Search

Matti Aspvik

Uskottavaa uskoa etsimässä. På jakt efter en trovärdig tro.

Priset vi inte vill betala i kampen mot drogmissbruket men som vi måste!

Det relationella priset

Vi är idag som samhälle till stor del en dysfunktionell familj. Med det menar jag att vi blir sämre och sämre på att leva genomskinligt och i tid tala om hur vi mår, söka hjälp och ta emot det. Vi har fortfarande en stark skamkultur som lever bredvid en präktighetskultur.

Vi är dessutom så fast i skaffande, ägande och bevarande av våra “rättigheter” att vi tror att nån annan kan och skall fostra våra barn eftersom de får betalt för det. Även om vi genom våra skatter har byggt upp en massa ovärdeliga tjänster så har vi på samma gång skjutit oss själva i benet genom att utveckla ett tänkesätt att bara vi lägger något in i budgeten och anställer nån och några till, så skall det nog lösa sig. Vi tror vi kan lösa problem genom att frigöra pengar, eller som en inom den sociala sektorn en gång beskrev sitt jobb, “minä olen ammattirakastaja”.

Jag anser att problemen till drogmissbruk ligger betydligt djupare än i resursbrist, då menar jag alltså anställd professionell resursbrist, även om det även där behövs både mera och nya sätt. Men, om vi tänker oss som familj, så är vi oerhört stor i förhållande till problemen men vi står alla och suckar varför inte de som skall sköta jobbet gör det bättre och varför de inte får mera pengar. Om vi skulle sätta en en del av den tid vi sätter på skvaller om grannens barn som använder droger på att bry oss i praktiken så skulle denna familj vara mindre dysfunktionell.

Att bry sig i praktiken tills man gör en skillnad är ett pris som vi i vår “sedan när det lugnat ner sig” livstil inte vill betala men borde betala. Jag säger “vill”, för jag tror det är ett val vi gör. Vi väljer alla hur vi använder vår tid och våra krafter. Vi har minnsann tid att uttrycka på social media vår åsikt (och läsa i smyg) hur det borde skötas och i kaffeborden vems fel det är. Detta utan att reflektera om vi gör nån nytta, på riktigt.

Resursbristen

Har fått se hur fantastiskt arbete den sociala sektorn gör men också hur stor resursbrist det finns. Detta leder till att man inte alltid kan erbjuda hjälp tillräckligt fort. Dessutom leder denna resursbrist till att dessa som arbetar där, som alltså är människor med även ett annat liv än att hjälpa missbrukare, utmattas inför bördan. Det är otroligt tungt jobb att ständigt försöka hjälpa under en lång tid med många bakslag. Det är otroligt tungt att finnas till och inge hopp då man står ensam där och gör det. Problemen är dessutom så nyanserade, speciellt då det är hela familjer inblandade med minderåriga barn där ena eller båda föräldrarna är missbrukare. Tröskeln till omhändertagande är väldigt hög i Finland och innan man kommer så lång så hinner det hända mycket.

Resursbristen leder också till ett sådant problem att personal av olika anledningar byts ut ganska ofta. Ofta pga sjukledighet. Detta leder till att den långa vägen man byggt upp förtroende mellan en missbrukare och en arbetare, som man lärt sig tilltala med förnamn, byts plötsligt ut till en som några timmar innan läst pappren om de som man nu skall hjälpa till “nästa steg”. För många missbrukare är den kända arbetaren den enda familjeliknande relation man har och plötsligt byts den ut.

Även om det är både förståeligt och i denna situation ofta oundvikligt, så är det otroligt illa för missbrukaren, för människan. Även om vi vet att vi har otroligt kompetent personal och fina människor med hjärta på rätt plats, så har vi alla en gräns. Dessutom är vi alla olika och det tar tid att lära känna nån. Detta är inte de anställdas fel utan just för att resurserna i förhållande till behoven är för få, ja rentav omöjliga om man skulle se på det ärligt. Och som sagt så kan de inte fylla alla de roller en människa som förlorat alla sina relationer behöver.

Personligen tror jag vi behöver mera resurser men mer än det behöver vi samhälleliga funktioner som fungerar både i förebyggande syfte samt som stöd för dem som redan är i träsket. Då jag säger samhälle så betyder det dej och mej.  Mer om det nedan.

Bakomliggande problemen

Bakomliggande problemen är inte alltid bara att man under grupptryck och för att få bekräftelse av fel sällskap börjar på med nån substans som påverkar en på något sätt. Personligen tror jag energidrickan är en sådan substans som vi tillåter ske framför våra ögon. Det är en “oskyldig” början till att använda substans som kompensation för sunda levnadsvanor som t.e.x dygnsrytm. Detta leder till nya problem som behöver en starkare substans osv osv. Samma mekanism som med alla missbruk och beroenden. Alla substans som ersätter sunda livssvanor eller att bemöta motgångar skapar missbruk. Oberoende om det är bulla eller amfetamin.

Har märkt hos missbrukare att de flesta, som blivit fast ordentligt är de som har andra problem dvs främst på det relationella planet. Utgångsläget för de flesta av dem är nån form av dysfunktionell familj. Man har varit tvungen att möta det skrämmande, otrygga och oförklarliga ensam och aldrig talat med någon om det. Det som föräldrar gör åt varann och inte kan ge åt barnen, blir ofta en prislapp som barnet sätter på sig, en falsk “värdelös” identitet. Har sällan sett så många tuffa killar som känt sig så värdelösa inombords som just bland missbrukare.

En sådan människa behöver nån som ser värdet, tror på det och inger hopp tills det når fram. Det är inte bara de rätta orden som förmedlar det vid ett kort möte. Det är relationen som inte ger upp. Det är en lång väg att få en missbrukare att på riktigt öppna sig och våga ta emot det man behöver. Rädslan för misslyckande och övergivenhet är ofta större än insikten om allvaret missbruket kan föra med sig. Det är så vi människor är funtade. Utan kärlek dör vi!

Det finns många sätt att vandra vid sidan och en person kan göra mycket men även med hjärta och vilja är vi begränsade. Det behövs många, det behövs sammanhang som inte bara håller ihop pga gemensamma intressen och nyttoaspekten. Det behövs familj, föräldrar, syskon och vänner eller de som stiger in i den. Många missbrukare har enbart de professionella hjälparna och missbrukarkompisarna kvar. Det räcker inte. Jag har sett många ta emot den fina hjälp de fått genom missbrukarvården, brutit med missbrukarkompisarna för att sedan finna sig själva ensamma och arbetslösa. En del kommer så långt att de även fått en utbildning för att sedan bli nerslagna igen på arbetsplatsen. Har man inte “familjen” , då är vägen tillbaka substanslösningen kort.

Arbete som god upprättande kraft 

Arbetets betydelse för upprättelse är stor. Speciellt stor om den dessutom ger nya sunda relationer där man ser sund livsstil och får modeller. Att bli fri från missbruk handlar ju inte om att “sluta” utan vilken roll det haft och vad som skall ersätta det. Annars faller man tillbaka. Det är därför som resurserna och åtgärderna behöver vara större och bredare. Det är därför som vi behöver inse att vi alla är med och bygger ett samhälle som en dysfunktionell familj som bäddar för dessa problem.

Så måste vi komma ihåg att just den stora dysfunktionella familjen vi alla är del av, innehåller en massa rumsrena addiktioner som vi sopar under mattan med principen “tio miljarder flugor kan inte ha fel, ät skit”, dvs “alla gör ju såhär”. Vi odlar en kultur där vi ständigt benådar oss själva och varanna att fortsätta vår sjävupptagna livsstil som tröttar ut oss och skuldsätter oss över öronen på många olika sätt så att orket med det vi med vår mun säger är det viktigaste orkar vi inte med.  Vi ger detta som arv åt våra barn på samma sätt som ofta missbrukarfamiljer gör till sina barn. Alla bedövar vi på något sätt den tomma känslan med den meningslösa själviska livsstil vi jagar. Och vi blir mer och mer en trött generation som blotta tanken att bry sig bli för tungt. Priset vi inte anser oss ha råd med så vi hellre betalar nån så att vi kan fortsätta som förut.

I vår stad finns flerfallt de resurser som skulle behövas, men vårt problem är ett hjärtproblem. De som missbrukar rusmedel är fortfarande dem vi stigmatiserar mera som “skyll det själv” och något som vi skall “lösa” och “skydda samhället för, medan vi själva ständigt jagar och bevakar våra “rättigheter” än för det ena och än för det andra och blir sårade varannan minut om någon ens lite antyder på att stå i vägen för oss att förverkliga det kära jaget. Den bubblan tycker jag väl kunde spräckas att vi alla är missbrukare och väljer ut nån annans missbruk som skamligare än vårt för att för en stund se bättre ut.

Jag tror stark på familjens och arbetets kraft att uppätta och speciellt kombinationen av dessa två.

Vi har en hel del ordnade specifika rehabiliterande arbetsplatser och de har sin funktion men de är inte enligt mej “på riktigt”. Speciellt då man slipar samma bord för sjunde varvet tillsammans med andra i liknande situation. För vissa är det bra och de kommer inte tillbaka. Under Juni månad fick jag se två personer få jobb som varit i de rehabiliterande hjulen under många år. Detta för att arbetsgivare visade flexibilitet, ordnade stödjande arbetshandledning och visade tillräckligt förståelse och flexibilitet. Jo, det finns företag med samhällsansvar och hjärta för detta! Flere än vi tror men ändå för få!

Jag hävdar att detta är en otroligt bra investering till att få en motiverad anställd. Även om risker också finns. De behöver dock nån som tror lite mer än de själva och tro stavas “risk” som även kärlek ofta gör. Eller som vi ofta läser på bröllop, “allt tror den, allt hoppas den …”.

Det bästa med arbetsplatser som upprättande plats är om arbetsgivaren själv är för själva sakens skull kan erbjuda en plats på praktik och med målet att anställa. Men, jag vet att många inte har den resurs som behövs vad gäller arbetshandledning på arbetsplatsen. Det är överhuvudtaget svårt att hitta motiverade arbetshandledare för studerande. Ännu finns det för många företag som tar praktikanter enbart för att de är gratis arbetskraft. Men jag förstår att det är för många en för stor risk och kostnadsfråga men om vi skulle i vår stad få 10-20 företag med beredskap att ta emot dem som är på god väg och villiga att ge dem den stöd de behöver och företaget får den stöd de behöver för att klara av det, så tror jag det skulle vara en stor sak. Jag har sett “under” ske i de nuvarande nätverken som redan fungerar men de är för få. Tänk om de som jobbar inom det sociala hade ett större nätverk av sådana företag.

Om det frigörs pengar så anser jag att företag som visar intresse för detta och är villiga att frigöra en motiverad arbetshandledare skulle få den ekonomiska stöd om de själva inte kan det. Likaså annat stöd. Att jobba i par som “hjälp” fungerar bra och jag får ofta förfrågningar om att sådana behövs.

Då tålamodet inte finns och stresståligheten ibland är som om man försökte smyga sig på en fluga med en stekpanna, då drar man sig undan. Många missbrukare orkar inte med misslyckanden så man ger upp alldeles för tidigt. En arbetsplats med normala regler kan vara för svåra en Januari morgon att stiga upp kl 6 för att hinna till en byggplats. Då är det av stor vikt att de som tar emot en som är på väg att upprättas inte bemöter en med för stora krav. Att man  inte bemöter med fördomar men inte heller med daltande.  Dessa fördomar har dessvärre blivit värre och en del arbetsgivare vågar inte ta “risken”. Vilket jag dels förstår men även för detta finns det verktyg att skapa om man får stöd för det. Om man vill alltså!

