Search

Matti Aspvik

Uskottavaa uskoa etsimässä. På jakt efter en trovärdig tro.

Bristsjukdomen vi alla delar på och ger vidare

Få saker har blivit så klischeartat som att tala om kärlek. Inget är en så stor bristvara i vårt liv som just kärkek. Inget annat är så avgörande som just kärlek.

Vi är nog rätt så duktiga på att känna igen symptomen av kärleksbristen men vi kopplar ofta ihop symptomen till att det är “något annat”- och än mera populärt “nån annan” som måste förändras. Få saker gör kriser i relationer både svårare och längre , som att vänta att “den andre som har mer fel än jag, skall förändras”.

Detta trots att lösningen till det egna- och relationens välmående är att släppa greppet om rätten att vänta på att den andre först skall förändras innan man själv ställer frågan “vad ligger på min sida av tomten som jag både kan och borde fokusera på mera än att vänta på att den andre borde inse hur fel han/hon gjort”. Alltid räcker det inte att hålla en relation hel men det räcker åtminstone till att skydda det egna hjärtat att hårdna.

Så oerhört lönlöst och slöseri av tid att försöka ändra nån annan. Dessutom självbedrägeri att tro att det överhuvudtaget är möjligt. Vi kräver ofta att andra skall lyfta sig själva upp i luften från kragen, även om vi själva inte ens får upp “röven” från soffan till att vilja förlåta och söka lösningar.

Istället satsar vi allt på kortet “beskyllningens, skammens och rädslans kraft”. En mycket effektiv väg att förgifta tillvaron. Det är som att beskylla nån från att söndra en tallrik i servicen och själv ta släggan och slå sönder hela servicen för att bevisa pointen hur mycket den andra borde känna sig skyldig för att ha söndrat tallriken.

Orsaken varför vi gör så är vår egen bristsjukdom vad gäller kärlek. Vi tänker ofta lika fult om andra som vi tänker om oss själva. Vi är ofta lika rädda och skamsen vad gäller misslyckanden som vi försöker inge det i andra. Vi attackerar och utför skyddsmanöver “ska du säga som …”, vid varje tillfälle då vi själva beskylls. Ofta läser vi in beskyllning i någons ord och beteende även när det inte är det. Detta beror just på att vi ständigt sprutar in beskyllningens gift in i relationen.

Så är det när vi har världens värsta och vanligaste bristsjukdom. Detta gäller alla och överallt. Mej och dej. Oberoende av kön, ålder, kultur eller trosuppfattning.

I NT finns tre ord för kärlek, men den allvarliga bristen gäller bara den ena, som sedan färgar av till de två andras karaktär och uttryck.

Ett av dem är Eros, den sexuella åtrån. Den andra är Filos, kärleken vänner emellan och den tredje, vilkens djup och omfattning inom oss påverkar allt, Agape. Dess karaktär beskrivs i de verser som ofta läses vid vigsel dvs 1 Kor 13. Dess praktiska tillämpning förkroppsligas i Jesus.

En väldigt vacker text om en så viktig sak. Samtidigt är texten en stark förmaning till att söka Agape framom all kunskap, alla nådegåvor, all godhet för att synas.

Det är Guds osjälviska, självutgivande, uthålliga och hoppingivande kärlek. En kärlek som inte enbart är “snäll”. Även om den är fri från avund, är mild osv, så känner den- och även orsakar den smärta eftersom den även “har sin glädje i sanningen.

I kärlek så står inte sanningen skilt för sig från kärleken. Isåfall ges sanningen för att slå ner den redan nerslaga istället för att lyfta upp. Sanning utan kärlek pantar ofta på sanningen för att se personen falla över branten för att få säga “vad var det JAG sade”. Kärlek tillsammans med sanning vill kommunicera OCH vandra vid sidan för att det skall gå bra. Utan kärlek vill man bara kommunicera och detta ofta endera från avstånd och ifta även från offentlig plats utan avsikt att vandra vid sidan. Då syns inte ansiktet, dvs Kristus bakom den sanningen. Enbart ens eget ansikte, eller åtminstone en stor mun som “fick rätt”. Då man sedan gör detta sas i “Jesu namn” så målar man en förvrängd bild av Jesus som ingen vill ha.

Kärlek utan sanning igen blir enbart falsk mildhet och tröst medan den andra förblöder utan att inse det själv.

Kärleken kan alltså inte vara konflikträdd men den kan inte heller älska konflikten eller använda den för att själv framstå som bättre människa.

Kärlek strävar alltså efter den andras bästa utan att söka synas för hur god man är mot andra. Det finns välgörenhet där välgörarens namn aldrig kommer fram, och sedan finns det välgörenhet där man delar ut en check som är två meter bred för att synas bättre. Förstås finns det tillfällen där man inte skall vara osynlig med det goda man gör. Ibland är det t.o.m. omöjligt. Däremot behlver man ständigt leva i ljuset med sina motiv.

Det är inte bara i sk “världen” som vi människor uttrycker vår bristsjukdom. Texten i 1 kor 13 beskriver faktiskt hur det är möjligt att leva ägande och görande av goda andliga saker, men ändå vara “ingenting”, andå uppnå ingenting av värde ifall vi inte har Agape kärlek.

Kunskapen, nådegåvorna och de till synes goda självuppoffrande handlingarna väger ingenting ifall vi inte har Agape. Många bibliska och kristna karaktärsdrag, gåvor, läror, ordningar, auktoritet, moral, och även goda gärningar, används ofta av oss alla som bevismaterial för vår tros äkthet. Skulle vi vara drivna av Agape så skulle vi vara upptagna med att ge vidare det vi har fått och den vi fått det av. I Agape har vi förlorat tron på vår egen tro och kvar är tilliten till Honom som ensam är trofast och trovärdig. Inte vårt sätt att betona vissa heliga saker. Inte det vi kan och äger av goda saker. Nådegåvornas uppgift är ju främst att förmedla nåd, inte göra givaren synlig.

Men, det är inte alltid enbart den “begåvade” och framgångsrike som lyfter upp sig själv. Vi bygger gärna piedestaler åt dem vi vill bli lik eller äga “det” de äger.

Kärleken vill förmedla “den” man känner som älskar en. Då kan det inte enbart vara information utan främst relation. Detta eftersom kärlek förmedkas genom just relation. Men, utan Agape blir det vi fått något vi använder för att framstå som värdiga, bättre och ofta använder vi det som slagträ då vi upplever vårt värde eller position hotad. Inte sällan är även pengar inblandad eftersom vi tror oss kunna köpa värde och trygghet med det. Ur kristen synvinkel går det fel då vi inte inser att vi är förvaltare av allt, inte ägare.

Så ofta handlar våra debatter om en tävlan i att bevisa vad som är äkta tro. I 1 Kor 3 beskrivs detta som att ha fastnat i en baby mognadsnivå. Vi har alla en “utvecklingsstörning” eller “förlossningsskada” vad gäller tron och Agapes relation.

Detta betyder inte att vi inte skulle vara värdefulla i Guds ögon utan det betyder att vi utan Agape inte förmedlar det enda väsentliga dvs att lära känna Gud, Hans kärlek och genom detta lära känna vårt sanna jag, våra viktigaste behov framom begären, friden som är något annat än vad världen ger och det enda in i hjärtat tillfredställande syftet varför vi lever dvs att lära oss älska som vi blivit älskade.

Inget kan vara så befriande för en människa som att bli fri från tävlan, avund, rädsla, misslyckanden och skam. Inget är tyngre att bära än rädslan att bli övergiven för den man tror sig vara i andras ögon, eftersom man är det i sina egna ögon.

Texten i 1 Kor 13 handlar inte om bristen av att vi inte lyckas producera Agape kärlek. Den handlar om alkt det vi använder som ersättning för det.

Agape Kärlek är inget vi har inom oss själva. Enbart ett rop efter det, oftast utan att veta att vi just därför behöver det. Just därför lever vi på surrogat eller som i dikten: “Mest av allt vill hag bli älskad, i brist på det beundrad, i brist på det fruktad och föraktad ….”.

Vi är alla en lång kedja av ärvd, mer eller mindre bristfällig kärlek. Det är detta som format och formar både individen, familjen, släkten och hela samhället, ja, hela världen.

Det verkar som om den enda vägen till frihet finns i en given insikt om just bristen. En insikt där vi ser både vårt tillstånd och vår egen oförmåga att göra något åt det.

Det är i detta avgörande tillstånd av insikt som vi endera kan söka hopp eller ge upp inför en surrogat eller flyktväg.

Vi kan inte äga Agape om den inte ges oss. Guds Agape uttrycks och förmedlas enbart genom Jesus, genom “Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde son …”.

Agape är ett mirakel, det största och enda viktiga, som bara kan hittas och tas emot genom tro.

Trons förutsättning är insikten om behovet och följs av att söka och tas emot. I detta fall är Agape helt bunden till en person dvs Jesus Kristus. Det finns ingen Guds kärlek utan Jesus.

Alla Jesu lärjungar behövde avkläs sin tro på sin egen tro. Hos Petrus behövdes det en offentlig sådan. Kanske för att han i samma stad snart skulle stå och predika offentligen. Guds avklädande av jaget är ofta i relation till kallelsens karaktär och kanske fallets höjd även har en motsvarighet i hur stor i mun vi är.

Petrus hade innan förnekelsen sagt :”om än alla andra överger dig skall jag inte överge dig. Jag går fast i döden med dej”. Jesu svar till detta var att han skulle förneka honom tre gånger. Men, det mest underbara var det Han profeterade om honom efter det. En profetia om att just Agape skulle komma istället, “men när du återvänt så styrk dina bröder”.

Allt detta och en hel del till skulle jag predika om, ifall jag ännu nån gång kommer att stå i en predikstol. Fast å andra sidan så är vårt liv och våra relationer de viktigaste predikstolarna.

Även om jag skriver om detta, med åtminstone en skenbar insikt, så lider jag nog av kronisk brist av just det jag skriver om. Även denna vecka har rädslan att inte duga, inte räcka till, gjort sig påmind.

Men, trots otaliga sådana veckor och upplevelser av misslyckanden, så finns det ingen annan väg till frihet än att söka att bli älskad med Agape kärlek. Den kärlek som inte jag själv kan föda fram men som just därför spikades hårt fast på ett kors till det var fullbordat.

Läs gärna till slut verserna nedan. Jag tog med sista versen i kap 12 eftersom det hör ihop. De skrevs ju inte urprungligen uppdelade i vers och kapitel.

” Men sträva efter de nådegåvor som är störst.Och nu visar jag er en väg som vida överträffar all andra vägar:

1. Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek,vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal.

2 Och om jag ägdeprofetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.

3 Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek,så skulle jag ingenting vinna.

4 Kärleken är tålig och mild,kärleken avundas inte,den skryter inte,den är inte uppblåst,

5 den uppför sig inte illa,den söker inte sitt,den brusar inte upp,den tillräknar inte det onda.

6 Den gläder sig inteöver orättfärdighetenmen har sin glädje i sanningen.

7 Den fördrar allting,den tror allting,den hoppas allting,den uthärdar allting.

8 Kärleken upphör aldrig.Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå.

9 Ty vi förstår till en del och profeterar till en del,

10 men när det fullkomliga kommer, skall det förgås som är till en del.

11 När jag var barn,talade jag som ett barn,tänkte jag som ett barn,och förstod jag som ett barn.Men sedan jag blivit man,har jag lagt bort det barnsliga.

12 Nu ser vi en gåtfull spegelbild .Nu förstår jag endast till en del,men då skall jag känna fullkomligt,liksom jag själv har blivitfullkomligt känd.

13 Nu består tron, hoppet ochkärleken, dessa tre,men störst av dem är kärleken.

(1 Kor 12:31-13:13)

“ty Guds kärlek (agape) är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande” (Rom. 5:5)

Advertisements

Att tro på en osynlig Gud

Bibelns säger att när vi är svaga så är vi starka. I skrivande stund är jag andligen väldigt söndrig. Så, jag tänkte utmana ordet och skriva något uppbyggligt medan jag är svag. Kan hända att detta landar i högen av över 100 opublicerade bloggtexter. Återstår att se.

Det svåraste med tron är att vi inte kan se. Att vi lämnas med endas ett alternativ, dvs att tro, att lita på det som vi hör och anpassa vår tankevärld, prioriteringar, passion och handling i enlighet med det. Den finska översättningen av trons definiton förtydligar den lagbundenheten bra ” Usko on luja luottamus siihen mitä toivotaan … ojentautumista sen mukaan mikä ei näy”.

Vi lär oss även, kan man hoppas, att läsa in nån sorts vägmärken som bekräftar Guds verklighet i våra liv. Människans “syndiga” förväntning vad gäller dessa markörer eller skall vi säga villkor för Guds trovärdighet, definierar vi helst själva. Av naturen att de skall vara yttre och att detta yttre skall föda den känsla vi söker inombords.

Trons markörer är dock motsatsen till vad vi av naturen vill att de skall vara. Vi vill ha förändring i omständigheten för att “må bra”, Gud vill förändra oss oberoende av omständigheten. Han vill göra oss till instrument för förändring dvs lära oss att älska, oberoende av omständigheten.

Kristenheten har alltid varit känd för att stanna upp i “ursäkten” att inte söka och växa i kallelsen just pga “omständigheten”. Tanken “imorgon” eller “sedan när det lugnat ner sig, då skall jag …”. Oftast känner vi att vi inte har tid och ork med kallelsen, att den känns mest som en till plikt som stjäl av den kraft mitt i livet där vi försöker må bra och upprätthålla lycka.

Men, Jesus kom aldrig för att göra oss lyckliga. Han kom för att lära oss älska, som just är Hans version av lycka, eller “salig”, som Han kallar det. Här skall vi dock inte luras att tro att detta med stt älska är synonym med att bli snälla människor som är alla till lags. I Jesu värld gläds kärleken med sanningen dvs Guds syfte som är Guds godhet mot oss. Ur det utgångsläge vi alla kommer ifrån kämpar vi av naturen mot detta och söker “lycka” på helt andra grunder än Han erbjuder.

Om trons verkliga karaktär är för oss svår att omfatta, är alltså även kärlek det. När Gud talar om kärlek så är det inte någon kraft som sätts i rörelse för att få oss att känna goda känslor och välbehag. Jesus säger att Han vill ge oss “sin frid” och den friden är något helt annat än den som världen ger. Världen är ett system av värderingar, behov och begär definierade av dels den fallna ängeln Satan, men även omfattad av oss, de fallna Guds avbilder. Hela “världen är i den ondes våld”, säger bibeln och att detta “förblindar” oss.

I den fallna naturen söker vi ständigt att dämpa all den smärta och annat jobbigt som fallet orsakat och orsakar. Vilket i sig är naturligt och ok. Vi vill dock ha en Gud som skall fixa detta som vi vill. Denna “gud” kan vara både “vem” och “vad” sålänge vi kan hoppas på det. Luther sade att “din gud är den du hoppas allt gott av”. När vi blandar in Gud och Jesus i denna inneboende strävan och sökande efter lindring och hopp, så blir det komplicerat. Vi försöker sammanfoga Gud med vår bild av lösningen.

Där Gud ser att det absolut viktigaste skall ske inom oss dvs att vi lär känna Hans kärlek och lär oss älska av hjärtat som vi blivit älskade, vill vi istället ha snabba lösningar i det yttre. Dessutom ställer vi detta yttre som villkor för Guds trovärdighet.

Egentligen är det så att vi aldrig kan tro eller växa i tron ifall vi inte förstår Guds syfte, accepterar det och utsätter oss för Guds inflytande att göra det inom oss. Det är här vi stöter på problem. Vi har nämligen som vana att samla på oss många både “vem” och “vad” gudar på sidan om. “Gudar” som framför allt är synliga, lovar oss något synligt och dessutom med så lite besvär och smärta som möjligt. När vi dessutom gör detta som troende så blir det trångt på gudafronten. Vi blir dessutom trötta med all denna motstridiga “gudstjänst” som drar åt olika håll. Då börjar vår tro kretsa just kring “mej” o “jag”.

Det är utgående från detta vårt lyssnande gentemot Gud är ställd in på. Jesus hade massor av folk som följde Honom och alla lämnade Honom när Han pekade på det faktum att grejen inte var att förändra deras omständigheter utan att de skulle bli som Han. De lyssnade på fel frekvens. Tyvärr lär kyrkan ofta folk att lyssna på denna felaktiga frekvens för att ingen skall ta anstöt och när man behandlar enbart symptom.

Jesus kopplar ihop trötthet just med att leva livet utanför Hans ok. Att det är livet utanför oket som gör oss trötta och livet under oket som ger “vila för vår själ”. Men förutsättningen är “Kom till mej alla ni som är tyngda av bördor så skall jag ger er vila. Ta på er mitt ok och lär av mej … så skall vi få vila för er själ”.

Paulus beskriver denna inre mognad med att jämföra den yttre framgången som bajs i jämförelse med den inre. (Läs Fil. 3:)

Vi lever mitt i en”värld” dit Guds Rike har kommit i form av Jesus och den person, karaktär och syfte Han representerde och demonstrerade. Jesus var den enda fullkomligt hela och lyckliga människa som någonsin levt. Han var inte bara etiskt och moraliskt fullkomlig. Hans fullkomlighet var i det faktum att Han var 100 % tillfreds och lycklig i att älska och tjäna. Det var inte en plikt som Han utförde. Det gav Honom fullkomlig glädje, även om kärleken ofta tar på sig smärta. Han sade att Hans “mat” är att göra Hans vilja som sänt Honom. Han fick näring och liv av det och den bekräftelse Faden gav åt Honom som son. Men, förstås ingick idetta även vila och att älska sig själv, ta hand om sig själv.

Jesu kallelse var inte att gå med radarn på för att hitta så många behov att möta som möjligt. Nej, det fanns tillfällen då Han försökte fly massorna som hade behov de vill Han skulle bemöta. Det fanns srunder då Han svarade till behov “Jag har inte kommit för …”. Det är dethär, tror jag, som är skillnaden mellan att vandra i kärlek i Guds syfte i jämförelse med snällhet.

