För många är säkert denhär frågan väldigt irrelevant och kanske ända in i irritation med dessa oändliga debatter. För många kommer detta inte personligen så nära, men handlar kanske mera om att leva i det ständiga spänningsfältet i ”att välja sida”. För dem som val av sida är mest en bibelfråga än relationell, för att visa sin överlåtelse till Gud genom att underordna ”bibliskhet”, är frågan lättare.

Det är inte enbart så att det finns en djup klyfta mellan många kristna och den allmänna synen i samhället och media om homosexualitet utan den klyftan finns också mellan kristna homosexuella. Som så mycket annat i debatten kring dessa frågor så blir det ofta ännu tydligare mellan dessa två grupper att man ser det som en frälsningsfråga. Dessutom hamnar igen de homosexuella i kläm. Inte nog att man ser dem ha fel sexuell identitet utan även fel tro.

Undervisningen som ges och domen som fälls i detta utmanar rejält Gudsbilden för den för vilken detta är en relationell fråga, dvs att den kommer nära. Kort kunde man säga för egen del att jag kan tänka ”Fader, tänker du göra detta mot mitt barn och alla dem som sedan barn levt ensamma i rädsla med detta?” Att hålla framme barnaskap som en identitet för den troende, hamnar i ett ljus där ovärdighet, skam och övergivenhet ropar högst. Inte bara i slutet av ens vandring när det inte blir med Guds hjälp som lovats utan redan innan man ens kommit ut inför dem som lovar Guds hjälp och förvanling.

Det blir som om vi skulle säga till våra barn : ”det finns två alternativ för dej och om du inte landar i ett av dem så är du inte längre mitt barn”. Ni kanske tror jag överdiver? Nej, det gör jag inte! Den som kallar sig bibeltrogen och håller framme sin bibeltrogna väg för den homosexuella är mer än tydlig utgångsläge, dock ofta outtalad eller drunknar i kampen om uttrycksfrihet och martyrandan kring detta.

A och B sidan

Under denna långa debatt föds det en hel del begrepp och många av dem är rätt så missvisande, måndtydiga och därför ofta orättvisa när vi sätter dem på varann. Dock använder vi ofta själv dem på oss själva. Begrepp som konservativ, bibeltrogen, liberal, inkluderande, dömande, homofob mm, används ofta på varann alldeles missvisande, bara för att snabbt få placera varann i fack. I alla skyttegravar i debatten finns dessutom ytterligheter som inte borde ta kärlek och tolerans i sin mun.

Skiljelinjen som går mellan homosexuella kristna och hur dessa personer och kristna sammanhang ser dem, talas ibland om som A och B sida. Skiljelinjen går där en tror på- och väljer en inkluderande och bekräftande förhållning till samkönade relationer och äktenskap dvs A sidan och dem, B sidan, som väljer denna väg av endera selibat eller förändring. När A sidan säger sig vara inkluderande och bekräftande, säger B sidan sig vara inkluderande och förvandlande. Mitt i detta förmedlas och uttalas både frälsningssynoch Gudsbild. Även om man inte kanske anser sig göra det så sker det hos den som är mottagaren. Om vi inte ser detta så är vi på en farlig väg.

För den som inte berörs av detta personligen och har valt sida bland de ”bibeltroende” som kämpar för både äktenskapsfrågan och yttrandefriheten, kan man ofta höra en nöjd ton av att man anser sig ha hittat en gångbar väg för de homosexuella kristna dvs ”inkluderande och förvandlande”.

Det låter så fint men i praktiken är det nåt helt annat. Både vad gäller inkluderingen och förvandlingen. Men detta vill man inte utöva självkritik mot. Man är ju mitt uppe i en kamp om yttrandefriheten i det offentliga rummet. Då har man inte råd att visa den rätta sidan av hur man bemöter de homosexuella, på riktigt. Då är man mera upptagen med att protestera och få allmänheten att förstå en troendes vånda i att inte få uttrycka sin tro gällande moral och äktenskapssyn vad gäller andras liv. Ett klassiskt, en inte tidigare skådat exempel i sådana mått om hur man går ”sanningen” före så ingen varken vill eller kan se den kärlek och nåd man så fint talar om i några meningar.

