhet av att vi inte är bättre, eller sämre än nån annan. Är denna erfarenhet inte verklig så är det ingen skillnad i vilken skyttegrav vi står. Vi blir ändå dogmatiska, moraliserande och dömande.

Ingen vet

Trots att många av oss vill vara ibland tvärsäkra i vår ståndpunkt gällande homosexualitet så är det ingen som vet vad det beror på att vissa blir det. Jo, jag sade “blir” det. För jag utgår från att de jag känner inte valt det och många har dessutom länge och på många smärtsamma sätt försökt förändras för att enbart märka att inget hänt och kvar är bara hopplösheten, ensamheten och ångesten. Det finns inga vetenskapligt hållbara bevis på vad det beror på. Att det sedan finns de som tror på EN teori och utgår i allt från det, är en helt annan sak. Faktum är att forskare inte är eniga.

Likaså skulle jag hoppas att de bibeltroende skulle visa mer ärlighet över det faktum att det är väldigt få som sas förändrats av dem som ärligt under lång tid bönat, kämpat och bett. Likaså skulle det behövas lite mer nåd hos dem som skuldsätter dessa med tanken “du har inte försökt helhjärtat”, “du tror inte tillräckligt”, “du måste välja eftersom det handlar om din frälsning” osv osv.

Enligt mej så saknas än idag inom kristenheten förmågan att bemöta och ta emot dom homosexuella i församlingen, utan att lägga på dem kravet att de måste “ändras” i sin syn på det innan de är fullt välkomna och delaktiga. Den sönderskjutna debatten har gjort tröskeln väldigt hög.

Dom bibeltroende erbjuder idag enbart dessa två vägar att gå

1. Att söka förändring genom att bekänna sin homosexuella läggning som synd, som onaturligt och mot skapelseordningen, och att be och söka om förändring. Många är de som säger att det är just denna bekännelse som måste vara genuin för att kunna förändras. Sedan varierar metoderna allt från utdrivning av demoner till mångårig kristen terapi mm. Utöver detta så har vi exempel på dem som säger sig förändrats utan nån form av förbön eller förändringsterapi. Dessa blir oftast misstänkliggjorda, beskyllda för lögn eller att de egentligen är bisexuella. Men, dom finns ibland oss och det har verkligen inte gjorts lätt för dem att komma fram. En ny sorts garderob vi tvingar dem in i, kanske?

2. Dom flesta förändras ju inte, trots sin “ärlighet i bekännelsen”, även om man ibland misstror deras ärlighet. Ser personligen denna misstro bara som ett sätt att fly ansvaret efter att man väck förhoppningar som inte blev verklighet. Det finns mycket “fixar kristendom” som nog är ivrig och trosviss till en början, men backar när det inte “fungerade”. I många sammanhang skuldsätter man inte på samma sätt men ändå ger man det enda alternativet, dvs att leva i selibat.

Detta med en drift och identitet inom sig, som på alla plan upplevs som en lika naturlig längtan och behov som en heterosexuell har. Lika lite som jag som hetero man kan stänga av den, så kan inte heller en homosexuell. Det behövs alltså enligt dessa hjälpare “Guds hjälp” till det. Då uppmuntras man alltså att gå in i en process, en livslång sådan, där denna ovan nämnda bekännelse av “synd och onaturlighet” måste vara genuin för att det skall “lyckas”. Men, som sagt, en livslång sådan.

Det som jag har svårt med i detta, bland annat, är att ansvaret på att det skall lyckas läggs på en människa, som troligtvis redan har kämpat länge och nu måste bevisa sin genuina vilja att förändras för att “Gud skall kunna hjälpa”. Hittar inte detta i skriften. Däremot hittar jag en Jesus som det räckte att säga åt “tänk på mej när du kommer till ditt rike”, eller svarade “vill du bli hel”. Gud vet ju nog vilket “mått av tro” han gett oss. Det skall väl inte definieras av nån annan. Det måste räcka i allt att vi vänder oss till Gud med den tro vi har, just då. Åtminstone hos mej själv har under dom mörkaste depressionstiderna uttrycket för tro varit “suck”, eller att jag t.o.m. ropat i min förtvivlan ensam i bilen. Ja, även varit arg på Gud. Jag behöver inte tro mer än jag kan, men jag behöver nog vara villig att lyssna på Honom så att min tro skall överleva och växa. Tillväxten skall dock vara i att bli “rotad i Kristi kärlek”, inte i att bevisa min förändring för någon. Det är fel ordningsföljd. Men just detta med att “höra Gud” är var det ofta går fel när välmenande profeter radar ut både löften och varningar för en förvirrad människa, och fokus är dennes sexualitet, då fokus borde vara upprättandet av relationen till en älskande Fader.