Jesus sade även är världen kommer att uppleva Gud som trovärdig genom att vi blir älskade på samma sätt som Han har blivit älskad.

Men, ingen av oss, inte ens som troende, på riktigt, tror och litar på att det mest tillfredställande i livet är att lära sig älska och fullborda Guds syfte med våra liv. Att vi blir instrument för förändring genom att förmedla universums största förvandlande kraft, Kristi kärlek.

Kraften i förändringen är inte främst i det yttre, utan i det inre. Det som förändrar det som vi lever för. Det som förändrar det som vi ser som det viktigaste och enda verkligt tillfreställande. Det är därför så många med mej, så ofta upplever livet och tron mitt i det livet så otillfredställande. Vi vill att Gud skall visa sin kraft och kärlek på ett annat sätt än att lära oss se oss som älskade och älska i alla omständigheter.

Gud visade sin största och avgörande kärlek på korset. Men in i det kärleksbeviset öppnades en annan sida av samma kärlek dvs gåvan att kunna växa mot att bli som Jesus. Ordet säger att Jesus är “den förstfödde bland många bröder”. Här syftas inte på kön utan på arvsrätt som gäller alla som tillhör Kristus.

Jag vet inte om du har eller har haft en kris i din tro. Jag har det just nu. Jag har svårt att se Guds kärlek för egen del. Min radare är inställd på att mäta Hans kärlek utgående från allt som gått åt skogen. Jag har alltså svår att ta emot det som jag själv skriver. Jag är både uppgiven, rädd, sorgsen och bitter över att allt det jag trodde livet skulle handla om, inte blev av. Att så mycket tagits ifrån mej och fortsättningsvis tas.

Mitt i allt detta vet jag att jag har teologiskt helt fel tankemönster. Ingen eller inget har berövat mej möjligheten att älska dem som ingen bryr sig om. Men, sorgen över det yttre jag misst är större än glädjen som jag kunde få av att förmedla den kärlek som ja rent teologiskt vet att finns för mej och alla. Men, jag älskar mer det liv som jag inte längre har av människors uppskattning, en synlig och växande “tjänst”.

Men, det finns ingen brist på människor omkring mej som behöver hopp och kärlek. Jag får t.o.m. vara och förmedla det och ser förändring, men utan att jag själv kan leva av det. Helt galet hur saker händer när jag varken orkar eller vill.

Jag behöver ett mirakel inombords. Kunskpen finns men Gud måste ge mej mera än en kunskpsmässig aha upplevelse. Att Kristus blir synlig för mej inom mej, med sin kärlek för mej. Att det skulle fastna på mitt hjärta.

I Kol. 1:15 står det såhär

Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat.“.

Det står att Gud är “osynlig”. Likaså att “ingen har sett Gud” . Han är ju inte kött och blod som vi, Gud är Ande står det också.

Texten säger dock att Jesus är den osynlige Gudens avbild. Gud blev en synlig och hörbar bild, för vår skull. I allt Jesus gjorde och sade avbildade Han Faderns karaktär och Hans förhållningssätt. Detta ända upp på ett kors.

Om tro sägs det följande

Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser“. (Hebr. 11:1)

Trons markörer är i den frukt som kallas Andens frukt. Det är det vi behöver och som vi längtar efter. Andens frukt är att Kristus tar form i vår tankevärld, vilja och handling. Det är där Gud “verkar vilja och gärning …”.

Om tro är en övertygelse “om det man hoppas”, då måste först det mn hoppas, det man längtar efter, det man tror skall tillfredställa omdefinieras av Gud. Då kan vi tro.

Det är i den förändringen, den livslånga resan vi är kallade att leva så att det mer och mera förvandlas från krav till mat. Då blir den osynlige Guden synlig genom oss liksom Han blev synlig genom Jesus. Då skall världen tro och förstå, när vi är ett med Honom.

Amen

Att skymma Jesus

Jag har skrivit många blogginlägg om det oändliga debatterandet och spänningen mellan de sk “bibeltroende” och den andra sida, som jag inte riktigt kan lägga ett namn på eftersom den gruppen oftast innehåller allt från ateister till kristna men ändå ofta kämpar i samma frontlinje.

Det jag nu skriver är till dem som bekänner sig till en kristen tro och är aktiva i denhär debatten. Det allra största som gör mej ledsen, förvirrad, ja t.o.m. arg, är detta.

Jag anser att båda sidorna skymmer Kristus. Detta dessutom som ett offentligt ansikte för den kristna tron. Det offentliga ansiktet är väldigt splittrad och får speciellt en sökare att utbrista i stil med den reporter som gjorde en dokumentär för några år sedan för att ta reda på vad den kristan tron står för, och konstateradde till slut i stil med “Om de kristna kan tro såhär olika, då kan väl jag också tro som jag vill”.

I ljuset av vårt uppdrag och främst varför Kristus kom,  vågar jag påstå att vi är i en situation där splittringen arbetar mot det syftet. Varje nytt debattinlägg ökar klyftan, inte mellan debattörerna, den är edan enorm, utan klyftan mellan dem som saknar hopp och Kristus. Då menar jag mellan dem som är satta att förmedla Honom och de som söker Honom.

På vilket sätt skymmer då de bibeltroende Kristus? Man kunde säga att de gör det pga sitt offentliga fokus på moral, värderingar, ordning, ämbete osv. Detta på bekostnad av Kristus själv. Allt det som borde enligt bibeln vara en frukt, en verkan, kör man hårt med gentemot människor som inte har ett inre liv eller insikt om “orsaken”, om den kärlek som föder en vilja till att söka “Guds bästa för mej”. Vad jag förstått så varnar Jesus och Apostlarna för att sträva till och syssla med allt möjligt gott men utan att känna Kristi kärlek, som både vilseledande och skadligt (jmf. 1 Kor. 13:1-).

Mätaren för sund tro skall alltså inte i första hand vara moralikst rätt syn utan hur Kristus och Evangeliet förmedlas.

Nu är det mest pekfinger och de dåliga nyheterna. Detta på ett sätt att den goda nyheten kommer liksom aldrig fram eller känns som en makaber kommentar i stil med “säger dej sanningen i kärlek”.  Det relationella körs över med det informativa regelverket. Det är just vad det blir, ett regelverk, en lag, utan Kristus. Vist skall lagen fostra oss till Kristus, men det gäller dem som hade lagen dvs judarna. Dessutom så skall all förmaning finnas i en relation eller åtminstone beredskap till det. Ordningens skalla vara samma som Jesus hade dvs först “kom till mej” och sedan “lär av mej”.

Det blir liksom ett vakande över den moraliska renheten i Kristus utan att förmedla enheten med Kristus. Den första blir utan relationen , inte en frukt av en relation och en fostran utan en mätare för att överhuvudtaget få kalla sig kristen.

Debatterna och Youtube är full av videon där man ställer frågan och ger svaret på typ “Kan man vara en kristen och anse att …. “. Utgångsläget i frågetällningarna är alltås att man utvalt vissa moraliska synder alternativ bragder som råmärken utifrån vilken ens andliga tillstånd skall avgöras av människor.  Man blir utestängd innan man ens hunnit svänga in på “gårdsplan” eller godkänd bara för att man håller med i vissa saker.

Överlag så andas de bibeltroendes sk “oro över samhällets utvecklig” ett pekfinger på människans fel än att peka mot Kristus som mänsklighetens hopp. Det är inte de “bibliska” värderingarna som är världesn hopp, det är personen Kristus som är världens hopp.

Med detta vill jag inte påstå att de bibeltroende inte skulle tro så i sitt hjärta. Såpass bra känner jag mina syskon. Men, det offentliga ansiktet skriker så att det som finns i hjärtan inte syns eller hörs. Kristus blir skymd och då går det helt fel.

Hur skymmer då den andra sidan Kristus? Igen vill jag inte påstå att de troende på denhär sidan av debatten inte skulle tro på “Kristus allena” i sitt hjärta, men det offentliga ansiktet utåt förmedlar dock ofta annat.

Under några veckor har jag läst både diskussionstrådar och intervjuer med synliga personer som är aktiva på den andra sidan i debatten. Frågan om t.ex. “församlingens uppgift” har besvarats på många olika sätt utan att ens nämna det enda som gör en församling till en församling, en kyrka till en kyrka, dvs Evangeliet, budskapet om Jesus som vår frälsare.  Luther definierade kyrkan såhär:

“Kyrkan finns där evangelium rent och klart förkunnas och sakramenten rätt förvaltas”.

Detta med “rent och klart” är ju knappast EN enda rätt formulering som alla skall använda sig av. Dock har man under hela kyrkans historia jobbat just med att formulera och definiera så att det skall bli så klart och rent som möjligt. Att allt handlar om Jesus.  Detta för att det allra viktigaste skall kunna förstås av alla och även för att det under all denna tid funnits luddiga versioner, sk “annat evangelium” som lett människor vilse. Sådana är olika former av “gärningslära” dvs att människan måste till viss del frälsa sig själv till varianter av universalism dvs att alla blir frälsta oberoende av vad man tror på eller hur man lever. En av dessa läror lär att det finns inget helvete och att helvete är det liv vi alla lever här på jorden då vi lider.

I Späningsfältet mellan just dessa två debatternade sidor kan man lätt tolka in en sådan bild, trots att den kanske inte är det man vill säga. Den ena med sin moraliska tyngdpunkt säger liksom “jo, vi är nog alla syndare och frälsta av nåd, men du måste också, eller du kan inte tänka … “, och den andra sidan genom ofta total avsaknad av just “ren och klar” förkunnelse om vad som gäller för en människa att bli frälst och vad det är att vara lärjunge.

Det främsta svaret som idag hörs är mest en sort “medmänsklighetens evangelium”, där man går på tårna för att inte såra nån , vara till anstöt och mest av allt “inte orsaka ångest” åt nån. Uttryck som att “komma ovanifrån” har blivit till rellis svordom nr ett. Detta utan att riktigt “rent och klart” förstå vad det nu sedan innebär. Som jag anar mej till så handlar det i korthet om att den sorts förmamande förkunnelse som Jesus och Apostlarna sysslade med och som är kännetecknande för sgs alla växande kyrkor i världen idag dvs just i hur man förklarar och förmedlar evangeliet med ord.

Det verkar även som om man formar detta nya ecangelium som en motreaktion mot de bibeltreondes “hårda” stil. Där väckelsrörelser och nya församlingar oftas föddes som en motreaktion mot att kyrkan blivit för liberal, tyck det ny födas en kyrka som formas som en motreaktion mot allt som känns ångestskapande och obekvämt. Man kunde ju ställa frågan om inte formandet borde ske utgående från summan av Kristi undervisning,  gärning och det uppdrag Han gav utifrån detta. Inte som en motreaktion mot dem som man anser jobbiga och dömande. Jag anser ju att båda grupperna faktikst borde lyssna till varann och lära av varann. Ofta ser man i denhär andra sidan ett socilat engagemang i att bygga relationer utåt.

Ofta hör man den andra sidan kritisera de bibeltroende att leva i sin “bubbla” utan verkliga relationer till dem som inte trort. Den kritiken är ofta befogad men även osann. Många bibeltroende tjänar i tysthet dem som de flesta föraktar. Speciellt bland missbrukare som samhället ofta ser på med ögonen “de får skylla sig själv”. Jag mötte höromdagen en sådan broder som inte har intresse eller tid att debattera. han använder mycket av sin fritid att besöka folk i fängelser.  Tror nog att dessa finns på båda sidorna så det är onödigt att skapa en falsk vbild bara för att backa upp sin point att “de har fel”.

Den stora frågan är att varje kristen är enligt Jesus “sänd” av Honom. Hans befallningar till sina följare är inte otydliga:

Och han sade till dem: “Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. 16 Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. 17 Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor.
18 De skall ta ormar i händerna, och om de dricker något dödligt gift skall det inte skada dem. De skall lägga händerna på sjuka, och de skall bli friska.”
19 Sedan Herren Jesus hade talat till dem, blev han upptagen till himlen och satte sig på Guds högra sida. 20 Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det. (Mark. 16:15, jmf Matt. 28:18-22, Apg. 1:8)

Gäller Jesus missionsbefallning idag i Finland? Är det detta som är att komma ovanifrån? Är det en ångestskapande tanke att förmdla Jesu budskap om att alla kommer inte att bli frälsta? Finns det rum för Evangelister, Evangelisation? Då menar jag igen i sak. Metod måste alltid förändras och vara föramnkrad i livet och reltionen. Så var det för Jesus. Han var ju trots allt även Evangelist själv.

Visst talar man om Jesus även på den andra sidan, men hellre dock om Gud eller Fadern. Detta trots att det enligt Jesus inte går att varken förstå vem Fadern är eller höra vad Han säger utan att se- och höra på Jesus. “Ingen kommer till Fadern utom genom mej”, eller “Den som har sett mej har sett Fadern”,  osv osv. Så, vill vi hålla fram Fadern måste vi hålla fram Jesus. Han är nämligen den enda fysiska manifestationen av Fadern som vi har

Det betyder att det är Fadern som talar till hela skapelsen då Jesus säger:

Han sade: “Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!”  (Mark. 1:15)

Likaså Petrus efter att de blivit fyllda med den Helige Ande som Jesus skulle sända som “Hjälparen” och som “Kraft och bli mina vittnen”:

” “Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva“.  (Apg. 2:38)

Likaså förklarar Paulus sin kallelse såhär:

Vem är du, Herre? Och Herren svarade: Jag är Jesus, den som du förföljer.
16 Men stig upp och stå på fötterna! Ty jag har visat mig för dig för att utse dig till tjänare och vittne, både till vad du har sett och till det jag kommer att visa dig,
17 när jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem sänder jag dig, 18 för att du skall öppna deras ögon, så att de vänder sig från mörker till ljus, från Satans makt till Gud. Så skall ni genom tron på mig få syndernas förlåtelse och arvslott bland dem som är helgade.
19 Därför, konung Agrippa, blev jag inte olydig mot den himmelska synen,
20 utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen.
21 Därför grep judarna mig i templet och försökte döda mig. (Apg. 26:15-21)

Exemplen är såpass många att det knappas kan misstolkas annat än med (o)vett och vilja. Det handlar om Kristus, om nåd, om tro och de som lär oss detta i Bibeln använde alla ord som “Vänd om”, “omvänd”, “gör bättring” osv. En tydlig förmaning fanns i både Jesus egen och Apostlarnas förkunnelse.

På samma sätt som den andra sidan skyller de bibeltroende för att ställa villkor för vem som kan kalla sig en riktig kristen baserad på selektivt fingerpekande på vissa synder, på samma sätt gör den andra sidan.

Anser att argumenten som att “den som dömer andra kan inte vara en kristen”, eller “det är inte kristet att döma andra”, följer samma logik i att ställa råmärken utgående från beteendemöster och uttryck huruvida nån kan få kallas kristen.

Där de bibeltroende ofta faller är just i gropen av att gå fel väg, med moral före relation. Där den andra sidan faller är att just i att inte inse sig själva använda samma logik av kännetecken för genuin kristen tro. Detta utan att egentligen någonsin ta fram hur Jesus såg på synd, dom och frälsning.

Argumenten som “dom”, “dömande”, “hård”, “intolerant” osv, är alla argument som även Jesus fick. Dessutom med följden att sgs alla övergav Honom. Dels för Hans “hårda tal” och överlag då Han beskrev priset för att leva som lärjunge.

På den andra sidan kan man nog tala om Jesus men utelämnar den biten som handlar om dom, frälsning och lärjungaskapets pris, men håller kvar vid alla de berättelser som handlar om att Jesus “böjde sig” ner “åt tillsammans med syndare” osv. Man bygger upp enbart den förstående, accepterande och icke dömande Jesus. Allt det som inte kan orsaka ångest.

Det verkar som om allt tal idag om psykisk ohälsa och hur den växer, speciellt bland barn och unga, i samma takt skalar av allt det obekväma, potentiellt “krävande och ångestskapande”. Man vuill ju inte vara en kyrka som får folk att må dåligt eller känna sig obekväma. Att “komma ovanifrån” ges som stämpel åt dem som håller fram frälsningsbudskapet inklusive förmaningen. Man sätter den stämpeln som bär på det uppdraget men kan inte sätta den stämpen på den som gett uppdraget och själv uttryckte sig likadant dvs Jesus och Apostlarna.

Detta kan man inte göra eftersom man då inte kan använda bilden av den Jesus som “böjde sig ner”, “åt med syndare” och sade: “Kom till mej alla ni som bär på tunga bördor så skall jag ge er vila …”, eller “inte helelr jag dömer dig … “. Dock så att att man sgs alltid lämnar bort verserna som följer för då blir det för ångestskapande”, då blir det att komma “ovanifrån”. Man kan liksom inte ta fram allt det Jesus sade som skulle falla i kategorin intolerant, hård och dömande och samtidigt använda alal andra exempel. man kan inte både beundra och döma Jesus.

När man håller fram Jesus och Hans undervisning såhär selektivt så skymmer man Kristus.

På samma sätt som man skyller de bibeltroende från att vara selektiva när det gäller “synder” så är man själv selektiv när det gäller personen Jesus och Hans undervisning. De bibeltroende lämnar en med tanken “vem kan då bli frälst”, utan att få ett riktigt svar. Den andra sidan lämnar en med tanken “Alla blir frälsta”, eftersom “gud älskar alla och kan inte vara dömande eller komma ovanifrån, inte skapa ångest eller driva bort folk med krävande tal”. Man vill sååå mycket vara inklusiv i alla lägen men glömmer att de flesta lämnade Jesus och samma Jesus sade att även vi kommer att bli förföljda just pga Honom.

Det verkar som om båda sidorna har svårt att få in i samma Jesu person den som “böjde sig ner” bredvid den som skulle stenas och den som säger:

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
17 Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom. 18 Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn.”  (Joh. 3:16-18)

Det är sant, enligt Jesu ord, att ingen får döma en annan, och att det trots detta ofta sker. Inte ens Jesus dömde en enda person. Men samtidigt så är det sant att det enligt Jesus “vilar Guds dom” över hel mänskligheten och att Jesus ställföreträdande död och uppståndelse är det enda som kan få oss att komma undan den domen.