Berget är större än vi ser men möjlig att flytta

Efter att jag sagt allt detta så vet vi att den tillgängliga hjälpen är till hjälp enbart om man själv tar emot den. Men de ovanstående orsakerna och den hyper låga stresståligheten, rädsla för misslyckande, skam och att bli nerskälld är saker som gör att man efter varje besvikelse tar ett steg längre från att ta emot hjälpen. Någon borde finnas där bredvid, tillräckligt länge och som inte ger upp innan personen fått “tron” tillbaka på att det är möjligt. För det borde byggas upp stödnätverk i företag men också frivilliga stödpersoner, stödfamiljer. De finns redan men alldelse för få.

Det för missbrukare typiska ljugandet och att ge upp, bli passiv, kan och får inte bemötas med att föraktfullt skälla ut dem som lata. Den tuffa ytan döljer hopplösheten, ensamheten och rädsla som få av oss kommer någonsin att veta av. Det är ju inte bara missbruket och det kemiska beroendet de skall ta itu med utan de skall bemöta allt det andra som det medfört av brutna till synes “oförsonliga” relationer, brott att reda upp och stå för, “berg” av skulder och utmätningar, hot om hämnd, vänner som dött osv osv. Att då stå där och ständigt höra domar av de präktiga hur “värdelöst schack dessa missbrukare är” och hur de “får skylla sig själva” är att slå den som redan slagits ner. Detta är så fel och man gör så mycket skada, oberoende om alla själv måste bära ansvar för sina handlingar.

Tänk om missbrukare fick höra “Toppen att du tar ansvar för dina brott och jag kan komma med dej till rättegången om du vill”. Tänk om vi hade nätverk av människor med kunskap om hur man kan lösa en skuldfälla osv.

En deprimerad ångestfylld människa som är på botten lever i en till stor del overklig bubbla just när det gäller hoppet. En orkeslöshet och avsaknad av att ta itu med de enklaste sakerna. När man inte ser eller upplever hopp så måste hopplösheten bedövas.

Vi vet idag att erfarenhetsexperter är något av det bästa för att inge hopp eftersom de är vandrande exempel på det. Det är berättelsen som har mera kraft att inge hopp än teorin om rehabiliteringen. Båda behövs. Dessa experter som inte bara är upprättade men dessutom har förutsättningar för att hjälpa andra, växer inte på träd. Även just nu söker på vissa håll att anställa sådana.

De professionella gör ett fint arbete och många åtgärdsförslag är på gång. Men mitt förslag är alltså dessa:

  1. Den första är en enskild och kollektiv insikt om hur vi alla på olika sätt bidrar med vår attityd och beteende till att bygga ett dysfunktionellt samhälle som bygger en skamkultur. Att vi lever upptagna av jag, mej o mitt och är så trötta att vi måste anställa dem som professionellt skall bry sig så vi inte behöver. Detta anser jag är kanske det största grundläggande problemet. Vi är alltså även vi förhandlingsförlamade av vårt missbruk av livet.
  2. Det andra är ett nätverk av företag som har beredskap att ta emot dem som behöver en upprättande arbetsplats med sunda stödjande och uppmuntrande relationer.
  3. Det tredje är ett nätverk av stödpersoner och stödfamiljer som kan vandra vid deras sida som behöver någon som kan stöda tillräckligt länge och inge hopp och tro tills det når fram. Detta både för missbrukaren själv som inte har en relation till sin familj, men även till familjer som kämpar med t.ex. sina barns missbruk. Tror det finns i vår stad många som har detta på sitt hjärta men behöver en form att stiga in i.

Tror det finns tillgängligt sådana med tillräcklig kompetens för att skola dessa frivilliga till den uppgiften.

Så även om jag tror det behövs mer resurser till det professionella arbetet och ett bredare mer tillgängligt utbud så tror jag att det behövs mera en “familjefunktion” på arbetsplatser och i form av resurspersoner. För att inte glömma erfarenhetsexperterna.

 

 

Håller vi på att förlora tvivlarna

Vi känner alla till Jesu lärjunge Thomas. Han som inte var på plats när Jesus efter uppståndelsen kom o hälsade på. Han som ville se för att kunna tro. Ibland tänker vi att han var den som hade den svagaste tron och som alltid måste se för att tro.

Personligen tror jag inte Jesu ord var en dom över hans tro och liv framöver: Jesus sade till honom: “Därför att du har sett mig, tror du. Saliga är de som tror, fastän de inte ser.”

Jag tror det är så att om vi fastnar i en rationell tro som ständigt måste se för att äga tillit, dvs en tillit som föder en aktiv tro, eller som Luther sade ”tron sitter i fötterna”, då blir det inte saligt utan oerhört jobbigt. Trons karaktär måste på något sätt, i något skede finna en barnslig grundtillit som accepterar att ”jag kan inte förstå men jag kan ändå lita”.

Det enda som kan föda fram detta är dels att få Guds utsiktplats vad vi är gjorda av, på riktigt. Att vi är oförmögna att förändra vår själviskhet och oförmågan att älska som Jesus älskade. Att vi utvecklar försvarspositioner, avundas, blir sårade och ständigt söker bekräftelse genom värdemätare bestående av prestation. Att vi helt enkelt därför saknar en hel identitet.

Den första utsiktplatsen är avgörande för vår kamp med frågan Gud och rättvisa. Vi måste få en övernaturlig inre övertygelse om att vi är en del av en fallen skapelse, fallen från något, från någon. I annat fall ser vi oss enbart som ”allmänt mänskliga, ofullkomliga, söndriga och detta både individuellt och kollektivt. Utan Skapelse och Gud faktorn i vår bild av oss själva blir Jesus faktorn enbart dårskap.

Den andra utsiktsplatsen är just Jesus, men Hans roll blir bara dårskap utan utsiktsplatsen av vad vi är gjorda av som fallen från något, från någon. Jesus är inte fixaren, Han är försonare , ”låt er försonas med Gud”. Han är den som tar den hela Gudsbilden till oss, hela människan till oss och försonar oss på korset.

Jag tror det finns många som Thomas ibland oss och även inom oss alla finns en Thomas. Den som vill förstå, se och röra och ifrågasätta på vägen till tilliten och behöver få göra det utan skuldbeläggning. Jag tror inte ”Thomas inom oss” är en personlighet utan en mänsklig mognadsprosess i tron. En liknande prosess i självkännedom, Gudskännedom och tillit som i 1 Joh. 2:13-14.

Min fråga är om vi i församlingarna ofta försökt bygga upp en stark tro genom att tvinga fram ett svar i allt. Ibland förenklade, färdigt tuggade eller med en underton av att tvivel och fruktan är något skamligt trots att det är något vi måste leva igenom och uttrycka, på vägen till tilliten

Thomas var den som mej veterligen reste längre än någon med Evangeliet, dvs ända till nordöstra Indien, där han också led martyrdöden. Det var ingen fara att begära och få bevis på Jesu uppståndelse. Det är just det vi skall söka och ödmjukheten finns i att låta Jesus bevisa det för oss som Han vill.

Thomas tvivel gällde inte lidandets varför eller hur en älskande Gud kan döma människan. Det kan också vara den frågan och är det för de flesta av oss i något skede. Detta utan den sanna utsiktplatsen om oss själva och Jesus. Men den utsiktplatsen kan inte argumenteras fram, som knappast något annat heller. Fortfarande är tron något Gud föder inom oss och allt vi inte själva kan föda inom oss själva eller andra, kommer att vara ett mysterium tills vi närmar oss det, söker det med ett barns tillit och ödmjukheten att det finns det jag aldrig kan helt förstå men jag kan lita på. Så behöver vi räkna med en kostnad iom insikten dvs dåre stämpeln.

Vi kan i församlingens förkunnelse fastna i en rationell dogmatik där signalen är ”du måste få information, förstå och böja dej”. Men, det vi skall förstå är ju inte enbart sanning som information utan kärlek som nåd. Personligen tror jag att både Jesus liv och död i kärlek är det Gud använder för att tala inom oss, övertyga oss. Övertyga oss om att vi behöver Jesus och att vi kan lita på Honom, erfara Hans kärlek och förvandlande kraft även om vi inte förstår Guds logik när det gäller rättvisan, lidandet och domen.

Men, allt detta borde talas ut högt betydligt mera än idag. Likaså hela den ofta långa vägen mellan utgångsläget och insikten. Tro är inte en rad accepterade ideal och värderingar utan en relation, en väg där vi lär oss att rikta förväntningarna rätt. Den långa vägen där trons tillämpning är såå mycket svårare och mera nyanserad än de renläriga svaren. Om vi tror att det räcker med att enbart vara tydligt bibliska så anser jag det vara ett tecken att vi lever största delen av vår tro enbart omringade av liktänkande som skall bekräfta varandras tro. Lever vi så i församlingen så har vi bara bytt ut världens gändynamik och inbördes bekräftelse till en religiös variant. Så fungerar inte en gemenskap som bygger på nåd.

Jag tror att vi alla behöver Guds överbevisning om att vara verklig men jag tror det är genom detta:

”Ty i Kristus Jesus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi har en tro som är verksam i kärlek”. (Gal. 5:6)

Det är just tron ”verksam i kärlek”, inte enbart i verbal överbevisning. Det är i kärlek Evangeliet förmedlas. Om korset är verklig inom kan vi lita på att den även föder Kristi värderingar och moral mer hållbart än den kraft rädsla för straff har. Det är vi människor som binder oss själva och varann med fruktan för straff. Vi tror ofta mera på dess kraft till rätt livstil än kärlekens, nådens och barnaskapets överbevisning.

Jag tro att ett ärligt sökande och ifrågasättande är vägen till tro. Den behöver inte vara högmod. Tyvärr ser man ofta att man försöker skydda människor för en tro som inte kan svara på allt. I tron på att tron inte kan vara trovärdig om den inte kan förklara.

Jag tror att det tvärtom är så att tron är ”ingenting” utan kärlek (1 Kor 13) och död utan handling (Jak. 2:17). Utan en utsiktplats att vi alla är på samma linje inför Gud så blir vi de som försöker få fram omvändelse (som behövs) som stenkastare, inte så som Jesus som först böjde sig bredvid kvinnan som skulle stenas, utan att döma Henne. Först sedan sade han ”gå och synda inte mera”.

Där finns kärlekens kraft att förvandla. I den ryms modet att visa sig svag och ifrågasättande.

Just nu lever många i ett oerhört spänningsfält där ytterligheterna är länge ifrån varanna och söker bevismaterial för att fälla sin dom och styrka sin egen tro genom det. Kristus som centrum, utgångsläge och förutsättning till allt verkar glömmas. Egentligen behövs Han inte där då man kan skapa frid för en egen rätt tro med hjälp och refrensen i andras felaktiga tro.

Då skapar man en inkörsport in i församlingen som handlar om att välja parti, inte svara till Kristus. Man möter heller inte en tro verksam i kärlek utan strid om bibeltolkning som skiljer åt i saker som inte handlar om Evangeliet, inte om Jesus. Lite samma omognad som i 1 Kor 3:.

Vi MÅSTE bli delaktiga av bönen, sökandet i HUR vi skall bemöta de som saknar hopp, de som är sönderslitna av utanförskap, sönderstenade av rätta svar, nertryckta av krav om rätt ställningstagande trots att de knappt orkar tro att de lever nästa dag.

När vi förlorar kontakten med dessa och även den sidan inom oss själva, då kväver vi tron. Rätta svaren som hindrar prosessen som Thomas behövde och fick. Det hjälpte honom att tro utan att se, salig blev han. Den tilliten förde honom långt med den goda nyheten.

