”Get ready”

Så hette vår sång kvartett i början av 90 talet. Jag o min fru och ett annat par, två goda vänner än idag. Året var 1990 då vi skulle på en ”Europa turne”, tja, låter nog större än det var, men för oss stort. Vi skulle sjunga i en by uppe i bergen in Tjeckien, samarbeta med ett Operation Mobiliserings team i Budapest och på en outreach kampanj i Wien som hette ”Lets turn Vienna upside down”.

Resan var samtidigt vår ”bröllopsresa”, tja, nåväl, nåt ditåt :), ung o crazy som vi då var, var det häftigt (o billigare än en södernresa). Minns ännu med värme o tacksamahet den resan.

Det hände dock en liten komplikation, som var ganska rolig då vi kom till Budapest och skulle hitta teamet på ett stort campingområde utanför Budapest. Teamet borde ha fått ett meddelande eller samtal av nåt slag om att vi var på väg. När vi äntligen hittade teamet och presenterade oss att vi var gruppen som skulle komma, så såg de ut som frågetecken. De visste inte om nån sånggrupp som skulle komma. De välkomnade dock oss glatt.

När de småningom fick höra att vi hette ”Get ready”, då gick det upp ett ljus. De hade fått meddelat där vårt namn nämndes ”Get ready” (sv ”gör er klara”), men hade tolkat det som en förmaning att göra sig klara. Och det var det ju förstås.

Nu inleder vi Advent, ankomsten, Jesu ankomst. Han har ju förstås redan kommit så vi behöver inte fundera vad ”get ready” betyder. Vi vet att ”så älskade Gud världen” att Han sände Jesus för att vi inte skulle gå under utan ha evigt liv. Att vi skulle bli en del av det folk som ”skall leva om än vi dör”.

Ett folk där individen tillsammans med andra, återförenats med Honom som gjort oss, bli ett barn åt Honom, får genast en upprättad position , barn. Blir som barn en del av Hans famil, bestående av Hans barn. Påbörjar en upprättad identitet att som barn likna Pappa genom bilden Han visar i Jesus och där vi också stiger in i en kallelse där Jesus gör oss till människofiskare, mera barn alltså skall ”födas” men också ”läras att hålla allt vad Jesus befallt”. Inte för att vi måste utan för att det är det bästa vi kan lära oss, dvs att gå kärlekens väg genom att mer o mer likna Jesus.

Men, hur redo är vi för Hans ankomst? Kan Han komma tillbaka om vi inte är klara? Att vi föds pånytt från vår egen väg utan Gud, till barn åt Gud är inte bara en händelse utan en aktiv rörelse, ett aktivt sökande efter det som är viktigt för Pappa, det som är bäst för oss, för andra.

När vi föds som barn till vår familj så är det naturligt att vi skall växa upp, från beroende till att ta ansvar, flytta hemifrån och bli självstöndiga. När vi föds andligen pånytt, så kommer vi från ett utgångsläge inom oss där vi alla har ett driv att vara självständiga, oberoende och självtillräckliga i relation till Gud och Hans plan. I det barnaskapet är mognad inte självständighet, utan överlåtelse, beroende och förvaltarskap.

Idag har Guds folk en identitetskris. Vi har i denna tid av borden, måsten , inte duga, inte vara tillräcklig, förlorat- eller inte kommit in i den frihet vi har som Guds barn och därmed blir också vår kallelse enbart en ytterligare börda bland andra borden och måsten som vi stöter bort.

Vi är beredda att arbeta för mycket, ta på oss för mycket, ta för mycket skuld för att få vår dröm, spara och arbeta extra för att gå på vår drömresa osv. Men, så fort vi hör kallelse, känner vi oss att tron blir kravfylld, kallelsen en plikt, inte en gåva och möjlighet. Krävande, inte kraftgivande och meningsfullt, trots att det är just till ett liv i kallelsen som Gud anknytit alla löften om kraft, utrustning och ledning.

Denna tidsperiod sägs kännetecknas av borden, måsten, känslan av oduglighet och otillräcklighet, men den kristna generationen även av en likgiltighet inför kallelsen som sgs alltid stöts bort som ”krävande”. Oberoende hur vi får höra om löftet om kraft, att det är förberedda gärningar , ger oss glädje och meningsfullhet, så ändå ser- och hör vi bara krav och ett hot.

I relation hur många vi är i detta land, i den region vi kallar bibelbältet, så är vi inte redo för Hans ankomst när det gäller kallelsen inför Hans ankomst. Omkring oss finns färska grushögar där talenterna nergrävs om och om igen för vi har Gud som en ”hård man som skördar där Han inte sått”. Att det är Guds fel som kräver omöjliga saker av oss som gör oss bara tröttare och ångestfyllda. Tja, sant på ett sätt, dvs ”att mista sitt liv för att vinna det”, går nog igenom smärta på väg in i livet. Men om Guds uppgift i allt är bara att lindra symptom, då blir det svårt.