Det är också sant, enligt Kristen tro, att ingen av oss duger utan Jesus men alla duger pga Jesus, om vi tar emot Honom och tror.

Som jag ser det är problemet detta för oss alla, oberoende om vi är med i debatten eller inte:

Vi har alla innerst inne svårt med att acceptera och förstå en Gud som kallar sig kärlek, skapar oss, medveten om att vi kommer at falla i synd, orsaka oändligt med lidande som Han sedan sänder en frälsare till och ställer villkoret att vi skall “ta emot och tro”.

Debatten skulle, enligt min åsikt, komma på ett betydligt påtagligare och mer verkligt plan ifall vi talade om detta. Istället för att “skylla” på Jesus som sade allt detta så skyller man på dem som tror det Han sade. Då menar jag i sak, inte i sättet att göra det. Sättet kan och skall man alltid ompröva. Det centrala i budskapet som bevarats åt oss i årtusenden kan vi inte ompröva. Annars slutar vi existera som kyrka.

Det vore nog rätt så naivt att påstå inför Jesus förkunnelse om vägen till frälsning och lärjungaskap att “idag vet vi bättre”. Det skulle isåfall radera hela Jesus gudomlighet och på sätt och vis säga att Jesus hade faderns uppenbarelse version 1.0 och vi 7.0, dvs hela sanningen som ersätter både sätt och innehåll i Jesu undervisning eftersom vi är så mycket bättre på att förmedla fungerande hopp till en ångestfylld generation.

Men, jag kan förstå hur det kan födas en vilja att skydda de ångestfyllda. Jag lever ständigt i närheten av dem, involverad i deras liv. Jag är just nu även själv på den sidan av debatten att jag inte förstår var Gud finns i allt detta. Du kanske tänker att jag är den “radikala evangelisten” som tutar ut eld o svavel vid varje tillfälle. Nej, jag skrev inte det jag skrev ovan för att jag har lätt att acceptera det. Nej, jag skrev för att jag anser det vara väldigt lätt att förstå. Mitt eget illamående ändrar inte på dess tydlighet.

Jesus är “ren och klar” när det gäller innehåll, sätt och syfte. Han både böjer sig ner och får folk att fly Hans hårda ord. De som skall bli stenade böjer Han sig ner bredvid, bjuder sig hem och äta. De skriftlärda och fariserna däremot var Han väldigt hård med. Likaså de som ville bli “välsignade” av Jesus, ha nytta av Jesus, men ville inte bli som han eller lyssna till Honom vad gäller syfte och karaktär.

Jag är idag väldigt sönder vad gäller tron och mest av allt kristenheten, hur den lever och behandlar folk. Sönder dels pga vad jag själv valt att göra, dels vad andra. Jag har oftast inga vackra tankar om mej själv. Jag har väldigt svårt att kunna se och lita på de råmärken man behöver för att navigera i tron. Mycket av min identitet är i kris efter över 30 år av en tillräckligt tydlig väg att gå. Jag trodde mig veta vad jag lever för. Utan märken att navigera, eller brist på tillit till dem, blir det svårt. Så tro inte att jag skrivet om detta ämne för att det är lätt för mej att leva och lita på det. Det är det inte. Men det är ändå enligt mej tydligt vad en kyrka finns till för.  Trots att den kan göra både mej själv och andra bedrövad.

Jag möter ofta människor som saknar hopp. Trots att jag senare tiden försökt undvika dem. Vill inte, orkar inte. Ändå verkar de komma från höger och vänster och jag förstår inte varför Gud isåfall sänder dem då jag knappt tror själv. De har problem med missbruk, relationer, psykisk ohälsa, livshantering osv. Det intressanta är att de flesta av dem har inget problem med Jesus. De matchar liksom inte argumentationen om att budskapet om en korsfäst Kristus skulle vara att komma ovanifrån eller vara dömande. En sade förra veckan åt mej “jag vet att jag är en syndare”. Jag sade det inte åt personen. Många av dessa lever redan i sitt helvete, i sin djupaste ångest och med alla sina “demoner” väldigt verkliga. Som en parentes i detta kunde man ju också säga att många är oroliga då kyrkan talar om synd och dom men ser man på vad barn och unga ser på idag genom film och spel så är nog demoner vardagsmat. Kanske dags att ta av sig de enfärgade glasögonen.

Så, jag ställer mej frågan om detta med att komma “ovanifrån” faktiskt är så stort problem som många säger. Det är inte nån tvekan att det  förekommit en hel del andligt maktmissbruk och manipulation för tvivelaktiga syften. Men, kan man liksom omdefiniera Jesus och det kristan budskapet utgående från att en del mått dåligt i fall av maktmissbruk? Isåfall måste vi ta Jesus på orden och skapa en bild av att Judendomen är destruktiv som “sätter bördor på människor men inte lyfter ett finger … “.

Det är ju nog en skillnad mellan Jesus och de som säger sig tro på Honom. Det har det alltid varit. Redan innan någon hade blivit sänd av Jesus varnade Jesus om falska lärare och profeter. Så även Han visste att missbruk skulle komma.

Jag får mera den bilden att det oftast (inte alltid) är människor som mest blivit sårade av att någon just påstår att Gud anser att “ditt val är skadligt”, eller överlag att den kristna tron har en lära om något som man vill avvika ifrån. För nån vecka sedan fick jag ett samtal av nån jag aldrig träffat, långt borta från Jakobstad, som ville ha råd gällande sitt äktenskap. Han hade igen fallit för spriten och var på väg hem. han hade på vägen besökt två prostituerade efetrsom han inte fick “närhet och värme” hemmifrån.

Jag hade varken vilja eller fullmakt att välsigna hans beteende. Förväntningen gentemot mej som “pastor” , vilket jag inte längre är.  var att “förstå” och hjälpa honom att hitta en bra lösning. Frågan blir var man skall börja. Moralikst sett så var hans “synd” att han horade omkring. Till vilket han sade att det är inget problem eftersom “de inte ringer efteråt” och därför inte räknas som otrohet. Nåväl, i detta fall så är det lätt att förstå om han inte vill lyssna till mej och att jag “Kommer ovanifrån” ifall jag säger att det han gör är fel. Men, hans störst problem var inte omoralen. Den var en följd av hans problem dvs han är sönder, är en “syndare” dvs “missar målet”, med sig själv och livet. Min uppgift är inte att få honom att sluta med det han håller på med utan att förmedla orsken till ett nytt liv, en ny människa, nya relationer , att bli hel.

Ser vi på dem som upplevde att Jesus kom ovanifrån och då blev emot Honom eller övergav honom så var det dessa:

De skriftlärda och fariseerna som kände sig hotade i sin position. De spred lögner och medvetet gjore snedvridna enögda tolkningar om Hans ord, liv och person.

De andra var de som “ägde för mycket” , hade “skaffat”, “tagit sej en hustru”, “måste ta hand om sin fader”  osv osv. Dessa som utgick från att tron och efterföljelsen av Jesus skulle ge dem ett sämre alternativ i livet gällande dets om de såg som sin “skatt”.

Ett exempel här:

När Jesus fortsatte sin vandring, sprang en man fram, föll på knä för honom och frågade: “Gode Mästare, vad skall jag göra för att ärva evigt liv?”
18 Jesus sade till honom: “Varför kallar du mig god? Ingen är god utom en, och det är Gud.
19 Buden känner du: Du skall inte mörda, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Hedra din far och din mor.” [2 Mos 20:12f.]
20 Mannen sade: “Mästare, allt detta har jag hållit sedan jag var ung.”
21 Jesus såg på honom och fick kärlek till honom och sade: “Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.”
22 Vid de orden blev mannen illa till mods och gick bedrövad sin väg, ty han ägde mycket. 23 Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: “Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!”
24 Lärjungarna blev förskräckta över hans ord. Men Jesus sade än en gång till dem: “Mina barn, hur svårt är det inte att komma in i Guds rike!
25 Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
26 Då blev de ännu mer förskräckta och sade till varandra: “Vem kan då bli frälst?”
27 Jesus såg på dem och sade: “För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.”  (Mark. 10:17-27)

Jesus hade en “en stor skara” som följde Honom. De flesta för att “ryktet om de under och tecken han gjorde” fick människor att tro att det kunde vara lönsamt att hålla sig nära denhär Jesus. Så fanns det de som vill få Honom att bekräfta att de förtjänar allt gott från Gud, som denhär rike mannen gjorde. Tror inte att Jesus med sitt tillägg “ett fattas dig”, ville visa på hur han skulle ärva evigt liv utan för att visa att ingenav oss kan förtjäna det.

Den rike hade två stora problem. Den första var hans uppfattning om rättvisa och förtjänst i relation till evigt liv. Det andra problemet var hans relation till det bud Jesus inte tog upp som sådan dvs “Du skall inga andra gudar ha jämte mej”. Han vill ha evigt liv men behålla sin “gud”, pengarna. Där fanns hans trygghet, status osv. På sätt och vis tog Jesus även upp det budet i sin fråga “varför kallar du mig god, ingen är god utom Gud”. Han utmanade hans jagbild, hans människosyn. Mannen trodde att det var möjligt att vara tillräckligt god att duga i sig själv inför Gud.

“Rik” kan man vara på många sätt. Ens “skatt där ens hjärta är” kan vara många saker allt från pengar till position och rykte. Människofruktan lär enligt bibeln vara det som för med sig “Många snaror”. Vi vill ju att alla skall tycka om oss. Speciellt om vi är ensamma. Har vi ett team bakom oss så kan vi kanske frimodigt säga att vi tycker olika än motståndaren.

Det låter så vackert, sunt och käreksfullt att säga “du duger som du är”. Det är sant på så sätt att Jesus inte har några falska förväntnintar om oss och vår förmåga att dug. Han sade om sig själv “Inte ens sonen kan göra någonting av sig själv utan gör endast det han ser Fadern göra”. Likaså om oss sade han. “Utan mej kan ni ingenting göra”. Så på så sätt duger vi som vi är för vi kan inte göra något för att förtjäna Hans kärlek.

Men, det är Jesus som väljer hur Han visar sin kärlek till oss, inte vi själva eller nån annan. Vi “duger” som vi är att ta emot det Jesus erbjuder. Han påstår att det är det bästa för oss. Vi tycker inte alltid som Han. Vi tvivlar faktikst oftast att Jesu livsstil i ett tjänande skulle göra oss lyckligare än att han tjänare. Vi betvivlar faktikst ofta, i praktiken, att det är saligare att giva än att taga. Vi vill nog alla komma till himlnen efter att vi levt som vi självavalt, men vi tror inte egentligen att livet med Jesus som lärjunge i detta livet skulle vara så värst givande. Kanske främst när vi ser på var de troende håller på med i vårt land i offentligheten.

Vi kan beundra folk som Moder Teresa, ge henne nobels fredspris, tro att det hon gjorde gav det bästa innehållet i hennes liv och gjorde världen till en bättre plats, men vi tror inte ändå att vi själva skulle bli lyckliga. Då blir Jesu kallelse tillefterföljelse något som får oss att gå bort bedrövade. Alternativt börjar vi sträva att anpassa kristendomen till hur vivalt att tro och leva.

Att följa Jesus har enligt Jesus själv ett högt pris. Ett pris som handlar om att börja leva i kärlek och sanning. I den efterföljelsen är Jesus den som definierar syfte och metod. Gud blir den som “verkar vilja och gärning för att Hans goda vilja skalla ske”. Jesus är den som vi lever i som “Vi är skapade till Goda gärningar som Han har förberett så att vi skall vandra i dem”.

Om inte detta gör en människa “illa till mods” och får oss många att “gå bedrövade bort” så vet jag inte vad. Att skala bort denhär dimensionen ur vad det är att vara frälst och en lärjunge blir nog en väldigt selektiv tro där man istället för att söka Guds inflytande i ens liv söker vägar att anpassa kristen tro till en eget liv.

Som jag brukar säga så söker vi alla en Guds om liknar- och tycker som oss men har alla makt. En Guds som då orsakar minst ångest, eller? Vågar betvivla att den värld där människan upphöjs som den främsta att definiera rätt, fel, mening, syfte, kärlek, rättvisa, jämnlikhet osv, skulle vara en värld jag ser framemot att leva i. Inget syftar på att vi har en bättre version 7.0 av Jesus. Enbart en version 1.0 av samma kärleksberoende men själviska och oförmögna människa som kan tala skenbart vacker i rätt sällskap men som inte kan leva upp till det i längden.

Så till sist borde man nog se sig själv i spegel i denhär nejden när det gäller att faktikst nå folk på ett sätt att de får en inre motivation att bli kvar i en församlings gemenskap. Senast i helgen beklagade sig en person över hur man inte når ungdomar eller unga familjer. Det behövs mer än att bemöta männiksan i ens vardag för att bli relevant. Även om det är oerhört viktigt att dela livet. Detta gör oss dock inte ännu en kyrka, I bästa fall enbart en positiv gemenskap, en till god aktör i sociala sektorn som erbjuder sammanhang. Oerhört viktigt men det gör oss inte unik, dvs till Kristi kyrka- eller kropp på jorden som gör Honom synlig, hans vittnen.

Trots att jag själv inte mår bra, tvivlar, är arg på Gud, förstår inte vad Han håller på med, så ser jag inte något annat vettigt att tro på än Jesus Kristus. Han lär likna sin Far. Låt oss inte skymma Honom. Annars är allt annat onödigt och hjälper endast för stunden.

Att kämpa för det heliga

Man kunde säga att den pågående debatten handlar om två sidor som kämpar för det som för dem är det “heliga”, det omutbara, det som ligger högt uppe på listan av saker värt att försvara och kämpa för. För en del kommer det väldigt nära in på livet, som barn, vänner, släktingar mfl, andra är med för sakens skull, och allt däremellan. Visst rör sig diskussionen ofta kring ämnet uttrycksfrihet, men tror det handlar om något djupare.

Om man lyssnar till argumenteringen så blir det ganska snabbt klart att båda ser den andras “heliga” som skadligt. Såpass skadligt att man vill stoppa- och förbjuda det. Att debattera utifrån ett sådant läge får en oundvikligen att tänka att det inte finns en utväg som gör båda nöjda. Inte ifall man inte hittar en väg att komma emot. Det är inte sannolikt när man kämpar mot något som är skadligt och utgående från något som ses som “heligt”.  Man kan ju inte liksom tänka att acceptera “lite” av det skadliga. Vilket är logist.

I argumenteringen kastar man även fram ord som “kunskap” och “vad vi vet idag”,  som bevis för och emot. Båda hävdar sig ha kunskap och skyller den andre för att inte ha det, eller att inte komma med bevis för sina påståenden. Att tro sig kunna göra det i en avkortad insändare är i sig ganska absurt. Likaså omkullkastar man varandras vetenskapliga referenser med bevis på hur den andras undersökning inte utförts tillförlitligt, utan gjorts med agendaglasögon, dvs för att producera bevis mot motståndaren. Inte lätt att veta vem man skall tro på. Det man hittar på nätet är ju överlag inte värst pålitligt. men, det har ju inte alltid så stor betydelse ifall det stöder agendan.

De kanske främsta, eller mest citerade teologiska forskarna inom området, Nissinen och Gagnon, omkullkastar varandras påståenden ständigt. Som exempel kan nämnas hur Gagnon omkullkastar Nissinen påstående om att Paulus eller att man överlag under antiken inte kände till vanliga livsslånga homosexuella relationer och att Paulus därför måste ha talat om tempelprostitution. Detta alltså omkullkastar Gagnon i sin forskning.

Trots att det inte råder nån enhetlig konsensus i sak eller metod någonstans inom de egna lägren , så ger man ofta ändå intryck av just det. Vilket är förståeligt. Har man en agenda så skall man ju utstråla enhet, styrka och säkerhet i de egna leden. Öppen dialog i de egna leden ger ju ett svagt intryck när man skall vinna allmänna opinionen på sin sida. Istället skall man ge intrycket “Vi är många som tror och tänker såhär och vi vet att vi har rätt och har rätt att … “.

Jag menar att t.e.x de bibeltroende ger intrycket att alla bibeltroende tänker lika som de vid barrikaderna och att de som försvarar de homosexuellas rättigheter alla har en väldigt liberal syn på bibeln i allt det andra. Det blir liksom så att har man inte samma syn på homosexualitet så kan man inte på riktigt vara bibeltroeonde, om ens troende.

Att det skulle råda fullkomlig enhet i sak eller metod att föra fram sin sak är inte sant. Bara för att vi är många som inte vill figurera i pressen i en debatt, betyder inte att vi inte tänker och handlar. Likaså finns många kristna homosexuella som vill följa Jesus och leva i ett förbund i kärlek och med sin partner på en kristen Grund. De församlingar är dock få som ger denna möjlighet, eftersom de säger “du kan inte vara en riktig kristen som lever ut din homosexualitet”. Det är kanske inte så konstigt att man drar sig för att överhuvudtaget närma sig en församling eller rentav tron.

Det intressanta är detta är den enda “utlevda synden” som man tar såhär allvarligt. Men, det är ju alltid bekvämt att peka finger på de synder (om man alltsås er det som det) som minst berör en själv. Antar att detta är den enda i listan för de flesta. Alla andra faller de flesta i, även utlevda versioner med återkommande “förlåt mej, igen …”. Till dem “räcker nåden” dock. Hmm.

Många av de som kämpar mot de bibeltreondes syn och rätt att yttra sin åsikt är även överlag väldigt öppet emot kristen tro och religion överhuvudtaget. Talet om synd, behov av frälsare, dom osv är för dem  lika “förlegat” och “farligt” som allt det andra man kämpar för. Så i grunden kunde man säga att kampen går på ett betydligt djupare plan än de homosexuellas rättigheter. Det handlar mer om att man inte kan omfatta en religion som tror på en “… och därifrån skall komma att döma levande och döda” (del av trosbekännelsen). Egentligen ser man som mest absurt att en bok skall definiera vad som är synd och hävda detta som straffbart med ett intolerant påstående att bara Jesus kan frälsa oss från detta. Det är dock mera politikst korrekt att kritisera den som tror på detta än den som lär ut detta dvs Jesus själv. Jesus har man ju ännu nytta av i båda lägren för att motivera hur man tycker kristen tro skall handla om. Selektivt förstås och begränsad av debattforumet.

