Klyftan mellan ”A och B” sidan utmanar Gudsbilden av en kärleksfull Fader?

För många är säkert denhär frågan väldigt irrelevant och kanske ända in i irritation med dessa oändliga debatter. För många kommer detta inte personligen så nära, men handlar kanske mera om att leva i det ständiga spänningsfältet i ”att välja sida”. För dem som val av sida är mest en bibelfråga än relationell, för att visa sin överlåtelse till Gud genom att underordna ”bibliskhet”, är frågan lättare.

Det är inte enbart så att det finns en djup klyfta mellan många kristna och den allmänna synen i samhället och media om homosexualitet utan den klyftan finns också mellan kristna homosexuella. Som så mycket annat i debatten kring dessa frågor så blir det ofta ännu tydligare mellan dessa två grupper att man ser det som en frälsningsfråga. Dessutom hamnar igen de homosexuella i kläm. Inte nog att man ser dem ha fel sexuell identitet utan även fel tro.

Undervisningen som ges och domen som fälls i detta utmanar rejält Gudsbilden för den för vilken detta är en relationell fråga, dvs att den kommer nära. Kort kunde man säga för egen del att jag kan tänka ”Fader, tänker du göra detta mot mitt barn och alla dem som sedan barn levt ensamma i rädsla med detta?” Att hålla framme barnaskap som en identitet för den troende, hamnar i ett ljus där ovärdighet, skam och övergivenhet ropar högst. Inte bara i slutet av ens vandring när det inte blir med Guds hjälp som lovats utan redan innan man ens kommit ut inför dem som lovar Guds hjälp och förvanling.

Det blir som om vi skulle säga till våra barn : ”det finns två alternativ för dej och om du inte landar i ett av dem så är du inte längre mitt barn”. Ni kanske tror jag överdiver? Nej, det gör jag inte! Den som kallar sig bibeltrogen och håller framme sin bibeltrogna väg för den homosexuella är mer än tydlig utgångsläge, dock ofta outtalad eller drunknar i kampen om uttrycksfrihet och martyrandan kring detta.

A och B sidan

Under denna långa debatt föds det en hel del begrepp och många av dem är rätt så missvisande, måndtydiga och därför ofta orättvisa när vi sätter dem på varann. Dock använder vi ofta själv dem på oss själva. Begrepp som konservativ, bibeltrogen, liberal, inkluderande, dömande, homofob mm, används ofta på varann alldeles missvisande, bara för att snabbt få placera varann i fack. I alla skyttegravar i debatten finns dessutom ytterligheter som inte borde ta kärlek och tolerans i sin mun.

Skiljelinjen som går mellan homosexuella kristna och hur dessa personer och kristna sammanhang ser dem, talas ibland om som A och B sida. Skiljelinjen går där en tror på- och väljer en inkluderande och bekräftande förhållning till samkönade relationer och äktenskap dvs A sidan och dem, B sidan, som väljer denna väg av endera selibat eller förändring. När A sidan säger sig vara inkluderande och bekräftande, säger B sidan sig vara inkluderande och förvandlande. Mitt i detta förmedlas och uttalas både frälsningssynoch Gudsbild. Även om man inte kanske anser sig göra det så sker det hos den som är mottagaren. Om vi inte ser detta så är vi på en farlig väg.

För den som inte berörs av detta personligen och har valt sida bland de ”bibeltroende” som kämpar för både äktenskapsfrågan och yttrandefriheten, kan man ofta höra en nöjd ton av att man anser sig ha hittat en gångbar väg för de homosexuella kristna dvs ”inkluderande och förvandlande”.

Det låter så fint men i praktiken är det nåt helt annat. Både vad gäller inkluderingen och förvandlingen. Men detta vill man inte utöva självkritik mot. Man är ju mitt uppe i en kamp om yttrandefriheten i det offentliga rummet. Då har man inte råd att visa den rätta sidan av hur man bemöter de homosexuella, på riktigt. Då är man mera upptagen med att protestera och få allmänheten att förstå en troendes vånda i att inte få uttrycka sin tro gällande moral och äktenskapssyn vad gäller andras liv. Ett klassiskt, en inte tidigare skådat exempel i sådana mått om hur man går ”sanningen” före så ingen varken vill eller kan se den kärlek och nåd man så fint talar om i några meningar.

Väljer man den ”bibeltrogna” sidan så vill de flesta (inte alla) stå för- och hålla fram nåden och det man anser som Guds lösningar. Många vill enbart vara sas ”tillräckligt tydliga” om att det är synd för man tror att då omvänder sig de homosexuella från sin synd, bara de får höra lagen. De flesta vill dock hålla fram nåden och de två alternativen för den homosexuella kristna, dvs endera selibat där man söker en väg som ofta beskrivs som ”omdirigerad sexualitet”, där den sexuella driften och längtan att dela livet intimt med en annan människa ”omdirigeras” eller att man ger Gud sin sexualitet och Han her tillbaka något som ersätter detta, dvs djupare andliga vänskapsrelationer och att se sin längtan istället omvandlas till en djup överlåtelse till att följa Jesus. Att dessa två saker ger så mycket istället så man kan låta bli att leva ut sin homosexuella längtan och känna tillfreds med livet. De som väljer och upplever detta måste respekteras och ges frihet att leva så.

Det andra alternativet som många ännu håller framme är, att ”Gud kan hela och upprätta en heterosexuell identitet. Detta eftersom man utgår från att Gud alltid hjälper den som vill bli fri från synd som binder en. Detta sker med olika metoder tillsammans med förbön och att man förutsätter att den homosexuella är överlåten till prosessen. Det som dock har visat sig att förändringen inte sker, eller väldigt sällan och med väldigt få. Dessutom de jag känner till har det inte skett genom dessa förändringsterapier. För det mesta har de enbart visat sig vara falska förändringar och varit väldigt skadliga för dem som genomgått dessa.

Även om detta kan verka väldigt trosviss och erbjuder en lösning, så är verkligheten en annan. De som blivit övertygande om-, och upplevt sig få nåden/kraften att se sin längtan och sexuella identitet omdirigerad, är en liten minoritet inom en minoritet. Det är därför, tror jag, att de flesta exempel man lyfter fram som bevis, är importerade. Det är väldigt få som kan visas leva så, som skulle ha kommit just ur dessa lokala kretsar som öppet kämpar för detta. Jag känner till några få som levt så under en längre tid och av nån anledning är de flesta präster eller ledare. Däremot nog massor fall av dem som levt med en ensam lång kamp med ständig upplevelse av ovärdighet, övergivenhet och hopplöshet eftersom ingen förändring sker trots en överlåtelse till kampen.

Det råder en sån stark vilja att tro på bibliskheten i både grundfrågan och lösningen att man söker bevismaterial för att förstärka sin uppfattning. Bevisen kommer inte från de egna leden även om vi vet att de homosexuella finns där. Man måste fiska fram bevis och många jublar åt Guds makt att förvandla när man delar Youtube videon med berättelser om detta, trots att läget ändrats lömhe sedan videon gjordes. Mpnga är de unga sk fd homosexuella som lyfts fram att vittna på scenen om sin förvandling och videon sprids. Man måste ha bevis, i annat fall rasar tornet. Därför delar man i all oändlighet de få bevis man har. Där har Amadeus Oilinki fått stå som exempel, trots att hans förvanling inte alls hade att göra med dessa kretsar, förbön eller terapier.

Jag har själv levt länge i detta som troende och sökt dessa importerade bevis på än det ena och än det andra. Men, varför sker det inte inom bibelbältet då man här är kanske mera troende i denna sak än någon annastans? Faktum är att jag har inte själv sett en enda gå denna prosess och upplevt förändringen bestående. Finns kanske men jag har inte mött under mina 38 år som troende.