Vi, jag och du, behöver inte vara rädda att ifrågasätta, bara vara rädda för högmod. Inte vara rädda för svaghet, bara rädda för tilliten till vår egen styrka, enbart vårt eget förstånd.

Men vi måste gå vägen genom frågorna och församlingen måste bli platsen, gemenskapen för både frågorna, det obesvarde och tilliten.

Thomas, en av de tolv, han som kallades Tvillingen, hade inte varit med dem när Jesus kom.25 De andra lärjungarna sade nu till honom: “Vi har sett Herren.” Men han svarade dem: “Om jag inte får se hålen efter spikarna i hans händer och sticka fingret i hålen efter spikarna och inte får sticka min hand i hans sida, så kan jag inte tro.”26 Åtta dagar därefter samlades hans lärjungar igen där inne, och Thomas var med bland dem. Då kom Jesus, medan dörrarna var låsta, och stod mitt ibland dem och sade: “Frid vare med er.”27 Sedan sade han till Thomas: “Räck hit ditt finger och se mina händer. Och räck hit din hand och stick den i min sida. Och tvivla inte utan tro!”28 Thomas svarade honom: “Min Herre och min Gud!”

När tron blir enbart rationell och annat som kan ta död på den.

Jag har många vänner o bekanta som ”vuxit ur tron”. Det skrämmande är att jag i det mesta kan relatera till deras vandring, tankegångar och slutsatser. Men samtidigt vill jag inte hamna där. Vi lever i en tid av stark splittring och förvirring över vad och hur vi skall tro, för att inte tala om tillämpningen i kärlek, vilket ju borde vara det avgörande tecknet på levande tro. Vi utmanas och misstänkliggörs både utifrån och inifrån. Tröskeln att bli förklarad både som dåre- och villolärare är lägre än någonsin. Det råder både förvirring och besvikelse i luften. Men även en press på att bli tydlig i vad man står för i saker som man inte levt i. Väljer man att inte välja sida så är det kört. Eller?

Många är besvikna både på Gud, kristenheten och sig själv. Även om det är många som inte lämnar tron så lämnar man den församling man haft som sitt hem. Detta pga att man känner sig kluven inombords men ser inte hur man skall ta fram det då allt mer eller mindre fokuserar på skyttegravar.

Spänningen mellan det liberala och konservativa skär rakt igenom alla samfund just nu och några stridsfrågor blir såpass ”fundamentala” att de väger mera som splittrande än den Kristus som borde förena. Bibeln och tron på den i just vissa saker och tolkningen av dessa, blir mera fundamentala än tilliten till Kristus själv och hur vi skall förhålla oss till Honom. Kristus räcker inte längre som grund för gemenskap. Inte ens en Konservativ syn på frälsningen. En konservativ syn på bibeln tyck överskugga allt.

Man förkunnar att om du har fel syn på just denhär synden så då är du på väg att falla av tron. Med detta förkunnar man ju då också indirekt att man själv har rätt syn och tillämpning på alla de andra synderna och har sitt på den säkra sidan. Stark tro, på sin egen tro! Det var visst någon i NT som sade ”Jag tackar dej för att jag inte är som den där ….”.
Det banala i allt detta är att läropoliserna väldigt sällan visar någon som helst oro eller iver vad gäller tillämpningen av tron eller att pröva frukten i relation till uppdgraget. Man kan i åratal leva i ett sammanhang som inte når några som helst nya men ändå kan leva i en inbördes beundran av ”kollektiv trohet mot skriften”. Som om konservativ åtminstone i praktiken verkar betyda ”konservera din rätta synpunkt ända till slutet och du blir frälst”. Har lite svårt att tro att talenterna handlar om detta.

Det enda som gäller verkar vara att ha en ”rätt tro” och en ”rätt inställning till skriften”, inte Kristus. Låter det bekant från exempel just i skriften?
Jag tror det är många med mej som upplever en motsridighet i detta och inte riktigt ser Kristus i all denna iver om bibliskhet och bibeltrohet. Det prövar nog tilliten och tron på kristenheten då vi kan bli så upptagna med allt utom Kristus och uppdraget och i det stöta bort varann. En sorts tro på att om vi riktigt försöker och vill så kan vi alla vara trogna skriften. Det går säkert om man väljer ut de saker som man upplever är enbart ett problem utanför ens eget liv. Låter det bekant från skriften?

Det är nog det ”Fundamentala” i frälsningssynen som jag skulle vara betydligt mera orolig för och hur den just nu förmedlas. Då kristenheten blir mer upptagen med att söka och avslöja fienden än att följa Jesus, så är ”konspiration” hastigt en ny ”reformation”. Satan görs liksom stor och Jesus är hela tiden i fara och utsatt, verkar det som. Tror nog att det är de äkta pengrna vi skall känna väl för att kunna undvika och vid behov avslöja de falska.

Alla är andliga ledare mer eller mindre

En fallgrop också anser finnas i allt detta är att många av de som vuxit ur tron är öppet kritiska mot den kristna tron och i vissa fall vissa delar av kristenheten. Ofta kritiserar man ”andliga ledare” för att vara manipulativa. Helt säkert är det alldeles för ofta just så. Men, jag skulle vilja påstå att de som ger denna offentliga kritik mot den kristna tron och t.ex. mot konservativa och varnar folk från att lyssna till dem (ofta väldigt förenklat och generaliserande), även de är lika mycket ”andliga ledare” och medvetet eller omedvetet manipulativa. Det är svårt att undvika det om man vill säga något och få sin sak fram. Även jag utövar inflytande och andligt ledarskap just nu.

Vi har alla mer eller mindre inflytande på andras tro när vi tar ställning eller tar en bekännelse i vår mun gällande trosfrågor och det kopplas ihop med hur vi gör eller låter bli att göra. Även i Bibeln finns ju en varning att ”inte alla skall vara lärare…”
Varje individ som tar ställning till en andlig fråga, som t.e.x ”vad tror du händer när vi dör”, blir en andlig ledare, eller ”influencer”, som det finns gott om nuförtiden. Kanske inte alla gör det inför en stor skara men idag är det nog betydligt fler som når stora skaror.

Både den person som säger att vi skall tro på allt som står i bibeln och den som säger att det mesta är bunden till sin tid, tar ansvaret att leda en annan in i det som man tror är sant och huruvida vårt förhållningssätt till detta har konsekvenser eller inte. Alla som leder nån in på tankebanor som har att göra med om vi skall en dag stå till svars inför Gud leder en människa inför Gud och bär på en del av ledar-, lärar- och herdeansvaret inför en människas evighet. Där är vi alla ”troende” och det kommer att visa sig vad som var sant. Så tro inte för en sekund att ansvaret ligger enbart på de som har en predikstol eller ledartitel.

 

Många ledare och pastorer är kluvna och ensamma

Det är även väldigt många kristna ledare som jag talat med som kämpar med att kunna leva på de gamla vägmärken som hittills hållit livet pekande mot tilliten. Speciellt svårt är att det varit en kollektiv grej tidigare men nu när tudelingen är så ofta ett faktum så står många pastorer ensamma mitt i en splittrad församling och ett splittrat inre. Man dras dels till att bevara bibeln som rättesnöre men samtidigt även upplever att det blir till tomt prat utan att på riktigt möta dem som saknar hopp. Det blir liksom situationen där Jesus sade ”ni lägger bördor på människors axlar men lyfter int ett finger för att lätta på dem”. När lära saknar liv i ett herdeskap, då blir det ett slagträ.

Det finns många konservativa pastorer och församlingsmedlemmar som sörjer att de överhuvudtaget inte upplever det möjligt att prata om hur de t.ex. skall bemöta sina barn eller närmaste som visat sig vara homosexuella. Detta för att ledare och församlingen är så upptagen med att bevisa hur alla liberala är från djävulen som inte tydligt offentligen tar ställning mot homosexualitet. Man har liksom inte tid eller råd att lyssna in att dessa sitter på samma möte och delar livet med dessa människor.

Det är lätt att vara ”tydlig” då man inte behöver se nån i ögonen och dela livet med dem. Ofta är det ensamvargar, självutnämnda profeter som hela tiden ”Hör Guds röst” och inte behöver nån att pröva om de hörde rätt som skapar kaos och även använder kaoset som tecken på att de sagt något rätt. Har ofta sett hur “motstånd” och andra reaktioner blir viktigare än att pröva frukten. Även unga ledare kan bli läropoliser där man ännu tror att vår trohet mot Gud bär mer än Jesu trofasthet oss. Där ”jag säger dej sanningen för att jag älskar dej” är den främsta mätaren på herdeskap.

Vi brukar skoja med att säga ”här finns bara två äkta kristna och det är min brorsa o jag och vad gäller brorsan är jag inte helt säker”. Det verkar inte vara en vits längre.
Nu kan man ständigt läsa om vad som skall stänga oss utanför, inte vem som försonat oss med sig själv.

 

Då tron blir enbart rationell

Mitt i en tro som mest värnar om rätta svar i olika lägen är det även lätt hänt att man når en punkt där tron väldigt länge varit enbart rationell, dvs en rad med förklaringar som:
”varför Gud gör så”,”varför Gud lät bli att göra så”, ”varför Han är tyst och otydlig”, ”att allt handlr om att fostra oss att lita”, ”att jag borde be- läsa bibeln och söka tystnaden mera”, ”att det kanske är någon synd som hindrar det”, att jag borde tro mera och handla enligt det”, ”se på skapelsen, det måste finnas en god Gud”, ”skulle lidandet försvinna om Gud inte fanns och skulle det gå bättre att lindra det?” osv osv

När tron blir enbart en rad med förklaringar som avlöser varann bara för att hålla tron vid liv så att den är hanterbar och förtroendet försvarbart, tja att Gud blir trovärdig. Trots att ” Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”, så behöver vi nån form av bekräftelse av Guds verklighet inom oss och omkring oss. Jesus själv lovade ju en ”frid som världen inte kan ge” och en ”liva för vår själ” osv. Paulus talade om att ”Lära känna Kristi kärlek är högre än all kunskap” osv osv. Tron kan inte bara vara en rad förklaringar som skall skapa en frid. Nej, tror det behövs mera för att grundtilliten skall bevaras.

Korset MÅSTE räcka till det. I annat fall är det ute med oss. Håller vi på som vi håller på nu med att bygga upp specifika mätar på äkta troende så är vi verkligen vilse från evangeliet i all vår (selektiva) ”bibliskhet”.

Visst finns det i det förflutna mycket som jag än idag kan och vill tro inte skulle ha hänt, inte finnas utan Guds konkreta ingripande. Dock idag är de starkaste förknippade med nåd, den inre övernaturliga övertygelsen om att det inte är ute med mej. Allt i tron landar i något skede vid korset och Jesus.

Även när det gäller att konkret se Guds hand verksam i vardagen så handlar det om nåd. Att förmedla den nåd jag själv fått. Att förmedla hopp från en genomskinlig plattform med igenkänningsfaktorer människor emellan och peka på Jesus som orsaken att hållas ihop , våga tro och hoppas. Genomskinligheten har jag upplevt som en större lättnad än avlägsnandet av problemet. Ofta är det en tyngre börda att bära skammen och rädslan än själva bördan. Detta eftersom vi har större behov att bli älskade än att ha kontroll. Även om det andra också är ett starkt behov för en fallen människa. Vi söker ju också ständigt trygghet och förutsägbarhet.

Tro och förutsägbarhet gifter sig dock ofta dåligt eftersom förväntningarna inte alltid är vad de borde när det gäller både innehåll och timing. Grundtryggheten och identiteten måste, antar jag, bugga på något annat.