För många är tanken på en tro och en “helig bok” en absurd tanke och skadligt för mänskligheten. Detta trots att alla värderingar har ett ursprung och det finns inga värdefria zoner. Skaran av dessa på andra sidan de bibeltreonde är alltså en väldigt brokig skara, allt mellan bekännande kristna och ateister och allt detta av alla de slag. Skulle vilja säga att deras enade front är mera kring denna specifika fråga än en enhetlig tro,  värdsbild eller människosyn. Så, man kan inte säga “alla dessa …… är sådana”.  Men som sagt så tjänar den ens egen agenda att måla upp en sådan bild och då blir retoriken likadan och debatten ofruktbar.

Varkendera lär sig någonting av den andre om man inte vågar bekänna öppet “vi vet inte allt”, eller för att inte tala om att säga “Detta har vi att lära av er”. Till detta krävs ju att mötas på riktigt. Utan tummar och ansiktslösa kommentarer.

Likaså kunde den bibeltroende skaran må bra att “pröva” sitt sätt att kämpa också utgående från frukten och inte enbart genom bokstaven. Nån lär ju också ha sagt något om “frukten” i bibeln. Det blir lätt så att man blir nöjd när man får säga sitt men inte bekymrar sig för utebliven- eller motsatt frukt.

Då blir frågan om man kan “vinna” en sådan debatt och hur ser det ut isåfall? I denhär debatten handlar det inte om två grupper som tjafsar. Man kämpar egentligen om att vinna lagen på sin sida. Lagens uppgift är att skapa ordning, förutsättningar för det goda, rättvisa, välmående och beskydd mm. I denna debatt beskyller man varann just för att driva en agenda som orsakar oordning (onaturligt), orättvisa, illamående och otrygghet osv. I bådas argumentering kan man läsa in detta. Så upplever åtminstone jag det.

Så, debatten handlar om att först få opinionen på sin sida och sedan lagen på sin sida (finska lagen och kyrkolagen). Efter det har man rätt att kräva lydnad för lagen och bestaffa dem som bryter mot detta. Personligen tror jag vi är på väg mot detta och man ser detta tillämpas redan. Oftast indirekt men ändå väldigt konkret för dem som utsätts för detta. Ingen från andra sidan ser något problem med detta eftersom saken är ju “helig” och det “skadliga” måste stoppas. Det kanske förekommer vrede och osakligheter , men den är ju en “helig vrede”, vilket betyder berättigad vrede då det tjänar ett gott syfte.

Båda säger sig tala och handla för människans bästa och i kärlek.

I båda grupperna finns det saker som stör mej personligen. En sorts intellektuell oärlighet eller att täcka ögonen med händerna inför vissa saker inom de egna leden eftersom det skulle skada agendan. Som det jag nämnde ovan. Likaså upplever jag att båda är lika hårda och dogmatiska i sitt sätt att bemöta varann. Det är ju en “helig” sak som är “sann”, för dem. Att “sanningen skall göra en fri gäller nog bådas tankevärld”, för den ena är det det nya och enligt dem vetenskapligt beprövade som skall skapa ett bättre samhälle.  För de bibeltreonde är det det “ursprungliga”, det oföränderliga, Guds vishet som är det bästa för oss, dock även här med sina utvalda stödjande vetenskapliga rön.

Anser nog att båda försöker använda sig av vetenskapliga rön som stöd för sina påståenden. Bibeltroende för att bevisa bibelns trovärdighet. De andra för att bevisa att deras syn får en människa att må bättre. De bibeltroende tror också att en människa mår bättre av deras syn, även om det kan ta en längre väg full av kamp. De ser det dock som ett val värt att ta.

I båda sidorna anser jag alltså att agendan gör domen över den andra enkelspårig och oärlig över det faktum att man inte har alla svar och allt inte är så enkelt och svartvitt. Det betyder att självkritik inte existerar. Det om något gör många andra som följer med på sidan, för att använda ett populärt uttryck, “mörkrädd”, ifall det blir en “vinnare” i denhär debatten med lagen och straffskalan på sin sida, men som saknar öppen självkritik. Om det nu behövs sedan man har media på sin sida.

När det gäller bibeltroende så vill jag även peka på detta, som också borde sägas ut ärligt och öppet. Först kunde nämnas att inkonsekvensen stiger in ofta inför vissa andra “synder” när de är sådana som utövas av ens egna familjemedlemmar. Det är ju överlag inte så smart eller lätt att skriva en förmaning i tidningen då den man förmanade sitter i samma matbord eller den man själavårdar och ser varje söndag sitter framför en i kyrkan. Dock finns det nog exempel på motsatsen. Tyvärr.

Det som skiljer dessa grupper stort är att de bibeltroende redan i utgångsläget säger bla detta nedan, som jag idag plockade från en enda tråd på FB:  “homosexualitet är en synd bland andra synder från vilken man måste göra bättring”. Andra var inte lika tvära utan säger: “Homosexualitet i sig är inte en synd , enbart utövandet av det”, dvs då måste man förneka sin inre drift och längtan och leva i celibat. Alternativt att “Gud förändrar ens läggning”. Vissa gick såpass långt att de sade att det är demoniskt. Detta som jag beskriver här, kunde jag alltså läsa i en och samma tråd idag på FB, och många dylika har kommit emot. Men, inte alla som säger sig vilja tro på bibeln som Guds ord, tänker, talar eller handlar såhär. De mest högljudda dock.

De bibeltroende bemöter alltså den homosexuella redan innan tröskeln till gemenskapen med allt detta eftersom det varit ansiktet utåt redan länge. Kravet på att göra bättring och att inte leva ut sin inre längtan, samt att väcka förhoppningen om “förändring”, är nog för det mesta bara bla bla bla bla. Helt utan varken egen erfaremnhet av förändring eller beredskap att vandra vid deras sida. Har oerhört svårt med denna teolgiska korrekthet inför de egna leden som förnekar den verklighet man egentligen lever i, både inom och utanför lägren. Att man egentligen inte har sett någon som kunnat leva enligt de krav man ställer mot just homosexuella. men alla andra nämnda “synder” pås amma lista går det hur bra som helst att leva med coh “nåden är dej nog”.

Man håller man fast vid en framtvingad muntlig bekännelse och “kärlek”, utan att visa i praktiken någonsomhelst empati eller kärlek. Sorgligt!.

Att backa upp sina argument om “gud kan förändra”, sker till största delen genom YouTube videon importerade från usa, av vilka flere senare visat sig att inte gälla längre. Ofta är videon sådana där man efter en kort “erfarenhet” av förändring marcherar denna person upp på scenen för att “Vittna”.

Orsaken varför man har så få eller inga lokala eller inhemska exempel på förändring kan man ju fråga sig. Det finns många troende homosexuella som kämpat i åratal med just rädslan, ångesten, ensamheten, domen och bett och bönat om hjälp. Vissa har genomgått diverse “terapier”, utan resultat, enbart större ångest och skuld. Psyket orkat inte med vadsomhelst. Många av dem har dragit slutsatsen att det är kört. Gud hör inte dem, de är alltås övergivna och dömda till helvetet pga av att de inte kan bli kvitt sin läggning och ite låta bli att bli kära och söka nån att dela livet med. Är det denna jesus vi känner. Den som är knäpp tyst i åratal av kamp och bön, för att sedan döma till Helvetet för att man älskar nån av samma kön?

Om det är som de bibeltreonde säger, att “Homosexualitet är en synd bland andra synder”, så kunde man anta att den Gud som de säger ha utfärdat detta påbud, skulle känna igen ett ärligt hjärta som söker efter hjälp, kanske i åratal, och svara på detta. Logiken med “synd” i skriften är att det handlar om allt det som Gud anser som skadligt och som Han lovat att ge “Nåd och hjälp i rätt tid” osv osv. Det är alltså tydligt i skriften att allt det som inte är Guds vilja, det får vi hjälp med om vi ber om det av hela vårt hjärta och tar emot den hjälp Han ger. Vad gäller den praktiska hjälpen och stödet, så har väldigt få församlingar nån beredskap annat än själavård och förbönskön. Om ens det.

Om det sedan inte sker, då brukar de som utövar denna sorts herdeskap, endera dra sig undan eller sätta skulden på personen med att säga “Du har inte gjort bättring av hela ditt hjärta. Du ville inte på riktigt förändras”, eller den i många andra sammanhang använda teologiska slutsatsen: “Du trodde inte på riktigt. Du bekände inte med din mun, tog inte steget ut i tron” el.dyl.

Ja, vad skall man säga?  😦  har svårt att se Jesus i den rollen id et läget. Men kanske jag har en annan bibel eller är bara vilsen från sanningen.

För den troende, är bibeln Guds ord. För kyrkan är den fortfarande det främsta rättesnöret för tro och liv (åtminstone till pappers). Genom det förmedlas åt oss bilden av Gud genom Jesus, bilden av oss och syftet med oss. Genom det förmedlas även vägen till frälsning till det tillstånd vi befinner oss i andligen. Kyrkans främsta uppgift är att förkunna Evangeliet och göra lärjungar av dem som tar emot det åtminstone enligt Jesus.

Om vi vill förstå den bibeltreonde som kämpar för sin sak så måste vi förstå att det handlar om ett samvete som är bundet till en Gudsrelation och en bok som man anser är Hans ord. Det handlar dessutom inte enbart om detta liv utan om livet ur ett evighetsperspektiv. För den troende är Gud, hans vilja och plan, utgånsgläget och förutsättningen till ett gott liv. Först och främst handlar det om en frälsningsvisshet och identitet som Guds barn och lärjunge. Ordet “kristen” av ett namn som egentligen gavs åt de troende utifrån. Bibelns namn är just Guds Barn, troende och lärjunge. Även de som “går den vägen”. De bibliska namnen uttrycker just relationen, syftet och identiteten.

När då den andra sidan i debatten hånar de kristna för deras “bakåtsrävande” syn, så handlar det inte om en tradition eller nån kulturell grej, eller ens en moralisk fråga.  Det berör hela deras tillvaro. De ställs krav att de skall ta emot deras krav och förkasta det som är heligt för dem. Det är inget sidospår i deras liv, utan själva grunden de står på och tillvaron de relaterar till.

Inte nog med det. Många av de troende har ett liv av erfarenhet där Gud varit trofast i allt. Kanske i generationer. De ser Guds handlande i skapelsen, i sina liv och upplever Hans tilltal i vardagen. De lever utifrån det hopp och tröst som Kristus ger för var dag. De har lärt sig att Guds vilja inte alltid är lätt eller känns rättvist, men att det ändå lönar sig att hålla Hans ord och lita på att Han tar hand om en.

Om man utifrån sett inte inser detta, eller inser men föraktar detta, då anser jag att man inte är lämpad att föra en dialog och Absolut inte definiera ett välmående jämnlikt och rättvist samhälle.  Då kämpar man för rättvisan i en sak och trampar på och spottar på något som under årtusenden varit grunden för människornas liv. Det som varit och är “heligt” åt otaliga människor runtom vår värld. Om man likaså påstår att de kunde ge efter en i denna sak, så har man heller inte förstått vad det handlar om för dem som är på andra sidan i debatten.

Men, på samma sätt måste de bibeltroende se människan bakom allt detta. barnet, den unga som är rädd och familjen som har barn som är homosexuella, som måste ständigt läsa detta överallt. Inte speciellt bra ur ett herdeperspektiv. Mitt förslag är att det räcker, sluta debattera. Fokusera istället att på riktigt möta människan.

Vad gäller den andra sidan som driver de homosexuellas rättigheter, så verkar det som om de flesta har en väldigt snedvriden bild av kristen tro. Kanske dels pga hur vissa troende har betett sig (vilket är förståeligt), och dels för att man utgår från en negativ bild som inlärts. Ofta möter man i debatten föreställningen och tanken “All religion är av ondo och skapar enbart elände”. Exemplet om korstågen är en favorit samt nutida religiöst färgad politiskt maktmissbruk. Ofta ser man detta pumpas upp till en nivå där bilden av troende är så mörk att man berättigar nästan vilken som helst behandling av dem.

Man måste nog vara väldigt intellektuellt oärlig, lat och okunnig, om man inte ser det goda Jesus gjorde under sin tid. Just när det gäller de ensamma, övergivna, omoraliska och orättvist behandlade. Likaså har vi massor av välkända exempel på personer som genom Jesus undervisning och exempel gjort och gör en massa gott. Har träffat och känner personligen många som gett hela sitt liv till att förmedla hopp och hjälp till massor av människor. Många av dem finns i Jakobstad, många bland dem som nu hånas som bakåtsträvare, har gjort massor gott. Även utan lön.

För att nämna ett exempel som kom nära när jag jobbade som ledare inom en missionsorganisation som hade två “biståndsarbetare” i Afganistan, som sköts ihjäl. De valde att bosätta sig där, i ett muslimskt land för att bl.a. hjälpa lidande människor, vilket de också förtjänstfullt gjorde i många år. Såpass synligt blev det goda arbetet då människors liv förändrades, att de som hade ett helt annat “heligt”, såg dem som hot, som skadligt, och beslöt att döda dem”.

Dessa och tusentals andra, både i Finland och runtom i världen bär upp ett oerhört stort arbete i kärlek och omsorg om de utsatta, och skulle man fråga dem om deras relation till bibeln så skulle de säga att den är “guds ord, rättesnöret i deras liv”. Man måste vara oerhört intellektuellt oärlig om man kämpar på i debatten och säger att “religion har bara gjor skada, likaså kristendomen”. Säg det åt alla de tusentals nunnor som idag följer Moder Teresas exempel, som i sin tur följde Jesu exempel och såg de söndriga, hopplösa och övergivna.

Likaså vågar jag påstå, och vet många exempel, på dem som inte bara farit ut för att lindra nöden, utan detta även på egen bekostnad. Vågar även påstå att det finns betydligt flere av dessa som lever så, som är troende, än de som säger sig vara ateister.

Skulle våga påstå att många saker i vårt land inte skulle se ut som det ser ut utan tron på Kristus och bibeln. Skulle även vilja påstå hur stor roll tron hade för dem som var i kriget. Gerda Rytis radiotal till reservisterna under tiden av nöd, kan man gärna lyssna på (Yle elävä arkisto). Man får givetvis kalla henne för överandlig och fanatisk om man så vill. Lite patetiskt blir det om man inte själv levt under kriget. En vän till mej som i många år med sin hustru gjorde biståndssarbete i Afrika, främst bland kvinnor, sade att det är helt självklart att dessa människor inte skulle klara sig utan sin tro.

Men, i debatterna tar den andra sidan hellre gärna upp hur många pedofiler det finns inom katolska kyrkan och exemplen av hur Amerikanska missionärer fört in en anti gay politik som tar grymma uttryck i vissa länder. Sant, men inte lik Jesus. Sällan tar man upp de präster som med risken för sina liv försvara och beskyddar de utsatta. Detta tar man inte fram, efetrsom det inte tjänar agendan.

Så, jag har problem med båda sidorna och vägrar att inställa mig i ett fack. Vågar även påstå att vi är betydligt flere än jag , bland de tysta, som inte känner igen varkendera fack eller kan omfatta metoderna att bevisa den andre fel. Båda talar om ett bättre samhälle om man följer deras plan. Problemet ligger nog i att det finns människor på båda sidorna som har en “naturlig” förmåga att utveckla förakt och likgiltighet.

Personligen tror jag inte alla dessa år av debatt har burit nån god frukt. Enbart i de fall där man mötts på riktigt. Skulle kanske vara värt att ordna små mötesplatser mellan grupperna i den egna staden. Lämna vapnen hemma och bara lyssna in. Hur skulle man skriva efter att man på riktigt lyssnat på varann? Skulle man skriva överhuvudtaget?

Jag har verkat i över 30 år som ledare och förkunnare inom bibeltroheten. Å andra sidan är jag pappa till ett av mina barn som är homosexuell. Att ha fått insikten om hur ens barn gått igenom ensamheten, rädslan, ångesten, helvetesrädslan mm, gör att de flesta argument som bara slänger ut bibelverser, blir slag i luften, slag i ansiktet.

 

Det tredje svaret

Att vi lever i en religiös värld, med massor av “tro”, är ingen hemlighet. Fortfarande är ateisterna och agnostikerna i minoritet, om än de kanske visar en stigande kurva i speciellt välmående och välutbildade väst.

För en tid sedan lyssnade jag till en hel del ateister och agnostiker, vars intellekt satte stop för en gudstro eller åtminstone lämnade tron på en nivå “Jag skulle nog vilja tro men man kan inte veta”. Att man upplevde att de svar de kristna apologeterna gav,  inte höll måttet, kan man förstå. Även ur ett bibliskt perspektiv. Det var ju inte argumenternas beviskraft som gjorde folk troende i bibeln. Tvärtom ses försöket att fånga Gud med intellektet som ett hinder för tron. Åtminstone den tro som håller livet ut.

Under hela min vandring som kristen, har jag blivit lärd att bekämpa tvivlet och otron med diverse motargument, som endera hade att göra med något man upplevt som Guds synliga ingripande, hört nån berätta, eller läst att “hänt” någonstans som bevisar att “Gud måste finnas”. Likaså lutade man sig på de kristna, bibeltroende apologeterna som kunde peka på Guds hand i vetenskapen. Mikro och Makro evolution, samt intelligent design verkade vettigt nog, slutsats: det “Måste finnas en Gud”.

Så finns det de, som mitt i smärtan, hopplösheten, inte hade något annat kvar än Gud, eller som Kristina från Duvemåla sjunger “Du måste finnas”. Men, en av de längsta vägarna mellan tro och icke tro, går ofta just vid det vägskälet där man säger endera: “Jag kan inte tro eftersom det finns så mycket lidande”, eller, “Det finns så mycket lidande att jag måste tro”. Vi i väst tenderar oftare att söka oss till det första, medan de i underutvecklade länder tenderar att tro. Att det finns osund andlighet och maktmissbruk är det inte tvekan om. Det säger dock mera om oss som människor än en eventuell Gud. Förstås kan vi ju skylla även detta på Honom eftersom Han inte ingriper i detta som vi skulle göra.