Så finns det dom som säger sig leva i selibat och upplever sig både tillfredställda och lyckliga. Ingen av oss har rätt att misstro och svartmåla dem som falska och miserabla självförnekare. Inte heller dem som säger sig ha förändrats i sin läggning. Tyvärr så bemöts de ändå ofta så.

Delade under dom senaste några veckor på FB två olika youtube videor med kristna berättelser som kommit till olika slutsatser. Båda utgående från ordet och livet, dvs relationen. En till livet i selibat, den andre en pastor, som mött många, som trots bön och kamp inte förändrats eller kunnat leva i selibat, och omfattat en syn på att bibeln inte talar om den sorts homosexualitet som de lever i. Delade dessa två på FB, bara för att de var värda att lyssna till och lära förstå. Överlag så har jag beslutat att försöka mitt bästa att leva och tänka kritiskt oberoende av fack. Känner mej fortfarande inte hemma i nåndera och troligtvis inte heller ses på med förtroende bland dem.

Det var väldigt tyst på kommentarsfältet efter att jag delade dessa videor. Kan bara fantisera hur det viskas förbryllat i “fackfördelnings verkstaden”, då “Matti en vecka delar en ståndpunkt och nästa en annan”. Måste vara jobbigt att placera om mej från fack till fack. Tur för dem att de har bara två. Är nu kanske lite ironisk och provocerande, ja, men tyvärr så är denna ibland tvångsmässiga fack placerandet en verklighet. Är man inte tvärsäker som de, så tvingas man in i “motståndarfacket”. Oberoende av sida. Sorglig tycker jag, eftersom detta enligt mej visar att man satsar mer resurser på att bevisa nån annan fel än att hjälpa nån annan rätt och dessutom på rätt sätt.

Måste nämna här att jag fick förra veckan möta face to face en aktiv debattör som brinner för sin sak, och det var gott att se, igen, att ett möte mellan två människor är något helt annat än FB. Insåg att vi tänker ändå väldigt lika och driven av en genuin vilja att tro, förstå och älska. FB är nog rent ut sagt oftast bedrövlig plattform för vettig diskussion.

Om de bibeltroende som försöker leda en i dessa två alternativ var ärliga, så kommer man oftast till en punkt där man egentligen inte har svar på frågan “vad nu då?” Inte iallafall ett svar som förmedlar hopp och nåd, utan enbart hopplöshet och en livslång kamp och förnekelse, som hos många leder till att man förlorar sin hälsa, sin tro och i alltför många fall sitt liv. Menar alltså om en homosexuell vill följa Jesus men inte kan leva utan en relation så tvingas man på olika sätt lämna gemenskapen. Man hamnar liksom in i nån form av inträdesprov innan man kan kallas “verklig kristen”. Man kanske inte alltid säger det rakt ut men kommunicerar det på annat sätt. Då man kommer från ett utgångsläge av skam och ångest, från ett underläge, så behövs det inte mycket för att man vill fly.

Många kristna väljer hålla fast vid sin tvärsäkerhet och lämnar den kämpande med inget annat val än ensamhet och att bära ansvaret för misslyckandet själva. Man inger alltså först tro och hopp om att “Gud nog hjälper att bli fri från det som Han inte vill ha i ditt liv”, och när han sedan inte gör det så är felet hos den kämpande personens tro eller vilja. Undantag finns nog men alltför sällan får man höra om dessa.

Av bibelns över 30 000 verser nämns homosexualitet 5(6) gånger och valet att använda i översättningen ordet “homosexualitet” är ganska ung. I t.ex. bibeln från 1917 översätts den med “onaturlig vällustsynd”, i norska “syndere mot naturen”, i Young literal översättning talar man om “sodomites”.

Så måste ju sägas att bibeln nog nämner en massa om relationen i ett äktenskap och att det alltid handlar om man och kvinna. Tror inte man kan dra sina slutsatser om bibelns syn på homosexualitet endast från de verser som verkar förbjuda det, utan även från alla andra som talar om relation och äktenskap. Detta oberoende om man anser att dom 5(6) verserna inte handlar om ömsesidiga homosexuella relationer.

Dom två debatterande sidorna bryter arm huruvida man kan översätta bibelställen med just homosexualitet och jämföra det med dagens homosexuella relationer där två av samma kön lever i en relation på samma sätt som heterosexuella. Ena sidan hävdar att man i dessa 5(6) verser talar om tempelprostitution, våldtäckt och pedofili, inte om livslånga relationer som man villigt och ömsesidigt ingått pga kärlek. Man hävdar att man inte under antiken ens kände till sådana relationer och att Paulus därför inte ens kunde känna till annat än dessa våldsamma varianter som inget har att göra med dagens kärleksrelationer.