Bibeln känner till ”gåvan” att leva ensam som Paulus talar om, men i skaran av dem som tror på inkluderande och förvandlande, utgår man från att Gud vill ge den gåvan till alla som är homosexuella. Men, detta sker inte alls, inte hållbart eller bara hos väldigt få. Eftersom man gått ut med från första början att detta är de enda alternativen, de två vägarna som Gud gör i denna fråga och när det inte händer, ja, vad händer då? Då finns det redan ett villkor för inkluderingen vid ingången med ett hot om exkludering. Detta INNAN nån kommer med i sammanhanget eller innan den som redan är på insidan vågar berätta. Dessutom vet de flesta idag att sgs alla misslyckas. Vilken nåd finns kvar efter den prosessen?

Då avslutas den långa kampen sorgligt nog oftast med ”det är därför att du inte egentligen vill det Gud vill. Du ville egentligen inte förändras”. Kan hända i vissa fall, men jag tror nog man drar till med det för att ”det måste ju vara så efterom vi har rätt tro”. Detta alltså i mångas fall efter många år av kamp, bön, förbön, terapi osv osv. Då blir slutsatsen att personen inte vill på riktigt. Det finns då massor av berättelser hur man då följer principen att överge den personen …

Det är här mörkret blir ännu tätare! Det är här alternativen blir få, försvinner eller ändras. Det är senast här tron och/eller livet slocknar för många.

Det blir mer och mer klart att de som står på den ”bibeltrogna” sidan då ser att om en sådan person hittar kärleken och ingår ett förbund, som kristen alltså, fortfarande vill följa Jesus som frälsare, är inte längre kristen och har förnekat sin tro. Senast idag kom detta fram i en diskussion jag hörde.

På det personliga planet skakar ens Gudsbild rejält! Om alltså en person tar emot denna Guds vilja med de två utvägarna dvs gåvan till selibat och omdirigering eller förvanling till hetero, och under flere år går med på att ta emot förbön, hjälp och handledning och det då inte sker, så är man dömd till förtappelse. Ens Gudsbild skriker ”hur svårt skall det vara att få det som Gud vill som man själv valt att vilja och söka!?” Är Gud så svårt övertalad? Skall man samla på en lista med möjliga fel inställningar/ tolkningar innan man träffar rätt och Gud kan göra det Han vill och det man bett om? Är det en sådan Fader Han är, svår nåelig och omöjligt att få göra det Han vill för att man inte skall gå förlorad. Vart skall man gå med den Gudsbilden idag?!

Speciellt när hela den kristna tron på frälsning bygger på Guds val att frälsa och helga den som inte själv kan varken frälsa eller förändra sig själv, endast söka, be, överlåta, hoppas och tro. Ens Gudsbild av en Pappa som vill ”rota oss i Kristi kärlek” får nog sig en rejäl törn. För att inte tala om att de som äntligen vågar komma ut i ett kristet sammanhang för både familj och församling, redan länge levt med det svåra att se sig värdefull och älskad. Att då landa i ”du ville inte”.

Jag slogs som med en slägga med tanken vad mitt eget barn, ända sedan barn, ensam burit på. Då väcktes många frågor om hur jag själv och Guds folk betett sig i offentligheten inför mitt barn. När jag frågade ”läste du dessa skriverier?”, var svaret ”Jag läste dem alla och jag har länge levt med en helvetesrädsla”. Mitt barn!

Är detta den Himmelske Fader vi tror på? Är det denna bild vi vill ge våra barn? Bilden som idag ges åt dessa ensamma barn och unga är en exkluderande, frånvarande, tyst, krävande och dömande Fader som dessutom lovar en väg men det finns inga, eller få som gått den vägen vid deras sida. Bara böcker, några få gästande predikanter och Youtubevideor. Många försöker in i det sista med den sortens tro där ”tungan har makt över liv och död” och slutsatsen är att man med sina ord i tro skapar sin verklighet. Många är de som kollapsat som människor på den resan. Inte konstigt att dessa barn söker sig bort från den kristna tron. Inte bara de homosexuella (eller LGBTQ öberlag) utan deras familjer, vänner m.fl, för vilka detta är en identitets och relationsfråga.

Hörde också nyligen en känd utländsk förkunnare, som av många anses vara sunt bibeltroende, få frågan om en kristen väljer att ingå en samkönad relation och gå med i en inkluderande och bekräftande församling, hur man då skall förhålla sig till denna. Svaret, med bibeln som stöd var att man skall sluta ha umgänge med en sådan eftersom denna går medvetet in i synden som kristen. Många föräldrar har fått samma svar när de frågat hur de skall förhålla sig.

Lyssnade just till en diskussion med två homosexuella kristna, båda teologer, som valt olika vägar, båda med ett rent samvete inför Gud och bibeln med sin valda väg dvs A och B. De fick frågan om de ser varann som bröder i Kristus. Han som stod för A dvs den inkluderande och bekräftande synen och pastor i en sådan församling, kunde enkelt svara på den frågan med ett ja, förstås är de bröder i Kristus. Det kunde däremot inte den andra och svaret, om än väldigt slingrande, var ett nej eftersom valet mellan A och B handlar just om att välja mellan Kristus, inte äktenskapssyn.

B sidan ser homosexualitet som en synd bland andra synder, som man måste bekänna och omvända sig ifrån. Detta betyder att den hamnar i samma kategori som otrohet, girighet, lögn mm. Man tänker inte att en homosexuell längtar och känner på samma sätt efter att dela livet och intimitet som en hetero. Istället är deras denna mänskligt grundläggande längtan något smutsigt, fel och hotar deras frälsning om de lever ut den. Alltså att en dela av det som de upplever som mänsklig natur och identitet måste ses som något som inte får komma fram.

Dessutom är detta inget de valt men nu tvingas att välja. Girighet är inte en grundläggande identitet, det är kärlekslöshet, själviskhet och ofta tar uttryck i ondska. Inget svårt att se det som smutsigt och skadligt. Men att ens längtan till att dela livet och intimitet, dvs det Gud skapat oss till, nu är inom en som en frälsningshotande virus till de erbjudna vaccinen har hittills hjälpt en bråkdel av de som yagit emot den hjälpen och som kan få visa upp sitt ”exgaypass” åt den krävande skaran av ”bibeltrogna”.

Jag kämpat verkligen med denna skara och även denna Gudsbild. Men överhuvudtaget med denna tysta Gud som tycks ha en massa sändebud som ”vandrar med Gud” och hör honom så fort de frågar. Överlag att det enda hörbara vi har är att lita på ledarna för A eller B som går till samma Gud, samma Bibel med samma fråga och kommer tillbaka med olika svar och den ena förklarar den andre som falsk kristen för att de tror det är ok att älska och dela livet med nån av samma kön.

Ja, ”vem kan då bli frälst” frågade lärjungarna Jesus när Han jämförde svårighetsgraden för en rik att komma in i Guds rike med en kamel att komma genom nålsögat.

Jesus svarade ”det som är omöjligt för människan är möjligt för Gud”.

Det vill jag fortfarande tro på. Men om vi är ute och lovar det Han vill skall ske och det inte sker för en girig rik som vill ändra sin inställning till pengar på ett livsförvandlande sätt. Då kan jag göra en lång lista med människor, i min närhet, mitt eget liv, vars bön blivit besvarade. Även listan med dem som valde framgång, rykte och pengar, även i mitt eget liv. Men, om den listan skall göras med de homosexuella kristna som på samma sätt utgått från att bli av med synden homosexualitet och vars liv blivit förvandlade enligt B, ja då har jag ingen lista. Varför!? Det har inte heller de som håller detta så trosvisst framme. Enbart importerade.