Sina gåvor och sin kallelse ångrar inte Gud. De finns kvar och Han väntar.

All verklig förändring börjar med att lyssna till vad vi säger med vår mun, bekänner med vår mun, lyssna in om det faktiskt låter lika i hjärtat och hur det tar sig uttryck i det vi väljer söka av ”hela vårt hjärta”, inte för syns skull av plikt. Vi söker ju alla alltid något, men vad och vad vinner vårt hjärta i att ”söka först?”

All förändring börjar med ärlighet, att sätta en nål på kartan där det står ”jag är här”. Att börja med att söka det första steget därifrån var vi finns, inte där vi tror vi ”borde vara”. Annars kommer vi inte dit var vi är kallade att vara. Det första steget kan se väldigt olika ut beroende på var vi finns i livet men den är alltid möjlog för den är guben av Gud och Han är med oss då vi är rädda att ta den och i den smärtsamma förändringen inna det nya börjar synas och kännas som värt det.

Det finns nog många riktiga orsaker att vissa saker just nu inte går och måste tas itu med innan det steget, men utan ärlighet var vi finns och vad vi på riktigt vill, kommer vi att inte komma med orsaken till Gud om hjälp utan ursäkten att få fortsätta som vi vill. Vi håller hellre fast vid ett liv vår egen väg där kallelsen får vänta på bättre och lättare tider ”då det lugnar ner sig”. Även om den vägen får oss känns oss otillräckliga och odugliga.

Det fina, också, med Guds kallelse är att den är ”trihet i det lilla”. Väldigt få skall på en Europa turne, men alla är vi kallade att se, stanna upp och skapa rum för dem omkring oss som saknar hopp. Det är den talenten vi gräver ner. Kärlek kostar just att se, stanna upp och skapa rum. Finns det rum för Jesus i härbärget som är vårt upptagna liv?

Jesus kommer! Idag sjunger vi Hosianna och det bekänns idag i sgs varje kyrka ”och därifrån skall komma till att döma levande och döda”. Den domen sägs ”börja med Gud hus”. Berättelserna Jesus ger om den händelsen är bl.a. Just berättelsen om förvaltarskapet, om talenterna, om vi trodde på en Gud, ville till himlen, men såg Hans kallelse och genom den Gud som en ”hård man som skördar där Han inte sått”.

Så, kära vänner. I har idag gjort oss till en trött generation kristna där denna mur av trötthet och otillräckligeåhet, inte kan stjäla vår frälsning, för den är fortfarande av nåd, men som Paulus säger att vi kan bygga på den grunden med det som tål en prövning (Hans väg i och genom oss) eller brinner upp (vår egen väg).

Om vi har vår tillit till Jesu försoning, blir vi frälsta, ”men som genom eld” säger Paulus och ”går miste om lönen”. Att vi står där med de nergrävda talenterna. Vi kan bli frälsta men förlora vår kallelse, vårt syfte medan vi väntar Hans ankomst, att säga till en värld att det finns hopp och mening i Jesus på väg dit då alla tårar skall torkas och Han säger, ”se, jag gör allting nytt”.

Get ready!

Lidande och mening?

Är intresserad av hur vi människor möter lidande och vilken roll det har för oss. Det verkar vara så, säger de som vet, att lidandet har en väldigt olika roll i olika kulturer och tider. Lidande har också många orsaker, som t.ex. att vi går över gränsen vad gäller orket, för länge. Men det finns också lidande som vi inte kan eller skall förklara.

Den sekulariserade världen , där Gud inte längre behövs för att förklara det existensiella, inte behövs för att definiera rätt och fel, eller för att leva ett gott liv. Den sekulariserade världen säger, ”förr trodde vi, nu vet vi bättre”.

Den sekulariserade världen har all sin mening inom det påtagbara, materiella och att allt till slut går att förklaras rationellt. Det finns en stark tro, envis sådan, att allt kan förklaras till slut av människan. Då behövs inte tro och eftersom det varken finns ett gudomligt skapande och inget liv efter detta, då finns det ingen utanför som ”menade något”. Meningen söks inom oss, inom det påtagbara.

När man sedan förlorar detta eller lidandet tar över, då förlorar man meningen. Det finns ju inte något större, ingen dimension av livet som finns i det osynliga, inget liv efter detta. I denna värld ser man lidande som en olycka, en tjuv som drabbar en och stjäl meningen.