Dom kanske två främsta forskare och skribenter i ämnet är professorerna, av vilka den ena råkar vara finsk, dvs Prof Martti Nissinen, som utgår från ovannämnda teori medan den andra Prof Robert Gagnon bevisar motsatsen, dvs att man bl.a. visst kände under den tiden om livslånga homosexuella relationer. Han radar upp en massa bevis på detta genom att citera bl.a. kända och väldokumenterade antika historieskrivare och filosofer som skriver om flere exempel av sådana relationer.

Men, som i allt annat så även i denna tvist så lyssnar vi till,- och söker bevis hos den man helst vill vara överrens med. Varför? Jo, oftast pga att man tillhör ett sammanhang som tror så eller för att man måste varje dag leva med verkligheten ansikte mot ansikte med den som försöker leva, eller kanske t.o.m. överleva med denna fråga. Livet stannar ju inte upp hos dessa så att de väntar på att professorerna skall vara överrens. De är dessutom inte dom enda och diskussionen har inte visat tecken på en ända.

Så även här så har vi inga 100 % vattentäta bevis. Varken psykiatrin eller teologin är överrens och alla väljer på vilken man vill tro på. Så läng de grälar så kämpar någon läsare ensam.

Anser nog att det är viktigt att söka och lyssna på båda eller flera. Samtidigt som vi behöver vara ärliga med att vi styrs av känslor, vilja, behov, begär, rädslor och besvikelser. Det kan ge oss väldigt tjocka glasögon. Till sist men sannerligen inte minst så väger som sagt relation oftast tyngre än sanning och bevis, att vi med vår “sanning” måste se i ögonen den vi är kallade att älska. Vi måste kunna leva med frågan idag och välja hur. Vi måste kunna vara olika och ändå älska och dela tron i det centrala. Sorligt nog verkar denna ena frågan splittra oss, och dessutom får oss att försumma det väsentligaste uppdrag vi har, att sprida Evangeliet om Jesus. Tror vi måste lära oss välja det som förmedlar nåd och hopp utan att börja med moral och så att stänga ut, ofta innan ens en relation tagit form.

Tror att sanning utan kärlek lätt blir till grymhet men även att kärlek utan sanning blir enbart till sentimentalitet som kan ta svängar dit känslorna styr. Vi kan vara räddare att stå för saker inför människor än inför Gud. Att vår kärlek blir enbart att göra vägen lätt utan tanken på att det finns nåt som är rätt, går inte ihop för den som ens lite ser bibeln som Guds ord eller tror på någon form av moralisk norm utanför sig själv.

Det vore grov intellektuell oärlighet att säga att bibeln inte innehåller rätt och fel som påvekar våra liv och även att vi en dag skall stå till svars för våra liv. Varje sö bekänner vi i landets kyrkor… “och därifrån skall komma till att döma levande och döda”. Att det stör vissa att Jesus påstår sig vara enda lösningen till detta och att livet har två utgångar, är något vi som tror på detta måste leva med. Bekännelsen har ett pris. Men likaså har kärleken ett pris och dessa två måste mötas så att den Jesus skall presenteras och representeras så nära som det nu går genom ofullkomliga människor. Därför tror jag att genomskinlighet i det egna behovet av Jesus är den bästa vägen, men trots detta så lovas det förföljelse för Jesu “namns skull”. Vi måste börja med vägen till frälsningen, nåden och relationen, inte moralen.

Människan söker relation, och nödvändig dogmatik och moral kan landa rätt enbart i en relation. Måste en människa välja mellan dogmatik och relation så är valet lätt. Är moral det främsta ansiktet utåt för troende, så är valet lätt. Tyvärr så har debatten sönderskjutit bilden av kristnas förmåga och vilja till relation att det är svårt att återupprätta det.

När blir vi “utövande” syndare?

Denna fråga tror jag är oerhört viktigt att svara på. Främst för den egna tron men även i hur vi skall se på varandra. Det är inte tomma ord då Jesus varnar om dömande och “att den mått vi mäter med skall mätas åt oss”.

Det jag nu skriver nedan är till en del för att visa att vi alla står på samma linje. Att INGEN av oss kan säga “jag kan vara kristen” för att jag inte tror sådär som du i denhär saken eller den synden finns inte i mitt liv. Ingen av oss är kallad att först se genom ett fönster utan i en spegel, och den spegeln är Jesus. Först efter det kan vi se andra på rätt sätt. Petrus måste först förneka Jesus innan han enligt Jesus kunde “styrka sina bröder”. Han måste uppleva konkurs i tron på sin egen säkra tro.

Jag skall alltså till slut försöka vara “bokstavstroende” och tolka listan av de synder som skall enligt vissa stänga Guds rike för oss. Från denna lista, som enbart tar upp några, plockas just nu seriöst upp till prövning, förmaning och mätare för yttersta tidens förfall just homosexualiteten. Hävdar att där finns en oerhörd skenhelighet och blindhet för det egna hjärtat.

