Mamma, lastbilen, julen och Jesus

Jag minns inte om det var den första eller andra julen efter att pappa dog, men jag minns att jag ville ha en röd plast lasbil och att vi inte hade pengar. Mamma lämnade med pappas skulder från firman, som hon betalade bort med sin lön som ”parktant” (puistotäti) som det hette då.

Jag minns hur mamma var en som brukade säga ”ja er leid saamaton foltzi”. Hon var van att leva i kristider under kriget och förnöjsamhetsnivån hade hon väldigt låg. Hon hade inga större behov av att resa men älskade när familjen var samman och det var fest. Hon gjorde verkligen sitt bästa, mer än så.

Hon var också den generationen som inte talade så mycket om känslor, om det psykiska illamåendet.Vår äldsta dotter gjorde som sitt slutarbete bl.a. en film om hennes liv, där hennes röst, berättelsen om hennes liv bar upp och styrktes av det konstnärliga uttrycket och bilder från livsresan. Den filmen visade vi på hennes begravning, då vi gjorde jordfästningen i kapellet till en minnestund där hon fick den sista och längsta talturen. Oerhört värdefullt.

Filmen var en del av temat om konst och psykisk ohälsa där några frågor i intervjun handlade om man under hennes barndom, under kriget, talade om det. Frågan inflikades sådär obemärkt i lämpligt mellanrum i hennes flöde av berättande. Svaret blev kort, ”nää, all hadd e lika uslit”. Bördorna var lika för alla, man lärde sig överleva, antar jag. Likaså lärde man sig glädjas åt små saker, som kunde höras ofta när mamma berättade om sin barndom. Saker som för oss är självklara idag, var höjdpunkter då.

Nu fattas hon oss. Den alltid självklara, Mamma, Mommo o Fammo. Hon som var den samlande faktorn för oss alla. Hon som in i det sista frågade hur vi har det och alltid bad för oss.

Under många år märktes det hur mycket var obehandlat, mycket som hon lärt sig, tvingats till att bära ensam, i 91 år. Så stark var hon, på så många sätt, inser jag mer och mer. I så mycket satte hon oss före sig själv. Mer än hon kanske skulle ha behövt, … Mamma. Hon insåg nog inte helt hur älskad och värdefull hon var. Liksom vi alla ofta har svårt att se.

Julen med önskan om att få den röda lastbilen, blev ett svar från mamma: ”Vi har inte råd”. Mitt svar var då, ”vi kan ju tipp”. Jag trodde man fick pengar bara man tippade. Så mamma sa, ”no kan vi djera he no”. Och vi vann! Inga jätte summor, men vi vann! Jag fick min röda lastbil och om jag minns rätt så köpte mamma en ny klänning och vi kunde betala, skaffa en del saker vi behövde samt lyxa till julen lite mer.

Barnatro som inte satte intellektet som vägspärr och mamma som lät mej tro, blev en julgåva. Materiell, ja, men också en lite lättare börda för henne som kämpade så hårt för oss… Mamma.

Giv mig ej glans ej guld ej prakt … sjunger vi. Förnöjsamhetsnivån är idag en annan. De som kämpar ensamma, Mammor och Pappor, oftast dock mammor, finns ännu. Man ”mister” idag sina föräldrar av olika orsaker, inte bara genom döden. Faderlösheten är, tror jag, fortfarande ett sorgligt kapitel. Inte bara pga förnöjsamhetsnivån, utan även ambitionsnivån, identiteten och rollen inför andra män är svår för många av oss. Har genom mitt arbete och speciellt i livshanteringskurserna träffat många män som aldrig börjat en mening med ”Det känns jobbigt för mej att …”.

Det finns så mycket värdefullt jag fick från Mamma när det gäller att ge sig i kärlek för sina barns bästa. Så mycket hon gav , försakade sig själv, som vi aldrig kommer att veta. Hon bar oss Faderlösa. Bönen bar henne. Bönen hon bar till de ”faderlösas Fader”. Hon var en troende kvinna som genom sitt liv bad, mer än vi kanske förstår. Kanske var styrkan vi såg och ser ännu mer idag, det bönesvar Gud ofta ger som kommer till oss gående på två ben. De som älskar oss.

Att ha någon som älskar oss, finns där för oss, är ingen självklarhet. Besökte igår en man som inte hade nån att fira jul med. Känner flere män, som inte blev de män de ville bli. Familjer som inte höll ihop. Syskon som inte försonades. I relation till dem som de älskar. I relation till dem där broar är brända och skammen eller stoltheten inte får en att försöka börja bygga dem igen.

Tröttheten, urmattningen, depressionen trycks fortfarande ner in i det outtalade mörkret ner av stigmat vi skapar med den präktighetskultur vi alla upprätthåller idag. Vår definition av styrka och framgång är oftast bara ett skyltfönster av hur vi lever för oss själva.

Nu firar vi igen julen, Jesu födelsefest. Även om många understryker det hedniska arvet med julfirandet så är det ändå idag för oss kristna en kristen högtid. Detta vid sidan av frosseri och dåliga samveten vi kompenserar med att köpa, köpa , köpa, städa, städa …. Någonstans, en kort stund stannar vi dock upp till eftertanke.