Så i korthet har jag mer och mer börjar tro att Guds synliga kraft och närvaro på jorden och i mitt liv finns där Hans kärlek söker upp mej och där jag söker att lära mej se och förmedla kärlek o hopp till den som saknar det. Detta kräver obönhörligt utrymme i mitt liv och det finns massor av tjuvar som vill åt det uttrymmet. I kyrkan är det just nu det gamla vanliga dvs mammon och debatt, som stjäl tid och fokus.

Då livet är fylld av jag, mej o mitt så föder det problem där vi använder mätare för Gud kärlek genom hur Han löser problemen och genom att jämföra oss med varann. Det föder ett kroniskt tillstånd av ”sedan när det lugnat ner sig” som står i vägen för att se, lyssna in och förmedla det vi fått som på riktigt både förmedlar hopp och även tillfredställer oss mer än samlandet kring jag, mej och mitt där vi dessutom ständigt är trötta.
Jesu ord ”bara ett är nödvändigt” skulle vara gott att vara ständigt inställd på inför varje planering, dag och stund.

Vi är mer älskade än vi just nu vet, förstår och känner! Må övertygelsen om det sjunka ner inom oss!   Det lär vara biblikst detta med att ”bli rotad i Kristi kärlek”.

Var välsignad!

Kun usko horjuu

IMG_3801

Tämä on varmasti suurelle osalle meistä koettu asia. Joillekin uskon koetus johtaa luopumiseen, toisten usko selviytyy ja jopa vahvistuu entisestään. Syitä miksi se menee suuntaan tai toiseen vaihtelee.

Kun uskoa koetellaan niin siinä koetellaan niitä kiintopisteitä tai mittareita jotka merkitsevät meille eniten liittyen Jumalan uskottavuuteen. Kun luottamus Jumalaan horjuu on se merkki siitä, että ne asiat jotka horjuvat ovat jollakin tavalla ”ratkaisevia” Jumalan olemassaolon uskottavuuteen tai luottamukseen siihen että Hän on hyvä, välittävä ja auttava Jumala.

Siksi jokainen kriisi joka horjuttaa uskoa paljastaa meille mihin oikeasti olemme ”vetäneet rajan” jonka yli Jumala ei saa mennä siinä mitä elämässämme sallii tapahtuvan. Siinä vaiheessa käy ilmi mihin uskomme oikeasti perustuu. Joillekin se on työn tai omaisuuden menettäminen. Toisille oman tai läheisen terveyden menettäminen. Läheisen tai ehkä kaikkein karmivin pelko, oman lapsen tai puolison menettäminen. Minun äitini menetti puolisonsa, eli minun isäni, hänen ollessaan n 42 vuotias.

Kriisit voivat vaihdella suuresti ja se mikä horjuttaa yhtä ei horjuta toista. Joillekin kärsimys on syy uskoa, toiselle syy olla uskomatta. Koettelemukset jotka horjuttavat uskoamme, haluamme uskoa tai haluamme etsiä Jumalan tahtoa ja kutsumusta. Missä menee raja jolloin ikään kuin emme enää suostu tai emme koe uskon kantavan tai ”kannattavan”. Milloin vihellämme pelin poikki Jumalan kanssa että ”tämä on liikaa” ja rukouksen lauseet alkavat yhä enemmän sanoilla ”miksi …”, tai ”Missä olet/olit …?”.

Se voi jonkun korvissa kuulostaa epäuskolta ja pelkuruudelta sanoa että meillä kaikilla on olemassa ”raja” jonka yli Jumala ei “saa” astua. Kukaan meistä ei usko sellaista rajaa olevan ennen kuin se ylittyy. Mutta uskon sen olevan olemassa. Uskon että on täysin normaalia uskoa ettei sitä ole koska se on mahdoton nähdä ennen kuin sillä paikalla on. Mutta, uskon myös että mitä enemmän me myös kuulemme Jeesuksen opetusta niistä ns ”lupauksista” jotka “lupaavat” kipua siihen elämään joka haluaa kasvaa ja on kasvatettavissa, niin sitä paremmin selviämme kriiseistä. Pikein suunnatut odotukset ovat olennaisen tärkeää. Valitettavasti kristinuskon markkinointi useinmiten keskittyy pelkästään kivun lievittämiseen ja lohduttamiseen. Silloin ne eivät vastaa opetuslapseuden edellytyksiä johon siis kuuluu nimenomaan kasvatus.

Myös on oleellista tietää että sillä hetkellä kun ”Jumala ylittää rajamme” tai itse lankeamme pidemmälle kuin koskaan uskoimme olevan mahdollista, niin tuota Jeesuksen rukousta Pietarin kohdalla tarvitaan”:
” mutta minä olen rukoillut sinun puolestasi, ettei sinun uskosi raukeaisi tyhjään. Ja kun sinä kerran palajat, niin vahvista veljiäsi.”

Tiedän että moni rukoili minun puolestani kun oli pimeää. Silloinkin kun en sitä pyytänyt ja vain vetäydyin kaikesta ja kaikista. Jossakin vaiheessa aloin myös itse rukoilemaan, en vain vastauksia vaikeisiin kysymyksiin vaan että voisin luottaa Jumalaan niistä riippumatta ja että voisin olla juurtuneena Kristuksen rakkauteen.

Uskon kriisi ei ole vain se minkä koemme Jumalan tekevän tai jättävän tekemättä vaan myös se että koemme itse langenneen liian kauas ollaksemme pelastettavissa.Omavanhurskaus vetää myös siihen ”menit liian pitkälle” rajan. Ehkä juuri siksi Jumala valitsi raamatun uskon sankareiksi mm Jeesuksen kieltäjät, epäilijät, vainoajat , varkaat ja murhaajat. Vain heistä tuli armon välittäjiä ja keskellä vainoa. He menettivät kaiken mutta omistivat aarteista suurimman.

Jokaiselle uskovalle meidän todellinen uskon motiivimme ja perustus sydämen tasolla paljastuu vasta kun meidän aarteisiin ja itsestäänselvyyksiin kajotaan tai meidän julkisuuskuvaamme ja uskottavuuteemme tulee särö. Sitä ennen uskon tunnustus ja ”vain Jeesus” vakuuttelumme ovat vain sanoja. Oikeita sanoja kylläkin, mutta vain sanoja. Näin oli Pietarin kohdalla. Hän oli rohkein ja ukossaan ja varmin kaikista (ainakin omasta mielestään) mutta paineen ja kaiken menetyksen uhan alla hänen todellinen antautumisensa ja uskonsa juurtuminen Kristukseen näytti todelliset kasvonsa.

Pietarista olisi voinut tulla uskostaan luopunut kyyninen ihminen jonka odotukset Jeesus petti. Pietarin kohdalla oli se ero suhteessa moniin meistä että hän sain tietää että tulee sekä ”kieltämän” että ”palaamaan vahvistamaan veljiään”. Jeesus ei koskaan antanut vääriä odotuksia.

Suurelle osalle meistä sekä meidän uskomme että palvelutehtävämme ei ole uskoon tulon jälkeen joutunut sellaiselle paikalla jossa Jumala sallii meitä ravisuttavan. Tämä siitäkin huolimatta että olemme ehkä usein sekä kuulleet tai ehkä , kuten minun tapauksessani, myös opettanut aiheesta. Silti on kuin Jumala olisi hylännyt tai valehdellut lupauksiensa suhteen kun seisoo keskellä koettelemuksia.

Meitä verrataan ”Rakennukseen” ja että Kristus on ainoa perustus joka kestää. Kristusta ei mikään horjuta eikä uskoa voi kuolla jos Kristus on perustus. Tuon perustuksen asettaminen ja asettuminen vaikuttaa varsinkin Paavalin kirjeissä olevan se josta jatkuvasti piti opettaa ja ”uudelleen asettaa” koska hänen paimenettavansa yhä uudestaan asettivat uskonsa milloin minkäkin asian varaan, mutta ei Kristuksen.
Meissä on niin syvällä se väärä odotus että me olemme poikkeus tiettyjen asioiden suhteen mitä voi odottaa meille tapahtuvan. Meidän uskomme lupaukseen Jumalan varjelusta liikkuu enemmän tasolla olosuhteet kuin ”… varjeleva teidän sydämenne ja ajatuksenne Kristuksessa Jeesuksessa”.

Koetuksen hetkellä meidän sydämemme suree ulkoista menetystä niin paljon että Kristus painaa yhtäkkiä vähemmän. Jos tämä on sydämemme laita niin tarpeellinen koettelemus joka paljastaa tämän on ikuisuus näkökulmasta on suurta armoa.

Nämä asiat ovat omassa uskonvaelluksessa saattaneet minut tilaan jossa aloin epäilemään Jumalan olemassaoloa tai ainakin sitä että Hän valittää. Olin todella vihainen ja katkera Jumalalle. En nähnyt mitään järkeä tai Jumalan hyvyyttä siinä miksi tietyt asiat tapahtuivat tai jäivät tapahtumatta. Kun kriisi oli pahimillaan niin koin että ”kaikki vietiin”. Tämä siitäkin huolimatta että se uskolle ainoa todellinen aarre ja ratkaiseva asia edelleen oli tallessa. En vain kyennyt ammentamaan siitä tai iloitsemaan siitä.

Koin että motiivi uskoa ja palvelutehtävässä pysyminen katosi. Tietenkin tiesin edelleen oikeaoppisen vastauksen mutta silti vetäydyin, eli pelastuksen riemu ja perustus Kristuksessa painoi vähemmän kuin ulkoisten menetysten paino.
Myös sen ymmärtäminen ja kokeminen että nämä ”muut” asiat olivat minulle siinä hetkessä painavampia syitä vetäytyä kuin Kristus syynä pysyä, oli surullinen asia. En siis enää kokenut että olin rakastettu, että Jumala välitti, että Jumala halusi auttaa, joten miksi menisin ihmisten eteen näytellen että minulla on jotakin niin arvokasta että toivoisin kaikkien omistavan sen”. Minä koin vain menetyksen, pettymyksen ja hämmentyneisyyden sisimmässäni.

Minä tulin uskoon putkan lattialla ollessani 16 vuotias. Sain jo nuoresta asti kokea monenlaista aina isän menetyksestä 5 vuotiaana, koulukiusaamisesta ja nuorena monenlaista rankkaa. Uskoon tulo ja ihmissuhteiden, esikuvien ja ympäristön vaihtuminen hyvin erilaisiin oli todella mullistavaa. Monia Jumalan antamia lahjoja jossa sain kasvaa, toimia ja löytää uuden identiteettini ensiaskeleet. Siinä syntyi myös luottamus siihen että ”Jumala ei koskaan jätä” ja että aina löytyy tie eteenpäin.

Sanassa oleva kehotus: ”Ja muista Luojaasi nuoruudessasi, ennen kuin pahat päivät tulevat ja joutuvat ne vuodet, joista olet sanova: 2 “Nämä eivät minua miellytä” . . . ”. tulee jokaiselle eteen joka joskus on ns. ”antanut Jumalalle kaiken”. Mutta aina tavalla tai suunnasta jota emme odottaneet. Vasta sitten kun Hän ottaa tai sallii otettavan meidän elämästämme asian joka horjuuttaa meidät niin se näyttää kuinka paljon elämämme osakkeet oikeasti edelleen on meidän elämässämme meidän ja kuinka paljon Hänen nimissään.

