Måste tilliten vara låst bakom rätt förklaring?

I mitt sökande efter en enklare tro är detta en fråga som ständigt dyker upp. Jag anser att detta är en relevant fråga både för individen och för gemenskapen.

Faktum är att vi tror på en fysiskt osynlig Gud vars röst vi inte är hörbar med öronen. Säger inte att Han inte gjort sej synlig t.ex. eller kanske främst genom sina ”händers verk” (en underbar skapelse) eller att Han inte skulle kommunicera (Profeter, Jesus, Apostlarna) men det fysiskt synliga och hörbara finns inte där.

Hans tal till oss gällande navigeringen i tron och livet ligger väldigt ofta bakom en ”betalvägg” där vi tvingas välja mellan förklaringar från människor som är lika begränsade som alla andra, går till samma Gud med samma fråga men kommer fram till en anna slutsats gällande vad Gud säger eller hur något skall tillämpas.

I herdeskap och överlag att leda och undervisa i en församling, finns många utmanimgar och ett enormt ansvar. Detta för att de som leder och undervisar styr människors tillit och val. Ofta i väldigt stora saker i livet.

En stor utamning, kanske större än någonsin gällande omfattning, är att idag ges bilden av en frälsande ”rätt” tro som något bundet till en rätt tolkning. Frågan som Jesus en gång ställde sina lärjungar dvs ”vem säger ni att jag är”, är idag istället en fråga som mest handlar om frågor som skall klargöra i vilket fack man kan sätta oss utifrån en tolkning i en lärofråga som inte handlar om vem Jesus är, vem Han är för oss.

Tolkningsnyckeln och placering av varann i fack av sann och falsk kristen är just enskilda frågor. Man kan se en annan som avfälling i en ordnimgsfråga men inte oroa sig för att man själv totalt förlorat en missional utåtriktad livstil som individ och gemenskap. Man kan se en annan som avfälling pga ett antagande, trots att man aldrig mött en ansikte mot ansikte.

I denna tolkningsdjungel har man lyft upp som det främsta kärleksuttrycket att ”säga sanningen”. En sanning som man är bergsäker gällande ”vad” och klumpig som en elefant i porslinsaffären när det gäller vad. Att man söndrar det mesta i sin strävan att säga ”vad” verkar heller inte störa alls. Inte heller att man efter att ha sagt sitt ”vad”, försvinner från platsen och lämnar den ensam som man informerat. ”Take it or leave it” tycks vara det nya ”herdeskapet” bland sannings informatörerna.

Detta leder till att många upplever detta som våll som andligt våld. Men ännu fler upplever det som hopplöshet och förkastelse från Gud.

Människor mår dåligt idag av många olika orsaker. Mycket är förstås självförvållat, medvetet och omedvetet, av uppenbara- och dolda orsaker. Nog behöver vi analys och ”felsökning i livet”. Vi behöver också lära oss leva med vårt samvete vidöppet inför Gud och tillräckligt öppet inför varann. Vi behöver lära oss be om hjälp och ta emot hjälp.

Men, och ett enormt men, är att idag har vi kommunikationskanaler som man inte haft under största delen av mänsklighetens historia. Kommunikationsmedel på distans, ansiktslöst och lätt att vara anonym. Detta har lett till att vi utvecklat en kommunikation där vi förmeldar fragment av budskap sporadiskt in i livssituationer vi inte ser eller vet något om.

Ser vi på Jesus så gjorde Han tvärtom. Han var väldigt mån om speciellt två saker vi missar ofta totalt. Dels så undervisade Han aldrig de stora massorna med det man kunde kalla ”fast föda”. Man kan säga att Han framförde budskap så att de inte skulle förstå eller så enkla saker som alla kunde ta till sig. Likaså helade Han folk.

Sina lärjungar tog Han istället åt sidan, avskilt från stora massan, som t.ex. i bergspredikan. Vi har ofta en inre bild att Jesus undervisade allt åt alla inför stora massor stående på ett berg.