Har under de senaste åren försökt hitta svaret på frågan varför jag fortfarande tror på Jesus. Då menar jag inte de inlärda och dogmatiska svaren. Jag menar det som mitt hjärta på riktigt tror på, litar på och upplever att det bär. En tro för mig är inte nån sak i en låda jag lyfter fram vid lämpliga tillfällen. Tro handlar om det som bär upp livet och definierar mening, definierar mej. Om det inte gör det, är det inte tro.

Jag behöver den tro som säger ”jo, jag behöver frälsas”, trots den växande skaran omkring oss som kallar Jesu kors och domen för kosmisk barnmisshandel eller nåt dylikt (jo, jag har nog en del problem med Helvetet som jag håller på att skriva om). De växande argumenten som befriar en att se inåt i de egna mörka garderoberna där man inte vill gå in och tända ljuset. Istället samlar man på argument och ursäkt utanför dörren. Där beskyller man sällan på Jesus, men nog ofta de som bekänner tro på Honom.

Den kristan tron har sitt mål i det hoppet som finns i det som kommer efter uppståndelsen. Då döden blir besegrad slutgiltigt för var och en som tror. Ja, döden, som förenar oundvikligt oss alla och inför den är vi alla ”troende” men vår personliga bekännelse. Vi kan säga ”man kan inte veta” under livet när kontrollen verkar finnas. När vi ser dödens verklighet närma oss personligen, vill vi alla veta så säkert det är möjligt.

Men, det är nu idag som frälsningen är verklig. Det finns bl.a. två verser i Bibeln som talar om det perspektivet. Om de inre frälsningen som går före det yttre.

”Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: “Låt er frälsas från detta bortvända släkte.” (Apg. 2:40)

Vi tenderar som människor att alltid tro på och stå för det som grupptillhörigheten ger oss. På gott och ont. Även bland Guds folk. Vi kan ofta följa gruppens bekännelse utan att märka att det finns många sätt att missa Kristuslikheten, missa att följa Honom.

Den största ”gruppen” är mänskligheten, samhället omkring oss som anpassar sig till förnöjsamhetsnivåer och attityder. Ett samhälle som visar tydligare och tydligare år för år att vi är mera intresserade av att vaka över våra rättigheter och att ha rätt i relation till någon än att vaka över vårt hjärta och vår mun (läs tangentbord också) och att i kärlek göra rätt mot någon.

”Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem”. (2 Kor. 5:15)

Frälsningen, den inre frälsningen att inte längre leva för sig själv utan för Honom, är motsatsen till syndens definition ”Vi gick alla vilse så som får. Var och en gick sin egen väg”. Synd är att missa målet, att missa Hans syfte. Det goda Han planerat för vårt liv av syfte och planerade förberedda goda gärningar.

Frälsning är att frälsas från ett meningslöst kärlekslöst liv, men inte till en egen version av kärlek och mening utan till Hans.

”Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus,7 för att i kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus.8 Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det,9 inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.10 Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem”. Ef. 2: 6-10)

Jesu död på korset, hur galet det än är för förståndet, visar på att samma Gud som har ett omöjligt Helighetskrav, själv uppfyller det kravet och tar straffet för vårt uppror som ett ”bortvänt släkte” som anser sig vara smartare än han, inte behöva nån Gud trots att vår kontroll inte finns. Mest när det handlar om att leva i kärlek i handling gentemot dem som inte ger oss något eller rentav tar av oss.

Så, varför tror jag fortfarande på Honom som frålsare och Herre? Jag tror för att Han är motstasen till allt detta. Att Han i allt visar kärlek där det kostar, dvs just är kärlek.

Jag tror för att jag ser Honom som ända så kan lysa upp mina mörkaste vrån och inge hopp. Dels förlåtelse och barnaskapets tillit, men också en insikt och förvanling jag själv inte skulle kunna åstadkomma. Jag ser en mening, en liten och en stor mening i att följa Honom på kärlekens väg. Hans version av den.

En dag kommer Hans seger över synden, döden och djävulen att manifesteras så att alla skrällande munnar tystas och knän böjs. Då rasar alla tvivel och argument om Guds orättvisa dom. Han står där rättvis.

Den dagen är ännu döljt under en dimma av spekulationer när det gäller detaljer, men tilliten till att allt är väl hos Jesus finns idag. För att Han gavs till oss. Inte för det vi gjort.

Jag tror Mamma och Pappa en dag kommer att se detta ske och festen börjar. Vi fick se hur Mamma visade Faderns kärlek, han som också samlar oss som en Moder. Han som är de Faderlösas Fader. Han utan vilken vi alla är Faderlösa.

”Ty ett barn blir oss fött,en son blir oss given.På hans axlar vilar herradömet,och hans namn är:Under, Rådgivare, Mäktig Gud,Evig Fader, Fridsfurste”. (Jes. 9:6)

Fridfull Jul

Tro och lidande

Väldigt tråkig rubrik och redan i utgångsläget på många sätt en omöjlig rubrik. Lidandets varför, Gud som kärleken, Gud och rättvisa, är kanske den största frågan och utmaningen tron möter.

Man kunde säga att denna fråga är det vägskäl där man väljer eller utesluter tron. Dock inte alltid med samma utgång. Det finns de som tror för att de möter lidande och de som lämnar tron av samma orsak.

Jag har en vän som många år jobbat med biståndsarbete i Afrika. Inte en som bekänner tro eller var ute som missionär, men som vill göra något meningsfullt och hjälpa. När vi talade om ämnet sade han att han inser, trots sin egen övertygelse, att de människor de är ute och hjälper, inte skulle överleva utan sin tro. Deras glädje i tron mitt i nöden är genuin och bär dem.