De kulturer som däremot har en mening, en större mening utanför livet, utanför och högre än det påtagbara, utanför det som går att förklara men som ändå bidrar väsentligt till mening. De ser ofta annorlunda på lidande. Om sekulariseringen säger att man skall vara sig själv och bejaka den man är, det man känner och vill vara, ser den andra sidan att vi inte är den vi är tänkt att vara och att resan dit medför lidande.

Dessa kulturer ser lidande som inte bara en naturlig del av livet utan som en nödvändighet för att bli den vi skall bli. Att det finns en del av vårt jag, vår identitet, som kan formas enbart genom lidandet.

Jesus sade att ”den som mister sitt liv, skall finna det”. I denna vers finns förlust och lidande, att mista sitt liv, men också att finna det och lidandet, mistandet är vägen dit. Kristna i den sekulariserade världen är ofta mer fokuserade på Gud som möjliggöraren, välsignaren, läkaren, kraften och allt detta mer eller mindre för att lindra lidande och fixa otillfredställande omständigheter. Och visst, helande och Guds kraft är en del av Guds rike redan nu, men vi hittar aldrig detta perspektiv i bibeln då det gäller det främsta vi skall söka.

Det var en stor grupp människor som följde efter Jesus vart än Han gick. De gjorde inte det för att ryktet var ”Folk som mött Honom har blivit kärleksfulla tjänare”. Nej, de hade hört om under o tecken och vissa hoppades Han skulle frigöra dem från Romarna. Jesus kom inte för det yttre, även om tecken o under var en naturlig del. Han kom för att lära oss älska som Han älskat oss.

Jakob skriver om denna kluvenhet när det gäller bönen såhär:

”Ni ber men får inget, därför att ni ber illa – för att slösa bort allt på njutningar. 4. Ni trolösa, vet ni inte att vänskap med världen är fiendskap mot Gud? Den som vill vara världens vän blir Guds fiende. 5 Eller menar ni att det är tomma ord när Skriften säger: “Avundsjukt längtar den Ande som han har låtit bo i oss?” 6 Men större är nåden han ger. Därför heter det: Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd”. (Jak. 4:3-6)

Högmodet ser alltid på Gud som den som är skyldig något. Han ges bevisbördan att vara trovärdig genom att fixa och möjliggöra. Det är lite som kriterierna som gör Finland till världens lyckligaste land pga möjligheterna, inte för att vi mår så bra inombords, aldrig är själviska, aldrig dömer varann.

Mening och hoppet med den, kan bli synlig bara då meningen står fast även då vi förlorar det påtagbara. Jag tror det är så att en mening utan Gud, enbart i det påtagbara, visar för oss vilken roll den har då vi mister den. Det är lätt för en västerländsk kristen att säga ”Gud är det viktigaste” då vi aldrig på riktigt mistat den yttre meningen och tryggheten.

Verklig mening är att äga sin mening med eller utan lidande, oberoende av den. Detta ”mitt i” som bibeln talar om. Paulus säger att han kunde leva i brist och överflöd förtroget. Lidandet är en nödvändighet för att mogna mot det så vi inte kastas och dras hit och dit på ohållbara vägar. Vi behöver fasthet i meningsfullheten.

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. 2 Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. 3 Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, 4 tålamodet fasthet och fastheten hopp. 5 Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss”. (Rom. 5:1-5)

I dessa ord ser hoppet, meningen utanför oss, som är mer än vi kan åstadkomma. Den kan inte heller förklaras utan är mer ett hopp som kan summeras med att ”allt blir bra och aldrig dåligt igen”.

”Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta.” (Uppb. 21:7)

Men varför måste vi ha lidande för att få tålamod, som ger fasthet, som ger hopp. I texten sägs det att det hoppet ”bedrar oss inte” eftersom vi inombords är övertygade att Guds plan, frälsningsplan är god. Så god att vi ”jublar i hoppet” om det som skall komma, inte det som är.

Men, jo det finns ett ”men”, tror jag. Mening är inte att söka mening med allt. Jag tror det finns en mening som skall forma oss, som vi kan se frukten av genom att vi förändras hur vi ser vad som är skatten, att vi ser andra människor genom empati och kärlek, inte jämförelse och dom.

Lärjungarna var inte där ännu. De såg lidande på en linje mellan straff och belöning. ”Är det han eller hans föräldrar som har syndat för att han föddes blind?”, frågade de. Varkendera, svarade Jesus …

”Det är varken han eller hans föräldrar som har syndat, utan detta har skett för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”.