Låt oss spegla våra troende liv på de andra sakerna och se om vi hör till “utövare” eller till dem som “förut var sådana”. Ifall vi fortfarande hör till utövare så borde detta definitivt tas upp till allmän debatt i samma mått av bibeltroende och andra som berörs av ämnet. Ifall man nu tar “synden” och Guds ord så allvarligt som man säger. I annat fall faller vi för grov hyckleri och vi vet ju vad Jesus lär om platsen som beretts för just hycklare. Dessutom skall vi komma ihåg att domen “börjar med Guds hus”. Ser vi på Jesu skildringar av domen så verkar de just främst handla om domen av hans tjänare. Nu verkar bibeltroende tala mest om den dom som skall drabba dem som inte tror att homosexualitet är synd.

Så låt oss äta ordet och låta det genomlysa oss:

Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, 10 varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. 11 Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds rike. Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag skall inte låta något ta makten över mig.(1 Kor. 6:9-11)

Rättfärdighet är det första vi skall se på innan vi går in på “utövandet”. Rättfärdighet är ingen moralisk norm eller bedrift. Ingen syndakatalog vinkryssar av och blir godkända att ha nått nivån “rättfärdig”. Enligt bibeln finns det ingen rättfärdig utan tro, bara Jesus. Det är inget vi med en prestation kan nå hur vi än försöker. I själva verket så gavs just lagen med Guds normer för att bevisa att vi fallit utanför beroenderelationen till Gud och att utanför den relationen inte finns en chans att duga för Gud. Lagen skall “fostra oss till Kristus” dvs visa oss att vi enbart kan duga eller bli frikända genom att genom tro på Jesu rättfärdighet som given åt oss.

Då vi tar emot Jesus så ges rättfärdigheten åt oss. Vi äger den även om vi i oss själva inte är lik Jesus i hans fullkomlighet. Vi får komma in i ett barns ställning med tillhörande rättigheter och utgående från,- och pga det växa till att bli mer lik Jesus. Han är alltså både definitionen på,- och förutsättningen för ett rättfärdigt liv. Vi är kallade att leva ett rent liv men, det är en frukt av rättfärdigheten och relationen. Inte en förutsättning för att få vara barn. En syndig människa attraheras av omoral men lika mycket av egenrättfärdighet. Paulus insåg detta i slutet av sitt liv och beskriver det väsentliga i Fil. 3: Där beskriver Han sin kamp, inte mot omoral utan just egenrättfärdighet och rätt tänkesätt i detta.

Men, så sägs här att inga “orättfärdiga” skall få ärva Guds rike. Vem är då orättfärdig här? Är det de som ännu utövar dessa saker som nämns eller är det de som slutat med det, eller nåt annat. Jag tror att bibeln skall tolkas, och dessutom att bibeln skall tolkas med bibeln. Men kanske mest av allt att bibeln skall tolkas genom honom som är “ordet som blev kött”, dvs Jesus. All rätt bild vi behöver av Gud, människan och relation dem emellan ser vi hos honom.

Att vara orättfärdig är att inte ha Jesu rättfärdighet. Att endera inte söka det alls eller att söka det som förtjänst. Enligt Jesus är vi först och främst kallade att söka Hans rättfärdighet, inte försöka vara rättfärdiga för att duga. Rättfärdighet skänks oss för att vi sedan redan som dugande för Gud, som barn, förändras till Jesu likhet genom att lära känna Honom som Han är och oss själva som vi är och hur det var tänkt att vi skall vara.

Om ordet ovan läses så att de som ännu har nån av de listade synderna i sitt liv, dvs ännu som utövade, inte kan ärva Guds rike, så kan ingen ärva Guds rike.

I vers 11 står det att vi blivit både helgade och förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn. Vi har inte blivit detta genom att klara av detta utan genom att tro på det Jesus gjort och blev då förklarade rättfärdiga, oberoende av om vi ännu förändrats helt eller inte. Det finns inget “tillräckligt”, “lagom”, “sämre” eller “bättre” kristen. Det finns bara de som Jesus får vara rättfärdig för istället. Det är insikten om detta som leder till förändring.

Guds rike är ett andligt tillstånd inom oss där vi sträcker oss mot Gud med allt och lär oss att hata det Gud hatar och älska det Han älskar. Allt detta genom att Gud lär oss hur Han älskat oss genom Jesus.

Jesu definition på synd var inte moralistisk utan pekade på otro då Han undervisade om vad den Helige Ande kommer att göra, dvs att “överbevisa världen om synd, … synd, ty de tror inte på mej”.

Idag framställs detta med homosexualitet, lösryckt från dom andra synderna, på ett sätt som lämnar mottagaren med en bild att “om jag inte omfattar den här synen på saken nu så hamnar jag i helvetet”. Likaså sägs det att man inte kan vara kristen och utövande homosexuell.

