Det har diskuterats länge om både prästbrist och att många präster, och andra församlingsanställda är utbrända. Dock av olika orsaker och sällan pga en enda avgörande faktor.

Jag är inte så ung längre och är idag mer medveten om mina begränsningar och med dessutom en egen historia av utmattning och depression. Samtidigt inser jag också att det fortfarande inte är lätt att hålla gränser som skall skydda ens ork i en sådan uppgift.

Orsaken finns inte bara i mina egna begränsningar utan också i rådande tankemönster och de strukturer det fött.

Jag är inte präst men har snart i två år varit i en ledar uppgift på heltid, efter en paus på 8 år. Intressant är det hur perspektiv kan ändras eller förtydligas för en själv. Har också haft möjlighet att samtala med många präster och andra ledare kring dess frågor. Både dem som ännu är i tjänst och de som valt att byta yrke.

Dessa perspektiv upplever jag själv som viktiga och som borde diskuteras mera öppet:

Ett oreglerat arbete

Jämfört med de flesta andra yrken har en präst och andra sas ”andliga arbetare” oreglerad arbetstid. Det finns egentligen ingen. Det finns förstås fasta punkter och en viss regelbundenhet, men också väldigt oregelbundet och oförutsägbart på ett sätt som lätt rubbar balansen. Tänk om t.ex. de som jobbar i barnskyddet hade likadan arbetstid

I detta finns förstås skillnader från person till person och sammanhangen varierar. För vissa är detta inget problem och som t.o.m. trivs med stora kast. Så är vi ju alla olika t.ex. när det gäller administration, dvs om det sker lätt, som en nödvändighet man enkelt gör ”på sidan om” och dessutom gillar det. Andra kan det dränera, speciellt då det hopar sig och man borde finnas till för människor.

När jag jobbade som utbildare var det många kollegor som upplevde digitaliseringen med ett tiotal olika system som skulle upprätthållas, mer som börda än hjälpmedel. Det tog för mycket tid och krafter från det egentliga arbetet. Har också mött många lärare inom yrkesutbildning som sagt i stil med :”en stor förändring i ens arbetsbild är att man idag ännu mer än förut, inte bara är lärare, utan också förälder, socialarbetare och terapeut”. Dem vuxnes närvaro som vunnit förtroende fyller för många ett tomrum som många inte kan ignorera, ”men, det är meningsfullt”, sade en lärare nyligen.

Frustrationen, stress- och utmattningssymtom påverkar ju dessutom alla i en arbetsgemenskap, och gör ofta att problemet sprider sig och blir en kollektiv upplevelse. Alla har- eller söker sig inte till arbetshandledning i tid. Så finns det på många arbetsplatser som jobbar med människor, också stora ledarskapsproblem.

Så är ju inte arbetet det enda som både kan ge- och belasta mycket. Allt påverkar allt dvs motgångar i det privata påverkar atbetet och tvärtom. När vi då ofta dessutom söker hjälp för sent, blir vi upptagna med att släcka bränder istället för att hindra att de tänds.

Att läget är som det är säger åt mej att något är på tok, som inte löses med att mera folk anställs, tror jag. Inte iallafall på lång sikt.

Personlig andlig kris

Här är många präster och andra ledare ofta väldigt ensamma. Att man fått en teologisk kunskap och arbetat länge med dessa frågor betyder inte att man är immun för tvivel och en troskris.

Man har ju som uppgift att vara andlig vägledare och då är en upplevelse av integritet viktig. Jag menar på så sätt att jag kan undervisa om ett ämne så att det skall motivera och stöda tron, samtidigt som jag kan själv tvivla på det. Det är tungt att bära och ohållbart i längden.

Att vara en ledare kräver enligt mej en äkthet och en tillräcklig genomskinlighet vad gäller svaghet. Det lättar lite på bördan. En liten, men ändå betydlig del av de som lämnar sin uppgift är de med en andlig kris. Kanske fler än vad mätningar visar eftersom det är skamrelaterat för den som i år stått inför andra trosviss och nu tvivlar på sin egen förkunnelse. Jag har haft flere samtal under åren med präster och andra ledare där just detta varit en bidragande faktor bakom utmattning och depression.

Men, man uppger inte så gärna det som orsak utan talar hellre om utmattningsdepression. Det kan jag förstå.

Polariseringen bland kristna gör detta dessutom värre. Det finns ett tryck att välja sida och ta ställning i saker som för syskon i Kristus och även andra prästkollegor upplevs som en frälsningsfråga. Tungt att ständigt vara i en inre konflikt på en arbetsplats av olika orsak. Att man är en kyrka gör oss inte immuna för dåligt ledarskap och inre konflikter av alla de slag.

För mycket bundet till ett ämbete

Jag tror ett stort problem ligger också i att för mycket av nuvarande uppgifter är bundet till prästämbetet. Det är dels en ohållbar konstellation som t.ex. inget företag skulle lyckas med. Detta varierar förstås också mycket från ställe till ställe.