Att vi börjar dra slutstatser varför någon blev sjuk eller lider är inte vår uppgift. Då menar jag just på denna linje av straff och belöning. Även om det skulle vara det är vår enda uppgift att älska. Vi vet att hela skapelsen är lagd under förbannelse, vi är söndriga ända till slutet och även om Gud helar vissa så dör de till slut och oftast i en sjukdom. Alla Jesus helade och upp väckte från de döda, dog. Låter självklart, jo, men vi vår tankemönster där meningen är bara det påtagbara så ger vi högre värde åt att bli helad än det som kommer efter- och är utanför det påtagbara, det vi försöker förklara.

Vår kallelse är inte att navigera med markörer utifrån straff o belöning, varken för oss själva eller andra. Vi skall navigera utifrån att vi söker kärlekens väg, oberoende av vårt eget lidande och för att hjälpa varann.

Till sist så tror jag att det finns ett lidande, som bibeln kallar ”att lida i köttet”, där vi fostras att söka kärleken väg före ärans, rikedomens, kontrollens och falska trygghetens väg.

Det är i sökandet efter dessa saker som vi drar lidande på oss eftersom begär och själviskhet skadar alltid. Att drivas av att bli rik leder till lidande:

”Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång”.

”Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er”. (Jak. 5:1)

Men att söka kärlekens väg leder också till lidande eftersom vi fortfarande har inom oss ”köttet”, det som söker ersättare för Gud kärlek, mening och trygghet.

”Då nu Kristus har lidit till kroppen, skall också ni beväpna er med samma sinne. Ty den som får lida till kroppen har slutat synda,”. (1 Piet. 4:1)

Vi skall ”beväpna oss med samma sinne”, att lidandet är nödvändigt pga att vi förklarar krig mot själviskheten och söker kärlekens väg.

Idag har vi i sekulariserade väst, även vi kristna, beväpnat oss med sinnet att i allt lindra lidande. Även då det gäller förändring. Inget av verklig förändring kan någonsin undvika lidande.

På denna resa är vi hela tiden frälsta av nåd, bara nåd. Våra tårar kommer att torkas. Men trots nåden, kan vi stå emot och förakta den nåd som fostrar oss. Därför tror jag vi har så dålig kontakt mellan tro och livet, livet och meningen, kallelsen. Vi kan gå miste om Guds plan och kallelse. Då kan tron upplevas meningslös och Gud tyst.

Vi utvecklar resistens för smärtfull fostran och identifierar Gud bara då Han lindrar smärta. Vi söker lärare i tro som bara lovar lindring, frälsning utan lärjungaskap, utan kallelsen att förändras inifrån ut. Vi är en generation som navigerar genom att allt som känns jobbigt kan inte vara Gud. Den sekulariserade världen har de sämsta redskapen att hantera lidande. Då menar jag inte medicinen som lindrar smärta, det har vi, utan att vi ser på det enbart som en olycka och därför även när den behövs för förändring.

På denna resa är vi hela tiden barn, vilket innebär att vi aldrig blir övergivna, att vi alltid fostras och att vi hela livet behöver lära oss att inse, att fostran inte är samma som att överge, tvärtom.

När dömer vi?

”Jag säger detta i kärlek”, brukar ofta vara nyckeln eller ursäkten att döma. Men var går gränsen mellan dömande och kärleksfull förmaning. Det första säger Jesus att vi inte skall göra och det senare är nödvändigt för tron.

Faktum är att vi alla blivit mer eller mindre förmanade i kärlek hela vårt liv, men också blivit dömda och själva dömt andra. Det som gör frågan svår är ju dessutom det att vi kan uppleva kärleksfull förmaning också dömande, eller åtminstone obekväm då det vi förmanas t.ex. att inte göra är något vi helst vill göra.

Innan jag försöker svara på detta skall vi försöka ta fram en röd tråd genom bibeln för att förstå drivkraften bakom att döma vs att förmana.

Det finns en inbyggd motsträvighet inom oss alla mot allt vad Gud heter, mot allt vad överlåtelse till- och beroende av Gud heter. Samtidigt finns det en inbyggd längtan, överlägsen all annan längtan dvs att bli älskad utan förtjänst. Men denna längtan har inte blivit uppfylld i oss, för att vi har inom oss det som kallas ”synd”, som just söker kärlek, trygghet och mening förbi Gud.

Vi har alltså en längtan inom oss att bli uppfylld av Guds kärlek utan förtjänst, men också en drivkraft att söka kärlek förbi Honom genom förtjänst. Dessa kan inte samexistera utan en konflikt.

Denna ”förtjänst” behöver relatera till något eller någon utanför oss för att veta om man är tillräcklig och duger. Det är jämförelsen.

Den kristna trons budskap är bedrövlig för att den säger att utan Jesus varken duger vi eller är tillräckliga, men oerhört härlig för att vi både duger och är tillräcklig i Jesus. Att mogna i tron är att börja se det som härligt. Problemet är drivkraften i oss alla att vilja både duga och vara tillräcklig i oss själva och inför varann. Och så länge vi drivs mer av detta är vi bundna till jämförelse och dömande.