Hur är det då om vi är utövare av dom andra sakerna. Kan vi då vara kristna? Vad får oss isåfall tro att eftersom vi inte lever i en homosexuell relation är då mindre “utövare” av dom andra synderna? Detta alltså ifall man utgår från att det är synd. Vill alltså påpeka att jan nu enbart jämför sättet att behandla på lika villkor det som finns uppräknat i texten och när är vi utövare.

Synd och att omvända sig?

Vad betyder synd? Ordet synd kommer från bågskytte och betyder “missa målet”, “skjuta förbi”. Det är en upproriskhet mot Gud och att leva i en beroende och överlåten relation till Honom. Det är att själv skriva boken om sitt liv istället för att söka vad Gud skrivit för vår del dvs syfte, mening, rätt, fel osv. Att leva i synd är att “gå sin egen väg” (Jes. 53:6). Att göra bättring eller vända om är därför att fört och främst vända om TILL Jesus och i andra hand att säga nej till allt som står i vägen för detta. Det börjar alltså inte med moral, och speciellt inte en moralistisk schablon som nån sätter på oss, utan den börjar med att upprätta en relation och ge Jesus rätt att vi behöver HONOM dvs relationen. (Jmf ordningsföljden i t.ex. Apg. 26:20)

Låt oss då se på dessa utövanden. Nu alltså läser jag skriften på samma villkor som man behandlar homosexualitet just nu för att visa att vi alla är “utövare”. Är alltså inte ute efter att peka finger och ifall jag gör det så pekar 4 fingrar tillbaka. Jag kommer nämligen att nu använda “måttbandet” på samma sätt när det gäller allt som räknas upp här. Men, även om jag gör mitt allra yttersta (vilket inte sker) så tror jag ändå att jag bara skrapar på ytan. Vill alltså visa att vi i bibeltroheten skippat att tala om massor av saker som talas mycket mera om i bibeln. Saker som vi, församlingsmedlemmar, våra barn, vänner, nära och kära utövar, och därför vill vi inte tala om det.

Vi har alla misslyckats att leva upp till de ideal vi hade om det kristna livet som yngre. Vi har därför blivit tysta och det verkar som det enda vi kan tala om är det som inte berör oss själva, tills det berör oss förstås. Vilket iof är ganska patetiskt, har jag märkt i mig själv. Men, jag kan ha fel, så säg ifrån isåfall.

En liten varning. Läs inte ifall du har svårt att skilja på pekfinger och syftet varför jag gör denna jämförelse. Läs gärna i bön och håll blicken på den Jesus som vet allt innan vi föddes och ändå dog för oss och valde att kalla på oss.

Lets go …

Otukt och Äktenskapsbrott

Ordet för detta är “porneia”, ordet varifrån även ordet pornografi kommer. Ordet betyder sex utanför äktenskapet. Många tolkar detta som att det betyder all sexuellt umgänge utanför äktenskapet, dvs även före, är otukt dvs synd.

Jesus tar äktenskapsbrottet ännu längre. Han säger att om vi redan ser på en annan kvinna (eller man) med begär så har vi begått äktenskapsbrott. Han säger inte med vilken frekvens, utan enbart “om”. Det är bevisat att ca. 80% är beroende av porr, flesta män men inte enbart. Kvinnorna har nog sina egna laster i detta. Enligt Jesus definition begår man varje gång äktenskapsbrott då man som gift ser med begär på en annan kvinna eller man. I dagens internet och Netflix värld är detta mer tillgängligt än det var under Jesu tid. Mycket svårt att undgå frestelsen.

Nutidsmänniskan ser dock denna synsätt som verkligen trångsynt och kommenterar troligen i stil med “Hallååå, vi lever i 2018!!!” … och blir troligtvis “mörkrädd”. Mörkrädd borde vi nog vara mer åt det faktum att vi har en massor av otrohet och sexuella trakasserier mm. Vi skiljer oss mer än förut. Likaså har psykiska ohälsan ökat tydligt. Allt detta som vi samtidigt skryter på hur bättre moraliska “2018” mätare vi har.

Vill påstå att i varje kyrka, enligt bibelns definition, sitter män och kvinnor som dagligen begår äktenskapsbrott. Nu talar jag inte bara om de som är otrogna rent praktiskt eller utnyttjar kvinnor/män genom pornografi, utan även all den nakenhet och sexfixering som flödar i det vi kallar “underhållning” och avkoppling. Skulle Jesus t.ex. sitta med oss och titta på de otaliga filmer, säsonger av olika serier vi ser på och utan att reagera på det vi ser där? Som t.ex. “Orange is the new black” där det förekommer ganska mycket lesbiska förhållanden med sexscener. Många kristna ser på det och underhålls av lesbiska scener. Eller? Sade inte Paulus att de som utovar Homosexualitet eller “utnyttjar” det.