Ofta kopplas argumenten om lidandet ihop med exempel på andligt maktmissbruk ihop som bevis på att tron och Gud inte finns eller att kristen tro och kristna kyrkan inte är trovärdig. Det argumentet håller inte eftersom Jesus var tydligt och lyfte fram just denna sorts ledarskap som skadlig. Ledarskap där man gör sina goda gärningar ”för att människor skall se på dem” eller den skuldbeläggande varianten ”ni lägger tunga bördor på människors axlar utan att lyfta ett finger för att lätta på dem”.

Löftet om framgång och hot om straff är de två främsta verktygen för andligt maktmissbruk och även inom oss den största utmaningen för tron helt utan hjälp utifrån. Vi behöver inte hjälp av religionen eller tron för detta men det är tillsammans med makt o pengar en av de stora maktfaktorerna och tillsammans starka och farliga utan genomskinlighet, mångfald och ansvarighet. Detta ser vi i alla former av rörelser och ideologier. Även inom profant ledarskap.

Om vi gjort inom oss ett beslut att nermontera tron så börjar vi ofta med uppenbara argumenten emot och sedan tar vi itu med att nermontera det goda som falskt eller söker en ”naturlig förklaring till allt” från vetenskapen. Då flyttas ansvarigheten från världens lidande och orättvisa till kunskapen, visdomen och vetenskapen som bär upp detta. Jag har gått på den vägen länge med mina egna tvivel. Dock fortfarande i tron, vacklande ofta, men i tron.

Jag kan idag hålla med om det mesta de som nedmonterat sin tro. Absolut! Speciellt biten med oförklariga med lidandet och kristna kyrkans misslyckande att gestalta Kristus. Vi ha varit och kommer att vara både goda och dåliga förvaltare av den kallelse vi fått.

Det som jag däremot inte kan dela med de som lämnat tron, är synen på Jesu person. Det finns de som lämnar tron utan att ”möta” Jesu person, Hans undervisning och exempel, utan enbart lidandet, Gud i allmänhet och kyrkans felsteg i synnerhet.

Jag tänker så att Kristna kyrkan, trots att vi presenterar och representerar Kristus på jorden, är dessa två dock skillda saker och förväntningarna skall vara i samma proportion som skillnaderna.

Den kristna kyrkan, jag o du, har inte alltid gjort det lätt att skilja på dessa. De gånger vi kan förmedla något av hur Han ser på oss, är det lite av himlen på jorden, dvs Guds Rike mitt ibland oss. De gånger vi förmedlar framgången och friheten från lidandet till den grad att vi föder förväntningar utifrån löften Han inte gett, då leder vi människor vilse på en väg där tron förr eller senare går i en vägg eller som man på finska säger ”uskottelu”. En tro där man intalar sig tros att inget sker.

Det andra diket är förstås att man är så lidandefokuserad att man börjar skydda människor från besvikelser att man slutar be för sjuka, slutar be om det omöjliga både när det gäller behov och vårt uppdrag. Man kan försöka få det att låta som ödmjukhet men det luktar misstro, omvänd kontroll och cyniskhet. Å andra sidan kan en sådan tro ändå ha sin tillit till Jesus som frälsare, men uppdraget kanske inte går framåt så ofta där vi enbart tröstar utan att utrusta.

Lidande finns i bibeln av olika slag. Jesus och Apostlarna fick ta del av alla dess former och även undervisade om det.

Den fallna skapelsen

Grunden för lidandet finns i det faktum att döden steg in i bilden efter syndafallet. Vi valde och väljer än idag ett självstyre och självdefiniering i relation till Gud. Vi vill ännu själv bestämma hur kärlek, sanning, gott och ont skall definieras och vi hävdar att vi klarar av det. Endera genom de alla andra religionerna som i stort sett bygger på vad vi skall göra för att frålsa oss själva (t.ex. Islams våg eller de moraliska vägarna i hinduismen) eller att människan kan vara god utan Gud. Just nu är det många i denna ”deconstruction” rörelsen som utropar sin nya bekännelse ”jag behöver inte kristen tro för att leva en livstil av att hjälpa och tjäna andra”. Sant på många sätt.

Där är jag dock av annan åsikt eller inre övertygelse dvs jag tror inte jag kan ändra på drivkraften till det goda. Jag tror inye jag kan älska dem som skadar mej. Ett exempel, som jag diskuterade en dag med en muslim då han frågade vad som är skillnaden och påstod, som de tror, att Islam är en fulländad uppenbarelse av det Jesus fick. En korrigering av de brister som kommit under vägen. De försöker ju idag ägan den sanna Jesus och detta är en del av deras missions strategi även i vårt land.

Paulus målar upp den avgörande skillnaden i 1 Kor 13 där han mitt i undervisningen om nådegåvor målar upp en högre väg, kärlekens väg, utan vilken all tro och kraft är ingenting. Utan denna Agape kärlek, den kärlek Kristus visade åt oss på korset och den frukt denna nåd föder inom en människa där nåden blir verklig, är utan like. Inget i någon annan religion, agnosticism eller ateism kan visa på detta. A

gape är mer än empati och sympati. Agape kärleken går så långt att den älskar den som spikar past en på korset och ber för den. Läste häromdagen koranen för att bätte förstå min vän. Där hittade ja inte Agape, enbart motsatsen eller svaga försök att måla upp en nåd för de rätt troende, medan de otroende skall jagas.