Likaså stannade Jesus upp och gav tid åt individer som andra fällt en dom över (Sackeus, kvinnan vid brunnen, äktenskapsbryterskan mfl.). Han mötte dem kring en måltid.

När jag i tiderna studerade till ungdomsledare, kommer jag ihåg hur en lärare sade att vår uppgift är att ”förbereda möjlighet till ett Gudsmöte”. Idag är vi så uppslukade av informations tsunamin att vi mest informerar på distans. Inom skolvärlden där jag verkat de senaste 8 åren har man långe talat om de möjligheter digitaliseringen ger. Själv har jag för det mesta sett det som verktyg som distanserar dem som inte mår bra. De behöver sammanhang och bekräftelse, tja, kärlek, mer än information.

Jag tror att enbart en erfarenhet av kärlek får oss att lyssna in obekväma sanningar. Idag är det mera ”jag säger dej denna sanning den Gud jag tror på vill säga dig” … ”och jag säger dej detta i kärlek”.

Både de som skulle stena kvinnan och Jesus som böjde sig bredvid henne, visste sanningen om hennes synd. Men bara Jesus älskade henne före Han sade henne sanningen.

Det är därför som den sk bibeltroheten i offentligheten blir för med så absurd och även ”obiblisk” i all sin strävan till bibeltrohet. En sorts tro att ingen kan ha ”rätt Jesus” om man inte har rätt tolkning, rätt förklaring i avgörande moral- och ordningsfrågor.

Är tilliten till Jesus låst bakom denna djungel av rätt tolkningar i perifera frågor, ja då går ingen av oss säker inom kristna krestar gällande vår frälsningsvisshet.

Men, de utanför har det ännu mera illa ställt om den kristan kyrkan skall vara den som förmedlar budskapet som skall bereda ett Gudsmöte som föder en tillit att ”det finns hopp även för mej”.

Det finns många idag som betonar ”först lag och sedan Evangelium”. Detta då som sagt kommuniceras på avstånd. Man liksom tror att tillräcklig skuld och skam skall leda som föds av på avstånd uttalade sanningar skall få dem att komma till Jesus. Faktum är att sgs ingen av dessa kan visa på sådan frukt. Tvärtom så jagar man bort människor. Förnöjsamheten över att man ”står för sanningen” är viktigare än att pröva frukten av den egna tjänsten.

Denna attityd ”jag lämnar sanningen här inför dej och nu är det upp till dej att dra rätt slutsats”, är absurd och inget man kan kalla för evangelisation. För att inte tala om herdeskap.

En kristenhet som inte är Kristuscentrerad tenderar att göra människors tillit beroende av förmedlare och deras rätta förklaring, tolkning och generaliserande felsökning. Denna vecka läste jag en artikel om att ”vi behöver nu en bibelväckelse”. Jag förstår pointen och att vi inte har en Jesus som frälsare utan Jesus, men jag skulle vilja påstå att vi kan ge bibeln en roll i praktiken som skymmer Jesus. Att man försöker få månniskor att acceptera läran innan man mött Jesus. Då hamnar man på den sidan av äktenskapsbyterskan med stenar i händerna.

I den berättelsen sade Jesus ”den som är utan synd må kasta första stenen”. Det som ofta sker i denna förmedling av sanning på distans är ”tilläggen” man flikar in för att berättiga det eller göra det mjukare dvs ”vi är alla syndare” eller ”jag behöver också förlåtelse lika mycket”.

Problemet här är att trots denna inflikning så lämnas man med bilden att den som förmanar aldrig säger vad en egna synd man behöver förlåtelse för men nog ger en tydlig bild av dens synd man nu förmanar. Då blir ens budskap, trots försök, inte ett vittnesbörd utan enbart en predikan stående bredvid den som nu skall skämmas och känna skuld. Inte som Jesus som böjde sig ner bredvid eller som delade en måltid i deras hem.

Vi behöver lyssna in berättelsen men också ge vår berättelse där Jesus kärlek och nåd kan ses göra sitt arbete inom oss.