Är det inte begär eller åtrå då människan man ser på med åtrå blir en skådespelare? Är det inte otukt eller äktenskapsbrott längre efter att vi på kyrkkaffet pratat om vilka serier vi tittar på och därigenom får bekräftelsen “alla gör det”. Blir det liksom rumsren underhållning som inte påverkar oss negativt då det är allmän underhållning och vi lärt oss använda det som avkoppling. Är vi helt neutrala inför dom nakna kropparna av män och kvinnor vi ser och vi hör Jesus viska till oss ” detdär är okej, du får avkoppling av det och det är 2018″.

Hur är det då med fantasier och dagdrömmeri etc etc. Har vi ändrat normen för det normala och acceptabla så vi reagerar inte längre. Skall vi tolka det så att ifall Jesus och Apostlarna hade levt idag så skulle de inte reagera på detta och att de troligtvis också skulle ha Netflix.

Hur är det då med samboende enligt läran om otukt? Eller skillsmässa och nygifte? Är det ok för att det är så vanligt idag, även bland troende? Inte enligt bibelns princip men nog ifall principen om “Hallååå 2018” slår högre. Detta skriver dock många bibeltroende inte om (personligen tror jag inte det är ens där man skall börja) Varför? Kanske för att de själva lever så eller deras barn, nära och kära.

Igen påminner jag att jag är inte ute efter att peka finger utan för att peka på skenheligheten inför de argument om bibliskhet som ställs i debatten. Ingen av oss fyller måttet. Att vi skils en gång eller flere i livet, eller att vi ser på nån annan med begär sporadiskt genom livet, gör oss inte mindre “utövare” än om en homosexuell ingår en relation. Nu tar jag inte ställning till huruvida det är rätt eller fel, enbart huruvida vi kan tro oss vara i bättre ställning.

Vi skall inte heller tro att församlingarna i NT var bättre än vi men vi kan vara säkra på att de blev definitivt förmanade väldigt tydligt, dock utgående från en relation. Alla brev Paulus skrev blev skickade till dem han kände, dem han hade “fött till tro”, dem han hade “varnat enskilt natt och dag under tårar”. Vi skall inte fantisera att vi kommer undan med varken 2018 eller 2028. Men, vi kan ju förstås vilja det, välja det och leva i tron på det.

Avgudadyrkan och girighet.

Avgudadyrkan är inte enbart det som vi läser om i GT dvs främmande Gudar. Principen för avgudadyrkan är att människan, hennes planer, känslor, vilja och begär står i centrum och avguden skall man tjäna eller göra nöjd för att få det man är ute efter. En avgud blir trovärdig bara enligt hur denne “levererar”. Det betyder att avguden är egentligen vi själva och allt som vi tjänar för att upphöja oss själva. Det må vara “värdslig” lycka och framgång eller kristen egenrättfärdighet som utövas som Jesus säger ” ni gör detta för att människor skall titta på er”. Religiositet kallar vissa det också för.

Girighet nämns som avgudadyrkan, eller att samla på sig ära och berömmelse av människor. Att jämföra sig själv med andra, avund osv.

Enligt skriften är vi inte ägare av varken våra liv eller vår egendom, utan förvaltare, och Jesus talade väldigt mycket om fel relation till pengar och att “samla”. Han gav även berättelsen om inbjudningen där alla de bjudna kom med ursäkter som började med “jag har skaffat“. I GT varnar Gud genom profeten likaså “ni bygger era panelade hus medan mitt hus står i ruiner”. Vi lever i en tid då vi dagligen nås av budskapet “köp!”, för “du är värd det”.

Vi är alla medvetna om att vi blir mer och mer skuldsatta, överskuldsatta. De flesta av oss är mer upptagna med,- eller drivna av vår egendom, vårt arbete än att leva värdigt vår kallelse. Tillhör även själv den kategorin. Även som troende är “skaffandet” så viktigt för oss att vi binder våra liv, våra val, vår tid, våra resurser, krafter, gåvor, ja, det mesta till att styras mer eller mindre av införskaffad egendom. Låntagaren är långivarens träl säger skriften och har rätt i det … eller… har vi bättre villkor 2018? Kanske det. Vi blir sällan kastade i fängelse men det finns flere i skuldfängelse och grubblerifängelse än alla fängelsebyggnader kan rymma.

Vi är till stor del fångar av våra hus,- och billån, krediter etc. vi grubblar, jobbar och är ständigt trötta. Vi kör i väggen och är deprimerade. Vi har en massa addiktioner, v vilka paddan idag inte är den minsta. Troende vacklar i sin tro då de inte orkar och vi undrar var Gud finns när vi skulle behöva Honom. Hmm ordet som säger “ni gör upp rådslut utan att min ande är med och hopar därigenom synd på synd”. Inte undra på att vi har så svårt att nå människor med hoppet som finns i Jesus, eller att vi ens skulle tänka på att dela vår tro.