Ser jag på oss som kristenhet så ser jag både Agape ta uttryck men också det som inte är bättre än nån annan egenrättfärdig religion ute efter världsherravälde.

Kristenhetens (och mänsklighetens) problem har alltid varit att försöka hålla framme sin egen och Guds trovärdighet genom att putsa fasaden. Det var aldrig tänkt så och det leder till att man strider mot sig själv. Vår främsta uppgift är att reflektera hir Gud älskat oss och då måste vi lära oss vara det mest genomskinliga och sårbara folk på jorden. Det är i svaghet som kraften fullkomnas. Det är i svaga kärl som det kan bli uppenbart ”att kraften inte kommer från oss”.

Men, som kristna lever vi också i en värld där styrka, trovärdighet och tillförlitlighet mäts ofta med helt motsatta kriterier. Kärlek, Kristi kärlek och nåden i sig, kan bli synliga enbart i ett beroende, total beroende. Nåden kan inte enbart vara en kraftkälla när vi inte själva riktigt når ända fram. Nåden är något vi egentligen avskyr i dess rena form eftersom det kräver att förlora all möjlighet till ära.

Det är därför vi älskar hjältesberättelser, underdogs som reser sig som vinnare. Därför fascineras vi inte av tanken att vandra med nerslagna, hopplösa och ”stinkande” människor som ofta får enligt oss ”skylla sig själva”. Detta ”skyll dig själv” som tanke riktad mot nån annan, säger mycket om grunden för vår egen tro. Bygger den på nåd eller tron på en Gud som visar sin trovärdighet genom att fixa omständigheter.

Det är den fallna människan som vi måste se inom oss själva, inte andra, inom mej själv. Den människan som inte kan älska där kärlek inte på något sätt är en vinst eller byteshandel på något sätt.

Allt detta ser jag enbart i Jesus och i hur Han kan göra något åt mitt stenhjärta. Jesus är ”Hjälten som kan frälsa”. Hjäten som frälser oss från att leva för oss själva och faktiskt övertygar vårt inre att det är högst uppe på lycklighets skalan.

Lidandet inom oss som vi tar emot eller står emot

”Lidandet i köttet för att sluta synda” är ett lidande där vi vänder oss emot, deklarer krig mot kärlekslösheten och självdefinieringen av syftet med livet. Denhär kampen kommer att orsaka lidande hela vårt liv. Men inte bara lidande och inte ens mest det, utan också gläjde och frid. Meningsfullhet och kraft mitt i att bli mer och mer den jag är och syftet med mitt liv.

Om vi inbillar oss, vilket vi alla gör, att tron på Gud är att ha en Gud som hjälper i våra yttre problem mer än med inre, då kommer vi att uppleva en motstridighet. Största budet är att älska Gud över allt annat och det tar sig uttryck i att älska andra som oss själva, att älska som Han har älskat oss osv.

Synd är att inte vara driven av kärlek, Kristi kärlek. Synd är alla uttryck för själviskhet, kärlekslöshet. Om vi läser i Gal 5 om ”Andens frukt” så ser vi Kärlek som den första och resten som uttryck för kärlek. Om vi ser på ”köttets gärningar” så är de uttryck för själviskhet och egenrättfärdighet.

Det pågår en dragkamp inom oss mellan Anden och Köttet. Den som får mera näring har övertaget. Likaså säger Jesus att ”ingen kan tjäna två herrar. Man kommer då att älska den ene och se ner på den andre. Det är så att det inte finns någon ingenmansland när det gäller Herrevälde. Vi tjänar alltid nån. Därför är den frälsande trosbekännelsen (Rom. 10:) även en bekännelse ”Jesus är Herre”. Detta var de kristnas första trosbekännelse och det man t.ex. hälsade varandra med.

Det är denna inre kamp om herraväldet där den kristne samma stund vi tar emot Jesus, bekänner oss till Hans herravälde, Hans ägarskap, Hans definition på vem vi är och vad vi lever för. Vi blir förvaltare istället för ägare. Denna inre kamp tar vi emot och lidandet som hör till det eftersom vi vet att det är rätt och en gåva åt oss. Dessutom är vi barn från första början så vi kämpar inte för att bli det och det är inte cår kraft som gäller. Därför är inte drivkraften vi skall söka för denna kamp rädslan utan kärleken. Stor skillnad ofta då man ser hir kristenheten hotar med straff istället för att peka på drivkraften. Kärleken i Kristus. Han som har medlidande med vår svaghet.

Bekännelsens pris

Det finns ett lidande som också den är ett löfte dvs ”Har förföljt mej kommer de att förfölja er”, likaså ”De kommer att hata er för mitt namns skull”. Men detta ingår i det faktum att vi lever ut vår kallelse att presentera Jesus för världen. Det var med sorg jag igen läste hur den inom den konservativa tron verkande rörelsen uttryckte sej med ”Har vi rätt att uttrycka vår tro”.