Idag ser B sidan hellre att ge svaret ”nej, man kan inte vara kristen och leva ut sin homosexualitet även om man annars står för samma tro på Jesus”. Även om man går med i en inkluderande och bekräftande församling som förkunnar Evangeliet om Jesus som korsfäst och uppstånden. Det räcker inte för B. Detta är utgångsläget uttalat innan någon utifrån söker sig till dem och innan någon redan på insidan kommit ut. Därför ter sig B:s tal om inkludering som en skenhelig oärlig lögn.

Men, det är inte bara en frälsningsfråga för de homosexuella utan man ser även föräldrar som inkluderar och bekräftar detta som avfällingar. Likaså präster och pastorer som gör detta. Detta pågår just nu pch mycket nära oss. Man säger uttalat att dessa avfallit.

Att dessa sönderslagna, övergivna som efter att inte fått svar på sina böner, förbön, kamp och terapi i en B församling, inte faller av tron, utan överlever genom att inkluderas och bekräftas i en A församling, ses som ett avfall för synden, istället för överlevnad i tron, i hoppet och bejakande av sin mänsklighet.

Vi är alla överrens om att vi är i ett vägskäl. Där vi inte är överrens är var vårt egentliga avfall skett och sker varje dag vi gör, säger eller låter bli.

Sorgligt, så sorgligt är det. Men, min sköra tro och identitet som Guds barn, hämtar bilden av Fadern från Jesus och vill se hur den bär.

EDIT: Det är många som har svårt att läsa in att jag skriver utifrån en kamp. Som rubriken säger handlar detta om vilken Gudsbild vi förmedlar, huruvida vi stiger in som en skiljelinje i vem som får kalla sig kristen. Allt detta speciellt när man inte ser att allt detta borde prövas och uttryckas så att den som är ensam och rädd skall kunna läsa det och finna hopp. Inte så att vi skriver och debatterar som om det enbart är en liberal eller konservativ stridkämpe i den andra skyttegraven. Jag känner mej inte hemma i nåndera, men jag kan inte vara tyst om hur jag ser på mycket av det som sker i den fålla jag levt och tjänat så länge. Det som pågår är inte Jesu herdehjärta. Så smärtar det att när jag skriver om kampen om Gudsbilden mm, som är personlig, att många då är mera intresserade av att få ett A eller B svar av mej för att få placera mej i ett fack och bekräfta detta för sina liktänkande vänner, men inte vandra med i min kamp. Tack o lov har jag dem som vandrar med mej och det är det alla behöver utan att möta de omöjliga villkoren redan innan dörren.

Vad göra när man gör allting rätt och allt går på tok?

För det första så måste nog rubriken synas i sömmarna! Ingen gör allting rätt och saker händer, även hemska saker, åt dem som tror på Jesus.

Hos de flesta av oss ligger det i grunden för vår tro nån sorts lyckopiller förväntan typ att ”om jag bara tror på Jesus så kan aldrig något riktigt svårt hända mej”. Denna lyckopiller dogmatik hänger ofta ihop med belöning och straffteologi dvs alltid när något ont händer mej så måste jag ha gjort något fel eller låtit bli att göra något gott som jag borde gjort.

Nu har vi plötsligt ett tankemönster som liknar Islams våg där goda och onda gärningar vägs med en våg och där de goda måste väga mera för att komma till paradiset, men utan att kunna se vartåt vågen just nu lutar. En tro som drivs av rädsla och ovisshet dvs motstatsen till det Jesus lovar, dvs hans vila och frid för vår själ.

När man lever länge i motgångar, i både yttre och inre mörker, eller bara inre, då slutar man leva. Om man dessutom lever länge med detta så och äger denna #lyckopillerstraffobelöningsteologi, då hamnar man nog djupt in i straffbåsen med total känsla av spelförbud, oduglighet och övergivenhet.

Vi har ett väldigt fysiskt, synligt och påtagbart liv vi lever i och mitt i allt detta tror vi på en Gud som vi inte ser eller hör fysiskt. Vi har en gammal bok vi kallar Guds ord som innehåller Evangelierna dvs berättelsen om- och undervisningen av Jesus som är allt det vi behöver se av rätt Gudsbild. Så har vi Apostlagärningarna, breven och Uppenbarelseboken.

Men, vi lever idag och har fått presenterat inför oss att tro på- ta emot- och vända oss till denna Gud eftersom det är från Hans synvinkel illa ställt med oss. Dessutom lita på vems tolkning är den rätta. Vi har fått en mätare som är ”frukten på trädet”, men även där lyckas vi leda varann att se på yttre mätare som inget säger om det inre.

Vi kan se på vårt och andras påtagbara liv samt världen omkring oss och uppleva behovet av ”frälsning”. Vi är nog, de flesta av oss ofta på en plats av vilsenhet och även hopplöshet. Helt enkelt så VILL vi nog oftast tro men det är svårt. Har hört ateister säga ”jag avundas dig som har en tro. Jag skulle vilja tro, men kan inte”.

Religionens betydelse för människan lär globalt öka snabbare än befolkningstillväxten men samtidigt sjunker den drastiskt på vissa områden och kanske inom viss ålderskategori. Speciellt när det gäller intresset för kristen tro. Skenhelighet och fel fokus från kristna är en orsak, tror jag.

Orsaker finns säkert många. Själv tror jag att en orsak är just denna #lyckopillerstraffobelöningsteologi som finns så synlig idag och orsakar så mycket splittring. Detta med splittring har jag skrivit mycket om, men ju handlar detta mer om den inre splittringen. Den osäkerhet och känsla ”vad- och vem skall jag lita på att har rätt”. Nu när så många lärofrågor gjorts till den nya trånga porten som skall ge dig frid bara du är på rätt sida av frågan.

Hela denna situation har enligt mej gjort den kristna tron till sgs som omöjlig för söndriga människor. De vars liv inte bara är mitt i smeten utan även de som har ett så oerhört tungt bagage vars spår kanske finns med hela livet ut. Känner många sådana. Grejen är den att de församlingar, missionsorganisationer och väckelserörelser som tidigare föddes i en rörig men härligt transparent, emottagande, öppen och nådeförmedlande gemenskap, nu byggt skyttegravar.

En ny söndrig människa måste genom en krigszon för att komma in i en gemenskap.

Men det finns också många inom dessa som är lika förvirrade och ensamma. De som uteslutits ur sin egen gemenskap för att de ifrågasatt denna krigszon. Men ännu fler är de tysta som inte vågar ta upp frågorna då man inte kan eller får ha inre kritik då lederna måste hålla ihop i denna ”sista strid”.

Jag vet inte, men jag tror att vi har en ökat ensamhet bland kristna. Många som lever i denna #lyckopillerstraffobelöningsteologi som får en ständig boost av dessa debatter. Åtminstone tär det på min egen tro eftersom den kommer relationellt så nära och i vissa fall raderar relationell historia och omintetgör ens kallelses trovärdighet pga nån avgörande fråga. Första gången upplevde jag detta pga att jag inte tog avstånd från kvinnopräster som då var en frälsningsfråga efterom det var en ”bibelfråga”. Jesus fanns inte med i diskussionen.

Det är här #lyckopillerstraffobelöningsteologi hämtar sin boost och man”ofrälsas” om man råkarha fel syn i fel grupp. Det blir lite som berättelsen (knappast sann och inte helt rumsren men …) från nordirland där en man gick sent på natten på en gata och fick plötsligt en kniv mot sin strupe och en röst bakifrån som sade ”vilken är du?”. Mannen visste att om han svarade ”katolik” och knivmannen var en protestant så gick det illa, och tvärtom. Då kom han på den enligt honom briljanta iden och svarade ”jag är en jude”. Då hördes det ett jubelrop bakifrån ”jag måste vara nordirlands lyckligaste muslim!”

De mest ensamma idag mitt i allt detta är de som kämpar med allt annat än lärofrågor dvs missbruk av olika slag, misslyckanden på olika områden i livet, som relationer, ekonomi och depression pga slutsatsen av allt detta dvs ”jag måste vara övergiven”. Om pastorer dömer ut varann, hur skall en misslyckad och sönderslagen människa kunna våga tro sig duga.