Dom flesta av oss söker inte “först Guds rike och Hans rättfärdighet” i våra beslut, men vi vill nog att Han skall hålla sitt löfte att alltid vara med oss, hjälpa oss, ge oss kraft och att ge oss allt vi behöver. Detta är just principen för avgudadyrkan. Vi behandlar Gud som en avgud. Vi är inte bättre än Israels i öknen som dansade runt kalven.

Idag finns det bland kristna ofta ett stark business driv och sk kingdom tänkande + business. Dock har dom flesta inte karaktär att hantera varken misslyckande eller framgång. Framgång och ägodelarna med det ökar med det men man kallar det inte girighet utan “välsignelse”. Hmm, hur var det nu riktigt med de exempel vi har i bibeln …

Drinkare, tjuvar, giriga, förtalare och utsugare

Tja, hur är det med drinkandet. Här kanske jag kan komma undan eftersom jag är absolutist vad gäller alkohol, eller så inte. Drinkandet handlar inte bara om sprit utan om att missbruka det jag tar in i mej. I mitt fall är det maten. Jag frossar ganska ofta. Kanske jag inte spyr ut maten som på medeltiden men nog är det väl ofta intagningen av föda under en kväll skulle mätta en by i Afrika. Är inte bättre än drogmissbrukare. Jag äter för ofta för mycket och har svårt att sluta.

“Visst är du bättre än en drogmissbrukare” , säger kanske någon, och tilläger “det är inte lika farligt och beroendeframkallande”. Strunt prat. Jag har redan fått diagnosen prediabetes och svår sömnappne. Min kropp är inte gjord för att hålla fast vid den volym av “njutning” etc jag hämtar från maten. Är det vanligt? Javiss! Är det fel? Absolut! Min kropp är tänkt att vara den Helige Andes tempel, inte en megakyrka. Är det svårt att ändras? Javisst! Har jag bett och sökt om hjälp? Javisst, flere gånger.

Har nu i mitt jobb mött många missbrukare och märkt att vi är väldigt lika. Att beroendemekanismerna är väldigt lika. Vissa bara syns mera utåt och har mera skam och stigma bundet till dem.

Hur är det då med förtalare? När hörde du senast “Har du hört att …”. Kollade du då om det var sant? Speciellt då det handlade om något som gav en negativ bild av dem som nämndes som inte fanns i rummet. Själv har jag gjort det nyligen. Senast igår kväll. Skvaller är väldigt vanligt i församlingar dvs förtal dvs att utöva det som gör att man “inte får ärva Guds rike”. Hur många liv i vår närkrets har kanske påverkats av att just jag varit en i länken som spridit ett rykte. Vet även själv hur mycket det kostat då man förtalat mej. Oftast sker förtal enbart för att vi känner oss själva bättre då vi får sprida nån annans misslyckande. Detta oftast utan att veta något alls om människan. Vi blir specialister på andras liv o motiv fast vi inte ens själva kan kontrollera våra egna liv och motiv.

I församlingar kläs skvaller ofta in i en falsk from skrud av “bekymrad” eller ” böneämne”. Vi är ofta både förtalare, utsugare och avgudadyrkare när vi skvallrar

Nåväl, vi kunde fortsätta i all oändlighet. Pointen med detta är att visa att vi alla är på samma linje. Vi inbillar oss att vi är bättre och mindre utövare än homosexuella då vi inte går in i en “relation”, gifter oss eller är sambo med girighet, stöld, otukten, rusmedlet, skvallret, utsuget osv. Vi tror att vi inte “utövar” utan att det istället “händer ibland” … genom hela vårt liv. Vi bara i bästa fall bekänner det , och fortsätter. Men, visst förändras vi också.

Inte samma sak

Men, i all denna jämförelse så måste jag säga att jag har svårt att se homosexuell identitet som man inte valt, på samma linje med girighet, otukt etc. Nu talar jag alltså om identiteten och behovet att dela livet med nån. Att sedan både hetero och homo kan leva omoraliskt är en annan sak.

En sexuell identitet är inget som händer ibland. Inget som man råkar stappla över. Ingen frestelse man ibland möter och faller för. Den finns inom oss som en del av vår identitet. Om identiteten är själva synden och frestelsen, så vart skall man fly? Det är en grundläggande längtan att få kärlek, älska, dela närhet och livet men nån. Lika litet som jag inte kan knäppa av det i mitt liv så kan inte heller en homosexuell. Iallafall inte dom flesta. Och dom flesta blir INTE hjälpta trots att deras vilja till det är genuin. Det är ändå inte vår viljestyrka som är tro utan att vi öppnar dörren för Gud att göra det Han vill.