Det finns en sentimental väckelseillusion bland oss inom väckelsekristenheten att väckelse är en händelse som vi nu skall återskapa eller som händer bara vi ber eller är tillräckligt tydliga om synden och domen. Att ordet väckelse inte ens finns i Bibeln tål att fundera på också.

Bibeln, Jesus och Apostlarna ger en helt annan bild. En bild av en relationell livstil där tron och kärleken syns i handling i relationer och möten med människor. En genomskinlighet där nåden blir synlig i oss på ett sätt att Jesus beundras efter det mötet mer än människan man möter.

Vi har en lång väg att gå tillbaka till det enkla. Vi har en lång väg att komma ut från gömmorna bakom förklaringar och tolkningar som istället visar hur Jesus ser på oss och bemöter oss genom att böja sig bredvid oss och istället för oss spikas på ett kors som öppnar vägen för alla som sätter sin tillit till Honom.

Himlen kommer att befolkas av dem som sätter sin tillit till Honom och ingen av dem kommer att vara fullkomliga på nåt område, förkalring eller tolkning. Ändå kan tilliten till Jesus vara sann.

Det måste den vara!

Iakttagelse från idag

Det finns en berättelse om en person som kom till himlen och fick en rundtur vid ankomsten. Guiden berättade om olika ställen och det visade sig att varje samfund hade sin egen avdelning. Här är Metodisterna, här Pingstvännerna, här Lestadianerna,här är Baptisterna, här Lutheranerna … och efter en stund började guiden viska och sade ”vi måste vara riktigt tysta för här är Missionskyrkans avdelning och de tror de är här ensamma”. (eller Pingstvän, Baptist, Lutheran, Katolik osv… beroende var man berättar den. Man brukar välja det samfund som är ens eget 🙂 )

Nåväl, dethär är en vits, men som har en gnutta sanning i sig då det gäller den falska hemmagjorda frälsningsvisshet och trygghet varje samfund har mer eller mindre. I annat fall skulle vi inte ha splittring i Kristi kropp. Orsaken till splittring är sällan idag det mest centrala utan perifera saker som vi gör till avgörande.

Vi firar idag Jesu uppståndelse. Detta faktum utan vilket det inte finns en Kristen tro, inget hopp. När jag idag surfade igenom FB flödet så var det fint att se hur många under denna dag hade samma budskap, samma bekännelse utan en doft av någon avdelning. Enbart ”Kristus är uppstånden” som alla som ville kunde svara på ”Han är sannerligen uppstånden”. Kanske någon valde att inte svara eller gilla för att inte orsaka en association som kan tolkas fel, dvs att man nu håller med om den perifera frågan som skiljer åt?

Social media är känd för att vi ofta tar ställning för eller emot varann genom hur vi väljer associera, dvs ”gillanden”. Med det menar jag att om två personer märker sig ha olika syn i en sak, så väljer man total tystnad till den grad att man inte kan glädjas åt det som fortfarande förenar även om det kanske är det enda avgörande.

Men, idag kunde man se lite av hur det kunde vara. Att det inte finns några egna samfund, egna avdelningar där vart vi alla är på väg enbart med Kristi meriter.

Tänk om vi skulle se den dagen då alla som sätter sin tillit till Jesu död och uppståndelse, skulle kunna enas just kring det. Söka vägen vidare just utifrån det. Kunde enas om att precis som finlandsvenskar ibland kör med principen ”byri på svensk” så skulle vi Kristna köra med principen ”byri me Jesus”.

Kristus är uppstånden … för så många fler än vi anar!

Utifrån sår växer tvivel men också tro som gör oss hela.

Om du får frågan ”vad är ditt starkaste argument eller bevis för att Gud finns?”, vad skulle du svara? Jag brukar ibland ställa en liknande fråga åt mig själv och inför andra dvs ”Vad är det som är så bra i din Gudsrelation att du önskar andra hade vad du har?” Den kristna kyrkans och individens vittnesbörd behöver ett svar på dessa frågor.