Men, Jesus säger att vi varken kan eller behöver duga eller vara tillräcklig i oss själva. Men vi vill det ändå och har svårt att tro att vi inte kan eller behöver det. Jesus säger om oss: ”utan mej kan ni ingenting göra”, men inte bara det. Han visar oss också att Han verkligen kom hit som en av oss med samma villkor då Han säger ”Inte ens sonen kan göra någonting av sig själv”.

Då kanske du frågar, ”nå varför gav Han oss då buden och varför är det så många förmaningar om hur vi skall leva rent? Till det har jag funnit bl.a. dessa två svar:

1. Även om lagen uttrycker Guds Helighet, Hans standard, så gavs den inte som en lista där Han förväntar oss att kunna kryssa av den och bli godkända. Nej, den gavs för att övertyga oss om att vi INTE kan det. Lagen gavs för detta: ”

”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd”. (Rom. 3:20)

2. All renhet, all Guds heliga vilja sammanfattas i det som kallas det ”dubbla kärleksbudet”:

”Mästare, vilket är det största budet i lagen?” 37 Han svarade: “Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. 38 Detta är det största och främsta budet. 39 Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. 40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.” (Matt. 22:36-40)

Märker du att det största budet som sammanfattar alla bud, är inte en lista med ”säg/gör såhär” eller ”säg/gör inte såhär”. Nej, det största, det viktigaste budet är att älska Gud över allt annat och vår nästa som oss själva.

Hur skall man ”kryssa av” den listan? Hur skall man uppfylla det budet för att duga och vara tillräcklig?! Ska man försöka vara tillräckligt ”snäll” mot tillräckligt många? Skall man göra tillräckligt många mätbara goda handlingar?

Nej, det skall man inte. Då är ju det att försöka förtjäna dugandet och försöker man det så då missar man nåden. Då är det inte längre nåd.

Johannes ger svar på detta: ” I detta har kärleken nått sitt mål hos oss: att vi är frimodiga på domens dag. Ty sådan han är, sådana är också vi i den här världen. 18 Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. 19 Vi älskar därför att han först har älskat oss”. (1 Joh. 4:17-19)

Här säger Johannes att kärleken har nått sitt mål hos oss då vi är frimodiga på domens dag. Det står inte att vi kryssat av tillräckligt många poäng, utan att kärleken ”nått sitt mål”. Då blir ju frågan HUR når den sitt mål, för alla vill väl vara frimodiga- duga och vara tillräckliga på domens dag.

Kärlek är inte något vi kämpar oss till, något vi övar och lär oss. Snällhet kan vi nog till viss grad. Kärlek däremot är alltid något som vi FÅR före vi kan GE det. Men, vi är inte så mottagliga för Kärleken eftersom den är omöjlig att köpa sig med förtjänst, liksom inte heller nåden som är kärleken uttryck.

Då finns det bara en väg till det. Vi fostras till det genom att vi landar på en punkt där vi ser mer vår egen synd och otillräcklighet ön andras. Bara då kan vi sluta mäta andra, sluta döma andra eftersom vi VET att samma mått mäts vi med. Då är jämförelsen med varann inte längre referensen, utan Jesus. Jesus visade dem att ”störst är den som tjänar”, men inte för att duga utan för att man redan duger i Jesus.

Jesus säger om dömande såhär:

” Döm inte, så blir ni inte dömda. 2 Ty med den dom ni dömer med, skall ni bli dömda, och med det mått ni mäter med, skall det mätas upp åt er. 3 Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? 4 Eller hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, du som har en bjälke i ditt eget öga? 5 Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta ut flisan ur din broders öga”. (Matt. 7:1-5)

Vi behöver en personlig ”bjälk erfarenhet” för att sluta jämföra oss, för att sluta döma. När vi inte upplever den, då fokuserad vi på andras flisor och dömer, då vi upplever den faller vi i andra diket dvs självfördömelse. Båda är egenrättfärdighet. Det första för att vi tror vi duger mer än andra och det andra att vi sörjer för att vi inte lyckades duga mer än andra.

Men, det är i den förlusten vi kan endera vända oss till Jesus eller bort från Honom. Vi kan vända oss till det enda som finns kvar, Jesus, korset, för mig utgiven.

Så, visst kan och skall vi läsa om förlåtelsen, om kärleken och om att inte döma och försöka utifrån det göra rätt. Den informationen behöver vi, men det botar inte vårt beroende av egenrättfärdighet och jämförelsen och dömandet. Vi kanske lär oss att tala och bete oss som det men i drivkraft och tanke inte.