De två stora frågorna som ateisterna i sitt sökande efter Gud snubblat och fallit över, kan säkert jag och många andra relatera till. Den stora frågan om lidande och rättvisa dvs hur kan en kärleksfull, allsmäktig och allvetande Gud, som alltså vet allt, dessutom på förhand, skapa en värld, i den insätta förvaltare som han vet kommer att falla och orsaka oerhörd lidande genom historien. Att Han, medveten om detta på förhand, andå skapar oss. Att Han dessutom kallas kärlek. Det finns ingen som har ett svar. varken ateister eller kristna.

Jag kan väl förstå hur en ateist kan säga  (Svar 1:) “om det finns en allsmäktig Gud, så är Han endera den värsta tyrann, och mer,  eller så (svar 2) har han inte all makt, är inte allvetande”. I det senare faller betydligt mera anvar på oss och att definiera hur mycket blir svårt inför uttalanden som “Utan mej kan ni ingenting göra”.

Är det då avgörande för den individuella tron att få ett svar på detta? För de flesta ateister, ja. För en troende kristen, oftast inte. För att tron skall kunna finnas och speciellt ifall den skall ha inflytande i ens liv, så måste den bygga på en grundtillit där man accepterar det intellektuellt motstridiga och även de av Gud utvalda sätt att bevisa sin trovärdighet genom sin Son. Ett sas “tredje svar”, kunde man kalla det. Kunde även kallas för en tolkning av vad “ödmjukhet” enligt bibeln kan handla om.

Dessa två svar eller slutsatser, får en ateist att bli en ateist. Inför detta perspektiv faller, enligt mej, alla patentsvar om “Människans fria vilja” odyl. Det svaret säger att en allvetande Gud skapade medvetet en människa med fri vilja, som han visste skulle misslyckas och dra hela mänskligheten under en förbannelse. Dem han visste skulle falla, men skapade ändå. Samma Gud sätter in en frälsningsplan med sin son , som överges på korset, som ett uttryck för Hans kärlek, och alla som inte tar emot honom kommer att dömas till en evig förtappelse. Dessutom, enligt Jesus är det enbart “få” som kommer att “finna den”. varför skapa någon eller något som man vet på förhand kommer bli odugligt? Det finns inget svar, eller, visst finns det, men den har inte getts oss.

Men, så ofta ser och hör man hur troende krampaktigt måste debattera för att bevara sin trovärdighet i sin tro. Trons trovärdighet levs ofta genom hur andra ser på oss. Detta tar sig olika uttryck i olika skeden av vårt liv. Ibland som yngre handlade det om att bevisa att en kristen också kan vara “cool”. Som ung vuxen ser man ibland hur trovärdigheten försöker bevisas genom att “även som kristen kan man vara kändis, populär eller på annat sätt smart och framgångsrik osv osv. Dock är det så att dessa försök, enligt bibeln exempel och anda är tecken på omognad. Den bibliska trovärdigheten bygger helt på Kristus, inget annat. Därför har vi ofta så svårt med bekännelsen eftersom vi inte kan kontrollera reaktionen eller responsen bara genom att bekänna oss till Honom och Hans trovärdighet.

Men, jag kan mycket väl förstå ateisten. Samtidigt säger bibeln: “Dåren säger, det finns ingen Gud”.

Kan förstå att de två svaren eller slutsatserna, “tyrann” eller “icke allsmäktig”, kan sätta en törn i tilliten. Kan förstå hur svårt det kan vara att tro Gud är en rättvis domare. Att denne domare skapade människan medveten om att denne skulle falla och vara okapabel att nå rättfärdigheten genom lagen Han gett och om de sedan är högmodiga så går de miste om nåden.

Varför skapa då överhuvudtaget, kan man ju fråga sig? Varför skapa då överhuvudtaget om Han visste hur det skulle gå? Jag har hört en hel del förklaringar men den bästa hittills är “vi vet inte”. Det är ur detta svåra och detta vet inte, som det måste födas det tredje svaret ifall tron skall överleva. Ifall man inte faller i gropen med de två första, då kan man faktiskt leva och tro med de förklaringar som finns. Att man accepterar att “Gud vet varför men han har valt att inte berätta det. Kanske man medvetet vägrar att gå den invecklade vägen och bevarar sin tro i en salig enkelhet. Bra så! Inget säger att det skulle vara fel i sig. Tvärtom verkar detta med att bevara en tro, som har inflytande i ens liv livet ut, bli mer och mer Kristuscentrerat med åren. Eller som en god vän till mej sade när vi talade om detta svåra med tilliten: “Jag har kommit fram till att alla svar jag behöver för att tro och leva finns i Kristus”.

Frälsning, tro och tillit bygger i stort sätt på hur vi upplever trygghet, hopp och mening i tillvaron, men också hur vi omfattar rättvisan i tillvaron. Tillit bygger på bilden av mej själv och den Gud jag vill tro på och hurvuvida det Han väljer att göra eller låter bli upplevs som rättvist och kärleksfullt. Vi är väldigt behovsorienterade och rättvisetänkande i vår tro. Vi säger gärna hur Guds kärlek är “villkorslöst” men samtidigt är nog inte vår tro det.

Behovet att tro bygger på att vi och vår värld gått sönder och vi har inte lyckats fixa varken oss själva eller den värld vi lever i. Den värld som söndrats av vår själviskhet och girighet. Vår ovilja att försonas och oförmåga att lära oss att älska utan att själva först ha blivit älskade. Vår eviga strävan att endera bli eniga eller leva i kärlek och respekt med dem som tänker olika. “Toleransgenerationen” har inte bevisat det vara möjligt. Tvärtom så utövas makt av den som är i majoritet (eller har media på sin sida) och då behövs toleransen inte. Tolerans är alltid minoritetens dogm tills man är i majoriteten, eller bara visar sin “mänskliga sida”.

Jag kan förstå “Kristinas” rop, “Du måste finnas, du måste!” Jag vill gärna sjunga den med henne.

Har under de senaste 3 åren stundvis försökt föreställa mej hur det skulle vara att vara ateist. Inget av det lockar mej. Ateisten är ju lika “troende” som jag, inför det mesta, och lika oförmögen att lyfta sig själv upp i luften från sin krage. Dessutom insåg jag att många av de intellektuella ateisterna hade bittra erfarenheter av både livet, dess lidande samt de självsäkra kristnas agerande. En tro eller icke tro som bygger på den grunden är som att se på livet och världen genom ett hål i väggen och undervisa andra om hållbar utveckling. En del hade dessutom gjort omoraliska val, och när de förmanats för detta, även på ett sunt sätt, så hittar man dem i en intervju där de skrattar och hånar de kristna. En del av dessa fd pastorer, bl.a. en som nu är fotograf, som jag följer. Så fanns det de som genuint sökt efter svar.

Ofta kunde jag höra hur ateisten målade upp en bild av hur skadlig religionen, även den kristan tron , varit och är. Samtidigt tog de med oss på sin resa av att “göra gott”. Man skall nog vara rätt så intellektuellt oärlig för att bygga upp argument om att kristen tro varit mera skadligt än nyttigt. Personligen tror jag att det behövs en människa med fel motiv och skadad identitet för det skadliga. Om det sedan sker ino ateismens ramar eller kristen tro har ingen betydelse. Människan är kapabel att missbruka vilken ideologi som helst.

Ibland, eller ganska ofta målas det upp en bild av vissa ateister och agnostiker som representanter för en högre, modernare, mera “2019” moral, och mera konstruktiv moral och värderingar som vår tid behöver. Inget av det jag sett, och jag har ju inte sett ens en liten del av allt, så har jag inte sett på vilket sätt den moralen och de värderingarna skulle vara bättre. Vi är lika benägna till relationsrelaterad själviskhet, otrohet, missbruk, likgiltighet, hårdhet, omoral och beroenden, hur lite eller mycket vi än tror på den sexuella identitetens mångfald eller inte.

Hur den skulle vara överlägsen den kristna, till att skydda mänskligheten och göra den människan som är oförmögen att lära sig älska utan att bli älskad till att älska dem som inte tycker lika. Oberoende vilken ism man bekänner sig till så ser man ner på den som inte tror som man själv tror. Likaså ser man det berättigat. Är inte detta, och skyttegravarna som föds av detta det största hotet, det mest destruktiva.

Vi kan tro på- och strida för en för oss “rätt” och “god” sak men som vi driver på ett sätt där vi utgår från att “vår” sida inte har något att lära av den motsatta, och därför enbart gå emot dem. Då om någonsin blir anhängaren av mångfald enbart representanter för den mångfald som ryms inom den egna ramen. Men, visst måste man ju reagera om man ser att skada sker. Men på vilket sätt? Genom media,upplopp och samlande av leden? Knappast! Uttrycket “jag blir mörkrädd” har nog i mina ögon fått många tillämpningar.

Människovärdet, toleransen, respekten och “kärleken” rör sig på ett ganska smalt plan, dvs på bekvämlighets och liktänkande planet. Man behöver bara följa nån tråd på FB för att bli övertygade om att människan är sönder och oförmögen att bli rättfärdigare, rättvisare och mera kärleksfull än den Gud man beskyller falera i just detta.

Då står jag där, sönder, med en Gud som ter sig endera som tyrann eller utan all makt, och följer med hur de som kallas kristna sätter massor av energi på att bevisa den andra fel. Att stå där och se hur de tävlar vem som har den bästa modellen för kärlek för denna tid. Vem som skyddar bättre nästa generation, och i detta fall för den motsatta åsikten som man anser skadlig och farlig. Båda sidorna lika söndriga och kärlekslösa med sina “dogmer”, en ändå säkra på att deras variant av kärlek och godhet är bättre. Grattis du söndriga värld. Nu kan Messias hittas på FB och i redaktionerna. Hoppas det ansvaret inte krossar deras axlar. Själv har jag gjort det, och fallit. Har ingen ursäkt.

Hur många av dehär destruktiva utpekande debatterna med alla missförstånd, generaliseringar och tolkningar, skulle ha kunnats undvika ifall man börjat med ett samtal “höödu, va menar du”, eller överlag att man skulle ens nån gång kunna säga “Det där hade jag inte tänkt på”. Men, när man är “klar” med sin “Uppenbarelse” så blir bara kampen mot motståndarna kvar.

Inte konstigt att vi är många, som inte vet riktigt vad man skall tro på. Då allt verkar handla om hur man inte skall tro, blir det svårt att få grepp om “Hur skall jag då tro”. Vi skall ju alla leva ett liv som avslutas med att vi dör. Någon form av tro måste vi äga. Om det sedan är ateistens tröst om försvinnandet eller den troendes hopp om nån form av frälsning eller frikännande dom.

Denna vecka har jag sporadiskt lyssnat på radion i bilen, samt läst lite lokala tidningen. Det är två meningar som fastnade i hjärnan.  Den första var en reklam i radion om en finsk organisations 80 års jubileum, där man sade bl.a. denna mening : “Åttio år av tillförlitlig biblisk tro” (Fi: “Kahdeksankymmentä vuotta luotettavaa raamatullista uskoa”).

Den andra meningen som fastnade, fanns i en insändare i en pågående debatt: “… det handlar om en ärlig och uppriktig omsorg om människorna“.

Varkendera övertygade mej. Vilket de förstås inte måste heller göra. det är ju de egna orden man själv skall stå för. Både inför Gud och människor. Vi skall ju enligt bibeln “dömas för varje tomt ord”. De tomma orden kan ju bl.a. handla om ord vi enbart vill få andra att stå bakom, utan att själva leva dem.

Det jag nu säger är ingalunda utanför båten. Har själv levt i den “bibeltroende” världen i ca 30 år, och vill fortfarande tro på bibeln. Likaså vill jag inte påstå att det går ett likhets tecken genom alla dem som vill tro på Gud och Jesus, och bibeln som främsta förmedlaren av bilden av dem och ett liv i tron på dem.

Men, dessa två meningar, helt lösryckta ur sammanhanget, men ändå såpass tydliga i sitt budskap, får mej att lyfta fram några tankar kring detta. De liksom lyser upp ett verkligt dilemma.

För det första verkar det leva en tro på ens egen tro som “tillförlitlig” och på en “tillräckligt” trogen nivå, och för det andra, eller just därför anser sig kunna , enligt vissa utvalda mätare, mäta andras tros tillförlitlighet. Likaså upplevs detta såpass viktigt som ett uttryck i utövande av tron att det tar upp mycket mera utrymme i tid och uttryck än att förmedla hoppet i Kristus.

Med detta sagt, så är det ju helt klart att bibeln talar om att “falska lärare” skall förmanas att vända om och varnas för. Har själv blivit stämplad som detta. Inte minst för att jag skriver kritiskt om de bibeltroende leden. Leden jag tillhört och verkat i som förkunnare. Den bibeltroende bubblan hämtar såpass mycket stabilitet av just att hålla leden eniga i vissa frågor att man tror det inte tjänar syftet att pröva eller ompröva ens sätt att fömedla. Att vad, när hur och varför även har sin bibliskhet. Vi förmedlar ju främst en relation, inte en lära om rätt eller fel. Rätt och fel bygger just på relationen, inte tvärtom.

Både Jesus och Apsotlarna utgick från att de som man förmanade, hade en relation till Kristus som motivator till lydnad, att sas “hålla”- eller “bevara ordet”. Dagens kamp om att få förmana offentligen och striden om bibelsyn upptar synfältet. Inte värst bibliskt men mest av allt inte värst fruktbart med tanke på uppdraget att förmedla först, och först och främst Kristus. Honom som var och är “Ty SÅ älskade Gud världen att Han gav . . . . “.

Bibelns syn på hur respekt och lydnad för Gud skall vara möjligt är dels Gudsfruktan och dels kärleken. Detta med Gudsfruktan är ju förresten ett a de främsta argumenten varför man vi avskaffa kristendomens inflytande. Jesus och korset hör ju ihop med ett tydligt påstående; “Människan har evighets allvarliga problem som enbart en ställföreträdande död kan lösa, och att den gåvan måste tas emot i tro”. Inte speciellt tolerant eller mångfaldig syn på lösningsmöjligheter. Så allt detta med Jesus strider ju hårt emot den under ytan bubblande brännpunkten dvs vi har ett problem som vi skall stå till svars för som har eviga konsekvenser och Jesus är det enda goda alternativet”.

Men, har ÄNNU inte läst en enda ledarspalt över den Kristna människosynen och vad Jesus själv uttalar sig om detta. Detta om något inger det som kallas “gudsfruktan”, ifall det alltså är sant. Den dagen diskussionen landar på den nivån hurivida vi behöver en frälsare, då blir det intressant. Nu rör sig debatten i helt fel ända.

Kärleken är det som tron skall leva i och av. Jesus sade ju “Den som älskar mej håller mina bud”. Men, ingen kan älska om man inte först blivit älskad. Johannes säger: “Vi älskar därför att Han först älskat oss”. Man kan inte utöva missionsbefallningen med att inbilla sig att alla som är döpta i Finland skall kunna “läras att hålla allt vad Jesus befallt”. De folkkyrkliga glasögonen förvränger ytterligare då man ser genom bubblan.

Det tilförlitliga i tron skall- och kan inte vara i vår förmåga att förklara det svåra eller en av oss definierad nivå av “tillförlitlig tro och bibliskhet”. Enligt samma bibel kan man faktikst tro “sig ha behållit allt”, “I ditt namn har vi gjort …”, “Flytta Berg genom tron” och ha all tro. profetisk gåva osv. Jesus sade “Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. 40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv.   41 Jag tar inte emot ära av människor. 42 Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er”. Det är “kärleken som är verksam genom tron” som är avgörande, inte tron ensam. En stark tro som inte gör Jesus synlig för oss har inget bibliskt värde.

Fariseerna och de skriftlärda hade sannerligen led som de försökte hålla ihop och falanger inom dem som tyckte dom andra var för slapp i vissa frågor. Så blir det då lära och moral går före relation. Oberoende i vilken skyttegrav vi befinner oss i. Som sagt, det behövs inte religion till det. Enbart människor som tro att de är mindre skadliga med sina värderingar än andra.

Vår tillförlitlighet i tro och bibliskhet är inget att bygga tro på. Den enda tillförlitligheten och trovärdigheten är Kristus, det Han gjort och det Han är för oss, i oss och genom oss. Allt annat, även det moraliskt rätta, blir liksom fel utan denna verklighet. Det blir enbart en fariseistisk aktivitet som Jesus tog itu med såhär:

“De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem”.

Den bibeltroende kristenhetens största svaghet idag är inte bristen på hängivenheten, utan bristen på att omvandla mängden av ord till handling med det väsentliga i spetsen. Att innan man öppnar munnen, skriver insändaren, försvarar bibeltron och rätten att citera, att man sätter sig ner och fråga “På vilket sätt förmedlar detta Kristus till den som saknar hopp?”

Den andra stora svagheten är den täta bubblan man lever i och distansen den skapar till dem som varken förstår, kan eller orkar ta ställning till ett moraliskt dilemma eller ämbetssyn, men som desperat skulle behöva den Jesus som stannar vid ens sida och börjar med att böja sig ner, sätta sig bredvid den nerslagna, oberoende om det är självförvållat, och fortsätter tillräckligt länge att säga “inte heller jag dömer dig”, innan Han säger “gå och synda inte mera”. Ett möte med Jesus verkar ha den effekten, dvs att man inte vill synda mera.

Jag skulle hävda att den “ärliga och uppriktiga omsorgen om människorna”, som uttrycks främst genom att offentligen “tala sanning”, har en motsatt effekt och “binder tunga bördor på människornas axlar”. Det är som att säga “du går fel väg, gör fel, men jag tänker inte komma till dej för att hjälpa dej bli fri”.