Jag anser det är en skillnad mellan att predika, argumentera och vittna. Det vi kallar ”vittnesbörd” handlar ofta om en erfarenhet, nån form av möte med Gud eller förändring som inte går att förklara på nåt annat sätt än med Guds ingripande. Det vittnesbördet kan handla om en förändrad yttre omständighet eller en förändrad inre omständighet som inte påverkas avgörande av yttre omständigheter.

Den första frågan gällande starkaste argument och bevis, behöver en tillägsfråga dvs ”argument för vem och för/mot vad?” Argument och bevis nån vill ha är sällan enbart allmänt intellektuella eller vetenskapliga. Den som inte kan eller vill tro, har enligt min erfarenhet i samtal med många människor under snart 40 år, sgs alltid ett sår utifrån vilket motargumentet och tvivlet mot tron föds. Ett sår som ropar efter argument som endera helar såret, lindrar smärtan eller ger en mening åt såret som gör det värt att tro.

På samma sätt som en troende ofta samlar åt sig bevis och argument för den Gudstro man fått och vill bevara, så gör också den som av olika anledningar kommit fram till att Gud inte kan finnas, att man inte kan eller vill tro. Även då samlar man på argument som stöd. Sår handlar ofta om så fundamentala saker som skakats om rejält att man inte överger tron med en lätt klackspark.

Så finns det sammanhang som betonar starkt bevis utifrån under, tecken och upplevelser. Då hamnar man lätt på en väg där man ständigt måste samla på dessa eller läsa av under i det mesta man ser. Det kan ofta bli så uppenbart fake för dem som ser på men livsviktigt för den som söker dessa. Man faller högt ifrån till slut.

När jag själv i mina tvivel sökte (och söker) en väg vidare, trots att jag varit nästan 40 år troende och dessutom som förkunnare och ledare, så handlade det just om detta. Ett val att söka svar och argument varför tro eller inte tro. Men, och ett STORT men, det var sår inom mej som blödde för mycket och högljutt (ännu gör det). Argumenten mot Gud ropade ut från såren och besvikelsen men tog uttryck i existensiella frågeställningar. Kopplingen till livet, till såren var dock det väsentliga. Inte frågeställningen i sig.

Jag anser att tro i slutändan handlar om hur väl tron gör oss hela som människor. Vi föds med ett blödande sår som gör att vi samlar på oss nya och samtidigt söker botemedel eller lindring för såren. Hopp kallas det för också. Ett hopp på denhär sidan och på andra sidan.

Det vi primärt söker efter är just hopp och ”bevisen” på vägen som styrker hoppet vi inte ännu sett men tror skall ske.

Inom ateismens förespråkare fann jag en del som var ärliga sökare, sådana som jag upplevde som mer genuina i sin övertygelse än många troende som förespråkar kristen tro. Detta trots att de nu sökt och funnit argument för att inte tro och vissa var väldigt offensiva. Men, har också märkt att om man går in med respekt och genuin vilja att förstå så brukar det oftast öppna en dörr till förtroende och en berättelse och i den berättelsen kommer såret fram. Då är man plötsligt inte så olika som man trodde och argumenten ändrar ton eller rentav tystnar.

I dagens debatter finns det sällan genuina möten där berättelsen får en chans att höras och då möter man varann på argumentnivån, inte på nivån där vi båda har liknande sår och samma grundbehov. Ofta då man går till troende med de svåra frågorna som relaterar till de egna såren, så möter man argumentation och en offensiv apologi som bara ser argumenten, inte varifrån de växer. Man är så liberaltriggad i sin argumentation att alla nyanser försvinner.

Därför blir herdehjärtat ofta osynligt. Då blir ens egen trohet mot sanning det man ser som lösning till allas tvivel. Det står inte att vi skall vara rotade och grundade i sanningen. Vi skall vara rotade och grundade i Kristi kärlek. Sanning och Kristi kärlek är inte motpoler men går vi fram i fel ordning så blir sanningen något vi stöter bort och Kristus på samma gång. Kristi kärlek och nåd ÄR den ”sanning som skall göra oss fria”. Han är den sanningen.