Det behövs ett nytänk då det gäller mångfald av tjänster, vilka uppgifter de kan göra och vem som skall utbilda dem. Visst, ordning och beskydd behövs och där har utbildade teologer en viktig uppgift, men det kan ju inte vara enda sättet och definitivt inte bästa sättet att praktisera detta genom att så mycket binds till en tjänst och i många församlingar till 1-2 individer.

Istället för skydd och ordning gör man sig sårbar på ett annat sätt, vilket vi ser idag.

Då man är upptagen med för mycket som är bundet till några få eftersom man anser att bara präster kan göra denna långa lista med saker, då blir det lätt för mycket. Då tappar man också möjligheten och orket att vara en utrustande tjänst, dvs identifiera, utrusta och befria andra att tjäna. Likaså att utöva ett entreprenörstänk utåt.

Då skapar man också frustration hos dem som ser hur saker kunde göras annorlunda. Jag har mött flere frustrerade och besvikna som erbjudit sig att hjälpa till eller börja frivilligt jobba för att möta ett existerande eller nytt behov, och fått ett nej. Orsaken kan ha varit att man upplevt att det skulle kräva extra arbete av en som anställd, vilket man inte orkar med, eller så ser man det som ett hot mer än en möjlighet.

Kan också förstå att det kan ta på ens yrkesstolthet att det man utbildat sig för behöver kompletteras av andra med andra skills, som gör det bättre eller oftast bara på ett annorlunda sätt, som behövs för att mångfald är avgörande då vi skall möta människor med så olika berättelser.

Jag ser det som ohållbart att vi har en ämbetssyn där så mycket av uppgifterna binds till ett ämbete, en vigning. Uppgifter som man kunde utrusta andra att göra utan en lång utbildning. Det finns potential vad gäller både gåvor och andlig mognad som man inte tar till vara på då plattformen är så inrutad.

Jag ser inte problemet i första hand som prästbrist utan brist på mångfald då det gäller tjänster och hur gåvor igenkänns, utrustas och ges rum att tjäna.

Konsumtionskristendom

Problemet ovan står i förhållande till ett tankemönster som matar varann. Det sätt hur medlemmar ser församlingen och hur ledare svarar på dessa förväntningar.

Vi är alla fostrade av ett välfärdssmhälle tänk. Kanske mer än någon annan då vi ju är ”världens lyckligaste land” just bl.a. vad gäller välfärdsfaktorer. I detta finns inbyggt ett tänkesätt att ”Vi betalar så att någon sköter det som behövs”. Såklart finns det saker som måste skötas, det är inte det jag talar om.

Problemet i tankemonstrer är den överlägset största och avgörande tjänsten som kallas ”Någon” eller på dialekt ”Naan”. Denna ”någon som sköter …”.

Samma välfärds tankemönster finns väldigt långt också i församlingen. Det är i mångas ögon en institution vars existensberättigande finns i att de producerar för samhället viktiga tjänster. Inte minst inom diakonin och förstås olika förrättningar mm.

Måmga församlingsbor tänker att de som medlemmar och de anställda är två skilda saker. Åtminstone då det gäller förväntningar dvs de anställda skall producera tjänster och verksamhet som man får delta i. Visst, det finns många engagerade frivilliga, men de flesta har ingen uppgift utan tar del av det som ordnas. Detta gäller nog alla samfund.

Speciellt stort gap finns gällande det utptriktade. Istället har det gjort församlingen till en ”vi ordnar, kom hit”, dvs en inbjudande mer än en genuint utåtriktad rörelse. Här finns det förstås variation mellan församlingar hur man dels engagerar sk ”frivilliga” i den existerande verksamheten och dels utrustar för det utåtriktade. Det första är lättare än det andra.

Jag tror det behövs ett långsiktigt och tydligt ”fostrande” arbete i att detta tankemönster där församlingen och dess anställda skall producera tjänster, skall förändras. Ingen orkar med det för alla sku behövas i det stora uppdrag som vi har på många plan. Men, är vi idag så trötta att vi ser lösningarna för tunga, dvs medicinen mot det som gör oss trötta är vi för trötta att ta.

Vi kan inte bara producera. Vi behöver vara utrustande och sändande och att vikten av detta uppdrag syns i prioriteringar av resurser. Här räcker det inte med förnyelse gåvor och driv, om vi inte på samma gång utrustar och frigör andra att tjäna i takt med tillväxt.

Speciellt ser jag att det utåtriktade lider enormt. ”Evangelistens” tjänst, speciellt som en nyskapande och utrustande tjänst har sgs försvunnit och inte enbart för att de inte finns utan för att de inte får plats. Kanske vi också här behöver tänka om vad ”evangelisation” är idag, utan polariserande filter och fördomar.

Vi har ju idag en enorm klyfta när det gäller hur tro och värdering förmedlas till millenialer och genertion Z. Likaså en klyfta mellan den inre cirkeln av kristna och de som saknar en kontaktyta med tron.

Det finns många som jobbar med dessa frågor och verktyg finns, men går det för långsamt och är en orsak till utmattning dessa strukturer och tankemönster som är ohållbara både i förhållande till det vi redan har och de som väntar på att få hoppet förmedlat på ett tillgängligt sätt?