Detta påstående bygger jag på min begränsade men ganska långa erfarenhet av hur de flesta som idag kalla sig för “väckelserörelser” enbart är en “Bilogisk” variant av detta. Gäller sgs alla väckelserörelser. Även inom den jag tjänade i under ca 30 år, från och till som anställd, självironiskt sade “Förr var det väckelse, sedan blev det väckelserörelse, sedan rörelse”. Inom den bubblan blir man lätt hemmablind då man tror att all söndrighet finns utanför. Då kampen är såpass mycket om bibelns trovärdighet blir genuina möten människor emellan i skymyndan pga rädsla att bli avslöjad att man inte lever som man lär. Då ser man heller ingen förändring. Det är inte fruktan för straff som förändrar oss utan kärleken i Kristus.

Problemet finns i att den “rörelsen” mer och mer rör sig inom den egna liktänkande bubblan och varifrån man utvecklat en trosutövning som till stor del handlar om en kamp mot den fallna världen och den liberala tron. Den tro som omsätts i praktiken som just omsorg om de som saknar hoppet i Kristus, upptas istället av apologiseminarier om bibelns trovärdighet och tillförlitlighet inför världens och liberalernas propaganda.

Så kallar man allt detta för “förföljelse”. Vilket det förstås till viss del kan vara. Men, den bibliska defintionen till grunden för förföljelse är dels “Jesus namn” och dela “den som vill leva gudomligt kommer att förföljas”.

Är det alltså “bibliskt” att påstå att det är förföljelse då de troend kritiseras för att de genom lagstiftning vill få folket att hålla sig till en äktenskapssyn som motsvara den bibliska. Är det alltså bibliskt att säga “salanningen” i social media, i omsorgens och kärlekens namn förstås”, utan att i sitt sammanhang ha först, och först och främst stigit ur den egna bubblan mitt i bland dem som saknar hopp på alla plan i livet och inte orkar eller kan ta ställning huruvida de skall tolka ett grekiskt ord på rätt sätt. Den “hopplösa” skaran är så stor att det inte borde i “biblisk” mening finnas tid att satsa tid på att ropa på distans.

Kärlek är ju trots allt en bibeln mer en handling än ord.

“Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning”.

Läste nyligen ett förskräckt inlägg av en som offentligen “förmanar” i kärlekens namn. Någon hade kommit in till honom och börjat rätt ut fördöma hans agerande och efter sitt “förmaning” lämnat lägenheten utan att ställa nån fråga eller lyssna in vad han hade att säga. Han som förmanat offentligen var förskräckt över detta och undrade “hur man kan göra så”. Personligen skulle jag vilja påstå att det är just så det är med alla dessa förmaningar där man inte ser eller ens försöker på riktigt ta tid att och böja sig ner bredvid dem man förmanar, äta med dem som Jesus åt. Det är en likadan situation med den skillnaden att den är öerhört mycket större och fortgående. Dessutom som den största och mest högljudda “bibeltroede” ansiktet utåt. Det är synd, med tanke på att inte alla som tror på Jesus, Gud och bibeln som främsta skrivna verket som ger bilden av dem.

Mycket av både den Apologi skrapar på ytan och omsorgen är ord. Mycket är faktikst att hålla ihop leden. Har både sett och hört detta inifrån. Tyvärr. Samtidigt bär man på en skatt som heter Kristus. Om man , vi, jag, skulle kunna fokusera på Honom och det hopp Han förmedlar till en värld fylld av fruktan, ångest och hopplöshet.

Tillbaka till Gudsbilden. Jag vill gärna sjunga med Kristina, “Du måste finnas, Du måste”. Trots att jag i mitt begränsade intellekt inte får ihop varför Han skapade oss medveten om allt lidande som skulle komma, domen mm.

Varför vill jag då tro? Varför vill jag hålla fast vid Jesus som frälsare, som främsta synliga Gudsbild och Guds ord förkroppsligad? Därför att jag inte funnit något annat hopp, någon annan mening. Då blir kvar enbart det tredje svaret dvs det finns inget svar, inte nu. Då blir det kvar bara tilliten till att genom Guds kärleksuttryck i Jesus våga lita på att Han faktikst har en förklaring varför Han skapade oss “Trots att Han visste” och att Jesus är den enda att klamra sig fast vid. Inga andra religioner kan erbjuda en bättre väg, och då menar jag inte de västerländska “pick o plock” verisonerna av t.ex. hinduismen utan de ursprungliga. De utgår alla ifrån att människan skall genom sina gärningar frälsa sig själv. Inte alls bättre än ateisten “Tröst” inför  döden att allt tar slut dvs Inget lif efteråt, därför ingen redovisning av livet, därför ingen orsak att frukta. Men, även detta är “tro” för ateisten. Vi är alltås i lika position inför det obevisbara, det okontrollerbara inför inte bara livet, utan även döden.

Om då frukten av att leva med det “tredje svaret”, bär en frukt där jag upplever mej älskad av Kristus, godkänd i Kristus, och detta förmedlas vidare till dem som saknar hopp, Tja, då kan jag nog tänka mig att vara bekännande kristen. Om det att vara “Bibeltroende” förmedlar Kristus först och främst, då har jag inget emot att ta den. stämpeln på mej.

Men, om det handlar om att hålla framme min “tillförlitliga tro och bibliskhet” som inte brustit på vägen eller en “omsorg” genom ansiktslös text från distans. Då avstår jag.

Till sist vill jag meddela att jag ingalunda är framme i det jag kan tänka mej att tro. Stundvis är jag helt vilsen. Trots att jag kan formulera för mej själv en tankegång i det jag kan uppleva som sunt. Det är stundvis mörkt, tröttheten och depressionen tar över. Jag skulle önska att i de perioder just tron och tilliten skulle vara “det enda som bär när allting annat …”. Men när just det mörka och misslyckandet är så strakt förknippat med det andliga som varit så stor del av mitt liv och min identitet. Då blir utmaningen att se kristus mitt i allt det andra som inte går att bygga på.

Jag har så länge stått “Framme”, så säker på min tro. Nu står jag inte längre där. Nu är jag inte längre säker på min tro. Jag kan ibland nog ställa mej där framme, men inte utan att skala av det som jag inte kan stå på just nu, eller åtminstone säga högt det som gör en avklädd.

Om Jesus är den Han säger sig vara och jag allt det Han säger att jag är i honom. Då hoppas jag att jag skall snart få sätta min tillit till det, även utan tanghentbord, utan predikstol.

 

 

Vad snubblar vi på egentligen?

Det har knappast undgått någon att frågan om homosexualitet, abort och ämbetsfrågan debatterats hejvilt i medierna de senaste åren. Likaså att debatten förs inför “alla”.

Som jag ser det, är det de underliggande “sanningarna” som egentligen är de stora och avgörande frågorna. De frågorna vi snubblar på långt innan de moraliska värderingarna. Ibland medvetet och vältuggat, ibland omedvetet.

Den överlägset största och enda avgörande påstådda kristna sanningen är, att det finns en Gud som påstår att Han skapat oss, att vi gjorde uppror, och att hela mänskligheten, varje individ, är i behov av en frälsare. Han påstår vidare i anslutning till detta att den enda vägen till den frälsningen är att försonas med Honom genom den försoning som Han valt. Den försoningen är Hans son Jesus. Det är detta som allt i bibeln pekar på och utgår ifrån.

Det är genom denna försoning och upprättade Gudsrelation som de kristna anser att människan upprättas till den vi var tänkta att vara. Den upprättelsen pågår hela livet och klart blir det först framme. Jesus är den enda fullkomliga bilden av en “upprättad” människa. Därför kallas Han den “förstfödde bland många bröder”.

All förståelse av kristna värderingar och moral bygger på att vi omfattar inom oss denna sanning. Den förståelsen behöver dock till sin natur vara mer en grundtillit som inte kan vara beroende av att vi förstår allt. Den sk “friden” när det gäller tron kommer inte genom känsla eller förståelse, utan just tillit, dvs tro. Det är bl.a. det som det vi kallar ödmjukhet handlar om dvs att avstå från rätten att förstå och godkänn allt för att kunna lita. “Att den tilliten föds är ett mirakel som vi får be om. Snubblandet handlar mest om att vi ställer oss på tvären “tills Gud behagar ge oss ett tillfreställande svar”. Inte alls främmande inställning inom mej under min väg.

Detta snubblande beror enligt mej på den inneboende viljan att ha samma kontroll som Gud. Vilket förstås inte är möjligt. Då skulle tro inte behövas.

Denne Jesus påstår dessutom att Han och Gud Fadern är “ett” och att alla som “sett Honom har sett Fadern”. Detta betyder att Genom att se på Jesus får vi den Gudsbild Gud vill att vi skall ha. Mer än så har inte valt att ge oss. Denna bild finns given åt oss i Evangelierna i Nya Testamentet. Här snubblar vi oftast på “dom kristna”,”kyrkan”,”skenheligheten”, “korstågen”, “maktmissbruk” osv osv. Det finns så många andra “stötestenar” innan Jesus som vi hellre snubblar och sparkar i innan Jesus. Mahatma Gandhi sade lite samma sak till sin präst vän då han sade “I like you Christ but I don like your Christians. Your Christians are not at all like your Christ”. För Honom var tydligen efterföljarnas trovärdighet hindret att tro på Kristus. Vilket man kan förstå när man kommer från en gärningsreligion och under en tid när det religiösa maktmissbruket var sammankopplat med politiskt maktmissbruk. Hade varit intressant om han hade träffat Moder Teresa.

I centrum av vår fallna natur står dragningen till att själva vara guden i vårt liv, och ifall vi har en gudstro så skall den guden tycka som oss. Då är “hen” ok. Den guden skall godkänna och producera, inte definiera. Bara en sådan gud kan man lita på.

Den fallna människan är dessutom mycket mera känslodriven än sanningsdriven. Känslan står för impuls, sanning för stabilitet och hållbar kontiunitet. Känslan växlar alltid om till den bekvämare, mer njutbara och lättare vägen om den får vara lokomotivet. Det är därför kärleken “har sin glädje i sanningen”. Där och på andra sött har känslan sin plats. Även i det spontana mm. Men inte som lokomotiv i livet. Ingen är helt i- eller helt utan den andre.

Hela livet är en kamp i att ge dessa två deras rätta roll. Känslan är ingen fiende men gör ett urselt och på lång sikt destruktivt jobb som dragande lokomotiv för livet. Likaså gör sanningen utan kärlek ett lika urselt jobb, oberoende om den har rätt. Detta för att den utan kärlek gör relationen omöjlig. Vi kan inte leva med en kärlek utan sanning, som då blir bara känslor. Inte heller med enbart sanning utan kärlek, som då visar mera vårt präktiga ansikte än Jesu kärleksfulla ansikte på korset. Då förmedlas inte liv.

Kristen livstil handlar inte om att vara snäll. Snällhet handlar om att smeka medhårs allt och allas känslor. Då förmedlar man inte liv. Bara kortsiktig glädje och bedövning. Kristen livstil handlar om att älska som vi har blivit älskade av Jesus. Ju mer det bygger på nåd, desto mera förmedlar vi nåd. I det ingår även sanningar givna av Jesus, som förklarar behovet av nåd.

Om vi får mothugg för den Jesus säger oss- och sig själv vara, och den roll Han säger sig behöva ha i vårt liv, så är det ok. Om vi blir förföljda för “Hans namns skull”, så är det precis det Han sade skulle ske. Bibeln talar om att många skall komma som fiender till korset. Korset är en skymf mot självrättfärdiga människor. Det är och förblir “dårskap för världen”.

“Nu ser vi tecken på “kristofobi” skrev nån i en artikel i en svensk tidning nyligen. Finns nog tecken på att utvecklingen går mot det. Ett av exemplen som sprids just nu är en troende som berättar om hur tongångarna på hennes arbetsplats blivit fientliga mot dem som säger sig tro på bibeln, och då förstås för att dessa med sin syn på de homosexuella diskriminerar dem. Vi har redan sett att en människa med en sådan övertygelse inte får vissa tjänster. Tror det pyr under den “toleranta” ytan mycket mer.

I denna samma bibeln skrivs det dock mycket, mycket , mycket mer och tydligare och synen på människans andliga tillstånd, dess eviga konsekvenser och Guds lösning till detta. Om detta är orsaken till det som sker, så ok. Det måste vi ta.

Men, om det enda vi lyckats förmedla till kafferummen på allas läppar är “rätt bibelsyn” och homofrågan, så kan jag inte riktigt se “förföljelsen” som något vi skall slå oss på bröstet för och säga “Väl gjort, du gode trogne tjänare”.

Det på något sätt intellektuellt oärliga i debatten är dels det att de sk bibeltroende har en så oerhörd obalans i förhållandet mellan ivern för att säga hur samhället skall se på äktenskapet och den profetiska röst inom församlingen som skulle sätta fingret på den själviska och självupptagna livstil och församlingssyn som råder även bland de bibeltroende. Men också dels att de sk liberala nu efter att ha fått ett så massivt övertag kan säga nästan vad som helst om kristna och att många ser detta som helt berättigad för att de har en så “diskriminerande syn på homosexuella”. Toleransen för oliktänkande har nog ersatts av något helt annat. Inget nytt precis. Det tycks alltid vara så att i minoritet talar man om tolerans men i majoritet får man göra som man vill. Oberoende om man står för patriarkat eller feminism. Det finns både ivrande bibeltroende och feminister som jag inte skulle “utsätta för våra barn” i deras sätt att förakta.

Inom bibeltroheten, tror jag, är problemet dels att man ersatt denna profetiska röst bland dem “som borde veta bättre”, dvs inom den egna kretsen, till att peka finger mot dem som man inte överhuvudtaget skall förvänta sig insikt om drivkraften till lydnad för de gränser Gud insatt. Vi är kallade att förmedla Kristus, inte moralnormer. Alla rätta moralnormer handlar ju om det som är bäst för människan från Guds synvinkel. Då måste relationen förmedlas först och lita på att Gud gör sitt verk i den relationen.

Allt detta ivrande i moralfrågorna dränker de egentliga frågorna. Om vi ställer frågan i homodebatten huruvida Bibeln är Guds ord så är vi redan ett lager djupare, men inte heller här skall vi röra oss i debatten. Det enda väsentliga djupet av diskussion och framställning , i ord och liv, borde handla om Jesus. Inget annat är väsentligt.

Tror de flesta som aktivt lobbar för det ena eller det andra har ofta snubblat på frågan huruvida en kärleksfull Gud kan insätta en sådan sanning att bara de som tror på- och tar emot Hans son, blir frälsta inför den domstol alla skall en dag stå inför. Jesus påstår mer än tydligt att inga andra religioner eller sk “gudar” kan frälsa. Det intressanta i detta är att i alla religioner förutom kristen tro, är det människan själv som skall frälsa sig själv genom olika vägar. Bara i den kristna tron är frälsningen helt beroende av Guds handlande utan våra meriter.

Att denna kärleksfulla Gud dessutom säger att ingen kan bli frälst genom sina egna meriter. Att det enda som Han kommer att se ifall vi har en rätt relation till Jesus. Den rätta relationen kommer då att kännas även igen på frukten i vårt liv. Den “troheten i det lilla” som Jesus talar om när Han kommer tillbaka och samlar sina tjänare.

Den andra stora frågan många snubblar på är hur en kärleksfull Gud kan tillåta lidande. Livet på jorden är inte jämnt fördelat eller rättvist. I många ateisters “sunda gudsbild” ingår enbart möjligheten att gud skulle lösa lidandet som de själva skulle göra det om de var gud. När han inte gör det, så framstår han för dem som “endera icke existerande eller en tyrann gud som tillåter allt lidande på jorden av nåt märkligt sjukt behov att hålla fast vid sina principer”.

När jag under en tid lyssnade till ateisters slutsatser efter sina snubblerier, så kom jag fram till att de inte hade något alternativ som var bättre. Enbart sin rätt att ha avvikande åsikt med den gud som inte liknade dem. Likaså när jag under mina tider av tvivel och depression lyssnade till dem som efter snubbleriet med det svåra blev kvar i en sorts kristen tro, så märkte jag att de satte in en hanterbar “snäll” gud istället. Guds krav på Jesus och korset blev då plötsligt endera undangömd, som ett minne av forna tiders Gudsbild. En gudsbild, en Jesus, ett kors, som nu blev som en sorts andligt våld mot dagens så psykiskt ostabila människa vars känslor inte en “kärleksfull” gud skulle någonsin såra. Där är vi i mångt och mycket idag. Allt och alla skall till varje pris skyddas mot ångestskapande. Varifrån tror man att all ångest kommer ifrån. Oberoende om det fanns religion eller inte så bär människan på rädslan att bli övergiven och i det yttersta rädslan för döden. Är det liksom Jesu fel att alla mår dåligt?

Är det Jesus som vi nu skall skydda den unga generationen för? Har det begåtts fel? Ingen tvekan! Men frågan är om Jesus och korset, som är Guds lösning på det största problemet, synden, som vi skall skala bort för att inte framstå som en ångestskapande kyrka. Isåfall seglar vi nog på avfallets vatten. Det är här diskussionen borde lyftas fram.

Få andliga ledare vågar säga att det finns två utgångar ur livet och att bara med Jesus kommer vi fram till det goda Gud förberett medan det andra leder till ett tillstånd utan Gud och det goda Han förberett, dvs det vi redan under livet bekände oss till. Tror vi är nära den tid då det från vår trosbekännelse försvinner orden “och därifrån skall komma till att döma levande och döda”. Vi är redan där att många beslutsfattare, ledare, lärare mfl, vill sas “skydda barn och unga från en sådan tro”. Detta ser vi redan tydligt vad gäller ungdomsarbetet och skriftskolan. Pressen att ta bort allt “som man inte skall utsätta våra känsliga unga med”.

Under alla de år jag var ungdomsledare och även utanför detta så är det en verklighet att alla dessa går och tänker på frågor kring döden. Vad skall vi då svara? Vad skall vi svara en konfirmand som frågar “Vad betyder det att Jesus kommer tillbaka för att döma levande och döda?” Jag är säker på att ALLA föräldrar som är oroliga för av deras barn skall “utsättas för” under skriftskolan, själva bär på både frågan och rädslan gällande döden. Vilket svar ger de barnen? Att alla kommer till himlen? Att det inte finns nån himmel eller helvete och att vi alla bara slutar existera? Eller nåt annat?