Edeltävien sukupolvien uskovilla oli usein hyvin erilainen käsitys siitä, miten elämän tapahtumat vaikuttivat Jumalan uskottavuuteen ja uskon kriisiin. Heidän suustaan kuuli usein suurten menetysten keskellä Jobin sanat:
” Alastonna minä tulin äitini kohdusta, ja alastonna minä sinne palajan. Herra antoi, ja Herra otti; kiitetty olkoon Herran nimi.”

Meidän näkemyksemme ”aarteesta” ja ”varjeluksesta” liittyy usein enemmän muihin asioihin kuin Kristuskallioon. Uskon motiivi ja varsinkin päivittäinen inspiraation usein ammentaa enemmän näkyvistä ja kosketeltavista asioista kuin Kristuksesta. Usein myös tekeminen, puhuminen ja touhuaminen on se minkä kautta etsimme maamerkkejä jossa suunnista sekä ulkoisesti että sisäisesti. Se hiljaisuus minkä tarvitsemme kuuntelevalla paikalla olemiseen on harvinaista herkkua. Sen sijaan rukouskammion käyttöaste on korkeampi sen suhteen että toivomme Jumalan kuulevan meitä ja mitä enemmän koemme että Hän kuuntelee meitä, sitä varmempi uskomme on. Siksi me myös putoamme korkealta kun olosuhteet muuttuvat radikaalisti.

Monelle riittää uskosta luopumiseen se miten heitä on kohdeltu seurakunnissa. Eli uskovien idioottimaisuus painaa enemmän kuin Kristuksen rakkaus ja se miten Hän kohtaa ihmisen. Mutta jos usko elää toisten vahvistuksen kautta niin se kaatuu toisten hylkäämisen ja rakkaudettomuuden kautta. Kristillisyydessä vaikuttaa tänään yhä suuremmaksi kasvava ”palaneiden” uskovien joukko. Heidän kokemuksensa uskovista painoi enemmän kuin Jeesuksen persoona. Toisaalta ymmärrettävää koska uskovat ovat näkyviä, käsinkosketeltavia ja kuultavia.

Jeesus eli päinvastaisesti kuin me liittyen luottamukseen ja olosuhteisiin. Ensinnäkin omistusoikeus Hänen elämänsä kuului Isälle. Hänen ”ruokansa” oli toteuttaa Isän tahto. Hänen ”leipänsä” oli se sana joka tuli Isältä ja kaikki muu oli sitten siitä lähtevää tai sen varassa olevaa, ei päinvastoin.

Raamatussa on kirjaimellisesti miljoonia joiden usko horjui kun Jumala ”antoi ja otti” yhden kerran liikaa. Sen jälkeen sillä ei enää ollut merkitystä Kuka Hän oli tai mikä on totta. Ainoastaan se oli silmien edessä minkä Hän otti. Koskaan Hän ei kuitenkaan ottanut eikä tule ottamaan sitä suurinta aarretta. Ongelma vain on siinä että se ei oikeasti ole meidän suurin aarteemme kokemustasolla ilman että kaikki ”rekvisiitta” tulee kaupan päälle. Ja vaikka Jumala antaa tai ottaa niin kaikki on kuitenkin Hänen, vai onko?

Meidän sydämemme vaatii riisumista ja koettelemista. Muuten meillä ei koskaan tule olemaan sitä valmiutta seistä pystyssä, tunnustaa ja elää kutsumuksemme arvoisesti loppuun asti. Meitä koetellaan mammonan, ihmisuhteiden, turvallisuuden ja maineen alueella. Jos jokin näistä viedään ja vetäydymme Kristuksesta ja kutsumuksesta niin emme kestäneet koetusta. Silloin löydämme itsemme tien sivusta Jeesuksen kylväjä vertauksesta. Silloin löydämme itsemme 2 Tim 3:1-10 jakeista, emme jakeista 10-17 (lue itse mitä kuvataan ennen ja jälkeen sanaa ”mutta”). Silloin tunnistamme itsemme siitä palvelijasta joka kaivoi talenttinsa maahan ja näki Herransa ankarana ja epäoikeudenmukaisena. Olemme katkeria omistajia jotka eivät ymmärrä miksi usko ja elämä on hämmentävää vaikka emme suostu haltijaksi.

Uskon että elämme aikaa kun sydämiämme koetellaan suhteessa Evankeliumiin. Siskoja ja veljiä koetellaan tällä hetkellä ympäri maailmaa jossa heiltä kirjaimellisesti viedään kaikki. Työpaikka ja mahdollisuudet viedään. Vanhemmat kiroavat ja kieltävät uskoon tulleet lapsensa. Puoliso ottaa eron kun toinen tulee uskoon, työpaikalla vainotaan ja ystävät antavat ilmi jne. Silti he pysyvät Kristuksessa. Tuskin helpolla ja kivutta mutta kuitenkin. Me taas olemme ”sitkun” elämäntapamme vankeja.

Meillä on valtava nälkä saada kuulla kaikki lupaukset joiden kautta rakennamme odotukset siten että uskovana minulle ei tapahdu mitään pahaa koska ”pappa betalar”. Jeesus antoi kuitenkin myös paljon muita lupauksia ja piirsi reitin jossa ainoa tie on kulkea itsensä kieltämisen ja elämänsä menettämisen kautta. Monet lupauksista liittyvät juuri siihen että aarteemme vaihtuu ainoaksi pysyväksi olosuhteista riippumatta eikä päinvastoin. Että meistä sydämeen asti tulee elämämme haltijoita, ei omistajia. Vain se joka näkee itsensä ja elämänsä haltijana voi sanoa ”Herra antoi, Herra otti, kiitetty olkoon Herra”.

Evankeliumi on se mitä maailma tarvitsee. Kyllä armosta pelastetusta ihmisestä tulee empaattinen ja rakastava, niin oli Jeesuskin. Mutta, mikään empaattisuus ei korvaa Jeesusta ja ristiä ainoana ratkaisevana rakkauden osoituksena. ”Vain Jeesus”, on se oikea tunnustus, mutta meidän ei tule hetkeäkään kuvitella että se suun tunnustus on automaattisesti ottanut hissin alas sydämeen saakka.
Herralle kiitos me ollaan Jeesukseen uskovina silti Jumalan lapsia vaikka olemme matkalla. Se perustus pitää olla kunnossa. Sen lapseuden identiteetin tulee kuitenkin etsiä varmuutensa Kristuksesta ja rististä, ei olosuhteista tai omasta onnistumisesta.

Oma CV ei paina mitään ja itse asiassa siihen luottaminen on synnin juuri. Muuten meidän evankeliumimme synnyttää uskovia jotka uskovat Jumalan voivan muuttaa olosuhteet, sen sijaan että Hän muuttaa sydämen joka luottaa olosuhteista huolimatta.
Sitä kohti meidät kutsutaan kasvamaan.

Uskon että on olennaisen tärkeää etsiä ja harjoitta läpinäkyvyyttä. Muuten meiltä menee paljon voimaa heikkouden ja häpeän peittämiseen. Uskon myös että on tärkeää suunnata odotukset Jumalan näkyvyydestä ja Hänen läsnäolonsa ja voiman kokemuksen suhteen siinä että kysymme missä ja miten meidät on kutsuttu rakastamaan ja palvelemaan sillä paikalla ja niissä suhteissa jotka meille on annettu. Ihmeiden ja voiman perustus on rakkaudessa palveleminen, ei irrallaan siitä.

Har bekännelsen någon betydelse?

Mirrorman (2)

Skall vi som kristna bekänna vår tro? Varför och hur isåfall? Varför är det ibland så att bekännelsen uteblir?

För någon kanske svaret är självklar, för andra inte.

Jag tror det är viktigt att vara medveten om speciellt två utgångslägen.

Utgångsläge 1: Villkoren för trovärdighet?

Vi söker alltid först Gud utifrån ett nytto- och kontrollperspektiv dvs “vad kan jag få ut av detta” och “hur kan jag vara säker på det”. Detta sökande utgår ofta endera från ett uppenbart behov som vi själva inte kan lösa eller ett syfte vi själva vill definiera. Detta leder oftast till att vi prövar Guds trovärdighet huruvida Hans svar på vår begäran matchar varann. Oftast frågar vi efter en lösning vi vill ha dvs vi ber inte bara om hjälp utan vi ger råd åt Gud hur problemet skall lösas. Vi alltså närmar oss inte Gud utan en gud, en som tänker som vi, gör som vi begär men som har all makt.

Jesu utgångsläge i allt Han sade och gjorde var “Jag gör endast det jag ser Fadern göra dvs Hans inre tillstånd var motsatsen till syndens inre tillstånd som alltid vill “Bli som Gud med kunskap om gott och ont”.

Trons natur finns inte i vår kontoll, inte i seendet, utan i lyssnandet och tilliten. Utifrån den tilliten kommer en inre bekräftelse av frid inombords oberoende av omständigheter, även mitt i lidanden. Trons löfte är inte ett liv utan stormar, utan ett själens ankare, en klippa som håller alla stormar och även döden som besegrad.

Om vi inte bygger tron på den grunden, kommer vi att “byta Gud” till en “mera trovärdig” så fort bristen, förlusten eller stormen blir för stor med våra trovärdighetsmätare mätt.

Då Guds trovärdighet för en troende bygger på samma villkor som för världen, dvs det yttre och omständigheterna, då tystnar bekännelsen. Dels för att våra egna villkor för Guds trovädighet, närvaro och löfters uppfyllelse i våra liv inte uppfylls. Då förlorar vi frimodigheten inför världen eftersom vi upplever att vi inte har något trovärdigt vittnesbörd att komma med. När vi själva tvivlar att tron håller, varför skulle vi vilja ge den åt andra. En viktig fråga för kristenheten idag på det individuella planet är att fråga “vad är det om är så fantastiskt bra i min tro att jag vill att även andra skulle få det?” Vad är det i min Gudsrelation som är värd bekännelsen”.

Bekännelsens innehåll var aldrig till problemfixaren utan till Honom som är början och slut, A & O och som genom Jesus visat oss allt vi behöver veta om sig själv, om oss, vägen tillbaka till Honom, livet med Honom och i Hans syfte.

Bekännelse är till JESUS, den HAN säger sig vara. Den HAN säger sig vilja vara för oss. Det liv HAN kallar oss till och den vila och frid HAN erbjuder genom att vår tillit finns till Honom i dessa saker.

Bekännelsen är en bekännelse till den person och det liv som börjar med en inre omvändelse (sinnesändring/ny riktning) från självtillräcklighet till tillit. Den enda vägen till detta går via Jesus och korset. Inte som en engångshändelse utan en vandring.

Utgångsläge 2: Bekännelsen pris

Att bekänna sig till ett beroende av en frälsare och Herre, och hävda att detta gäller alla, leder enligt Jesus till motstånd och även yttre lidande. Jesus beskriver detta i Joh. 12: och hur detta påverkar bekännelsen.

Ändå var det många, även bland medlemmarna i Stora rådet, som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det, för att de inte skulle bli uteslutna ur synagogan. 43 De ville hellre bli ärade av människor än av Gud.  44 Jesus ropade: “Den som tror på mig, han tror inte bara på mig utan på honom som har sänt mig,
45 och den som ser mig, han ser honom som har sänt mig.  46 Jag är ljuset som har kommit till världen, för att ingen som tror på mig skall bli kvar i mörkret“. (Joh. 12:42-46)

Munnens bekännelse är en del av frälsningen, inte enbart “Hjärtats tro” (Room. 10:9-10). Om vi av hjärtat tror att Jesus är den Han säger sig vara, då ingår bekännelsen som en självklarhet. Håller vi det inom oss så är det som att säga till Gud: “Jag vill ha det du erbjuder men jag är rädd att ifall jag bekänner dej så tar människorna ifrån mej det som betyder mer”. 