Det är som sagt ett faktum att namnet Jesus, Evangeliet, korset, kommer att leda till försöljelse. Grejen är bara den att det som nu pågår är att den tro som man kämpar för att få uttrycka är synen på några saker som man ser som synd och pekar finger på dem som man anser utlva detta. Den sk ”förföljelsen” handlar om ”rätten att få citera bibeln i offentligheten”. Detta är iof en rättighet man borde ha, men mer än våra rättigheter borde vi fråga oss ”hur tjänar detta vårt uppdrag?” Och ”Förmedlar vi Evangeliet om Jesus”. Jag anser att ivrandet att få vara ”bibeltrogen” i offentligheten förvränger uppdraget och kämpar emot det istället för att betjäna det.

Jag har mött många som lider för sin tro och de kännetecknas för att de sprider Evangeliet och lever en tjänande livstil i det tysta. Men, de bär frukt. Nu handlar det mesta om provokativa uttalanden och ett spel med media. Den styrker också de berättigade argumenten varför så många även i vår nej lämnar tron. Speciellt unga vuxna och många som vuxit upp i väckelserörelse eller t.ex. i undomsarbetet inom bibelbältet.

Så ja, vi skall hålla fast vid bekännelsen, men vi måste inse att vi som Guds folk kan inte börja med att kräva att Finland skall omfatta kristna värderingar utan att vi vittnar först om Jesus och genom våra liv gestaltar den kraft som finns i Evangeliet.

Förbannelsen och yttre lidande

Det står att hela skapelsen är unde förbannelsen, under förgängelsen. Döden steg in, den andliga och fysiska. Döden gör sitt arbete på mpnga sätt. Vi har tappat vår identitet och vi söker fylla våra grundbehov genom bekräfteslen som andra vilsna i sin identiet ger.

Jag anser att social media mycket väl är historiens starkaste uttryck för att avslöja vårt inre tillstånd. Den är tillsammans med alkohol kanske det största addiktiva medlet vi missbrukar som surrogat för våra verkliga behov av kärlek och att dela livet med varann. Förstås innebär den även goda saker. Inte skulle vi ju annars falla för det.

Sjukdom och död, samt den fruktan som griper tag i oss, styr oss medvetet och omedvetet, är det som lidande handlar om oftast. Det är också här som vi mest frågar ”varför”. Vår tro utmanas inför rättvisan och meningen med detta.

Sjukdom, lidande och död är väldigt ofta helt meningslöst. Ofta söker vi en mening, ofta efteråt, för att orka, för att kunna tro. Eller bara en sorts grundtillit i tron att ”Gud vet bäst”. Som jag skrev på självständighetsdagen så hade föregående generationer lättare med ordet i Job:

”Naken kom jag ur min moders liv,och naken skall jag vända tillbaka dit. Herren gav och Herren tog.Lovat vare Herrens namn!“

Vi är mitt emellan ett redan nu och inte ännu. Tårarna skall torkas och smärtan tar slut en dag då Gud gör allting nytt. På vägen dit är denna etapp, livet, den kortaste, men väldigt avgörande. Det är oerhört viktigt att vi håller oss så nära mittlinjen som möjligt när det gäller ”redan nu men inte ännu”. Är vi i ena kanten slår vi under och i den andra slår det över.

Vi skan sluta förvänta oss av Gud mer än mänskligt ”gör ditt bästa” eller så kan vi flytta över saker på denna sida av Jesu återkomst som hör enbart efter Han kommit tillbaka. Den vanligaste är nog att slå under och en orsak är ofta att ser dem som slår över. Vi skall se på Jesus och följa Honom både i kärlek och kraft.

Jag är närmar min död varje dag. Jag vet inte när det sker. Jag är idag sjukare än för t.ex. ett år sedan med en kronisk sjukdom till (3/3) som påminner mig varje dag genom smärta och begränsar mej i många saker. Har jag bett om helande? Ja! Har jag blivit helad? Nej! Bygger min tro på detta? Nej! Min tro bygger på hoppet.

”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser”. (Hebr. 11:1)

Det är den seende tron, att se här och nu som vi helst vill ha, men den är en tro som är ”redan nu men inte ännu”.

Förväntningar, förnöjsamhet, församling och tro

Vi i väst verkar ha svårare med detta ”Herren tog herren gav prisat vare Herrens namn”. Vi är mera ”Herren gav, då prisar vi Herrens namn”, och inte att Han ger vad som helst.

På nåt sätt är vårt liv så fullt av möjligheter och rättigheter vi har möjligt att sträva efter och vaka över. En välfärdsaddiktion som styr ofta även tron och förväntningarna gentemot både samhället, Gud och församling. I väst är det mer vanligt att ”kyrkan skall bjuda service”, då det i Bibeln handlar om att vi är en familj, som delar livet och uppdraget och herdeskapets uppgift är att utrusta oss för livet utanför.

När Gud blir den som främst skall linda symptom, oberoende av orsak, då drunknar tron lätt i lidande och ”varför” frågan.

Trots att tron i mycket är ”inte ännu”, så finns det mycket som är ”redan nu”.

Missionsbefallningen är inte ett tillvalsämne med vissa gåvor. Den gäller oss alla och inte främst genom att ge i kollekt för missionen. Vårt missionsfält finns i det område av inflytande där vi finns. Ju mera Gud får väcka oss att se vem vi är och varför vi finns här, desto mera ser vi vårt eget område och hur Han ser oss på den platsen och i de relationerna.

Om vi fortsätter att sitta fast i att söka och bevaka våra intressen där vår Gudstro, vårt andaktsliv kretsar kring våra egna liv, våra problem, behov och begär, ja då kan vi räkan med att inte se så många av Guds löften manifesteras med kraft.