Vi har idag en kristenhet som skapar mycket av hopplöshet, förvirring och ensamhet, nör det gäller det offentliga ansiktet men ofta tyvärr även i enskilda möten där bibeltroende utövar sin trohet genom att veta tillräckligt om andras liv för att dra slutstasen, ”sagt i kärlek, förstås”, för det är ju idag för många det främsta eller enda kärleksuttrycket man utövar och passar ju dessutom bra på distans i dessa tider.

Allt detta skapar en bild av kristen identitet som inte längre passar in på barns identitet. Inte iallafall ett tryggt barn utan istället ett barn som väntar på att en arg pappa skall komma hem från jobbet med piskan. Fastnar man där så finns det ingen annan utväg än döden. På samma sätt som många unga går sönder och ger upp inför kraven som social media förmedlar av omöjliga ideal. Jo, viktigt att påminna att religion är inte problemet utan den starka självgoda, självupphöjande och egenrättfärdiga människan som sprider gift omkring sej, även med masken på.

Om du upplever denna ensamhet så vill jag säga att Jesus är inte alltid som Hans kropp på jorden ger till känna. Men ibland är det just Hans kropp som är det på ett synligt och påtagbart sätt. Det är just svaga, misslyckade och sönderlagna Jesus kom för. Alla är det men alla ser inte det och alla vill vi in i det sista dölja det. Ju längre vi försöker, desto mer håller vi skadan färsk och förvärrar den. Våga vara svag inför Gud när du söker Honom. Inga ursäkter, ingen kamouflage eller kosmetika. Han ser ändå allt. Han har lovat att bli funnenom vi söker Honom av hela vårt hjärta.

Detta ”hela vårt hjärta” är inte bara ”helhjärtad viljehandling” utan ett ärligt hjärta som kan också vara ”jag vill int, hjälp mej”.

Men om du, som jag, ropat ut högt en lång lista med möjliga orsaker varför Gud eventuellt kunde ha övergivit dej, så vill jag säga, släpp den listan. Du kan aldrig göra allt rätt för att duga och det förväntas inte. Han som kallade oss till sig sade ”utan mej kan ni ingenting göra”.

Vi ha en tendens att känna oss vara nära Jesus med tillgång till välvilja när det går bra. Faktum är att vi i de lägen ofta är längst borta från nåden och närmast den självgoda egenrättfärdigheten, #lyckopillerstraffobelöningsteologin.

Jag har haft många och låååånga, ”för långa” tider av mörker. Stundvis har iag sett ljuset genom att möta de som är ännu djupare i mörker och ofta förmedlat något och ändå själv förblivit i mörker. Har ofta upplevt detta förvirrande och orättvist. Men, efteråt också som en skör tråd av hopp att hålla i dvs att svaghet faktiskt öppnar för kraft, hans kraft. Men visar också att jag ännu hatar mera att vara svag än älskar att förmedla nåd när jag är svag. Jag vill ju förmedla nåd när jag känner mej stark. Men kanske det inte då är nåd och Kristus jag förmedlar utan bilden jag vill människor skall ha av mej? Kanske, vet int?

En anna sak som tröstar är att bibeln innehåller realism där Guds tjänare var länge i mörker. Det finns en del psalmer i Psaltaren som slutar i mörker (Som t.ex. Ps 88). Men skrevs av en person som trodde på Guds frälsning, bad och ropade till Honom, men inte fick det, just då. Författaren var Levitisk sångare. Orsakerna till mörkret kommer inte fram så tydligt så det är lättare att göra verserna till sin egen. Hur länge?!” Är inte obekant i bibeln, även om vi oftast undviker den långa resan och enbart ser på finalen samtidigt som vi ser på kristna självhjälpsvideon för att senare dra oss undan när det inte gav önskad resultat.

Kristen tro handlar om ett inre liv, en inre förändring och upprättelse av identitet. Det kan aldrig vara en quickfix eller ens en tro på att vi kan vara renläriga nog, eller göra, tänka och tala ”tillräckligt” rätt som grund för dugandet eller omvänt att misslyckanden skulle bli orsak till övergivenhet.

Men, vi lever i en synlig påtagbar värld som tävlar om vår uppmärksamhet. Där lever vi i omständigheter, som nog ofta kan snabbt påverkas med rätt inställning, ord och handling. Men, inget av det ändrar oss nödvändigtvis inifrån till det vi som kristna är kallade till dvs bli lik Jesus. Vi kan till det yttre vara frommare ån de flesta men inuti självgodare är de flesta. Så med förändring menar jag inte lära och moral utan att vara stark i nåden som tar sig uttryck i kärlek, som i sin tur är orsak till moral. Andens frukter (Gal 5) börjar ju med kärlek och resten är uttryck för det. Drivkraften måste komma före uttrycket. Går vi nadra vägen matar vi både självgodhet och ensamhet. Mitt i det som borde vara Guds familj.

Utan barnaskapets identitet, dvs ”adoption” utan merit och enbart ett slutgiltigt beslut av Fadern, blir vår tro driven av rädsla. Sådan är inte Kristus, sådan är inte Fadern. Men, vi kan få en sådan knut på tron atg vi tappar moder, tappar hoppet, om vi tror att vi måste vara tillräckliga i oss själva.

Missionsbefallningens uppdrag är inte ett tränimgsläger i moralisk präktighet eller vår trohet mot bibeln. Lärjungaskap är en mognad bort från dugande, självgodhet och egenrättfärdighet. Mognad har inget med vår trohet att göra utan Jesu trofasthet. Det första skapar lydnad, som vi kan tro oss hålla, en tid, det andra det som kallas trins lydnad, där älskade människor formas till att älska och därmed också har en vilja till kärleksfullhet i handling när ingen applåderar. Då flyr vi inte, drar oss inte undan när vi är svaga. Tvärtom.

Men, om vi länge visat utåt den polerade ytan, den som troget bär ansvar osv, då drar vi oss lätt undan när svagheten inte längre kan döljas.

Gud såg din idag, innan du fanns, och valde att adoptera dej pga Jesus.

Övergivenheten och känslan av det, kommer inte från Honom. Vi själva skapar det och han som kallas för lögnens fader och brödernas åklagare. Det kommer också ofta, tyvärr, från oss som säger oss tro på Hinom och visar vår egen trohet med stenar och måttband i händerna.

Men, Jesus är inte som vi och därför uppmanas vi ha ”blicken fäst vid trons upphovsman och fullkomnare”. Annars ger vi upp.

Matti, ge inte upp!

När ärligheten försvinner dör tron

Det bli ett litet annorlunda blogginlägg. Inte en bibelstudie i tron utan kanske mera en vandring genom frågor, trovärdighet i ens egen och kristenhetens tro samt rena tvivel. Jag skall försöka skriva detta på ett sätt som kanske för någon föder igenkänningsfaktorer och hoppeligen leder till en diskussion och kanske rentav ett möte. Är inte helt främmande för tanken att samla eller delta i en liten samling där vi kunde utan skyttegravar dela dessa och andra frågor och hur tron, den kristna tron, inte bara kunde överleva, utan även levas ut trovärdigt för en själv och inför Gud.

Det är nämligen en stor sorg att leva med en fasad av övertygesle som inte motsvara den inre övertygelsen. Men, det är också en enorm förlust och sorg att förlora sin tro. En tredje väg, en mycket vanlig väg som sker när livet, förståndet och tron kolliderar hårt, är att man drar sig undan i nån sorts agnostikst kristendom där det mesta är ”man kan inte veta” och en mycket liten del blir kvar, en del som inte längre syns eller hörs. En privatreligiositet som är så privat och osäker att man inte vill dela den med nån. Inget av dessa alternativ lockar mej och jag dristar mej att tro att de inte behöver vara en väg ut ur en troskris.