Alla är vi nämligen lika “troende” gällande vilken “tro” vi väljer att bygga på inför döden och en eventuell fortsättning, eller eventuellt ansvar för våra liv. ALLA utsätter vi våra barn med “vår tro” som fortfarande är just tro. Att vara kristen har i alla tider varit en bekännelse till en trosbekännelse som formats utgående från Bibeln och då främst kring Jesus, vem Han är och Hans roll i våra liv. Att ta Jesus med sitt kors bort, och allt det säger om oss och Gud, gör att det inte längre är kristendom. Högst en religion utformad på för nutiden typisk pick o plock religiositet. Så har man redan länge plockat ur både hinduismen och buddhismen bitar som passar en, utan att förstå “frälsningsvägarna” inom dem. Så det handlar inte bara om kristendom utan överlag om att människan mer synligt ön någonsin visar att hen vill ha enbart en gud som liknar hen själv. En gud som respekterar hens känslor mer än något annat.

Detta skall Han och Hon, Hon och Han, få stå för en dag inför Jesus, då Han kommer för att döma levande och döda.

Det är många i homodebatten som säger att de kristna är absurda och grymma idioter som tror på att homosexualitet är synd. Om man skulle ta paus i den debatten och dyka ner till grunden och prata om Guds syn på människans tillstånd med och utan Jesus, så skulle vi få en tydligare bild av var skon klämmer.

Även jag har snubblat på- och än idag nuddar med tårna stundvis på frågan om “Gud och rättvisa”, som ständigt finns närvarande. Det är så lätt att bli tvärsäkra och präktiga uppe i våra torn när vi rör oss kring endera de frågor som vi anser oss ha på klart. Selektiv helighet där jämförelsen lever och mår bra, ger näring åt egenrättfärdighet.

När vi däremot blir genomlysta i just detta och inser hur lite vi egentligen lever av bokstaven som uppblåser och så lite av Anden som ger liv, så blir bara nåden kvar som vårt hopp. Det är just här som vårt förvaltarskap av sanningar, även rätta sanningar, så ofta misslyckas. När vi använder sanningen selektivt och i jämförelse, då suger vi liv åt oss genom upptagenhet av just bokstaven.

När vi är som Paulus säger, “drivna av Kristi kärlek”, då förmedlar vi liv genom Anden. Då har vi ingen ambition om att ha rätt eller ens förmedla rätt syn. Då vill vi bara förmedla det som gav liv till oss, dvs Jesus. Så är det ju, vi förmedlar alltid det vi själva får liv av. Ingen av oss är fullkomligt beroende av Jesus utan försöker in i det sista sätta lite till av det egna. Det är detta Jesus tog itu med fariseerna och de skriftlärda i Joh. 5: där han talade om hur de “tar emot ära av varandra”.

Det är på det ovan nämnda planet av snubblande, i frågan om “Gud och rättvisan”, vi borde i dag röra oss med vårt vittnesbörd om Jesus. Ärligt och genomskinligt om både vårt snubblande och hur Han fick oss att resa oss upp och gjorde det möjligt att äga en tillit till en Fader och frälsare vars frälsningsplan vi nog kan förklara men inte helt förstå. En frälsningsplan som inte ryms i vår logik men vars kraft vi kan uppleva inom oss. En kraft i nåden och kärleken som formar oss inifrån ut till att vilja släppa bitterhet och istället förlåta. Att vilja bli formad mot att bli tjänare och söka hjälpa andra att bli den Gud tänkt att de skall bli.

Vi lever i en tid när njutning och självförverkligande är högt på listan och inte minst när det gäller det sexuella området. Gränser som trohet och kyskhet som skydd för själens sårbarhet ses som gammalt trams och högt på värderingslistan står mer och mer upptäckarlivet utanför alla gränser.

Det är inför dethär som många bibeltroende reagerar med ett oijjande och kollektiva protester. På samma gång gör man precis som fariseerna och tar ett steg längre bort då Jesus igen tog ett steg närmare och for och äta med dem. Personligen tror jag och har även sett och hört hur just detta kollektiva moraliserande oijjande provocerar många att börja håna. Det är lätta att håna protestanter. Inte lika lätt att håna den som man just delat en middag med där man ömsesidigt försökt förstå och bli förstådd i det väsentliga. Om vi skulle ta en “situationsbild” från en av dessa debatter och insändare och satt med bibeln i hand och jämförde huruvida de troendes ord och handlande liknar mera de skriftlärda och fariseerna eller Jesus. Var skulle de landa tror du?

Om vi tog t.ex. Paulus tal vi Aeropagen, där han inte talade till Judarna, så var rör Paulus sig då det gäller tyngdpunkten? Var det kanske i deras omoraliska livsstil, eller närmade han sig mera på en nivå som just handlade om grundfrågan.

Alla varnande och bibelvers sprängda debatter och insändare är enligt mej ett tydligt tecken hur lite de troende liknar Jesus när det gäller matbordssällskapet. Har en känsla att oftast sitter man runt bordet med de liksinnade som oijjar om samma sak och som sedan nästa dag klappar på axeln på den “tappra Jesus soldat” som “vågat stå offentligen för sanningen”. Tänk om man tog tid att lära känna dessa människor, med mer än en kort eipäs juupas debatt, och faktiskt lyssnade och sedan även ärligt stå för det man själv står för och varför man tror och erfar att det är det bästa. Då har jag svårt att se varken behovet eller detmoraliskt rätta i att skriva om dem man just ätit med och kalla deras liv avskyvärt. Vad skulle det tjäna? Evangeliet? Knappast!

Ett av de stora problemen är att den Gudsbild desom kallar sig Jesu efterföljare förmedlar, inte håller måttet. Ofta t.o.m. såpass oienkänneligt selektiv att många tänker “om Jesus är sådan, så nej tack”. Vår oförmåga att representera Jesus korrekt är inte egentligen ett problem utan snarare tron att vi kan det och gör det, om inte fullkomligt så iallafall bättre en samfundet i grannen. Det är här, tror jag, som vi missat vad den “enhet” handlar om som enligt Jesus behövs för att världen skall både förstå och tro.

Personligen tror jag den enda avgörande enheten som behöver göras synlig är nåden, det individuella och kollektiva beroendet av det. Men, eftersom vår dragning till egenrättfärdighet är så ihärdig intill slutet, så vill vi att det skall handla om en trovärdighet som mäts i moralisk renlärighet och överbevisning av att man nått längre än andra. Visst är det ändå så att om vi lever nära Jesus i beroende av nåd, så kommer det även synas i en moralisk frukt. Men, en väsentlig del av den frukten är de Andens frukter som vi läser om i Gal. 5. I den listan lyser jämförelse med sin frånvaro.

”Vad hände nyss!?”

Så brukar man utropa när man varit med om något plötsligt, oväntat och omvälvande som man inte riktigt förstod eller som var förvirrande. Så kan livet kännas. Så känns livet just nu. Inget blev som jag hade tänkt mej. Då menar jag inte att livet inte skulle föra med sig överraskningar både vad gäller för- och motgångar.

Det som får mej att ställa frågan “Vad hände nyss!?”, är vad som blivit av min tro efter att så mycket av det som fanns sas fäst och omkring tron, inte mera finns eller liknar det som var. Då menar jag främst en sorts kristen identitet som hade att göra med gåva, kallelse, uppgift och allt detta såå starkt förknippat med sammanhang, relationer och bekräftelse.

Har skrivit en hel del om detta tidigare och det mesta har varit i ett skede man kunde kalla “mitt i”. Nu, undrar jag om jag snart är i ett skede av “livet efter”, eller kanske mera med frågan “finns det ett liv efter detta och hur ser det isåfall ut?”

I varje etablerat sammanhang kan man höra i stil med att “kristen tro är inte en religion, utan en relation”. Speciellt ofta hör man detta i sk frikyrkliga sammanhang. Har märkt under åren att detta med “fri”-kyrka, kan bli lite av självbedrägeri och inte minst för att man medvetet eller omedvetet tror sig vara friare eftersom man inte tillhör den inte så fria Lutherska kyrkan.

Blotta inställningen avslöjar dock att hindret för friheten inte finns i sammanhanget utan inom oss alla. Religiositeten, dvs det religiösa beteende- och tankemönster som vi använder som kännetecken för att vara mer fri eller mer på riktigt är en del av vår egenrättfärdighet. Den finns inom oss alla och är oerhört anpassningsbar.

Vårt behov av kärlek, acceptans och tillhörighet, gör oss väldigt lätt hemmablinda för den egna religiositeten som faktiskt rör sig relationellt och identitetsmässigt mycket starkare i sammanhanget än i en faktiskt relation med Kristus. Det finns så många både inre och yttre behov som tillfredställs så mycket enklare i att anpassa sig till det religiösa än till att söka Gud. Det är så mycket enklare att bli beroende av mänskliga medlare än att lära sig leva i stillhet och tillit.

Förstå mig nu rätt. Jag tror vi behöver sammanhanget, det är det ingen tvekan om. Vi är alla beroende av Kristus som både huvud och kropp. Vi skall dock alla främst växa till huvudet, inte kroppen. Även i församlingar som försöker “växa” finns det en uppenbar fallgrop att investera mera i att växa som kropp än att växa till huvudet. Varför är detta så viktigt? Jo, därför att idetiteten, förutsättningarna och karaktären finns i Huvudet. Det är huvudet som skall forma kroppen och väsentligheterna. Inte genom att en del av kroppen vässer sin specifika läromäsiga identitet gentemot andra fållor under samma huvud. Huvudet, Kristus, känner nämligen inte till några samfundsgrämser. Det gör däremot kroppen, och är ett samfund mera intresserad av att växa som lokalförsamling så blir det lätt så att just identiteten blir “vi som är friare än dom andra”, “vi som har mera av Anden än dom andra”, “vi som har mer levande möten än andra”, “vi som har mera folk på möten än andra” osv.

Pointen är dock inte att så inte kunde vara fallet jämfört med andra. Pointen och problemet är att vi just har den tanken, förnöjsamheten och identiteten inom oss. Genom just jämförelsen. I den identiteten trivs inte Kristus, även om likasinnade gör det och tror sig vara på rätt väg pga av all annat än Kristus och Hans nåd. Och det är just därför vi alla faller för detta. Den självtillräckliga religiositeten, som bygger sin trygghet på allt det “omkring”, även det goda, som är annat än nåd, kan inte ha en identitet i personen Kristus. Enbart i allt omkring. Egentligen vet vi allt detta och kan ha en yttre bekännelse i detta. Ändå behöver vi rannsaka oss inför Gud om så är fallet. Inte för att vi tror att vi imorgon eller ens i nästa år blir fria från den falska identiteten, utan för att det är rätt att hela livet leva i ljuset med detta inför Gud och församlingen och ta emot all Guds nåd för att dett inte skall härska över det sammanhang vi delar livet i. Tro inte en sekund att du hittar ett samfund eller en individ som är fri från detta.

Ett fenomen som jag stött på i min spegel de senaste åren och innan det i andra människors liv, är en sorts tillbakadragenhet från allt och alla som liknar sammanhang. Har mött många som säger “Jag tillhör- och tjänar bara Kristus”, och dessa är inte del av något sammanhang. De har nog enligt sig själva en väldigt tydlig bild hur vilsna sammanhangen är som “bygger sina egna riken mer än Guds rike” och massa dylika kommentarer. Många av dem kan i sig vara helt korrekta. Ändå tror jag att det går fel med dessa frilansande klarsynta och självutnämnda profeter. Inte för att deras pointer skulle slå slint varje gång, utan för att de är just utanför kroppen. Den kropp som de anser vara för vilsen för att vara del av. Dessa utmärks ofta även av att de blir kvar på de ställen där man tar emot dem på deras villkor.

Den snedvridna identiteten blir vilseledande, inte för att den skulle i sak ha fel, utan i att den inte känner igen att huvudproblemet ligger inom en själv. Allra mest trivs den i sammanhang som har synliga gåvor och insikter som är som gjorda för att bli “tillförlitliga” medlare. De som utstrålar säkerhet mer i auktoritet, social relevans, och uppenbarelse än i nåd.

Idag kan vi också se ett “vad hände nyss!?” när det gäller en tudelning i hur en “riktigt” kristen kännetecknas genom ens ställningstagande till pride och överlag bibelns auktoritet. Allt detta krävs av en värld som inte har ens en liten insikt eller förståelse av att all lydnad mot Guds ord bygger på kärlek, dvs att vår lydnad behöver vara driven av kärlek och detta i sin tur är inte möjligt utan att vi först blir älskade av Gud. Allt detta har överskuggat det egentliga uppdraget vi har dvs att predika evangeliet, vittna om Kristus och göra lärjungar av dem som “tog emot honom”. Nu verkar uppdraget gå andra vägen, och frukten är även den motsatta. Ivrare för moral blir synliga, inte Kristus. Är den bilden på nåt sått bekant från NT?

För egen del blev den jag såg i spegeln förkrossande. Först blev jag bitter, och kampen mot det hård. Insikten hur mina gåvor, positionen och bekräftelsen var viktigare och en betydligt större erfarenhet än Kristi kärlek. Jag såg mej ständigt söka och suga i mig människornas ära och insåg mej vara beroende av det. Jo, nog vet jag och har erfarit även det genuina i tron och hur Gud “använt” mej. Men, för min egen del fanns nu ett hunger av Kristi kärlek som inte kom främst genom görandet eller tjänandet. Även om man kan erfara det även genom det. Nu gav det inte mej längre något. Det togs även ifrån mej, vilket jag sörjt länge och känt mej vilsen pga. Jag skyllde på människor som enligt mej behandlade mej illa, vilket de också gjorde. Sättet hur jag tog allt detta avslöjar dock vilken roll allt detta “omkring” mej hade och har. Antar att man är säker på sin överlåtelse tills det omkring en tas bort och kärnan avslöjar en riktiga stjärna.

Under de senaste ca 3 åren har jag varit sgs helt utanför tillhörighet av ett sammanhang eller “hemförsamling”, och jag har saknat det, vi har saknat det. Men så länge har tanken varit att det inte skulle gå att igen bli del av ett sammanhang. Jag med mina analytiska ögon som ser “för mycket bekanta mönster” skulle ha svårt att ta del av en gemenskap. Även förstås en misstro att något sammanhang överhuvudtaget skulle vara sån i sitt tänkesätt att sammanhangets identitet inte får byggas på bekostnad av Kristusidentiteten. Att ingen av oss är mera “fri-kyrka än vi är det inombords utan behov av- eller tro på att vi har nåt hos oss som gör oss mer inför nåden än dom andra. Vill vi växa främst till en Guds boning så behöver vi jaga Kristusidentiteten och leva i Guds avslöjande ljus vad gäller den falska.

I allt denna tillbakadragenhet har för mej blivit dels en bra utsiktsplats inför spegeln att den falska identiteten och dragningen till det bor inte i sammanhanget, utan i människan som bygger sammanhanget och bor i den. Mitt i allt detta “förgäves byggande” så bygger Gud även sitt rike. Mitt i detta ofullkomliga som jag är en del av finns Han. Såtillvida Evangeliet, Hans ord och bönen får verka där. Ingen självklarhet att detta finns där, men den erbjuds av nåd åt oss. Det skall räcka i vårt sökande efter vårt sammanhang att vi kan känna igen villigheten att vara formbar för att likna och tjäna Huvudet, dvs Kristi prioriteter.

Men, kanske det allra viktigaste på det personliga planet har varit ljuspunkter av erfarenheter där jag inte behövt fastna i det som borde förändras utanför mej, utan enbart fokusera på vem jag är inför Kristus och för stunden inför den människa jag möter. Förstås (börjar igen våga tro) tror jag att jag även inom mej bär på en gåva att se det som behöver rättas till och även hur. Dock inte som en som ensam kommer som den räddande hjälten utan som en del av en kropp där ingen ensam ser hela bilden även om man kanske fått att förvalta några “rätta” bitar.

Nu har vi “besökt” en längre tid en lokal församling, ett sammanhang. Ingen perfekt församling, vilket de inte påstår heller. Tvärtom. Har kunnat känna igen viljan att vara formbar och att välkomnandet av nya inte bygger på att imponera med hur mycket bättre man är utan hur trofast Gud är. De är knappast det enda sammanhanget i nejden men det är den vi besökt.

Det sista, men absolut inte minsta, är att jag erfarit hur jag efter många år kunnat sitta på en Gudstjänst, ta del av Guds ord och höra Guds röst för mej, inte för nästa predikan. Likaså stort är att lovsången, som jag länge upplevt som själsligt pumpande, har fått mej att gråta när jag sjunger. I vissa fall även gjort det omöjligt att sjunga. Sägas bör att jag har aldrig varit en känslomänniska gällande dylika saker. Nu fastnade jag inte i skalet, eller “kärlet”, som alltid kommer att vara fullt av sprickor, och även sprickorna har en uppgift. Det är genom den Kristus och Hans nåd blir synlig. Om vi därför vill vara en församling där Kristi trofasthet lyser mera än vår trovärdighet i jämförelse med andra, då skall vi låta sprickorna synas.

Något måste hända mera på insidan än utsidan

För många år sedan fick jag träffa flere människor som på olika sätt mist sin frihet för sin tros skull. Då jag säger “mist sin frihet”, då menar jag den friheten där man är accepterad av samhället och ens omgivning, ses som “normal” och har tillgång till de resurser och möjligheter som alla andra. Likaså menar jag en rent fysisk frihet, dvs att de berövades sin frihet genom hot, våld och fängelse.

Som ung troende satte detta djupa spår i mig. Att komma från en verklighet där tron och dess trovärdighet så ofta kretsar kring mej, min, och mitt dvs behov och problem, kastade nu kullerbytta. Att det inte handlar om en kraftresurs bland andra kraftresureser i livet, för att “jag skall orka med livet”. Även om det också är det, men inte som vi oftast tror. Frälsning är inte att jag nu har en Gud som “alltid är med mej vad jag än gör och var jag än är”. Det handlar inte ens om att “när jag dör så får jag komma till himmelen”. Även om det är sant för den som tror.