Det är idag en hel del tal om hur ”ödmjukhet klär en människa”, men vi kan också göra det till egenrättfärdighet genom att ” bli bäst på ödmjukt beteende”. Problemet är att vi gör det inför människor som vi vill skall se det. Sådan ödmjukhet och kärlek trivs bättre i rampljuset än bland de svaga och ensamma, dvs kretsar dit Jesus sökte sig.

Där går skiljelinjen mellan dömande och förmaning. Döma kan man på avstånd genom att dela sanningar. Då man förmanar delar man också vandringen. Först genom att visa sin egen väg, sitt eget beroende av nåd, konkret, inte bara som ”vi alla är syndare”, och sedan genom att visa vägen vidare och vandra med den bit av vägen som behövs.

Då inser vi också att det mesta av förmaning behöver ske i det lilla, personligen, inte som en universal lösning som man slänger ut åt en stor massa. Alla förmaningar i Jesu undervisning gavs i den relation han hade med de 12 och alla Paulus förmaningar gav i en relation till dem han kallade ”mina barn som jag fött till tro”, dem som han ”varnat var och en enskilt under tårar”. Ingen FB kampanj där inte.

Information, hur sann den än kan vara till viss del, blir till en dom då man lämnar mottagaren ensam med den informationen.

Jag gillar ateisten

Jo, iallafall många av dem. Inte för att de är ateister, utan för att de är människor liksom jag. Så tror jag att i vissa fall skulle jag utan tvekan välja att spendera en dag med ateisten än med en kristen som har ”allt på klart”.

Orsaken är den, att jag mer och mer tror att vår förmåga att få genuint kontakt med varann, öppnar en verklighet bakom masken, berättelsen som vi så sällan ser. Verklig kontaktyta hittar vi då vi inser hur lika-, ja hur mycket mer lika vi är än vad vi trodde, jag och ateisten.

Jag har ofta sett hur en ateist med en agenda, har ett sår bakom drivkraften till slutsatsen gällande tro, med eller utan agenda. Ett sår som har inget att göra med tro. Sår från att födas till ett liv som människa, ett sårbart liv, som livet är. Jag tror vi alla i nåt skede ”söker Gud” eller kanske främst hjälp från Gud. En vanlig bön i det sökandet är: ”Gud, om du finns så …”.

Där tror jag vi alla är lika. Där finns också den starkaste kontaktytan, i sårbarheten. I det faktum att det finns en gräns, där vi alla endera finner eller förlorar vår tillit till Gud. Den platsen var såret blir för vissa orsaken att inte tro, medan samma sår för den andra blir orsaken att tro.

Men, så finns det ett sår, som ständigt blöder och blödandet orsakas av brist på genuin strävan att finna kontakten. Såret uppstår av agendan att bevisa varför den andra har fel och utan intresse eller försök att hitta kontakt. Ateisten görs då till fiende, hur än man säger ”vi diskuterar sak, inte person”. Tyvärr, sorry, så blir det mesta till bullshit som handlar om att diskutera sak, UTAN kontakten där vi alla är lika.

Jag tror både kristna och ateister, eller andra som vill se sej som motsats eller motståndare till varann, kommer att misslyckas med att övertyga varann. Men inte bara det, också förgifta sin omgivning.

Det finns ett stort utrymme, ett långt avsnitt på vägen där vi är lika, mer lika än vi tror. Det är där vi behöver mötas, inte vid slutsatsen vi kom till utan varför. Vi har länge haft en ”finn fem fel” kampanj från de troende, men den har nog-, som mycket annat, fått en enorm boost sedan social media kom med i bilden. Jag ser detta tillsammans med mammon som främsta distraktion från vårt syfte.

Det sorgliga är, att man så ofta hör hur denna distraktion ses som den högsta kallelsen från Gud i denna tid, och dess mest högljudda kämpar hyllas för sitt mod trots att inte en enda själ finner sin ro i Kristus. Tvärtom drar sig människan med sitt sår bara längre bort.

När man ännu inte kommit till platsen där man endera finner eller förlorat tilliten till Gud, och då möter en tro med agendan att bevisa en fel medan man ännu blöder, ännu söker, blir som ett slag mot ansiktet. När man istället skulle behöva nån bredvid sej med verklig kontakt, får man istället höra bara vad som är rätt och fel tro i slutsatsen.

Samma upplevde jag lite då jag tvivlade öppet. Istället för att se min kamp, mötas, så gjordes en felsökning utifrån en checklista med ”tecken på liberalisering och avfall”. Jag blödde, medan de drog sig undan för att definiera om jag hamnat på fel sida. Tack o lov fanns det människor som ville ha kontakt och vandra med.