Frågor som min tro snubblar på kunde kanske samlas under flere . rubriker som t.ex. den klassiska ”Gud och rättvisa”, men även t.ex. ”Tron och ärlighet” eller ”kyrkan och transparens”, dvs både en inre brottning med mej själv men också sammanhanget som kallar sej Kristi kyrka. Båda vållar mej en hel del frågor utan svar.

Som så mycket annat så blir det lätt polariserat även när det gäller utamingar, tvivel och uppgivenhet i tron. När tron inte får visa svaghet, och i detta fall i tilliten, då drar man sig undan eller bygger en fasad av tillit och upprätthåller religiös jargong som sammanhanget upprätthåller. Ofta kopplat ihop med rädsla och skam. Precis som man träffar bekanta på stan som frågar ”nämen morjens, he va läng saan, hu gaar e?” Svaret är oftast givet oberoende ”hu e gaar”. Ett öärligt svar. När det gäller tron, och speciellt i denna tid av ständig press att välja sida, lever många ensamma bakom sin fasad.

Personligen anser jag att kristenheten alldeles för mycket lider av oärlighet när det gäller trovärdigheten i tron och rentav bygger på fel saker vad just gäller trovärdigheten. Om jag är ärlig så blev inte varken tron eller livet som jag hade tänkt mej. Varken när jag tänker på utvecklingskurvan gällande personlig utveckling (förälder, make, medmänniska) eller kallelelsen i en tjänst i församling. Många körningar i väggen och även om jag upplever en viss upprättelse i det lilla och enkla (som borde vara det stora), så känner jag nog ofta att något väsentligt gått förlorat vad gäller just tillit. Tilliten att navigera och förstå Guds väg.

När man förlorar den tilliten, ni vet ”Gud talade till mej” tilliten, att förstå Guds vilja, ledning osv, och att inse hur det sammanhang ser på en som lever kvar i denna både individuella och kollektiva verklighet. Det är en oerhört ensam plats att förlora tilliten och det orubbliga i tron och uppleva att det inte är enbart en själv som orsakar detta utan även det sammanhang man fötts i tron, vuxit upp i och tjänat stor del av sitt liv. Det är som att mista livet – sig själv på något sätt.

Det finns en ”fixa eller förklara allt” attityd i kristenhten, för att vara trovärdig, som blir oärligt i nåt skede. Det är som om man inte kan tro utan det obesvarade eller om det inte går att fixa. Det finns förstås sanna förklaringar och upprättelse, men faktum är att allt och alla blir t.ex. inte hela eller upprättade, varken fysiskt, psykikst eller andligen. Inte åtminstone utifrån kriterier vi människor ofta ställer för oss själva och varann. Själv har jag sett människor som verkar labila men som har en sund och uppbyggande attityd mot andras svaghet.

Så finns det förstås läftet om tiden när allt görs nytt och alla tårar torkas. Men när trovärdigheten för tron bygger på att man flyttar för mycket över helandet och upprättelsen på denna sida av Jesu återkomst för att vara trovärdig, ja då är vi inte längre ”frälsta i hoppet”, utan i seendet, erfarenheten. Det finns en växande röresle i detta runtom i världen som tar olika uttryck och lömskt smyger sig in i olika samfund. Den förminskar småningom korsets och betydelse och blir endera en politisk maktfaktor eller en social rörelse utan fostran i helighet.

När denna upprättelse eller helande inte sker, eller man visar en modellerad trohet mot bibeln, så visar det sig ofta att med detta följer ett tankemönster av belöning och straff. Tron handlar då om att vara värd helandet och upprättelsen. Det handlar om att prestera en tillit, en tro, en bekännelse, en uthållighet osv. När jag ser på min egen söndrighet och ju längre jag lever med söndriga människor, ja, då börjar jag ärligt sagt se kristenheten som skadlig, hård och kärlekslös. En tro som egentligen fungerar bara för duktiga och präktiga människor som hanterar motgångar väl, eller som sagt, kan dölja dem.

I ett sådant perspektiv skulle det kännas naturligt att dra sig undan. Om det inte vore för Jesus, att Han visar en så annan bild än Hans kropp på jorden, dvs vi, så skulle jag säkert ha dragit mej undan, helt. Jag kånner många som gjort det, som tyvärr även tappat bilden av Jesus.

Jag behöver en tillit där jag i det väsentliga kan förstå vad som är rätt, fel, sant och falskt med en sådan säkerhet att jag både själv kan vandra i den med fasthet och lära ut det åt andra. Men, vad är det väsentliga och på vilket sätt är det avgörande? Det är ju till stor del detta som polariserimgen idag handlar om, dvs ett skifte i vad som är väsentligt och avgörande för att kunna äga en frälsningsvisshet. Att rubba- och göra den så invecklad som den är idag, är förödande för söndriga människor. De lämnas kvar med slutsatsen ”du tydligen vill inte”.

Det är lätt att dra sig undan och tänka det är ok att vara ensam med sin tro. Att på nåt sätt backa till ett status quo av att vara en ständig sökare, nån sorts kristen agnostiker med bränd identitet. Att man landar i nån sorts ”vill inte förneka men kan inte tro” eller ”kan inte tro men vågar inte förneka”. Som en som förlorade sin tro sade en gång i fyllan ”äntligen vågar låta bli att tro”.

Att dra sig undan är nog ett vanligt fenomen idag bland många som vuxit upp i kristna sammanhang speciellt i det väckelsekristna sammanhanget i Österbotten. Men, det vore en intellektuell oärlighet att påstå att kristen tro bara kan vara en privatsak. Personlig, ja, men aldrig privatsak. Därför är mitt sökande inte enbart i att hitta en frid för en privat vrå dit ingen kan se och som jag aldrig vill visa. Om man intalar sig att man nog kan tro som man vill och för stt orka med det och kalla det för kristen tro på ”mitt sätt”, så är det förstås fritt fram och vanligare än vi tror, men kristen tro kommer nog alltid att handla om vem Kristus är för oss och hur det förmar oss och vad vi lever för. Detta utifrån vad Han sagt. Evangelierna är nog tillräcklig tillförlitliga som källa för att utgå då man skall ta ställning till Jesus.

Frälsningen och kristen tro är ju inte heller en jag, mej, min och mitt utan just en frälsning från detta. (Sorry, försökte, men lite undervisning slinker det in)

Om jag alltså gör en mellansummering så skulle jag vilja se vara del av en gemenskap där man tillräckligt öppet och ärligt får ifrågasätta, tvivla men inte för att släcka samvetet för att lämna tron eller göra den till en privatsak utan för att hitta ett sätt att lita på- och följa Jesus, trots det obesvarade, ofixade. Jag tror att det är i denna svaghet som tron överlever, utsätts för nåd och blir trovärdig inför dem som behöver Jesus. Om vi ständigt målar upp kriterier utåt för en äkta kristen är det till slut inte en trång port och smal väg utan en stängd port och en labyrint utan utväg.

Många är också de förbilder av livslångt tjänande som jag haft, som senare visat sig bära på en fasad av trovärdighet. Inte så att det alltid raderar det genuina men nog så att jag starkt ifrågasätter hur rätt, nödvändigt eller nyttigt för mig själv eller rent allmänt att ge söka- eller upprätthålla sådana roller. Är det på dem trovärdigheten skall bygga? Inte alla ledare tar på sig den tunga förebildsmanteln men den ofta tvingas på dem för vi älskar ju hjältar, även andliga hjältar. Frågan är om det då är nåd som förmedlas?