Väljer man den ”bibeltrogna” sidan så vill de flesta (inte alla) stå för- och hålla fram nåden och det man anser som Guds lösningar. Många vill enbart vara sas ”tillräckligt tydliga” om att det är synd för man tror att då omvänder sig de homosexuella från sin synd, bara de får höra lagen. De flesta vill dock hålla fram nåden och de två alternativen för den homosexuella kristna, dvs endera selibat där man söker en väg som ofta beskrivs som ”omdirigerad sexualitet”, där den sexuella driften och längtan att dela livet intimt med en annan människa ”omdirigeras” eller att man ger Gud sin sexualitet och Han her tillbaka något som ersätter detta, dvs djupare andliga vänskapsrelationer och att se sin längtan istället omvandlas till en djup överlåtelse till att följa Jesus. Att dessa två saker ger så mycket istället så man kan låta bli att leva ut sin homosexuella längtan och känna tillfreds med livet. De som väljer och upplever detta måste respekteras och ges frihet att leva så.

Det andra alternativet som många ännu håller framme är, att ”Gud kan hela och upprätta en heterosexuell identitet. Detta eftersom man utgår från att Gud alltid hjälper den som vill bli fri från synd som binder en. Detta sker med olika metoder tillsammans med förbön och att man förutsätter att den homosexuella är överlåten till prosessen. Det som dock har visat sig att förändringen inte sker, eller väldigt sällan och med väldigt få. Dessutom de jag känner till har det inte skett genom dessa förändringsterapier. För det mesta har de enbart visat sig vara falska förändringar och varit väldigt skadliga för dem som genomgått dessa.

Även om detta kan verka väldigt trosviss och erbjuder en lösning, så är verkligheten en annan. De som blivit övertygande om-, och upplevt sig få nåden/kraften att se sin längtan och sexuella identitet omdirigerad, är en liten minoritet inom en minoritet. Det är därför, tror jag, att de flesta exempel man lyfter fram som bevis, är importerade. Det är väldigt få som kan visas leva så, som skulle ha kommit just ur dessa lokala kretsar som öppet kämpar för detta. Jag känner till några få som levt så under en längre tid och av nån anledning är de flesta präster eller ledare. Däremot nog massor fall av dem som levt med en ensam lång kamp med ständig upplevelse av ovärdighet, övergivenhet och hopplöshet eftersom ingen förändring sker trots en överlåtelse till kampen.

Det råder en sån stark vilja att tro på bibliskheten i både grundfrågan och lösningen att man söker bevismaterial för att förstärka sin uppfattning. Bevisen kommer inte från de egna leden även om vi vet att de homosexuella finns där. Man måste fiska fram bevis och många jublar åt Guds makt att förvandla när man delar Youtube videon med berättelser om detta, trots att läget ändrats lömhe sedan videon gjordes. Mpnga är de unga sk fd homosexuella som lyfts fram att vittna på scenen om sin förvandling och videon sprids. Man måste ha bevis, i annat fall rasar tornet. Därför delar man i all oändlighet de få bevis man har. Där har Amadeus Oilinki fått stå som exempel, trots att hans förvanling inte alls hade att göra med dessa kretsar, förbön eller terapier.

Jag har själv levt länge i detta som troende och sökt dessa importerade bevis på än det ena och än det andra. Men, varför sker det inte inom bibelbältet då man här är kanske mera troende i denna sak än någon annastans? Faktum är att jag har inte själv sett en enda gå denna prosess och upplevt förändringen bestående. Finns kanske men jag har inte mött under mina 38 år som troende.

Bibeln känner till ”gåvan” att leva ensam som Paulus talar om, men i skaran av dem som tror på inkluderande och förvandlande, utgår man från att Gud vill ge den gåvan till alla som är homosexuella. Men, detta sker inte alls, inte hållbart eller bara hos väldigt få. Eftersom man gått ut med från första början att detta är de enda alternativen, de två vägarna som Gud gör i denna fråga och när det inte händer, ja, vad händer då? Då finns det redan ett villkor för inkluderingen vid ingången med ett hot om exkludering. Detta INNAN nån kommer med i sammanhanget eller innan den som redan är på insidan vågar berätta. Dessutom vet de flesta idag att sgs alla misslyckas. Vilken nåd finns kvar efter den prosessen?

Då avslutas den långa kampen sorgligt nog oftast med ”det är därför att du inte egentligen vill det Gud vill. Du ville egentligen inte förändras”. Kan hända i vissa fall, men jag tror nog man drar till med det för att ”det måste ju vara så efterom vi har rätt tro”. Detta alltså i mångas fall efter många år av kamp, bön, förbön, terapi osv osv. Då blir slutsatsen att personen inte vill på riktigt. Det finns då massor av berättelser hur man då följer principen att överge den personen …

Det är här mörkret blir ännu tätare! Det är här alternativen blir få, försvinner eller ändras. Det är senast här tron och/eller livet slocknar för många.