Det är som om vi tänker att dom flesta av drinkarna, förtalarna, äktenskapsbrytarna etc är “normala syndare” medan homosexuella inte är det. Är det verkligen så att om man delar livet med en partner så är det en dödsynd som inte kan förlåtas medan en som skilt sig utan otukt som orsak får göra det utan att vara äktenskapsbrytare. De får oftast höra ” Gud är nådig och nu har ni ju barn också”, dvs då man varit tillräckligt länge tillsammans så är det ok. Men, om ett homosexuellt par varit 20 år tillsammans, med barn, så ges som enda alternativ att skiljas för att duga för Gud. Eller?

Jag tar alltså inte ställning nu till detta med skillsmässa utan enbart till den inkonsekvens och skenhelighet som råder. Men, ofta är det ju så att bibeltroende slutar vara vid barrikaderna för sanningen då det drabbar dem själva.

Enligt bibeln är äktenskapet ett förbund som inte får eller kan brytas och gifta om sej med annan orsak än ifall den andra begår otukt eller dör. David Pawson, en mycket känd bibellärare och författare har skrivit en bok om ämnet och säger att bibeln inte ger utrymme för att gifta om sej, och att man trots skilsmässan är i Guds ögon gift med den första. Men, vi i 2018 ser detta så att Guds nåd gäller för dem om se gifter om sej och därför får de göra det. Då är de inte längre äktenskapsbrytare. Eller?

Varför skriver jag allt detta? Jag gör inte detta för att döma oss alla, även om jag under min depressionstid har blivit något av proffs på detta, på nästan heltid. Vad jag skrev här uppe om synderna är det jag lärt mej att förstå av vad synd är och hur ingen av oss är bättre eller sämre och att vi inte skall eller kan lyfta oss själva upp genom att trycka nån annan ner. Inte iallafall vi inte först visat hur kirurgiska ingreppet av bjälkborttagningen gick till. Utan den operationen blir flisborttagningen inget annat än egenrättfärdighet utan att nåd förmedlas. Inte undra på att den som predikade på pingsten var den som måste först förneka tre gånger offentligen och den som skrev så djupt om nåden och nådde hedningarna var den som tagit livet av dom kristna.

Det är inte bara kunskap om sanningen läran som gör oss fria utan sanningen om vårt eget tillstånd och hur Gud ser på oss trots detta.

Texten säger :

“Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds rike. Allt är tillåtet för mig, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet för mig, men jag skall inte låta något ta makten över mig”

Vi är redan renade, redan helgade, redan rättfärdiga. Vi är inte längre tjuvar, även om vi ibland stjäl på olika sätt som t.ex. genom att se oss som ägare och inte förvaltare. Oftast stjäl vi av Gud själv. Gud ser oss inte längre så. Det Jesus gjort för oss och är för oss är det hur Han väljer att se oss. Om detta inte är sant utan vi måste först sluta med allt, klara av allt innan vi förklaras rättfärdiga, så är det ute med oss. Då får vi säga som lärjungarna som efter att Jesus sade att det är lika svårt för en rik att komma in i Guds rike som för en kamel att komma genom nålsögat. Då reagerade de med att säga förskräckt “vem kan då bli frälst”. Jesus svar var: ” Det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud.

Vad gäller homosexualitet så har jag inte svar, men många frågor. Den senaste delen i min relation till homosexualitet kom ca. 2 år efter Jeppis Pride, då jag fick veta att min älskade dotter är homosexuell. Få saker har såå skurit i mitt hjärta då jag förstått vilken rädsla, kamp, ensamhet och ångest mitt barn måste ha gått igenom under flere år. Jag hoppas jag hade vetat tidigare. Jag hoppas jag hade vetat det då hon tog del av domsorden utan hopp. Samtidigt anar jag att Gud förberett mej dessa år innan jag fick veta.

Jag älskar alla mina barn lika. De är alla olika, alla 5. Jag älskar min dotter och har inga krav på att hon måste förändras. Samtidigt så har jag inte alla svar.

Jag hoppas att se Guds församling ta nå dem som behöver Jesus. Att vi aldrig skall stå vid dörren och kolla deras läggning eller inställning till den innan vi fullt tar emot dem. Jag önskar att vi skulle kunna vara helt upptagna med att leda människor till Jesus, in i en relation där vi , som det står i skriften skulle bli ” rotade och grundade i Kristi kärlek”. Jag hoppas vi kunde växa och bli genomskinliga i detta. Så genomskinliga att alla som kommer in ser att “här finns det hopp även för mig”, oberoende vilken din utövning är.

Det finns mycket jag kan säga om mej själv som “jag förut var” men även mycket där jag ännu är en “utövare”. Men, jag har Jesus, och Han har gripit tag om mej.

Create a free website or blog at WordPress.com.

Up ↑