Tycker mej se att vi är ganska långt från den relation vi kan se i t.ex. 2 Tim. 3:10-17) mellan Paulus och Timoteus och hur öppen Paulus var med sin svaghet och rädsla. Så mycket av dagens ledarskap utväljs utifrån gåvor som passar i en program och mötesorienterad kristendom. Då går man lätt in med läran före i allt och förlorar perspektivet man behöver när man delar livet. Detta utesluter inte en sund lära men öppnar för herdeskap som verktyg och nåden som verksam medel. Det är här skillnaden i missionsbefallningen klingar tydlig mellan ”lär dem vad (informativ) de skall hålla” och ”lär dem att (relationell) hålla”.

Tycker mej stundvis se hur detta uttrycks idag som om man dyrkar mera Bibeln som bok och troheten till den, än följer Honom i ett beroende som är ordet som blev kött. Han som inte enbart är definitionen utan även förutsättningen för allt. Speciellt här, i trohetskravet mot Bibeln, faller nog de söndriga, ensamma och utsatta av kärran innan de ens hinner ombord.

I den varianten där vi går med läran före blir det lätt att bevisbördan för en trovärdig tro och trovärdig Jesus, är renlärighet, rätta tolkningen, mätbara moraliska renheten, val av rätt obesmittad sida och en än mer tydligare radikal approach med sanningen. Att vara ”rak, tydlig och obekväm” blir då det enda man läser in ur skriften men inte t.ex. till vem, när och varför Jesus eller Apostlarna talade strängt. Man skalar bort relationen som var förutsättningen till sättet man talade och vad man sade och med hög röst ändå påstår sig vara bibliskt ”för det står ju så klart och tydligt, bara att läsa innantill”. Ansvarlöst, okunnigt och högmodig inställning till ordet! För att inte tala om herdeperspektivet!

Under speciellt de senaste 20 åren har många ledargestalter fallit högt ifrån. Både karismatiska väckelseledare och ledare för megakyrkor men även t.ex. konservativa apologeter. Det är uppenbart att många med mej har haft vissa mätare i det egna- och i förebilders liv som burit upp trovärdigheten i tron. En sorts, ”kan de så kan jag leva så”. Och visst finns de ännu kvar, men är inte längre säker att min bild är rätt eller att det överhuvudtaget är rätt att ge en sådan roll åt någon när det gäller trons trovärdighet. Speciellt om jag inte rotas i Kristus genom deras tjänst utan istället blir som en av de i 1 Kor 3, där ”en håller för … an annan för …”.

När jag för över 20 år sedan för första gångerna fick medverka tillsammans med mina förebilder, inom både musik och förkunnelse, då var det en som sade åt mej ”ne on vaan ihmisiä”. Jag önskar jag hade sett mera av det mänskliga, det sårbara och en genuin tro mitt i det, just då. Jag tror att ju mindre transparenta vi är, desto oftare ser vi hur de som faller, även drar sig bort permanent. Skammen i att falla blir större än själva fallet. Många av mina förebilder som ung har dragit sej helt undan. Av olika orsaker men med gemensam faktor av att tilliten inte finns kvar, till Gud eller Hans folk, eller båda.

Likaså har jag ända sedan nytroende samlat på berättelser och argument som stöd mot det som står emot eller ifrågasätter tron. Svaren och fixandet. De flesta av argumenten har inte fötts i den egna brottningen utan de har istället fastnat med från de otaliga predikningar och undervisningar man hört. Varje gång man själv känt av en kollision med verkligheten så har man flytt till dessa färdigt tuggade svaren som stöder det jag vill tro är sant och går att leva. Oftast svar där fienden är på utsidan och man därför åkt slalom förbi det svåra. Då har man på samma gång lärt sej att åka förbi berättelsen och smärtan bakom ifrågasättandet.

Har under de senaste åren insett att många ifrågasättanden inte är ett motstånd mot tron utan istället kanske ett sista försök att få nån att vandra igenom de svåraste av frågorna för att hitta en trovärdig tro på Jesus, oberoende om man hittar alla svar eller inte.

Men, tyvärr, eller oerhört sorgligt nog, så har en sorts försvars attityd som vill enbart tro med svar på allt eller att tron är trovärdig enbart om den fixar allt, tystat ner frågorna och drivit dem att bli motståndare. Känner igen den potentiella utveckligen även inom mej och reaktionerna gentemot mej.

Många har därför dragit dej undan då de som borde ha sett viljan att tro istället för en ”motståndare för tron”. Förebilder som kan säga ”jag har ingen aning, men jag tror och tjänar i min kallese ändå”. Det torde vara oerhört befriande att inte behöva bära på Jesus trovärdighet genom ens eget liv, fixade problem, besvarade frågor utan istället vara älskad av en trofast frälsare trots allt. Att Jesus får bära trovärdigheten och vara den som förändrar det Han vill förändra när vi väl kommer till Honom.

Idag har polariseringen lett till att de som inte ännu kommit till Honom måste förändras innan de får komma och de som varit på insidan länge måste välja sida i en moralisk fråga för att få vara kvar. Jag är t.ex. inte längre välkommen i mpnga sammanhang för att jag kritiserat hur man talar om- och saknar beredskap och vilja att på riktigt bemöta homosexuella. Samtidigt är man helt upptagen med sin uttrycksfrihet. Viktig den också, men ändå.

När vi rengör det yttre för trovärdighetens skull blir det bara fel för alla. Man liksom gör allt för att inte vara som Thomas men glömmer att Thomas, fick ställa sina frågor, bära sin tvivel till Jesus och Han stötte inte bort Thomas. Thomas bekännelse blev tydlig och han var den som mej veterligen åkte längre bort med den goda nyheten än någon annan, ända till nordöstra Indien och dog där martyrdöden. Så det tvivlet blev nog till en rätt så icke privat tro.

Tvivel är inte ett tillstånd vi skall förbli i men om vi inte får genomleva tvivlet genuint kommer vi att lämna i den. Dessutom tänker jag så att komma med tvivel till Jesus och inför Hans folk, är steg i tron.

Jag tror att det idag finns ett krampaktigt försök att vara mera trogen bibeln än visa på Jesu kärlek och trofasthet, som är förutsättningen för all verklig trohet i oss. Jag tror att mycket av tvivel matas av kristenheten. Att försöka bygga upp kristenhetens trovärdighet i första hand genom att hålla framme vår trofasthet, gör att man samtidigt bäddar en kingsize bädd åt skenheligheten. Den kristna troheten och präktigheten och fasaden är idag mer uppenbart i sin skenhelighet och lögn än någonsin. Att vi dessutom ser en enorm moralisk pekfingerkampanj utan en självinsikt om denna skenhelighet, gör oss kristna till det största hindret för Evangeliet.

Skenheligheten är inte osynlig för omvärlden som vill genom oss se vem Jesus är och hurudan man blir om man tror på Honom.

Jag behöver dej, även om du har fel!

Jag började min semester igår. Glad över att lederna inte visade någon inflammation i knäna, enbart handled och axlar, så gick jag på en promenad i sommarvärmen som närturist i min hemstad, med kameran med.

När jag gått ca 30 min, i lugn takt, stannat emellanåt för att fota, började mitt vänstra knä bli sjukt. Det blev snabbt värre och jag började fundera om jag skulle kunna halta hem. Ingen fanns hemma som jag kunde inte ringa och be hämta mej. Dessutom var jag för stolt för att ringa nån av vännerna om jag kunde få skjuts. Man vill ju inte vara till besvär, ni vet.

Nåväl, den dagen gick jag inte värst mycket och idag ser inte heller så bra ut. Det blir väl att vila och få en kortisonspruta igen. Men, när jag kom hem och lade mej ner med kallt omslag så editerade jag bilder från haltande promenaden. Bilden och bilderna av promenaden på FB var mysig med hyffsade bilder, och visst var det det, men tja. Haltandet syntes inte. Bilderna vann igen över verkligheten på FB 🙂

Det finns en bild inom Kristen tro om att Kristus har en kropp som är ett kollektiv dvs den består av dem som tror på Honom. Församlingen är inte en institution utan en kropp, eller en byggnad med levande stenar, där varje lem har en personlig relation av beroende och överlåtelse till huvudet och genom det en relation till varann. Ju mer en idivid i kroppen lär känna Kristi kärlek, desto mera och bättre bidrar man till att bygga upp. Förmågan att bygga bygger inte på kunskap utan relation till Kristus och att man känner sig själv genom det Han låter oss se. Enligt Jesus är den identiteten barnaskap, och förväntningarna gentemot vår egenförmåga är 0.