Vi ger liksom åt Jesus en viss roll inför problem som människorna inte kan ge oss, oftast inför döden och sjukdomar. “Omständigheternas Gud” blir utgångsläget för vår bekännelse. Inte Jesus och allt ovan nämnda Han vill vara för oss.

När människorna fortfarande är för oss “möjliggörare” i det viktigaste för oss, då blir bekännelsens pris för hög.

Detta är förståeligt och berör oss alla, att vi kämpar mellan tilliten till dels det synliga och påtagbara och dels det vi inte kan se, dvs tron. Tron anpassar ju sig till det predikade ordet  och löften. Detta presenteras för oss genom dem som lever i den tilliten med de villkor Gud gett. Men, det är en kamp intill slutet. Dock så att under hela vägen bevisar sig tilliten till människor, inkl oss själva, att ständigt vara ohållbart och Guds som hållbar, oberoende av omständigheter.

Ifall så inte skulle ha varit i deras liv som gått före oss och ske i våra liv, då skulle kristen tro dött ut för länge sedan. Isåfall skulle de första kristna böjt knä och tillbett kejsaren för att inte behöva bli matade till leijon. Isåfall skulle de stora skarorna av förföljda kristan i forna sovjet, nutida Kina, Afganistan, Sudan osv, avsagt sig tron muntligen, skriftligen och förråt sina syskon. Vilket förstås även det sker ibland. Därför uppmanar Jesus att “hålla ut ända till slutet”.

Utan en inre övertygelse skulle inte människor överge en trygg västerländsk livstil för att hjälpa lidande människor till inte bara ett bättre liv, utan även finna hopp och mening i Kristus. Jobbade själv som ledare inom en missionsorganisation där två av våra arbetare mördades för sin tros skull. Något måste alltså hända inom oss som inte bara är värd mera än tjänsten som möjliggör bilbyte och södernresan utan också att se livet som Jesu efterförljare och tjänandet av hans syfte som värt bekännelsen även om det kostade oss allt. Att se livet som Jesu efterföljelse som mer tillfredställande, inte enbrat som en “plikt”.

Det finns inget i Jesus person och Hans roll för individen eller världen som kan ge Grund för en tro som privatsak. Tron är ALLTID först personlig, men kan ALDRIG vara en privatsak. Detta pga vilken roll Jesus vill ha i våra liv, allas våra liv och världen. När den sedan inte kan vara en privat sak så behöver även tron, livet och uppdraget vara kollektiv dvs vara del av Kristi kropp. Tron kan alltså då inte heller vara som freelance utanför Guds folk eller siviltjänstgörare utanför Guds arme.

Gud vill göra sitt verk inom oss och att vi vittnar om den Han är och det Han gör.

Var alltså inte rädda. Ni är mer värda än många sparvar. 32 Var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall också jag bekänna inför min Fader i himlen.
33 Men var och en som förnekar mig inför människorna, honom skall också jag förneka inför min Fader i himlen“. (Matt. 10:31)

En kristen bekännelse är inte enbart till “Gud”. Det finns ingen kunskap om Gud utan Jesus. Gud bekänner sig till sin son Jesus och vår bekännelse till Gud kan bara vara till Jesus.

Vår bekännelse till “Guds kärlek” är inte enbart en “Faderns kärlek”. Det är bekännelsen till Jesus genom vilken Han visade och bevisade sin kärlek till oss. Det är inte bilden av Jesus kärlek som Han visar med olika exempel före Golgata som bär upp den kristna trons trovärdighet. Det är Jesus kärlek på korset som bär upp hela den kristna trons trovärdighet när vi närmar oss det från ett sökande efter bevis på kärlek. Utöver det sedan den bekännelse och det vittnesbörd våra liv visar som resultat av detta. I “svaga kärl” dock, så att blicket hålls på Honom som är möjliggöraren och inte på oss.

I ordet nedan finns både en varning och ett löfte. Vi skall ta vara på varningen och bereda vårt hjärta att vara beredda för priset. Vi skall vara upptagna av gemenskapen med Gud, Följa Jesus och lita på Honom, dela livet med Guds folk och de som saknar hopp.

Vi är kallade att vara ljus i en mörk värld! En kärleksfull livsstil behövs men det förmedlar inte ensam Evangeliet. Det föder nog ofta frågan varför vi lever som vi gör,  men, har märkt hur vi mer och mer i dagens diskussionsklimat av rädsla aldrig kommer till bekännelsen, enbart den empatiska livsstilen. Förstås kan vi även bekänna och tala utifrån rädsla och då blir vi lätt moralistiska och tappar empatin. Utan empati förmedlar vi inte Jesus och Evangeliet, men inte heller enbart med mänsklig empati.

Evangeliet är Jesus och det måste predikas. Vårt existensberättigande som Guds folk och församling varken ges eller upprätthåls genom människor, utan Gud, genom Evangeliet i Jesus. Det är inte människor villighet att “komma till- och bli kvar i kyrkan” som får oss att existera. Det är Gud mitt ibland sitt folk genom Jesus. Han har valt att närvara bland oss enbart genom Jesus.

Det finns de som går emot oss då vi bekänner, men det finns även de som bevarar det ord vi delar. Var frimodiga! Människor kan inte ge oss det Gud kan och de kan inte ta ifrån oss det Gud gett!

“Kom ihåg vad jag har sagt: tjänaren är inte förmer än sin herre. Har de förföljt mig, skall de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, skall de också bevara ert ord”. (Joh. 15:20)

Vad hände med visdomen?

Fiska

Omtumlande tider vi lever i, då mycket av det vi trodde var självklart inte är det. En tid då falsk säkerhet, yttre och inre, skakar och tvingas till omprövning. Huruvida omprövningen blir bestående återstår att se. Mitt i allt elände finns det dukat för oss många fantastiska möjligheter till lärdom av vishet och mognad.

Detta med “vishet” är nog ofta en föraktad och bortglömd vara i tider av trender och snabb respons. Visdom som t.ex. att “räkna till tio innan …” verkar glömmas bort av även de som hade lång matte. Möjligheten att få ut sin respons supersnabbt innan man ens hunnit tänka “ett…”, finns framför vår näsa och under våra fingrar nästan ständigt. En riktigt “för-domarnas” våta dröm.

En av de största fienderna för visdom är “jaget” och livet som kretsar kring det. Om det inte finns nåt ursprung, nån skapare med en ursprungstanke som hör ihop med “designen människa”, då är det förståeligt att vi kan enbart söka förståelsen av “vem?” och “varför?” inom oss själva och utveckla egna “mätare” att orientera oss fram. Oftast sker det genom bekräftelsen från dem som är på samma resa i sitt sökande och känslor. En lång resa blir dte ofta då vi istället för att lyssna till den som redan gjort resan lyssnar till dem som inte gjort den men ger intrycket att de har kontroll , dvs de som är på samma resa “till sitt eget inre” för att där hitta svar.  Ja, hur var det nu med visdomen “om en blind leder en blind …”.

Det finns mycket man kan säga om visdom och dess relation till kunskap. Båda behövs och det är vist att skaffa kunskap men ovist att lita enbart på sitt förstånd. Visdom och kunskap behöver vara vänner. Blir de fiender är det kört.

Det är speciellt en sak saker som jag tror att vi i det enorma informations och kunskapsflödet misstar oss när det gäller just visdom. Det är inställningen och tron på att visdom inte finns utanför oss. Då menar jag dels den visdom som finns före oss, dvs i forna generationer och dels den vidom som finns i insikten att allt kan vi inte förstå dvs att vi är begränsade när det gäller t.ex. att bota vår själviskhet eller skapa en hållbar trygghet så vi inte behöver visdom utanför det vi kan mäta eller se. Även om vi kan skratta åt hur man trodde för 100 år sedan om något inom vetenskapen, vem säger att vi inte kommer att dra på mungiporna om hundra år?

Att glädjas åt ny kunskap är bra men inte vist att tro att man inte kan tänka om senare.

Idag verkar finnas en tilliten till att modern vetenskap och förvärvad kunskap inte bara ersätter gammal kunskap utan även ersätter visdom. I visdomens kärna finns en insikt om att vi inte kan veta och mäta allt, att människan lider av själviskhet som mer eller mindre förvränger bilden och t.e.x att smärta och inre motsättning inför visheten kan ändå vara en rätt väg att gå. Att det “lätta” inte alltid är det “rätta”. Det går förstås andra vägen också där man kan blanda ihop rädsla med visdom. Inte alltid en lätt sak att skilja på.

Ofta hör man både direkt och som en underton att det gamla är det dumma och det nya det smarta. Att människan liksom nu nått så långt i “evolutionen” och all kunskap och alla verktyg genom nätverk, start-up hype, coaching skills, benchmarking, appar osv osv är nu tillgängligt för “nutidsmänniskan” att det ersätter behovet att lyssna till de äldres visdom. Den visdom som förvärvats genom självkännedom, människokännedom och en ödmjukhet inför dess begränsningar. Likaså insikten om att allt vi gör och säger eller låter bli har en större skapakraft än vi tror även utanför vår egen sfär. Både i gott och ont. Bibeln ord är sann:

Så är också tungan en liten lem men kan skryta över stora ting. Tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog. 6 En sådan eld är tungan, en värld av ondska bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp och sätter tillvarons hjul i brand och är själv antänd av Gehenna”. (Jak. 3:3-5)

Ungdom, kön och jämnlikhet lyfts ibland upp som nästan frälsarkriterier per automatik och kritik mot dess kämpar stämplas likaså per automatik som intolerans och bakåtsrävande. Sak och person är nästan omöjligt (eller ovilligt) att skilja på då man har en stark agenda mitt i motsättningar. En arme med en ideologi som agenda har inte råd att lära sig av “fiendens sunda kritik. De man skall vinna skall man ju svartmåla, inte lära sig av. Speciellt om i den egna jagbildne inte ryms insikten om potential till det man kämpar emot, om än i anna klädnad.

Egentligen ganska totalitärt beteende stundvis och bevis på brist av vishet när det gäller kännedom av människans bristfälliga natur. Om människosyn handlar det ju i grunden. En generation som kämpar så mot ojämnlikhet att det förlorar sin insikt om sin egen begränsing och inneboende potential till intolerans och t.o.m. ondska. Vad kommer efter att “patriarkatet”, den stora djävulen krossats. Även vissa kämpar för jämnlikhet har uttryck oro ibland. Vad kommer efter att man nått “jämnlikheten?”  Himmeriket med det nya, kloka, sunda, toleranta, kärlekfulla, fridfulla, trygga nya “underbara jag”?

Det är alltid skrämmande när man ser kamp för något där sgs alla argumnet till förändring bygger på hur fel något elle rnågon är men inget om vad denbättre varianten är. Speciellt inte när det gäller bevis utöver ord. Detta gäller både liberalt och konsevativt, kristet och annat. Mej och dej!

Jag tror att i visdomens kärna finns insikten och ödmjukheten till just att inom oss alla, inom mej, finns potentila till det mesta i rätta omständigheter. Vi skrattar åt dem- och gör mems om dem som köar timtals för en gratis 2 euros plastämbare och nästan trampar över varann för att få en. Samtidigt kan man ibland av misstag få höra “bordssamtal” med de intellektuella och humana som får en att ytterligare tappa tron på mänsklighetens förmåga att frälsa sig själva från sig själv.