Löften och manifestationerna om kraft blev givna för att leva i kärlek och tjäna i Hans kraft. I ett liv som gör Honom synlig och förmedlar hopp och kärlek.

Många kristan lever ett ”sedan när det lugnat ner sig skall jag nog”, ni vet detta ”låt mej först …” som Jesus talade om på så många sätt. Många av oss kommer en dag att vara den som grävt ner talenten för att vi upplevde att Gud är ”en hård man”. Vi kommer i något skede bli sura att Gud inte fick först med på att hjälpa oss nå våra drömmar först. Vi inbillar att vi skulle nog vittna om Honom om Han hjälpte oss, svarade på våra böner i våra problem.

För de flesta kristna räcker inte korset, Kristi kärlek och nåd genom korset som motiv att vittna. Alltså inre motiv. Faktum är att många av oss är smärtsamt medvetna om att vi inte upplever Guds kärlek verklig genom korset, mer verklig då vi får räkningar betalda och drömmar uppfyllda.

Evangeliet är dock inte ”Gud fixar problem”, Evangeliet är Jesus försonar oss med Gud och frälser oss från att leva för oss själva och de döda Gudar vi bygger åt oss och samlar på. De Gudar som suger kraften ur oss och som vi sedan söker lättnad för från Gud. För symptomen alltså.

Vi är ett folk som bearbetar motgångar utifrån ursäkter eller skam och missmod. Misslyckas vi så tenderar vi endera skylla på andra eller så drar vi all skuld på oss själva i deprimerat tillstånd. (Det sista kan förstås ha många orsaker).

Rövaren på korset har tilltalat mej mycket de senaste dagarna. Han hade troligen slösat bort sitt liv. Samtidigt så blev den korta stunden ,ed Jesus som en upprättelse.

En medvetenhet om det egna ansvaret. Inget beskyllande på omständigheter eller andra. Inget skyllande på orättvisa och lidande på Gud. Han hängde ju där bredvid, genomborrad för vår skull så vi skulle få frid.

Välfärdsaddikter i ett självständigt land

Ingen tvekan om att vi firar självständighet andra året i rad i märkliga och för många svåra och skrämmande tider. Jag brukar på självständighetsdagen ofta dela bilder från fronten ur det fotoalbum jag ärvde av min farfar. Han brukade visa den för mej och berätta historier ur den.

Min mamma, som igår 5.12.2021 för första gången inte fanns här för att firas på sin födelsedag, berättade dock de flesta berättelserna från den tiden. Hon var bara 10 år men hade många klara minnen, hur de bl.a. var på väg hem från att ha åkt skridskor och larmet kom och hur de sprang in i skogen och gömde sig i ett dike.

Var det kriget och bristen på det mesta, eller annorlunda värderingar som gjorde att mina morföräldrars och min mammas generation var så förnöjsamma med så lite? Jobs ord var bekanta för många:”Naken kom jag ur min moders liv,och naken skall jag vända tillbaka dit. Herren gav och Herren tog.Lovat vare Herrens namn!” (Job. 1:21)

Har jag och du, världen och värderingarna ändrats såpass mycket, att läget är så annorlunda idag. Så fort det blir obekvämt söker vi upp nån att beskylla. Nu talar jag också om oss kristna och främst vad gäller en förändring i attityder, förväntningar och förnöjsamhetsnivån.

Viktigt att komma ihåg att psykisk ohälsa är också en verklighet med många olika orsaker. Fast även när det gäller den saken påverkas den starkt av den ovannämnda förändringen.

Jag tror inte Job drevs av en Jantelag. Tvärtom så drevs han av tillit, oberoende av omständigheter. Vi däremot mäter ofta Guds och varandras trovärdighet genom omständigheter, bekvämlighet samt möjligheten att uppnå födelar och behålla dem.

Som kristna ställer vi likaså ofta förväntningar på en församling som något som producerar tjänster istället för att vara en kropp som har ett syfte och som vi är en del av med syfte att bygga den.

Vi lever i ett land som påstås vara den lyckligaste, och vad jag förstått mätt utifrån t.ex. de möjligheter som är tillgängliga för oss, som att studera och nå saker i livet. För att inte tala om tillgång till saker som berör vår hälsa. Våra problem kretsar mera kring hur mycket pengar går vart och att utveckla det vi känner är för invecklat, som vårdreform osv. Vi lever i ett land där vi kunde räkna upp många saker som många nationer avundas och beundrar. Samtidigt, mitt i alla förmåner som andra länder avundas, har vi inte förlorat vår radare som reagerar på orättvisa förmåner.

Det berömda ”vi borde vara tacksamma” är berättigad, men ändå är vi ofta just inte det. Kanske är det så att tacksamheten avtar när läget inte ständigt kan bli bättre och vår hunger efter mera inte mättas. Kanske är vi välfärdsaddikter som måste få ständigt starkare dos när lyckoeffekten avtar?

Kanske vi jagar en ”gud” som heter jaget. En grym intolerant gud som ständigt vill ha offer för att vara nöjd? En gud som kanske gör världens lyckligaste folk även oerhört trött , utmattad och deprimerad. Deprimerad med symptomet ”förlorad förmåga att glädjas åt det som förut gav glädje”. Dosen måste bli starkare och när den inte blir det så … tja. Dagens Iltasanomat listade symptomen för depression. Symptom som ofta är dolda utåt. Dolda ibland under aktivitet, inte bara oförmåga att aktivera sig.