Det står också att om en lem lider så lider de andra med. Har man t.ex. ledpsoriasis av den värre sorten eller nån annan kronisk sjukdom så vet man att det är sant i ens kropp och knopp.

När det gäller Kristi kropp så har vi dock svårt att förstå, eller kanske mer acceptera och lita på att vi behöver hela kroppen. Detta för att knoppen, dvs huvudet som äger kroppen har inte gjort en lem till en hybridversion som kan allt och inte behöver andra lemmar. Han har heller inte gett hela uppdraget, hela uppenbarelsen och framförallt inte hela uppdraget till en individ, dennes liktänkande vänner eller ens ett samfund som anser sig har på klart det viktigaste.

En kropp är inget utan ett huvud. Kristi kropps enhet och funktion för huvudets syften är helt beroende av att vi främst växer fast med huvudet, innan vi försöker skapa enhet med varann. Gör vi det i motsatt ordning, blir vi en åsiktsgemenskap där fokuset blir ett teologikst ”finn fem fel” spel gentemot dem som vi inte anser vara värdig lem i kroppen.

I det spelet söker en lem sin plats och legitimitet genom mätare där sensorerna är fast i en annan lem genom jämförelse. I Kristi kropp behöver vi exempel och även lära oss och rentav följa dem som gått före oss. Men, i det följandet är det igen inte i första han uppgiften eller ens den moraliska karantären som vi skall härma. Istället skall vi lära oss om drivkraften, dvs hur nåden verkar. Vi behöver lära oss av varann hur Jesus formar och fostrar oss genom svaghetens väg där Kristi kärlek och kraft blir synlig, inte vi, våra gåvor, vår hängivenhet, vår uppenbarelse osv.

All upoenbarelse, all förståelse av uppenbarelse, landar rätt enbart genom denna individuella och kollektiva beroende och överlåtesle till Jesus Kristus.

Det jobbiga är att jag kan hålla bibelstudium om ödmjukhet men ändå vara stolt över att jag är ödmjukast i stan. Den viktigaste insikten, tror jag, när det gäller mottagligheten för nåd är insikten om att ”utan dej kan vi ingenting göra”, men också insikten om att trots den insikten tror jag ända till slutet att jag nog kan göra åtminstone lite där jag inte behöver Honom och kan få lite av äran.

Samma sak gäller funktionen och vår plats i kroppen. Även där har jag många gånger tänkt att min utsiktsplats i saken, mjna gåvor och min lösning är den enda- eller är avgörande för att ”get the job done”.

Under mina år som troende har jag vandrat många gånger för mycket med denna attityd än vad som varit behövts för mitt eget- eller kroppens bästa. Lite som att säga ”Jesus, vilken tur att du har mej”.

Denna inre omognad och attityd leder alltid till splittring och en så invecklad väg till Gud där de flesta innanför inte längre vet vem man kan tro på. Den enhet, med Kristus och varann, som skulle vara avgörande för att världen skall både förstå och tro på Jesus, finns inte. Utom förstås i den egna åsiktsgemenskapen.

Med detta menar jag inte att det inte skulle finnas helt legitim splittring. Visst skall vi kunna säga till och avskilja oss från det som är osund- eller falsk tro. Men inte ens då är det något förhastat eller prövas av nån enskild person som sedan fäller domen på FB. Tyvärr är vi där idag. FB är världens mest tät byggda av predikstolar och domstolar, och allt i Jesus namn, samma huvuds namn som det finns bara ett av. Bara ett huvud, en kropp.

Salomo avgjorde mellan två kvinnor som båda påstod att ett barn var deras, genom att säga att barnet huggs itu så får de varsin del. Den riktiga mamman visade sig snabbt. Även om det är en haltande jämförelse så ligger det något i att vi i denna splittring skapat såpass tungt vägande skäl att hugga kroppen itu även om syftet med oss som kropp uppenbarligen lider.

Den avgörande frågan är enligt mej, förutom insikten Gud ger om oss själva och drivkraften, den var vi lägger vår tillit. Just nu verkar i centrum av splittringen finnas en anda av att vi måste rena kroppen från alla som inte är som vi, dvs som vår åsiktsgemenskap. Vi kanske inte säger, eller ens tänker så, men faktum är att om vi inte anser dom andra göra någon skada så visar vi heller inte att vi skulle behöva nån annan.

Man helt enkelt tror att ens egen gemenskap har allt det nödvändiga och det räcker med att vi är respektfulla. ”Jag respekterar dej vänster knä, men jag behöver dej inte”. Det skulle inte ha fungerat igår. Ändå lever vi i Kristi kropp som om de i den andra åsiktsgemenskapen inte är en del av samma kropp. Så kan det inte vara.

Under de 38 år jag varit i tro fick jag från första början möta troende som sade att jag kommit till tro i fel kyrka med fel tro och var därför inte fullvärdig kristen. Samma attityd har jag själv spridit, för många gånger. Mångfald, i dess sunda form, förstör och splittras av att vi är fokuserade mera på kroppen än huvudet. Mera på att bevisa trovärdigheten och trofastheten i en viss del av kroppen istället för att först visa på Jesu trovärdighet och trofasthet.

Det första, den splittrande versionen, bygger på tron att Jesus är trofast mot oss för att vi är trofasta i den fråga som splittrar oss. Den frågan är sällan själva tron på Jesus.

Om inte nån har samma dopsyn, samma syn på nådegåvor, samma uttryck i att vittna enskilt, samma iver att uttrycka tron på FB, samma tillit eller alt misstanke mot myndighter, samma syn på ämbete, samma syn på homosexualitet, samma syn på pengar och arbete, samma syn på tv, preventivemedel, samma syn på bibelöversättning, skillsmässa, abort osv, så då är man inte en riktig kristen och behöver inte se dem som en del av samma kropp, … dvs behöver dem inte.

Att läsa av dessa frågor, som alltså ses som avgörande att kunna ha en levande relation till Jesus som frälsare och förmedla Honom till andra, gör att listan blir oändlig och vi kan be om väckelse tills Trump blir nästa påve och vi kommer inte se det. Så länge vi tror på- och förmedlar tron där vår trofasthet i nån fråga är avgörande, är det inte en väckelse nån behöver.

Jag är övertygad om, och har fått se det mpnga gånger, att Jesus troende som fokuserar på Jesus och går med korset, försoningen, nåden och bönen före, ser betydligt fler vända till Jesus och följa Honom. Åsiktsgemenskaper får människor att följa dem och på ett sätt där fokus på falska pengar är viktigare än att lära känna äkta. Igen, ”vilken tur att Jesus har åtminstone mej och oss som tror rätt”. Vi kan vara lika tacksamma som mannen i templet över att vi inte är som dom, men utan att inse att inte förmedlar Kristus och inte bygger upp Kristi kropp. Enbart vårt eget rike.

I denna härva har jag under alla dessa år sett, även km jag unte förstått varför, att det föder massor av andliga luffare. Luffare som går och hämtar mat där man serverar det man vill höra för att bekräfta det man redan valt av både livsval och tro. Även om både funktionen som kropp, enheten och de fem tjänsterna behövs i sin helhet för att vi skall bli färdiga byggare av kroppen, så avvisas detta i praktiken.