Det blir mer och mer klart att de som står på den ”bibeltrogna” sidan då ser att om en sådan person hittar kärleken och ingår ett förbund, som kristen alltså, fortfarande vill följa Jesus som frälsare, är inte längre kristen och har förnekat sin tro. Senast idag kom detta fram i en diskussion jag hörde.

På det personliga planet skakar ens Gudsbild rejält! Om alltså en person tar emot denna Guds vilja med de två utvägarna dvs gåvan till selibat och omdirigering eller förvanling till hetero, och under flere år går med på att ta emot förbön, hjälp och handledning och det då inte sker, så är man dömd till förtappelse. Ens Gudsbild skriker ”hur svårt skall det vara att få det som Gud vill som man själv valt att vilja och söka!?” Är Gud så svårt övertalad? Skall man samla på en lista med möjliga fel inställningar/ tolkningar innan man träffar rätt och Gud kan göra det Han vill och det man bett om? Är det en sådan Fader Han är, svår nåelig och omöjligt att få göra det Han vill för att man inte skall gå förlorad. Vart skall man gå med den Gudsbilden idag?!

Speciellt när hela den kristna tron på frälsning bygger på Guds val att frälsa och helga den som inte själv kan varken frälsa eller förändra sig själv, endast söka, be, överlåta, hoppas och tro. Ens Gudsbild av en Pappa som vill ”rota oss i Kristi kärlek” får nog sig en rejäl törn. För att inte tala om att de som äntligen vågar komma ut i ett kristet sammanhang för både familj och församling, redan länge levt med det svåra att se sig värdefull och älskad. Att då landa i ”du ville inte”.

Jag slogs som med en slägga med tanken vad mitt eget barn, ända sedan barn, ensam burit på. Då väcktes många frågor om hur jag själv och Guds folk betett sig i offentligheten inför mitt barn. När jag frågade ”läste du dessa skriverier?”, var svaret ”Jag läste dem alla och jag har länge levt med en helvetesrädsla”. Mitt barn!

Är detta den Himmelske Fader vi tror på? Är det denna bild vi vill ge våra barn? Bilden som idag ges åt dessa ensamma barn och unga är en exkluderande, frånvarande, tyst, krävande och dömande Fader som dessutom lovar en väg men det finns inga, eller få som gått den vägen vid deras sida. Bara böcker, några få gästande predikanter och Youtubevideor. Många försöker in i det sista med den sortens tro där ”tungan har makt över liv och död” och slutsatsen är att man med sina ord i tro skapar sin verklighet. Många är de som kollapsat som människor på den resan. Inte konstigt att dessa barn söker sig bort från den kristna tron. Inte bara de homosexuella (eller LGBTQ öberlag) utan deras familjer, vänner m.fl, för vilka detta är en identitets och relationsfråga.

Hörde också nyligen en känd utländsk förkunnare, som av många anses vara sunt bibeltroende, få frågan om en kristen väljer att ingå en samkönad relation och gå med i en inkluderande och bekräftande församling, hur man då skall förhålla sig till denna. Svaret, med bibeln som stöd var att man skall sluta ha umgänge med en sådan eftersom denna går medvetet in i synden som kristen. Många föräldrar har fått samma svar när de frågat hur de skall förhålla sig.

Lyssnade just till en diskussion med två homosexuella kristna, båda teologer, som valt olika vägar, båda med ett rent samvete inför Gud och bibeln med sin valda väg dvs A och B. De fick frågan om de ser varann som bröder i Kristus. Han som stod för A dvs den inkluderande och bekräftande synen och pastor i en sådan församling, kunde enkelt svara på den frågan med ett ja, förstås är de bröder i Kristus. Det kunde däremot inte den andra och svaret, om än väldigt slingrande, var ett nej eftersom valet mellan A och B handlar just om att välja mellan Kristus, inte äktenskapssyn.

B sidan ser homosexualitet som en synd bland andra synder, som man måste bekänna och omvända sig ifrån. Detta betyder att den hamnar i samma kategori som otrohet, girighet, lögn mm. Man tänker inte att en homosexuell längtar och känner på samma sätt efter att dela livet och intimitet som en hetero. Istället är deras denna mänskligt grundläggande längtan något smutsigt, fel och hotar deras frälsning om de lever ut den. Alltså att en dela av det som de upplever som mänsklig natur och identitet måste ses som något som inte får komma fram.