När vi ser in och ut från våra fönster så ser jag mycket otacksamhet, mycket vakande över- och jagande efter ”mina rättigheter”. Som troende skiljer vi ofta inte så mycket ur mängden och vi tvivlar oftare på Gud pga våra obetalda skulder, ouppfyllda drömmar och ambitioner, än lidande oskyldiga barn i världens fattiga länder.

Det är intressant hur ett krig, med stora personliga och nationella uppoffringar som vann oss vår självständighet, avnjuts idag av en ofta väldigt otacksamt och självupptaget folk. Dessutom ett mera splittrat och polariserat folk.

Vi har just nu en fiende, en världsvida fiende som vi borde kämpa emot tillsammans, för det gemensamma- och varandras bästa. Inte kanske jämförbar med krig, även om nazi jämförelserna flödar bland vissa, men nog en kamp som kräver fokus, uthållighet, en gemensam insats.

Denna kamp skiljer sig också i hur splittrad den är vad gäller synen på fienden. För en del, en ansenlig del är fienden myndigheterna och en liten rik elit som försöker ta ifrån de mänskliga rättigheterna att få inte bara förbli ovaccinerad men också få röra sig som man vill och utan mask. Förstås ligger bakom detta också tron på en stor kupp.

De hävdar att man begränsar deras uttrycksfrihet men bland mina nästan 1400 FB vänner har de under hela denna period fått dela sina tankar dagligen och är synliga åtminstone i mina flöden. Rent spontant så skulle jag vilja säga att begränsningen av deras uttrycksfrihet inte ser värst begränsad ut. Inte ens av den mäktiga FB. Ibland undrar jag om man försöker provocera fram en censur och lever i tron att den är större än den egentligen är. Bara för att berättiga ytterligare upprördhet.

Under kriget var en förenande faktor i den gemensamma kampen tron på Gud och bönen. Idag är tron för en ansenlig del av de tronde en faktor som driver att misstro dem som skall leda kampen mot den gemensamma fienden. De har blivit fienden. Just nu föds t.ex. På Signal slutna grupper på för dessa att samlas för att få uttrycka sig.

Proportionerna i beskrivningen av den överallt sensurerande fienden verkar nog stundvis som jakten på spöken och argumenten lika trovärdiga som Scoobidoo (inget personligt mot dej Scoobidoo). Vore vi en integrerad del av grannen i öster kunde läget vara en annan, både för FB profeterna och journalistiken, ni vet MSM.

Vi är nog inte värst eniga i vår kamp mot den gemensamma fienden. Den är ju inte gemensam och fiender är en annan och därför blir det så att ”är du inte helt för oss så är du helt emot oss”. Ett ”vi” finns inte längre lika starkt. Min mamma brukade säga om problemen under kriget ”all hadd e lika usligt”, så man kunde inte vara så upptagen med att skapa polarisering. Antar att myndigheter inte heller hade lika mycket jobb mot disinformation om vem som är fienden, även om det säkert då också fanns problem.

Men, kanske man kunde säga att dagens polarisering är ett symptom på välfärd. Att vi helt enkelt vaggats i tron att vi har råd med polarisering och misstänkliggörande av dem som skall hitta lösningar och ta beslut under en tid som är ny för alla. En väldfärdslyx tycks också vara en sorts uttrycksfrihet där man får tala hur man vill om beslutsfattare.

Idag är ”rädsla” och ”frihet” två av de kod ord som används mycket. Ena sidan beskyller den andra för att lägga oss under en maktstruktur genom rädsla. Orsaken är inte pandemin utan den nya kommande världsordningen, great reset och antikrist kommande värsherravälde som man enligt de mest högljudda FB profeterna kommer att bli lurade till genom att ta vaccin. ”Låt er inte igen läggas under slavoket”, citerar man och syftar på myndigheternas koronaåtgärder genom att använda en vers som syftar på att inte igen lägga sig under lagens slavok. Endera är detta total okunskap eller sådan fartblindhet under konspirationsteorier att man missbrukar och misstolkar ordet såhär.

Det skrämmer mej att den kristna vaccinmotståndsrörelsen har glidit så långt från sund bibeltolkning och prövning av profetiska budskap. Ja, skulle vilja säga rent förnuftsmässigt. Skrev om detta mera i mitt inlägg om antikrist och de yttersta tiderna.

Det är märkligt att man skyller myndigheter för manipulation och skuldsättning genom rädsla för smitta och viljan att skydda de svaga, när man samtidigt hotar en hel värld med antikrist herravälde genom ett vaccin. Vem använder rädsla och med vilken kaliber? Dessutom kan man fråga sig hur mycket man faktiskt tänker på de svaga både när det gäller hälsa och rädsla. Såpass hemska scenarior målar man upp och där det enda skyddet är att lyssna på dem som delas på FB.

Motståndarna värnar nu om barnens hälsa gällande vaccin, vilket också hälsomyndigheter gör, med den skillnaden att hälsomyndigheter inte varnar barnen om hur antikrist tar över deras liv om de tar vaccin. Jo, barnen läser också motståndarnas texter och ser på videon de delar, så vem är det som använder rädsla som drivkraft och manipulation. Var är det vuxna ansvaret inför barn. För att inte tala om herdeansvar.