Det största argumentet mot Gud är nog överlägset lidandets obesvarade fråga dvs hur en kärleksfull och rättvis Gud kan tillåta detta och vad är Hans mening isåfall. För en troende och för en människa överlag så är mening ofta något vi ser i backspegeln när vi rest tillräckligt långt från såret. Ibland upplever vi att lidandet föder något gott, ibland t.o.m. något mer eller bättre än lidandet.

Men, väldigt ofta ser vi aldrig någon mening alls eller att det skulle kännas som värt det. Det kristna hoppet och hoppet överlag kan inte bygga enbart på en tillit till att vi ges ett svar på denhär sidan.

Därför behöver tron något som skall kunna leva med såren, de som inte botas, de som inte får ett svar vad gäller mening som skulle göra det ”värt det”. Jag tror det som gör det svårt att tro är att vår syn på ”nyttan” med tron oftast handlar om ändring i omständigheter där vi vill se saker ske som sedan blir argument, medan Gud utgår från det ”nya bud” som Jesus gav oss dvs att

”ni skall älska varann så som jag har älskat er”. Om Gud vill det nya budet inom- och ibland oss och lyckas med det, då har Han ju gjort det Han lovat och så bevisat sin trovärdighet. Men om vi vill att Hans bevisbörda skall vara i något annat, förväntar något annat, då kommer tvivlen.

Tro varken föds eller växer för att Gud hört oss utan för att vi hört Honom tala genom Jesus gällande vad Han vill göra i oss och genom oss. Det är där tron och förväntningarna skall ta sikte.

Vi behöver alla framtidstro. Vi kallar det tro för vi ser ju den inte, den är ju i framtiden. Vi är alla troende av nåt slag och litar på något tillräckligt för att hoppas på något gott i framtiden. Om vi förlorar tron på något gott, att det blir bra eller bättre trots såren, då vill man inte leva. Den förväntningen behöver dock vara i rätt proportion gällande redan nu och sedan.

Gud fostrar och tuktar oss med sikte på Hans mål, det nya budet, det största budet. Det är vår kallelse, vårt mål. Det finns en oerhörd smärta i att överge ett liv som handlar om och styrs av av vad vi vill. Men också för att vi ofta tror det handlar om status och egendom då det egentligen handlar om att bli förvaltare. För den som inte är troende har detta inte betydelse och på sätt och vis slipper de den smärtan. Smärtan, fostran och tuktan är något vi kan börja förakta och vi varnas för det. Om våra förväntningar i tron inte siktar på det nya budet så är ju forstan och tuktan meningslös och orättvis. Inte värt att genomleva.

” Våra fäder tuktade oss ju bara en kort tid efter bästa förstånd, men Gud gör det till vårt verkliga bästa, för att vi skall få del av hans helighet. 11 För stunden tycks ingen tuktan vara till glädje utan till sorg, men för dem som fostrats genom tuktan ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt”.

Vårt verkliga bästa, meningen, kan vi ofta just se i backspegeln men vi behöver en tro som bär också när den inte dyker upp där, på denhär sidan. En tro som accpeterar att den kommer först på andra sidan. Det är ofta vi ser oss själva gå vilse i tron då detta ”redan nu” och ”först sedan” flyttas på fel sida. Många villoläror bygger också på detta.

Efter att Jesus greps behövdes det en uppståndelse och en pingst för lärjungarna som flydde fältet, Thomas som tvivlade och Petrus som förnekade. Detta för att de skulle stiga fram o predika och vittna. Utan korset och uppståndelsen samt den Helige Ande som gjorde det verkligt för dem och gav kraft att vittna, skulle argumenten ”det här gick ju åt pipan trots allt vi hoppats på”, blivit argumentet som tvivlet skulle växa ifrån.

Det finns ingen annan hållbar grund, inget annat bevis eller argument än Jesu kors. Korset, Gud som blev människa, blev sårad för vår skull. Det är genom det hoppet, som tro just handlar om, kan inte bara överleva utan också bli en kraft till förändring inom oss och omkring oss.

”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull,slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade”. (Jes. 53:5)