Både ateisten och de med kristen tro, som har en agenda som driver dem att bete sig så, kommer både att misslyckas och göra skada. Därför ångrar jag de gånger jag betett mig utifrån en sådan agenda. Även vissa saker jag delat som förlöjligar ateistens slutsats, som om det inte funnits en blödande resa innan det. Som om vår slutsats att tro, bygger bara på argument. Förlåt!

Därför har jag de senaste åren också blivit avig mot apologi, som den vanligtvis utövas alltså. Detta för att apologi utan herdeskap, utan verklig kontaktyta blir enbart en vapensmedja mot dem som ännu blöder. Vi är ju inte i krig mot en ideologi utan mot kärlekslöshet, självupptagenhet, själviskhet, självtillräcklighet och egenrättfärdighet. Allt det som hindrar verklig kontakt.

Det är en orsak varför jag skulle vilja veta vad Jesus och Sackeus talade om då Jesus bjöd in sig själv till honom. Likaså skulle jag vilja veta vad Jesus frågade, lyssnade och talade vid matbordet då de med allt på klart var på utsidan och frågade ”Hur kan er mästare äta med syndare?”

Jesus hörde det och svarade :” Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka”. Det ger åtminstone för mej en indikation att deras sår, deras sjuka, var Hans fokus, inte ”finn fem fel”.

Det talas mycket om behovet av förnyelse och att vi måste bli tydligare med synd och dom. Jag tror inte det. Jag tror inte det verkligt radikala är att bli som den mest högljudda svavelosande predikanten i offentligheten, utan den som älskar, och älskar att äta med de som har sår, liksom vi alla har, med samma längtan innan vi finner eller förlorar tilliten.

Om en sådan tro gör mej liberal eller avfälling så tackar jag för uppmuntran!

”Den som har rätt har oftast fel”

Detta är ett citat av författaren Imre Kertesz. Har inte läst hans böcker och inte många andra böcker heller för den delen. Något jag borde lärt mej vid dethär laget, alltså läsa böcker. Inte som ett av borden eller måsten utan för att jag är så nyfiken på hur olika människor tänker om livet och hur de ställer frågor, söker svar, svaren de finner och vad de gör med dessa svar.

Har mött många människor, läst- och lyssnat till en hel del intevjuer och genom detta har jag märkt att grundbehovet att ställa de existensiella frågorna, söka svar och hitta en kontakyta mellan svaren och i livet, finns hos alla. Oberoende av tro. Dock på olika sätt och i olika takt beroende på vår berättelse och delvis också hur vi formas för vår kallelse.

Jag ser i mig själv och andra också behovet att ibland medvetet undvika dyka djupt i frågorna genom att istället vila sin själ i det till synes oväsentliga men roliga, avkopplande och konkreta. Att bädda sängen varje morgon märker jag mer och mer vara väldigt tillfredställande. Att göra något som blir ”klart”. Jag är faktiskt ganska bra sängbäddare 🙂 Vissa som jobbar mycket med djupa frågor gillar t.ex. hantverk av olika slag. Att växla om till den kreativa sidan av oss.

Det finns något livsviktigt med att ha sådant i livet som blir klart. Tillräckligt smått med tillräckligt liten insats och återkommande. Jag är en ganska analytisk person och drunknar lätt i de djupa frågorna. Jag trivs där och många av dem blir aldrig besvarade. Enbart en bättre fråga, eller flere. Att vara där djupt med frågorna enbart eller för länge, kan bli ett fängelse, en sorts andlig eller filosofisk perfektionism.

För mej har det varit befriande att acceptera att allt behöver inte svar, jag behöver inte vara säker, inte förklara allt, varken för mig själv eller andra. Jag tror vi behöver en del svar men att söka kärlekens väg är den väg där behovet att ställa vissa frågor och kräva svar, försvinner. De får sitt svar istället i upplevelsen av meningsfullheten och tillfredställelsen att älska och dela vandringen med någon.

Vägen ur fängelset är för mej också att söka trovärdigheten först och främst för mej själv, inom mej själv. Att hålla upp en tro som är inlärd, en ”jag vill för jag måste tro såhär”, blir tung och till slut ohållbar. Detta för att man är liksom i otakt mellan tro och livet. Att kontaktytan mellan tron och livet inte sker så att det Jesus lovar kan födas, frid.

När jag ser tillbaka på mitt yngre jag, min yngre tro, så kan jag både glädjas åt den jag var och vara tacksam att jag inte längre är den jag var. En bebis som ännu ammar, är normal, en 15 åring som söker sin identitet är också normal, men en 15 åring som ammar är inte normal.

Det är inte lönt att sörja att man inte var förut den man är nu. Att man borde ha vetat bättre. Det är många saker man varken lär sig- eller förmedlar genom inhämtad kunskap utan enbart genom t.ex. förluster, misslyckanden mm.