Det skrämmer mej att se hur det bland de jag kallar syskon råder följande Gudsbild. Att Gud Fadern har planerat att tillåta Satan med sin budsförvant antikrist att lura en sgs hel värld att i misstag eller okunskap ta ett vaccin som öppnar för detta. Att Han under den tiden dessutom vill att vi skall misstänkliggöra dem som är satta att tjäna och skydda folket till den grad att man kallar dem för att driva nazi eller apartheid liknande system, i Finland alltså och 2021.

Dessutom har Han nu insatt en plan där Han i sin godhet valt att skydda oss genom FB profeter som säger vi skall ”forska själva och gräva djupare i sanningen” genom visselblåsare på youtube och länkar där man också försöker hitta rymdvarelser.

Är detta den Gudsbild Jesus ger av Gud Fadern? Är detta bibliskt? Absolut inte! Isåfall är det kört under väldet av en grym Gud som spelar ett sjukt spel med oss.

Ja, va ska man säga inför dessa profeter och herdar som enligt sej själva är kallade av Gud att varna hela mänskligheten? Ska vi lita på dem för att de drar parraleller med kampen mot demoner då de talar om beslutsfattare och ledare. Är det dessa FB profeter Hebr författare syftar på då Han säger ”Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er. Och gäller detta även de som enligt Rom 13 är insatta av Gud. Vaccinmotståndare kallar idag Rom 13 för ”kristna vaxxares favoritvers”.

Ja, Gud Faderns strategi att få fram sitt budskap hänger nu på dessa. profeter och att internet och wifi fungerar, förstås. Så se till att vara online när strategiska Youtubevideor delas uppmanad av Gud Fadern. Vår hälsa och evighet hänger på det, eller?

Ja, och hur skall det gå för dem i de länder där wifi är ett lyx för de få? Hur skall de räddas ur Bill & Co långa klor? Vad har Gud för plan med dem? Jag förstår hur Han kan nå rätt så många med ett redan måttligt skärmberoende, men dom andra då?! Kanske om vi delar videon ännu ivrigare så kanske nån med koppling kan dela det till dem i tid.

Bli kristen vettja, så blir du kärleksfull, trygg och lycklig.

Nåväl, nog med cyniskhet och ironi. Vi har gått vilse på så många sätt. Jad, du, vi alla. Mest från att vi inte längre verkar tro att Guds Kärlek i Kristus är den starkaste maktfaktorn som finns. Att vi kan äga tillit till Gud oberoende av omstöndigheter. Att ingen makt i himlen eller på jorden, eller under jorden, kan skilja oss från Kristi kärlek.

Vi behöver hjälp med att bli avgiftade och fria från vår välståndsaddiktion, inte bara symptomen utan drivkraften. Vi har det så oerhört bra och tacksamheten kunde vara stark förändringskraft i vår mitt. Men vi behöver hjälp.

Vi behöver denhär dagen, varje dag, men speciellt idag inse att allt var inte bätte förr, ja, men att det finns mycket av vishet och attityd vi behöver lära från de som kämpade för vårt land. Vi behöver en ny förnöjsamhetsnivå som inte bygger på yttre utan inre välstånd.

Hur den transaktionen skall ske är svår, men inte omöjlig. Vi kan inte tvångsvaccinera oss mot självupptagenhet, men tanken är frestande. Kärlekens natur är dock sådan att den inte är inlärd kunskap utan oförtjänt nåd.

Även kriser är jobbiga och polarisering likaså, är de samtidigt omständigheter med ypperliga möjligheter att ett ord, en handling i taget gå emot polariseringens jargong.

Våra far o morföräldrar kämpade åt oss en frihet som inneburit bl.a. Uttrycksfrihet och många möjligheter som de i öst fick och i många fall inte har. De närmast i söder kan med färsk minne vittna om hur det var att inte ha ”pakkoruotsi” utan ”pakkovenäjä”.

Jesus betalade dock priset att få möjlighet att inse att ingen av oss har en fördel inför den andra och att vägen är öppen att försonas med Gud och varann. Att kunna lita på Honom i alla lägen i livet, i världens gång.

Avslutar med Luthers ord i Psalmen:

Vår Gud är oss en väldig borg,
han är vår sköld och värja.
Han hjälper oss ur nöd och sorg
och allt som vill oss snärja.
Nu mörkrets furste vred
han vill oss trampa ned.
Stor makt och mycken list
hans rustning är förvisst.
Likväl vi må ej frukta.

2.
Vår egen kraft är här för svag,
vi vore snart nedgjorda,
men för oss går till strid och slag
vår hjälte, Herrens smorda.
Du frågar vem han är.
Han namnet Kristus bär.
Vår Herre Sebaot,
vem kan stå honom mot?
Han fältet skall behålla.

3.
Och vore världen än så stor
och full av mörkrets härar,
så länge Gud ibland oss bor
alls intet oss förfärar.
Må världens furste då
förgrymmad mot oss stå.
Han skadar dock ej här,
ty dömd han redan är.
Ett ord kan honom fälla.

4.
Guds ord de måste låta stå,
det kan de ej fördärva.
Med oss skall Gud i striden gå,
hans Ande gör oss djärva.
Vi fritt och glatt till mods
ger ära, liv och gods.
Det allt de taga må,
stor vinst de icke får.
Guds rike vi behåller.

more