Dessutom är detta inget de valt men nu tvingas att välja. Girighet är inte en grundläggande identitet, det är kärlekslöshet, själviskhet och ofta tar uttryck i ondska. Inget svårt att se det som smutsigt och skadligt. Men att ens längtan till att dela livet och intimitet, dvs det Gud skapat oss till, nu är inom en som en frälsningshotande virus till de erbjudna vaccinen har hittills hjälpt en bråkdel av de som yagit emot den hjälpen och som kan få visa upp sitt ”exgaypass” åt den krävande skaran av ”bibeltrogna”.

Jag kämpat verkligen med denna skara och även denna Gudsbild. Men överhuvudtaget med denna tysta Gud som tycks ha en massa sändebud som ”vandrar med Gud” och hör honom så fort de frågar. Överlag att det enda hörbara vi har är att lita på ledarna för A eller B som går till samma Gud, samma Bibel med samma fråga och kommer tillbaka med olika svar och den ena förklarar den andre som falsk kristen för att de tror det är ok att älska och dela livet med nån av samma kön.

Ja, ”vem kan då bli frälst” frågade lärjungarna Jesus när Han jämförde svårighetsgraden för en rik att komma in i Guds rike med en kamel att komma genom nålsögat.

Jesus svarade ”det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud”.

Det vill jag fortfarande tro på. Men om vi är ute och lovar det Han vill skall ske och det inte sker för en girig rik som vill ändra sin inställning till pengar på ett livsförvandlande sätt. Då kan jag göra en lång lista med människor, i min närhet, mitt eget liv, vars bön blivit besvarade. Även listan med dem som valde framgång, rykte och pengar, även i mitt eget liv. Men, om den listan skall göras med de homosexuella kristna som på samma sätt utgått från att bli av med synden homosexualitet och vars liv blivit förvandlade enligt B, ja då har jag ingen lista. Varför!? Det har inte heller de som håller detta så trosvisst framme. Enbart importerade.

Idag ser B sidan hellre att ge svaret ”nej, man kan inte vara kristen och leva ut sin homosexualitet även om man annars står för samma tro på Jesus”. Även om man går med i en inkluderande och bekräftande församling som förkunnar Evangeliet om Jesus som korsfäst och uppstånden. Det räcker inte för B. Detta är utgångsläget uttalat innan någon utifrån söker sig till dem och innan någon redan på insidan kommit ut. Därför ter sig B:s tal om inkludering som en skenhelig oärlig lögn.

Men, det är inte bara en frälsningsfråga för de homosexuella utan man ser även föräldrar som inkluderar och bekräftar detta som avfällingar. Likaså präster och pastorer som gör detta. Detta pågår just nu pch mycket nära oss. Man säger uttalat att dessa avfallit.

Att dessa sönderslagna, övergivna som efter att inte fått svar på sina böner, förbön, kamp och terapi i en B församling, inte faller av tron, utan överlever genom att inkluderas och bekräftas i en A församling, ses som ett avfall för synden, istället för överlevnad i tron, i hoppet och bejakande av sin mänsklighet.

Vi är alla överrens om att vi är i ett vägskäl. Där vi inte är överrens är var vårt egentliga avfall skett och sker varje dag vi gör, säger eller låter bli.

Sorgligt, så sorgligt är det. Men, min sköra tro och identitet som Guds barn, hämtar bilden av Fadern från Jesus och vill se hur den bär.

EDIT: Det är många som har svårt att läsa in att jag skriver utifrån en kamp. Som rubriken säger handlar detta om vilken Gudsbild vi förmedlar, huruvida vi stiger in som en skiljelinje i vem som får kalla sig kristen. Allt detta speciellt när man inte ser att allt detta borde prövas och uttryckas så att den som är ensam och rädd skall kunna läsa det och finna hopp. Inte så att vi skriver och debatterar som om det enbart är en liberal eller konservativ stridkämpe i den andra skyttegraven. Jag känner mej inte hemma i nåndera, men jag kan inte vara tyst om hur jag ser på mycket av det som sker i den fålla jag levt och tjänat så länge. Det som pågår är inte Jesu herdehjärta. Så smärtar det att när jag skriver om kampen om Gudsbilden mm, som är personlig, att många då är mera intresserade av att få ett A eller B svar av mej för att få placera mej i ett fack och bekräfta detta för sina liktänkande vänner, men inte vandra med i min kamp. Tack o lov har jag dem som vandrar med mej och det är det alla behöver utan att möta de omöjliga villkoren redan innan dörren.