Såpass länge har “gamla värderingar” pekats som synonym för “bakåtsrävande” att generationer utvecklar intellektuell distansering på attitydplanet. Detta, tror jag, för oss nog mera bakåt i utvecklingen och på en lång och dyr läroresa. När man så länge rört sig i debatterna kring sexuell identitet och jämnlikhet kring detta så har man kastat ut i samma veva all behov av visdom från den “gamla generationen som inte vet det vi vet”. Det finns faktiskt annat i helheten människa och livet som vi behöver lära oss av än sexualitet och sterotyper. Det finns en svag, självisk “stereotypi” inom oss alla som kan förvränga och missbruka allt. Denna människosyn ingår ju förstås inte i den humanistiska eller ateistiska människosynen.

Förstås är kampen mot ojämnlikhet försåeligt och rätt just pga att det finnits och ännu finns mycket att göra vad gäller jämnlikhet och även de äldres attityd mot de yngre. Även inom mej.  Ålder är ju ingen automat för vishet. Idioti och attitydhandikapp finns i alla åldrar och människogrupper. Men, som i så mycket annat så hamnar vi ofta djupt ner i det andra diket då vi rycker oss loss från det förra.

Om vi ser på hur vi beter oss under press och hur vi ofta bär oss åt här på social media och överlag vår förmåga till sunda relationer, kärlek och respekt så skulle jag nog vilja uttrycka min tvivel vad gäller “evolutionen” till det bättre. Däremot så finns det nog mera “vi och de” uppdelning som i.o.m dagens plattformer kan skapa en illusion och självbedrägeri om att den evolutionen skett. Istället är det ofta så att det ofta i själva verket sker enbart kring det egna bordet med de liktänkande. Där är det sååå gulligt mysigt och det stärks av samtalet hur synd det är om de patetiska, “de” som inte ännu fattat hur rätt “vi” har.

Ja, visdom har väl en hel del att göra med sund, läs “ödmjuk” självkännedom om sin begränsning till respekt och kärlek när man hamnar i samma bord med idioten. Den man idiotförklarat behöver man ju inte lyssna till, eller? Borde vi då enbart lyssna till oss själva eller liktänkande. Beror förstås på om vi tror att vi har potential till idioti eller inte.

Personligen tror jag att den enda vägen till hållbar visdom är som gruppen Apulanta sjunger i sin låt “Viisaus ei asu meissä”, sv “visdomen bor inte i oss”. Jag tror att vi kan värva kunskap och visdom, men inte hållbart utan en skapare. Hans visdom kan nog ses och läras på många sätt, men om det inte sker relaterat till Honom så börjr vi “äga” även den rätta visdomen och då är igen “jaget” i Centrum och tron på oss själva bara stärks. Då missar vi det viktigaste i visdomen dvs vart och till vem vi skall rikta förväntningarna.

Det är här Jesus blir för mej “frälsare” på alla plan. Han var både exemplet när det gäller förväntningarna på sig själv “Inte ens sonen kan göra något av sig själv” och oss “utan mej kan ni ingenting göra”.

Om vi förvaltar livet som om vi vore dess källa, då har vi förlorat visheten. Honom som har all vishet vi behöver. I denna tid och alla tider. I detta läge och alla lägen. Det är en oerhörd vila att ha sin tillit till Honom, vilket inte betyder att inte drabbas av rädsla och osäkerhet utan om att jag får fly till Honom med det och få insikt om vad som håller.

“”I honom är vishetens och kunskapens alla skatter gömda”. (Kol. 2:3)

“Dårens väg är rätt i hans egna ögon, den är vis som lyssnar till råd”. (Ords. 12:15)

I Jesu person och exempel finns all vishet vi behöver. Även i hur vi skall förjålla oss till den kunskap vi själva kan förvärva. Allt är en gåva från Gud. En barns identitet ger trygghet och en förvaltares identitet får oss att lyssna.

Frid

 

Tron under fredstider

Korona, domedagsprofeter och konspirationsteorier i sociala medier

Social media fylls just nu av diverse domedagsprofetior och hotbilder av straff. Har sett allt från att ”Finland straffas nu för det sätt som Päivi behandlas” till ”att Gud straffar Finland för våra synder och ovilja att omvända oss”. Utöver detta dessutom en massa konspirationsteorier om ”vem” som skapat viruset och hur dessa planerat pandemin som en inkörsport till en ny världsordning. Antikrist hörs i vissa fall mera än Krist.

Jag vill här dela några tankar varför jag inte tror detta är något vi skall hålla på med. Jag ser ingenstans i NT att detta skulle vara Jesu eller Apostlarnas sätt att förmedla Evangeliet om Jesus dvs att Gud kommer innan slutet att straffa mänskligheten för att de inte omvänder sig. Att det har under historien skett, och kommer att ske många personliga, nationella och globala kriser är säkert. Men att använda dessa som Guds slagträ gör inget annat än skymmer Guds ansikte i Kristus.

Det kommer en dag då Han skall, som vi bekänner varje söndag, ”och därifrån skall komma för att döma levande och döda”. Dessutom att domen kommer att börja med Guds hus. Vi har Jesu beskrivningar om domen i Evangelierna och ofta handlar det just om förvaltarskap. Varningar om falska lärare och de som försöker komma in med att ha gjort en massa under och tecken finns, men inget om att Gud skall straffa mänskligheten innan Jesus kommer för att de inte omvänt sig.

Att hänvisa till Uppenbarelsebokens svårtolkade beskrivningar och använda dem som skrämseltyngd, är nog att ösa ur helt fel källa för att förmana till omvändelse. Predikan är viktig men lika viktig är alla de uppmaningar till att göra gott och exempel hur Jesus bemötte dem som inte kände Honom. Det var vid matborden man träffades.

De flesta exemplen på domedagsprofetior i social media jag stött på, på både svenska och finska, hämtar sin modell och grund för bestraffningen från Gamla testamentets profeter samt Uppenbarelseboken. GT,s profeter satt i en position där deras roll var en roll inför folket och kungar där den profetiska rösten var tydligt kopplad till det Gud talat och befallt sitt folk. Under lagen var både befallningen och konsekvenserna hörbara och tydliga och profeter var inte självutnämnda. Falska profeter kunde också stenas ifall de var falska. Överlag så fick människor vad de förtjänade, medan i NT får vi inte det vi förtjänar och får det vi inte förtjänar. Domen kommer, men i slutet. Ingen syndaflod i form av en pandemi.

Vi lever inte under det gamla förbundet. Det är inte den ”fullkomliga lydnanden driver bort all fruktan”, utan ”den fullkomliga kärleken driver bort all fruktan”. Den fullkomliga kärleken är Kristus på korset.

Vårt uppdrag är att gestalta den tryggheten, älska och tjäna i denna situation. Vi skall inte förmedla en falsk tröst eller falskt hopp inför dödsfruktan utan som Petrus säger:

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”. (1 Petr. 3:15)

Vi skall vara tydliga med det hopp vi äger. Vi skall hålla fast vid vår bekännelse. Kristenhetens stora problem har länge varit fysisk distansering till den värld som saknar hopp och har alltför länge ”ropat” från avstånd. Inget av detta liknar Jesus. Just nu behöver vi gestalta herdeskap, den Gode Herdens hjärta för dem som saknar hopp men inte fått höra Evangeliet och vittnesbördet från liv som har sin grund i detta. Det är den Helige Ande som skall enligt Jesus ”övertyga världen om ”synd, ty de tror inte på mej”, och ”dom, ty denna världens furste är nu dömd”.

Om det är någon som skall göra bättring så är det Guds folk. Från vår likgiltighet, kärlekslöshet, dyrkan av falsk trygghet och njutning. Om att inte leva värdigt vår kallelse, att ”bygga våra panelade hus när hans hus är i ruiner”.

Det handlar främst om att Gud är för oss en omständigheternas Gud. Ett folk som lever med en ständig ursäkt liksom de som bjöds till festen i Jesu liknelse som sade ”Jag har köpt, jag hoppas du ursäktar mej”. Vi är lika trötta och stressade som alla andra med våra ”näringsomsorger” och våra ursäkter ”det är lite mycket just nu” och ”sedan när det lugnat ner sig skall jag …”. För oss är ”kallelse” och ”talenter” ytterligare bördor på vår redan höga berg av måsten. Inte som för Jesus dvs ”min mat är att göra Hans vilja”.

Nu har vi en hel värld som går med dödsfruktan och fruktan att ”mista allt”. Självklarheter och yttre trygghet rasar för många och jag kan förstå att om tryggheten byggt på det man själv byggt upp och dödsfruktan behandlats med att fly tanken eller leva som man levde för evigt och är osänkbar, så är det en kall dusch det vi nu möter. Vi borde vara folket som förmedlar hopp just nu. Detta betyder inte att vi skall spela teater med ett permanent glädjetillstånd men nog med att äga ett ständigt närvarande hopp och tillflykt.

Så undrar jag om det faktiskt är Biblikst rätt att förmana folk att göra bättring för vissa synder eller som i detta fall vissa specifika synder? Som jag förstår det handlar omvändelse om att vända från självtillräcklighet till tilliten i Jesus och med det följer sedan gärningar som hör till omvändelsen (Apg. 26:20).

Jesus undervisar också tydligt om att ju mera vi vet desto större ansvar. Guds folk är det folk som ”borde veta bättre”. Inte den värld som kanske aldrig fått höra om Guds kärlek i Kristus eller lärt känna nån som lever med Jesus. Även från den synvinkeln är användandet av GT;s exempel på straff för folkets synder missvisande.

Synd är att ”missa målet, att skjuta förbi”. Synd är att gå sin egen väg, att inte behöva en Gud eller skapare att definiera meningen och lagbundenheterna i tillvaron. Omvändelse betyder att ”ändra riktning”, bort från det självtillräckliga till Jesus som är allt för oss. Mening och hopp både nu och över gränsen.

I detta scenario blir detta ”straff – belöning” tänkande mest absurt i relation till vårt uppdrag. Tänker också på de barn, de utstötta, de som inte ser något hopp, är söndriga, de nerslagna som inte vet hur de skall våga vakna till en ny dag. Var finns herdehjärtat hos denna pandemikastande arga Gud?

Som jag förstått Guds Faders hjärta när det gäller dem som saknar hopp är att Han sänder svaga men älskade människor att förmedla hopp. Inte ett hot om straff för att folket inte lyssnat till Päivi Räsänens eller alla ansiktslösa självutnämnda FB profeters varningar som var och varannan dag ”upplever” Guds tilltal. Ingen ansvarighet inför någon, ingen prövning och skulle man pröva dessa uttalanden så borde man anställa många på heltid! För att inte tala om var finns herdeskapet i allt detta? Vad tänker man skall ske, hur skall denna stora våg av omvändelse se ut? Vad skall ske med dessa när de omvänt sig?

Uppdraget var ju inte att omvända människor utan att predika, vittna och göra dem till lärjungar som tar emot. Skall vår fysiskt distanserade kristenhet plötsligt ta emot dessa omvända med all deras bagage och de dem distansundervisning och handledning?

Nej, personligen tror jag på ett delat liv, vänskap och medvandrarskap. Det som borde skilja oss från ”världen” med all dess självupptagenhet.

Det kommer att ske saker, av olika orsaker, tillåtna av Gud, men vår uppgift är inte att vara Guds språkrör med en massa spekulationer med tillhörande varningar varför vissa saker sker. Istället skall vi vara Kristi kropp, förmedla Kristi kärlek mitt i lidande. Förmedla det som en gång skedde på Golgata för att ingen av oss kan varken frälsa eller förändra oss själva.

Att vi urskiljs ur mängden av att vi är älskade, oberoende av vad som drabbar oss. Det är enligt Jesus det att vi har blivit älskade som han har blivit älskad som gör att världen skall tro och förstå, inte hotet genom en global katastrof. Den påminner oss om vår dödlighet, att inget är självklarhet och att den enda tryggheten i liv och död finns i Jesus .