Bibeln säger: “Han är inte en Gud för de döda utan för de levande“. För de flesta finländare verkar det som om Gud är den som skall ha hand om livet efter detta, men inte räknas med livet för det, eller som nån har sagt att “finländarnas Gud är en Gud på fyra hjul, dvs man kommer till kyrkan med barnvagn och likbil”.

För att Gud skall få mer betydelse än så, behöver Jesus komma med i bilden. Dels som den enda vägen till Gud, dvs att det behövs nån som betalar priset för min synd. Synd betyder “att missa målet”. Att missa målet hur det var tänkt med relationen till Gud och när den bröst eller förvrängdes så blev dess konsekvenser ett självtillräckligt och själviskt liv”. Bibeln säger att “Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus vår Herre”.

Enligt kristen tro vilar det över varje människa Guds dom ifall vi inte vänt om till Gud och tagit emot Jesus 1. Som vår försonare, vilket betyder att den domen nu tas bort och istället blir vi Guds barn. 2. Att Jesus nu blir vår Herre, dvs Han har köpt oss med sitt blod, och vi övergår från att ha varit ägare av våra liv till att vara förvaltare. Förvaltare som nu har tillgång till Guds plan, syfte, mening och allt som behövs för att det skall vara möjligt att leva. Detta nr 2 är en livsslång mognad och där Jesus är hittills den enda som “fullkomnades”. Ofta hör jag icke troende, som ställer en på brickan säga, “du påstår dej vara kristen men ändå så …”.

Jesus trovärdighet får- och kan inte vila på min eller din ofelbarhet. Jesu trovärdighet skall vila i första Hand  på Evangliet i sig, dvs vad Han gjort för oss. Men, det skall också vila i hur det syns som en förvandlig inom oss och vår livsstil. Men inte enbart det. Det skall också synas i att vi ännu är lika beroende av Honom som alla andra. Tror vi att det inte är så, då har vi gått vilse och då börjar vi fokusera mera på att peka på andars synder än att peka på Jesus och “förklara det hopp vi äger” (jmf. 1 Petr. 3:15)

Det var där, i denna position dessa lärjungar stod och tittade uppåt när Jesus for upp till himmelen. Det som ännu fattades i helheten var förutsättningen dvs kraften som Jesus lovat. De skulle vänta på den och det fick de på Pingsten. Det var inte bara en Kraft att våga eller Kraft att utföra under och tecken. Nej, det var främst en så stark inre övertygelse att de alla var beredda att lida förföljelse, tortyr och döden för det. De var inte ute för att anpassa Jesus person eller syfte till samhället omkring dem. Däremot blev de nog svaga för de svaga och “allt för alla för att vinna så många som möjligt”. De var ju frälsta av nåd. Alla hade svikit Jesus efter allt de hade sett. Allt det som fascinerat dem och tidigare gjort Jesus trovärdig och som fick stora skaror att springa efter Honom.

Inget av detta skulle ha räckt till att välja tro och bekänna trots den massiva förföljelse som kom. Alla Apostlar utom Johannes, dog martyrdöden. Han dog i fångenskap på ön Patmos, där han skrev uppenbarelseboken.

Det behövdes en annan övertygelse än omständigheter, ett tryggt liv, under och tecken. Det behövdes en inre övertygelse som man ville leva för och var beredd att dö för. Det finns de som säger att Apostlarna gömde Jesus kropp för att få folk att tro att Han uppstod som Han lovat. Isåfall var de nog de mest patetiska och onda varelser som levt på vår jord. Dels för att de var beredda att lida och dö för en lögn de hittat på och dessutom sprida denna lögn och utsätta massor av andra för samma sak.

Även Thomas, som ofta kallas “Thomas tvivlaren”, vilket han egentligen inte var. Han var den som man tror reste längst bort, ända till nordöstra Indien för att berätta de goda nyheterna.

Dessa människor hade något inombords som vi alla behöver. Något som ger en inre beredskap att välja bort detta livs gods ifall det så behövs. Något inom oss som är värt förföljelse, lidande och död. Jesus själv sade att alla som vill vara Hans lärjungar måste “avstå från allt” och även “räkna kostnaderna”. Det måste hända något inom oss. Skatten vi funnit och jagar efter måste hittas inom oss. Det är det som får oss att älska Gud över allt annat och vår nästa som oss själva. Det är det som gör verklig skillnad. Annars kommer vår tro att kretsa kring “mej, min och mitt”, och så fort Gud inte ställer upp på mina förväntningar så mister Han vårt förtroende.

Det intressanta är att det finns mest högljudda agnostiker och ateister i väst där vi har religionsfrihet. Det är dessutom dessa som nu som kräver att samhället skall avkristnas pga sin intolerans och grymhet. Har människan varit ond och grym? Ja! Detta även i “Jesu namn”. Har Jesus varit ond och grym? Nej! Obekväm, ja. Irriteranade och ett hot mot maktmissbrukande andliga etablissemang? Ja! Men, Han ställde sig alltid på den svages sida. Alltid kom ner på samma nivå med den som präktiga ville stena.

Han offrade sig själv för att vi skulle bli fria från domen, redan idag. Han dog “för att vi inte längre skulle leva för oss själva, utan för Honom som dog och uppstod för oss”.

Något måste ske inom oss. En sund Gudsfruktan inför det faktum att vårt tillstånd är så allvarligt att det krävdes en korsfäst och övergiven ställföreträdare på ett kors. En Pingstens under som gör detta levande som den största och på riktigt mättande kärleksrevolutionen inom oss som inga surrogater kan konkurrera med. EN kärlek som får oss att tänka som Paulus “Kristi kärlek tvingar oss” och “Jag skäms inte för Evangeliet”. En inre trygghet och tillit som är oberoende av omständigheter, oberoende av vad nån tycker om oss.

Det var en skara med en sådan inre övertygelse som Jesus sände ut före Han steg upp till himmelen. Det var till dem Han sade, … “och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut”.

Herre, gör detta inom mej och “Kom Herre Jesus kom!”

Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.”
9 Då han hade sagt detta, såg de hur han lyftes upp, och ett moln tog honom ur deras åsyn. 10 Medan de såg mot himlen dit han for upp, se, då stod två män i vita kläder hos dem. 11 Och de sade: “Ni män från Galileen, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.”  (Apg. 1:8-11)

 

Hycklare?

Läste i just Iltasanomat, där man berättade om att frihetskämpen Martin Luther King hade haft tiotals förhållanden utanför äktenskapet. Han lär också ha varit närvarande som åskådare vid en våldtäckt.

Det finns en bok som heter, “Vem du är när ingen ser dej”. Detta är vårt verkliga jag. Det är denna människa som alltid ligger öppen inför Guds ansikte. För många år sedan försökte jag vara öppen med att höra “Guds röst” i vardagen och vara ledd av Honom. Jag var på väg till affären och en tanke slog mej “Du kommer att där träffa en person som du skall säga åt: Gud ser dej”.

Nåväl, jag träffade där en person som jag inte sett på många år och vi stannde och pratade en stund i ett glatt återseende. Tanken slog mej då igen “det är till denna person du skall säga detta”. Så, jag gjorde det, “Gud ser dej”. Reaktionen var ju förstås inte sådär naturlig som att säga “men, hördu, hade gott och sköt om dej”. Inget mer än så, vi skildes åt lite besvärade men glatt. Vad som hände sedan i denna person liv visste jag inte om först senare och vilken betydelse min hälsning hade, vet jag inte.

Hyckleri handlar väldigt mycket om dels vad vi vill nå i livet och inför vem. Hyckleri handlar om inför vem vårt samvete lever. Det handlar om vem vi är mest rädda att skall se vårt verkliga jag. Hyckleri är det täcke-, den mask som vi döljer det som skulle kunna hindra oss att nå vårt mål, ambition eller begär. Den kan också vara det som vi döljer det som vi är rädda att skall orsaka skam och kanske rentav övergivenhet.

Jesus var ofta hård mot fariseerna och de skriftlärda, vars “Gudstjänst” handlade mest om det yttre, dvs hur de ser ut inför folket och hur detta styrkte deras position. Människofruktan var större än Gudsfruktan. Inte konstigt att Paulus sade:
” Ja, gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning”. (1 Tim. 6:6)

Jesus talar också en hel del om detta, dvs hur ens tro och tillbedjan ser ut som utövas inför människor mer än inför Gud:
“Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: 8 Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig”. [Jes 29:13.] (Matt. 15:7-8)
“Ve er, skriftlärda och fariseer, ni hycklare! Ni rengör utsidan av bägaren och fatet, men inuti är de fulla av rofferi och omåttlighet”. (Matt. 23:25)

Tilbaka till Pastor King. En sak som avslöjar att vi själva är egenrättfärdiga hycklare, som inte sett vårt verkliga tillstånd inför Gud, är hur vi tänker om de vars osynliga liv avslöjas. Även om Kings handlingar är hemska, om de är sanna, och nån som lever som han har ett allvarligt problem med sitt samvete inför Gud och människor och behöver göra bättring. Vi blir lätt som mannen i templet som Jesus berättade om :

För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse: 10 “Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan. 11 Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.
12 Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.
13 Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare. 14 Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Luk. 18:9-14)

Till hyckleriets natur hör alltid jämförelsen. Hycklaren hämtar sin “säkerhet i rättfärdigheten” från andras tillkortakommanden. Märkväl så kan det nog hända att Farisens liv var på många sätt frommare än Publikanens, till det yttre alltså, men Han hjärtas inställning var ett förspel för ett fall från höga höjder. Vi har de senaste 10 åren sett många “höjdare” falla högt från scener i Megakyrkorna och även betydligt mindre “scener”. Överlag så bäddar den “obibliska” underhållnings och programorienterade kristendomen och församlingsmodellen för frestelsen att bli på secenen en annan än den man i verkligheten är, eller åtminstone inte visa hela bilden, . . . eller åtminstone bli blind för möjligheten att själva falla för människors beundran och maktutövning.

Jesus talade till dessa Fariseer och skriftlärda om hyckleriet från en lite annan vinkel. Har ofta citerat orden från Joh. 5:, eftersom dessa verser blev för mej Guds genomlysning i vad som stundvis drivit mej vilse och o andra sidan det som fattades mej ännu såpass mycket att jag föll och kommer att fortsätta falla ifall detta inte förändras. Innan dessa verser hade Jesus förklarat hur han “inte kan göra någonting av sig själv” . . . hans position i beroendet var alltså en annan än hur Fariseerna och de skriftlärda såg sig själva.

Ni forskar i Skrifterna, därför att ni tror att ni har evigt liv i dem, och det är dessa som vittnar om mig. 40 Men ni vill inte komma till mig för att få liv. 41 Jag tar inte emot ära av människor. 42 Jag känner er och vet att ni inte har Guds kärlek i er.
43 Jag har kommit i min Faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot. 44 Hur skall ni kunna tro, ni som tar emot ära av varandra och inte söker den ära som kommer från den ende Guden?” (Joh. 5:40-44)

För det första så pekar Jesus på en annan sida av hyckleriets natur, dvs att “kunskapen uppblåser”. Kunskap är bra men utan ödmjukhet inför de egna förutsättningarna inför Gud, blir det ett vapen som tystar ner den argumentation som “konkurrenterna” eller “motståndarna” kommer med (se vad Paulus skriver om i verserna innan den ovan citerade 1 Tim. 6:6). Dagens fariseistiska hyckleri är ofta (inte alltid) betoningen av att vara “biblisk” och “trohet mot Guds ord”. Efter att ha tjänat i över 30 år på insidan av detta, så hittade jag denna hyckleri i mig själv och i systemet överlag. Hyckleriets natur kunde beskrivas med att Missionsbefallningen “och lär dem ATT hålla” bytts ut till “Lär dem VAD de skall hålla”. En stor skillnad på lära ATT hålla och lära VAD som skall hållas.

Mycket av bibeltrohet lever i detta som Jesus ovan sade: ” några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra …”. När ATT byts ut till VAD, då är det så att relation bytts ut till information. När relation byts ut till information, då blir information endast till en börda. Har man en “ATT relation”, då vet man att ingen förändras enbart genom att få information, eller ens genom att skrämmas med straff och konsekvenser, oberoende om de var sanna.

För hyckleriet är typiskt att snedvrida även Jesus översteprästreliga bön på så sätt att när Jesus ber: “Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda”, så tar hyckleriet det så att man sätter mera energi på att bevara sig från världen, dess besmittelse och ondska genom att isolera sig från den. Då blir ATT till VAD och klubben för invärtes bekräftelse har sett dagens ljus dvs “ni tar emot ära av varandra”. Så var det även delvis för mej, dvs hur jag tänkte om dem som var emot oss under Forum tiden. Saker jag sade bl.a. i en tidningsintervju avslöjade det. Detta även om det också inom mej fanns en genuin längtan att tjäna Gud. Ingen är helt det ena eller det andra och det är ju egnetligen inte problemet utan avgörande är huruvida vi är formbara. Detta formande och fostran kommer att pågå livet ut. Det hör till barnaskapet och lärjungaskapet.

Isoleringen i bibeltroheten syns kanske tydligast i förhållande till den stora skaran som finns inom den, hur lite riktning utåt det finns och hur mycket energi istället går åt att peka på hur de utanför tänker fel och hur samhällets utvecklig går mot fördärvet eftersom “de inte fattar att ta Guds ord på allvar”. Det sista uttrycket har jag sett många gånger i många “diksussionstrådar” de senaste åren. Isoleringen är samma som på Jesus tid då Fariseerna oijjade sig utanför huset där Jesus enligt dem “åt med syndare”. Enligt min syn tar folket inte på Alvar Guds ord eftersom de som borde växa mot att ordet blir kött inom dem lever på avstånd. Det är våra liv de skall läsa. Dock inte som en bok om präktighet utan om nådens Kraft att förlåta och ta emot den svage och dess kraft att förvandla. Detta förmedlas inte genom att skrika ut det i media om och om igen.

Den första fråga inför en förlorad värld, varken inför en enskild människa eller offentligen, kan- och får aldrig vara “förstår ni inte att ta Guds ord på allvar”. Att den som bär på hoppet i Kristus och vill förmedla den, måste vara rotad i ordet, är det ingen tvekan om. Men även där så är all skrifts uppgift att vi skall bli rotade i Kristi kärlek och förmedla Kristus till en värld som saknar hopp och mening.

Detta kan enbart förmedlas som “ATT” genom att “äta tillsammans” dvs dela livet. Att vi visar att vi har samma utgångsläge i vårt beroende av Kristus. Personen Kristus måste FÖRST komma in i ett liv innan frukten kan bli den att VAD blir till ATT. Orsaken till ett rent liv måste vara Kristi kärlek. Orsaken till andlig auktoritet måste vara Kristi kärlek.

Om Jesus sägs det att Han “såg och ömkade sig”. Hyckleriet är så upptagen med jämförelse som enligt Jesus leder till en säkerhet att eftersom “Jag inte är som han så går jag säker”, och detta leder till “förakt”. Var tror vi att detta med att “se och ömka sig”, dvs empati ryms med. Jesus var frestad i allt liksom vi, dock utan synd. Han var fullt övertygad om att Han inte kan göra någonting av sig själv. Han kom på vår nivå, med full förståelse för vårt utgångsläge. Därför kan Han ha “Medlidande med våra svagheter”.
Vi, som alla är hycklare, har oftast svårt med detta mitt i vår jämförande och föraktande egenrättfärdida säkerhet.
Allas vårt liv kommer en dag att helt genomlysas. Redan idag sker detta genom Guds Ande och genom Guds ord. Men, vår uppgift är inte att använda detta som nån sorts röntgen kanon riktad mot alla runtomkring oss. Guds ord skall verka i oss, bli till kött inom oss. I detta är oerhört avgörande Guds ords roll att genomlysa våra motiv till det rätta. Detta är nämligen avgörande för att VAD skall bli till ATT. Detta är också avgörande för att vi inte skall upphöja oss själva genom jämförelse med andra. Vi kan nämligen förändra en hel del av det yttre, känna oss säkra, men inte förändrats nämnvärt i det som egentligen är syndens natur dvs egenrättfärdighet, som alltid lever av jämförelse och där empatin trampas ner av föraktet.

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar. 13 Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars“. ( Hebr. 4:12-13 )

Det är jag som som skall lev med mitt samvete utbredd och blottad inför Gud. Men inte bara det. Vi behöver alla också leva öppet inför andra (inte alla förstås), och vara ansvariga inför varann. Men inte bara för att leva moraliskt rätt, utan främst inför det största budet, som är helt omöjligt utan Kristus i oss, dvs att älska Gud över allt annat och vår nästa som oss själva.

Hyckleriet inom oss syns i att vi oftast skyndar förbi förmaningen att “älska som Kristus har älskat oss” eller “sträva ivrigt efter kärleken”. Vi vill hellre sträva efter Andens gåvor än Andens frukt. Därför skippar vi ofta den sista versen i 1 Kor. 12, sliter den loss från kap 13 och den första versen i kap 14. I dessa tre kapitel handlar kärnan om kärlekens relation till Andens gåvor och deras bruk. Vi är så fixerade på det som syns utåt att vi inte inser att vi kan profetera, flytta Berg, offra oss själva och ändå “är ingenting” om vi inte har kärlek. I Joh. 5 var problemet med att de “tog emot ära av varandra”. De var mer upptagna med att bli “älskade” och godkända av den liktänkande kretsen än av Fadern. Därför kunde de inte tro. Därför blev “skriften” i sig viktigare än Han som var ordet som blev kött.

Kärlek kan bara födas inom oss, när vi använt slut på all förtjänst och ändå blir älskade. Hyckleri är därför symptom på både bristande självinsikt, högmod och brist på Kristi kärlek. Den bristsjukdomen lider vi alla av mer eller mindre, även jag, och mätaren är hur vi ser och känner inför dem som fallit eller saknar hopp.

Create a free website or blog at WordPress.com.

Up ↑