Jag kan jag ibland sörja att när visdom ökar och huvudet tänker sundare vad gäller gränser, så håller kroppen att gå sönder. Men även där kan jag uppleva en nåd, eller en barmhärtig inbyggd nödbroms. Jag kallar denhär egenskapen för ”Vikasietotila”, ”failsafe mode” heter det på engelska. Att gränserna man överskridigt så många år, nu har ett känsligt alarmsystem som slår på ett skydd där vissa funktioner och måsten slutar fungera så man kan fortsätta färden. Ofta handlar det om att säga nej och lära sig leva med att inte bemöta allas förväntningar.

Likaså att lära sig att inte låta gårdagen eller morgondagen fylla ”idag” och inte acceptera att andra överför sin stress från sin egen gränslöshet. Oerhört svårt och oerhört nödvändigt.

Det jag upplever spännande och befriande, är upptäckten att det finns mycket av detta hos Jesus och Apostlarna. Hos många av dem vi ser som trons hjältar i bibeln. Jag tror vi läser bibeln, söker svar och matchning med den vi är och hur livet är just då. Förut sökte jag eller fastnade i bibeln för det radikala. De saker som talar om överlåtelse, ”allt eller inget” tron. En tro där vikten fanns på den trohet jag skall visa Jesus. Läste bibeln och drog en röd tråd mellan de verser som underströk det radikala i överlåtelse och min trohet som avgörande.

Idag vet jag, efter att förluster blev verkliga, då priset tvingades bli betald, att jag inte alls var så Jesus trogen som jag trodde. Trots att jag oftast var säker på att jag hade mer rätt, ställde bättre frågor och gav rättare svar än andra. Insåg även att tron vilade mera i den sociala bekräftelsen än den andliga verkligheten och identiteten. Ju högre upp man är i tornet som är ens tro på sin egen tro, desto högre ifrån faller man när ens egen trohet inte längre producerar frid. ”Gud” blir tyst plötsligt. Väldigt tyst.

När man faller omkull så tar det en stund att våga titta upp om Jesus, som jag varit trolös mot är ännu trofast. Han var det, Han är det! Guds perspektiv på vår vandring är inte en prövotid på ”få se hur det går”, utan Han ser början och slut på en gång. Han såg mitt försök till trohet och mitt fall i trolöshet då han sade, ”Matti, kom till mej, så skall du få vila för din själ”.

Det finns bara en avgörande mognad som människa och som troende. Det är att bli mottaglig för kärlek. När Jesus började sin tjänst efter dopet, sändes Han iväg med orden, ”Detta är min älskade son, i honom har jag min glädje”. Vi däremot börjar från andra ändan dvs vi går ut för att göra för att bli älskade.

För att bli mottaglig för kärlek, måste säcken med bytesvaror mot den bli tom. För att se Hans kärlek och trofasthet, måste vi förlora och se vår trolöshet. Inget av detta kan läras genom en bok, predikan eller överföras mirakulöst genom att vi sövs ner i en förbönskö för att väckas förvandlade i andra ändan.

Jag tror fortfarande att meningfullhet behöver överlåtelse, men jag vet idag att den måste gå genom beroendet först. I annat fall blir man trogen mot bokstaven, en ”bibeltrogen”. Då blir vi den som kan ha all tro som kan flytta berg, äga profetisk gåva, men inte ha kärlek och då bara skapa oljud, då vara ingenting som 1 Kor 13 talar om.

Vi kan ha rätt i sak, vi kan äga många andligt åtråvärda saker och ändå ha fel eftersom vi inte förmedlar honom som är trofast utan enbart en modell av oss som trogen. Präktighet kallas det väl också och ”rätt kunskap, rätt lära” kan bli som helium för präktighetsballongen. Man kan ha rätt och just därför ha fel.

För dej som varit så säker på din tro, kanske varit en ledare på en synlig och högljudd plats. Du har inte misslyckats för att du har funnit dej trolös och tvivlande på det du var så säker på. Jag och du är inte ensamma i det. Vi är i gott sällskap. Men vi behöver kanske mer idag söka att lyssna in deras berättelse under resans mörka avsnitt, som vi förut hoppade till till finalen i deras berättelse för att ”göra som de”.

Vi söker ofta tro för att få kraft, men missar att vägen till kraft går via svaghet. Då kan vi missa bönesvaret eller tolka det som övergivenhet. Likaså överföra det till andra genom att enbart dela berättelsen då vi kom i mål. Men, å andra sidan, om vi gör enbart det så är det ett tecken att vi inte kommit i mål. Enbart kanske har rätt i något om målet.

Då kan vi ha rätt och ändå fel.