Man är så fast besluten att man litar bara på dem som har de rätta åsikterna i de för en viktiga frågorna. Frukten, dvs att bygga Kristi kropp så att vi kan nå en värld som saknar hoppet i Jesus och ta emot dem i en familj som gör dem till lärjungar, hamnar i skugga för de avgörande frågorna. Man känner att man måste liksom rena kroppen till avgörande delar innan man gör något av detta.

Att man går emot Bibelns dvs i detta fall principen och syftet med kroppen, rättfärdigas med bl.a. följande saker.

En väldigt vanlig orsak är en sk ”bränd identitet”. För många är vissa sårande upplevelser av svek och illa behandling i en församling tillräcklig orsak att amputera sig själv som lem. Det är en ”det gick för långt” erfarenhet. Visst finns det även är helt legitima och nödvändiga ”amputationer” som behövdes för att inte ens tro helt skulle dö eller ens hälsa ta stryk ordentligt.

Men, det finns också många som är sårade bara för att ledarskapet inte såg hur oersättlig de var för församlingen eller inte kunde höra Gud när Han sade åt en ”Den du gifte dej med var fel och den du nu träffat är den rätta så du skall skilja dig och gifta dej med denne”. Kontroll och manipulation kan vara en bra orsak att fly sammanhanget, men det är inte en orsak att lömna Kristi kropp.

De egna misstagen och skammen är också en orsak att man drar sej undan. Den innehåller inte bara ”jag behöver ingen annan för att tro”, utan också ”ingen behöver mej, eller det är bäst för dem att inte jag ör där”. Där har jag varit, djupt! Allt är bara en annan sida av samma egenrättfärdighet och rädsla som driver. Få saker är så kreativa som egenrättfärdighet och rädsla i kombination med tro. De hör inte alls ihop men i våra försök att få dem att passa ihop så blir vi oerhört kreativa.

En annan orsak att förbigå bibelns tydliga riktning om syftet med oss och kroppens roll, är fokuset på ”yttersta tiden allvar” eller ”undantagstillstånd” som jag vill kalla det. Man anser sig ha undantagstillstånd, både som enskild individ och åsiktskollektiv att skita blankt i Guds ordning i relation till överheten och även att pröva frukten i relation till det centrala i uppdraget. Vilket ju är väldigt paradoxalt med tanke på att både Jesus och Apostlarna, som även de levde som i de yttersta tiderna och i svårare förföljelse än någon av oss i Finland upplevt, levde väldigt fokuserad på uppdraget.

Förföljelse är en följd orsakad av Jesu namn och kan uttryckas bl.a. som Paulus sade att han inte kommit för att predika om något annat än Kristus och Honom som korsfäst. Det är denna sanning vi skall predika till en värld som går förlorad dvs ”synd, de tro inte på mej”. Nu handlar sgs ingen debatt eller splittring om detta. Under de år jag jobbade i Martyrkyrkans vänner så handlade nog förföljselse och fokus hos de förföljda om allt annat än det som sker i Finland idag. Kristna själva, även de som kallar sig bibeltroende, konservativa, eller vad det nu sedan betyder, är nog de största hindren för Evangeliet.

Vi tycks vägra att stanna upp och pröva om våra ord och agerande i offentligheten bär frukt, och hurudan. Vi är för upptagna med striden och prövande skulle kräva att vi sänker gardet och visar svaghet. När människor och deras åsikt är fienden, då måste vi vara starka utåt. När fienden är vårt eget kött och själafienden, då måste vi bli svaga för att bli starka.

All verklig lydnad är en ”trons lydnad”, dvs den föds av den drivkraft som Evangeliet ger. Jo, vi behöver omvända oss men det är alltid en omvändelse ”till” som sedan leder till en omvändelse ”från” allt det som Han som älskar oss ser som skadligt för oss eller kommer mellan oss och Honom. Nu predikas omvändelse tvärtom denna princip (jmf. Apg. 26:20). Utöver att många troende inte ens tänker tanken om att nån omkring dem skulle behöva Jesus så ser vi heller ingen eller väldigt lite frukt trots all ”tillräckligt tydlig sanningsproklamation” på aFB och tidningsspalter. ”Vilken tur Jesus att vi idag har internet så vi kan vara mera effektivare än din metod vid matborden”.

Den som själv amputerat sig från att behöva Kristi kropp, om det sedan handlar om bränd tro eller undantagstillstånd, behövs för att bygga upp Kristi kropp. Det enda sättet att komma förbi den ofullkomlighet och perifera meningskiljaktigheter är att så på och lita Huvudet. Detta gör vi genom att fokusera på den egna platsen i kroppen, vara trogen i det lilla i det, styrka och uppmuntra varann i tron på Jesus. I det ingår också ibland att förmana, men även den ger bibeln tydlig modell och den fungerar- och ingår alltid i en öppen gemenskap där svaghet inte enbart är tillåtet utan nödvändigt. Den som inte ser sin egen svaghet och erfarit nåden som enda väg vidare, kan heller inte förmana och förmedla nåd.

Förmaning är inte bara att säga sanningen var man är utan även vart man behöver gå, visa hur man själv fick hjälp och gå bredvid tills man kommit dit, ofta lyfta upp när man faller på vägen dit. Inte precis möjlig i en FB förmaning. Det råder hos många självutnämnda profeter en syn på profetians tjänst att den är samma som i GT dvs att det fanns en profet för nationen, som talade till kungar och till natuionen.

Därför jämför man sig själva både när det gäller tjänsten och motståndet ända fram till Johannes, som var den siste av Gamla förbundets profeter. I nt finns ingen profettjänst för en hel nation. Det är istället ett mångfald av tjänster (5) som fungerar tillsammans sam andra gåvor som bygger upp Kristi kropp. Det är då församlingen som blir den profetiska rösten hur de lever i relation till dem utanför. Ingenstans i NT talar man om att det efter pingsten skall finnas en profettjänst lik den som typ Jeremia eller Johannes hade. Dagens tjänster är utrustande tjänster och inga Aronitiska präster finns, vi är alla ett heligt prästerkap.

När månfaldet saknas och när tro och församling personifieras kring vissa, då händer detta omogna och splittrande i 1 Kor 3:. Det är många som inte lär sig studera ordet själva och pröva ens enkla saker utan bygger sin tillit till hur en predikan kändes eller litar bara för att nån säger på scen ”Herren sade till mej att …”. Ledare som gör oss mer fascinerade av dem än av kristus säger något om vår eller deras drivkraft. Det råder än väldig lättja att ta det egna ansvaret att studera ordet och man låter profeter mata vad som helst så länge ”läget är allvarligt”.

Därför måste vi, enskilt och tillsamans vara noggranna med våra ord och handlingar i offentligheten och inför varann. Vi är ju inte våra, utan Han som är huvudet.

Vi behöver alla Huvudet lika mycket, dvs till allt. Jag behöver dej, även om du har fel. Du behöver mej, även om jag har fel. Detta är möjligt och vi inser att vi alla har fel och Jesus alltid har rätt och i detta fall det som är det viktigaste vad gäller uppdraget och kroppen.

Vi haltar alla och den som inte haltar gör det inte av egen kraft.

Referenser: Joh. 1:12, 1 Kor. 1:1-31, 1 Kor. 3:1-, Ef. 4:11-16, 1 Kor. Kap 12: – kap 14: i sin helhet. Joh. 17:, Joh. 13:34-35, Kol. 3:1-17, 1 Tim. 1:1-20, Kol. 4:2 ,1 Petr. 5:2, Mark. 14:38, Luk. 17:3-4, 1 Tim. 19-25 (förmaning, även den sk ”inför alla” är inom församlingen, inte FB), Matt. 18:15-20, Ef. 4:2, Fil. 2:3, 1 Petr. 3:8-27, 1 Petr. 2:1-17, 1 Tess. 1:4-12, Apg. 17:11, Ef. 3:14-26, Hebr. 10:23-25, 2 Kor 10:1-18, Ef. 6: . . .