Avslutar med orden som vår kyrkoherde lärde oss unga om att leva som vittnen. ”Svara människor när de frågar och lev så att de inte kan låta bli att fråga”.

Vad kristenheten kan- och borde lära sig i denna tid. Del 1

Dessa tider innebär en hel del lidande för många, men kriser, både peronliga och världsvida, brukar även föra med sig något gott, ett tillfälle att igen få syn på det väsentliga. Att “tvingas” sakta ner från allt det som för oss är “nödvändigt” till insikten om vad som är väsentligt.

Rubriken låter som stora ord av en liten människa. Visst, så kan det vara, men jag tror på detta. Det är detta som jag vill växa i och tror dessa saker jag kommer att ta upp är något vi alla behöver. Ingen av oss är framme eller helt färdiga. Därför är inte dessa saker något vi “läser, lär oss och förstår”, och så är vi klara.

Nej, men vi behöver ha ett sikte och något som lyser upp verkligheten för oss så att omvägarna kan bli kortare och ibland t.o.m. undvikas. Paulus sade “inte som om jag skulle ha nått det eller redan blivit fullkomlig men jag glömmer det som är bakom mej och sträcker mej emot det som är framför mej”. Några verser senasre säger han “Det är så vi bör tänka alla vi fullkomliga”. Vi både “är” redan och är på väg att “bli” det vi redan är. 

Följande saker har redan långt innan Corona varit akuta brister när det gäller kristehetens roll i Finland som helhet men främst i relationer. Egentligen är denna brist de nfalska identitet och förväntan som föddes i oss vid syndafallet. Några av de saker jag tror en förändring behöver ske. Detta är del 1 och det som är grunden och förutsättningen för allt det andra att hålla. Tror jag.

Älskad och genomskinlig.

När tron blir sanningar, dogmer, värderingar, moral och etik på ett sätt som inte är grundad i barnaskap så demonstreras och förmedlas det oftast inte i relationer. Då får dessa saker lätt motsatt effekt än man strävar till. De bygger en mur och en högre och högre tröskel att komma till Gud. Det målar upp Guds ansikte i något annat än Jesus. I “något” istället för “någon”. Utan relation och genomskinlighet blir det oftast absurt att efter moralisering tillägga den mening som man anser rättfärdiga det hela dvs “säger detta i kärlek”.

Har ofta under denna tid av social media hört och läst om betoningen av “i kärlek” drivas att säga till andra saker “rakt” och “radikalt”. Ett “kärleksuttryck” och en “radikal tro” från en skärm till en annan (egentligen massor). Jesus modell är Bibeln dvs att “älska i handling och sanning”. Inte enbart sanning. Det går inte utan relation.

Det “tradikala”, om vi vill använda det uttrycket, är inte att tala. Världen lider inte precis brist på “talande huvuden” varken i kyrkan eller världen överlag. Det radikalaste är att älska och detta i handling.

Ordet radikal kommer från ett ord som betyder “rot”. Att vara “radikal” är att förmedla roten, orsaken och drivkraften så att det sedan kan föda frukten eller verkan. Paulus säger att vi skall “vara rotade och grundade i Kristi kärlek”. Det är trons “grogrund” eller som det står i den finska versionen “kasvupohja”.

Den “radiklaisering” vi ofta ser idag, även bland kristna, tar sig ofta uttryck i polarisering, rädsla, straff och kamp, istället för tillit till att förmedla den inre drivkraften och låta den föda frukt. Det är som om vi inte skulle lita på att GUds kärlek i Kristus kan föda ett heligt liv så vi ger en egen knuff med rädsla för straff.

För att vara “radikal Kristen” behöver vi ett mål, en referensram och förebild så att vi kan känna igen det som det skall föda fram. Den förebilden har vi i Jesus, i allt Han var som människa, det Han sade och gjorde. Det sätt Han bemötte människor och vad Han prioriterade i relationer.

Ordet radikal finns inte i bibeln, men “roten” och att vara “rotad”. Nog om att vara varm, ljum och kall. Men mest av allt och egentligen enbart, så handlar det om vad Kristi kärlek gör i oss som syns i våra liv. Jesu undervinsing innehöll många “så som”. Orsak och verkan, och det viktigaste är att förmedla, lära känna och ta emot “orsak”. Världen behöver se vad Kristi kärlek gjort med oss. OM det enda de ser är ett pekfinger så är det inte så konstigt att vi inte når folk som längtar efter hopp. Samtidigt vet vi ju förstås att ett liv i kärlek OCH sanning även kommer att föda föföljelse, men detta pga “Jesu namn” dvs allt det HAn vill vara för oss. Korset är och kommer alltid att vara en skymf för goda människor och många kommer att fortsätta “komma som fiender till kristi kors”. Men, vårt fokus skall inte vara på motståndet utan på Kristus.

Att vara rotad i kärlek betyder inte att ha den rätta läran om kärlek utan att bli avklädd all möjlighet till förtjänst inför Gud. Den vägen måste bl.a. Petrus gå innan Han blev användbar att “styrka sina bröder”. Vi älskar för att Han har älskat oss först, inte tvärtom. Syndens rot är inte omoral utan egenrättfärdighet. Frestelsen i syndafallet handlade inte om frestelse till omoral utan till egenrättfärdighet, självtillräcklighet. Detta ledde sedan till omoral, självisket, ondska, otukt osv osv.

När vi går med det ovannämnda i spetsen så triggar vi mera egenrättfärdigheten än verklig syndanöd. Om vi inte har insikt om varför vi gör fel val och enbart kretsar kring “vad vi inte borde göra”, då blir Kristus främst en moralisk standard istället för att vara den som är allt för- och i mig dvs det som föder kärlek, dvs det som föder lydnad. Jesus säger ju “den som älskar mej, håller mina bud”, och älska kan vi inte innan Han älskat oss och det kan inte ske innan vi tappar tron på vår egen förmåga till förtjänst.

Visst är målet med tron Kristuslikhet. Vi är ju “Hans lärjungar” som vi “skall följa”. Men vi kan inte lärjungaträna oss själva, enbart utsätta oss för Guds inflytande vilka fortfarande är Guds ord, Bönen och Gemenskap. Det finns ingen “freelance” eller “utanför kroppen” med-lemskap i Kristi kropp. Tänker vi så, då höjer vi oss ovanför allt det Jesus och Apostlarna utgick ifrån vad gäller förutsättningar.

Detta är och har alltid varit MÄNNISKANS största problem dvs att vi vet bättre än Gud eller att vi skall nog klara av att bli som Gud. Vårt grundproblem är att vi helst vill klara oss själva. Det är därför vår identitet sitter så hårt fast i vårt görande, responsen vi får och jämförelsen. Det är därför våra liv och vår tro ofta omringas av tanken “jag duger inte”, “Gud har övergivit mej” osv. Det är därför vi definierar oss själva utifrån våra framgångar och våra misslyckanden.

Ju mera vi agerar som “evangelister” utifrån denna “moraliska” verklighet, desto mera förmedlar vi en oöverstiglig mur. Visst behöver alla människor “omvända sig”, men från vad och till vad, eller rättare sagt från vem och till vem? Omvändelse är från tilliten till oss själva och vår egen definition på livet till Gud.

Guds krav på helighet eller “härlighet som vi gått miste om” var aldrig tänkt- och förväntas inte av oss själva. Vi miste det just för att vi försökte äga det i oss själva utan Gud.

Jesus blev fullkomlig istället för oss. Han blev straffad istället för oss. Han blev övergiven istället för oss och besegrade döden istället för oss. Vi ÄR I HONOM, Han ÄR I OSS. Därför kan Jesus säga att det räcker med tillit, att ta emot Honom i oss för att genast få “rätten till barnaskap” där vi inte behöver längre leva i fruktan.

Varje förändring mot Guds bästa för oss, sker genom en inre övertygelse av att vara älskad. Det var det var det som uttalades av Fadern över Jesus vid Hans dop, dvs “detta detta är min älskade son, i honom har jag min glädje”.

Även världen skall “tro och förstå” när de ser att “Fadern har älskat oss som han har älskat Jesus” (Joh. 17:)

DÄRFÖR är det så oerhört VIKTIGT att vi slutar dölja vår svaghet. Det finns ingen orsak till det och det är en så oerhört tung börda att bära. Fruktan för att “nadra ska se hurudan jag verkligen är” är tung att bära, speciellt då döljandet sker med “rätta moraliska åsikter. Vi är inte kallade att bevisa vårt trovärdighet inför varann utan Guds trofasta kärlek.

INGET av det goda vi förändrats till är vår egen förtjänst eller förmåga, och är det det, då syns det genom att vi gärna håller det framme så andra inte går miste om det. Ingen var så kärleksfull som Jesus och Han gjorde inte reklam för sin godhet. Även i domen då Jesus sade “när jag var naken klädde ni mej, hungrig så …” Då sade de som inte hade gjort detta “när såg vi dej naken och ..”. Men, samma sak sade även de som HADE gjort det. Det är så en kärlekdriven tro fungerar. Det är BARA Jesus som är orsaken att komma in till den festen då alla tårar skall torkas och det är bara de egenrättfärdiga som lämnar på utsidan.

Därför tror jag vi behöver “leva i ljuset”, både inför inför Gud, eftersom Han ändå vet allt av både tanke, handling och motiven bakom dem, och människor eftersom skådespel bara gör bördan tyngre för andra och oss själva synliga istället för Jesus.

Om vår lydnad blir inom oss ett villkor för barnaskap, då blir bördan tyngre och tyngre och vi endera ger upp eller börjar bygga omkring våra tankar och vår vilja en rido av selektiva dogmer som vi försöker skapa frid inom oss (ex “Tack för att jag inte är som dendär”) och en frid genom de likasinnades bekräftelse. Jag tror att dte i kristenheten finns mycket av “frid” som skapats mera av sammanhangets bekräftesle än “Kristus i oss, hoppet om Gud härlighet”.

När lydnaden, dvs “älska Gud och vår nästa”, är driven av barnaksap och Guds kärlek i den relationen, då orkar vi, eftersom det är inte rädsla för straff som driver lydnaden framm utan kärleken vi fått innan,- och oberoende av lydnad. Bara i en sådan position och identitet kan vi också ta emot fostran, vilket ju är ett tecken på barnaskap den med.

Om mina ord inte övertygar dej, vilket de inte skall göra. Be och läs Guds ord gällande detta. Vill också uppmuntra dej att be om att få se drivkraften bakom varje ord. Att allt handlar om Kristus i oss och vi i Honom. För bra för att vara sant, men ändå är det.

Här är referenser att börja med:

Ef. 3:14-21, 1 Kor. 2:1-3-23, Ef. 2:8-10, Gal. 6:1-18, Joh. 1:12, 1 Joh. 3:18, 1 Kor. 13:1-, Hebr. 12:1-14, 2 Tim. 2:1-2, 2 Tim. 3:1-17, 1 Joh. 3:1-3,  1 Joh. 4:7-21, Joh. 14:15-21, Joh. 17:21-26,  Joh. 5:37-47, Rom. 8:15, 2 Kor. 12:1-10, Kol. 3:1-17, Uppb. 21:1-5, Hebr. 2:14-15, Jes. 53:6, Matt. 9:9-13, Matt. 9:35-38,  Rom. 8:1-39, Matt. 21:28-32, Joh. 15:1-27, Joh. 5:19, Matt. 11:28-30, Matt. 25:31-46 osv

 

Create a free website or blog at WordPress.com.

Up ↑