Gör vi Gud otillgänglig?

Alla har säkert nån gång brottats med- eller t.ex. ställt frågan i skriftskolan om ”hur skall det gå med dem som som aldrig får höra om Jesus?” Förstås ställs frågan oftast utifrån hotet om att ”hamna i helvete” och möjligheten att ”få komma till himlen”.

En del kristna ser det som inte bara viktigt, utan helt avgörande för Jesu och evangeliets trovädighet att man just tror på helvetet som en evig medveten pina. Rädsla för straffets ofattbara brutalitet skall alltså överglänsa i drivkraften att tro istället för frälsningens förmåner. För mej är detta helt ofattbart och har skrivit om temat helvete i ett annat inlägg.

De vanligaste svaren på de flesta knepiga frågor brukar ofta svaras med olika variationer av dessa tre: 1. Gud är alltid rättvis så vi kan lita på det. 2. Gud har gett oss en fri vilja 3. Vi får lita på en kärleksfull och nådig Gud.

Jag tror vi idag behöver en tillit till en Gud som inte kräver att vi fixar och klarar av. Inte förstås och kan förklara men vi ändå kan lita på att vi är barn till 100%. Inte anställda på prövotid där chefen kollar på varje steg för att få straffa oss.

Varför skriver jag om allt detta? Främst för min egen tro men också för att så många, ja kanske de flesta lider av en straffande felsökande Gudsbild. De som hör ordet ”helvete”, tänker ofta på de scenarior som vi matats sedan Dantes inferno skrevs och den tidens illustrationer. En evig eld där alla som inte tror eller fått höra budskapet i tid, kommer att plågas i alla evighet.

Detta inlägg handlar om hur vi kan göra Gud otillgänglig, ja omöjlig att nå. Någon har sagt att ”en kristen är den som skall göra det lätt att tro på Gud”. Vi har genom historien visat motsatsen och även Jesus pekade på detta många gånger.

Trovärdighetskrisen och det som fattas oss

Om vi ser i skriften så finns det ett antal saker som gör vårt budskap trovärdigt men som ofta fattas oss och då istället fylls med ord och mera ord. Det första och allra viktigaste är ett liv i kärleksfullt tjänande. Som kristna är vi oftast lika självupptagna som andra. Vi förväntar att Gud och församling skall tjäna oss. Vi som jobbar så hårt och behöver återhämtning i kyrkan för att få fortsätta som förut.

Detta beror dels på, tror jag, att vi formats inte bara av en tro på straffet utan överlag på att frälsningen enbart finns i slutet av resan. Den slutliga stora frälsningen finns förstås där också men redan idag är frälsningen denhär: ”Och han dog för alla, för att de som lever inte längre ska leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem”. (2 Kor. 5:15) Att bli frälst från att leva för oss själva är frälsningens väg nu. I annat fall bär vi på ert självcentrerat evangelium och faktiskt så mår vi inte bra av det.

En tro som styrs av rädsla för straff tenderar att tro mera på rädslans kraft att förändra än kärlekens. Visst finns det en viktig roll för Gudsfruktan som ”början till vishet”. Vi behöver respektera att Gud är Gud och vi människor. Vi behöver veta var gränser går och att det finns orsak och verkan. Men om vår tro, identitet och Gudsbild bygger på straff och belöning så är det ohållbart och blir otillgängligt även för andra.

Paulus var väldigt tydlig med kärlekens position. Om vi har en massa uttryck för tro som flyttar berg, andliga gåvor och auktoritet, så är vi ingenting om vi inte har kärlek. Då talar han inte om läromässig rätt muntlig kärlek utan kärlek också i handling. ”Tomma ord” är något Gud ser allvarligt på och som motsats till kärlek.

För det andra, dock inte så avgörande som kärlek, är det faktum att vi sällan ser någon andlig kraft eller under manifesteras. Vi är inte kända för att vara varken det folk som förmedlar evangeliet (trots att vi talar det) eller de som åtföljs av de tecken Jesus sade skall ”följa dem som tror”. Dessutom har vi en drös av helandepredikanter som lurat folk och en kultur av manifestation i kraft som alltid tycks fungera på en scen under lampor men inte utanför. Det är som om Gud skulle vara beroende av möten och kända helandepredikanter för att göra det Han kan. Dessutom verkar Gud alltid vara i behov av pengar för att Hans folk skall kunna göra sitt jobb.

Vad blir då kvar då dessa saker så ofta fattas och falskhet avslöjas. Jag säger inte att dessa saker eller äkta inte finns, de finns nog, men i proportion till allt annat som finns, syns och hörs, är nog vittnesbördet ett annat. Det som blir kvar är en rationell förklarande och tolkande tro. En debatterande, diskvalificerande och så invecklad tro så den blir otillgänglig. Många sökare stöts bort. Många på insidan lämnar tron eller blir de som ”inte riktigt vet vad de skall tro”. Många har en bränd identitet pga den otillgänglighet vi skapat genom rädsla och övergivenhet.

Jag tror vi absolut behöver förklaringar, att känna Guds vägar, men när tron inte kan säga ”jag vet inte, förstår inte, förändras inte, det gör ont, men jag tror ändå”, då bygger vi en mur istället för att visa en väg. Då bygger vi en mur åt sökare och de svaga och en väg åt de starka som kan förklara och fixa allt (även om de egentligen inte gör det).

Men, den förklarande tron har ofta en(bart) försvarsposition där man förklarar och försvarar Guds tystnad. Ofta genom en sorts felsökningsteologi där den kämpnde tron som söker Gud, får en lista med orsaker varför Gud är tyst pga oss. Hinder vi ställer ut som Gud inte vill eller kan gå förbi för att nå fram. Inte av maktlöshet utan princip. Ofta kan man höra förklaringar som att ”Gud kan/vill inte svara dej för att du … ”.

Visst finns det rätt tydliga riklinjer i bibeln också där också detta med hinder är sant, som pga högmod, att vi inte alls ber eller ber bara för att dra självisk nytta utan intresse för givaren eller andra. Men, det är en helt annan sak då vi sätter dessa förklaringamönster som schabloner på andras tro. Speciellt då vi talar offenligen som vi skulle var i en teologisk debatt och glömmer att vi inte vet sem som sitter i publiken. Där kan sitta de som är i ett ensamt mörker.

Så ofta glömmer vi att vittnesbödet skall ges och bekräftas relationellt, inte genom att säga vem har fel.

När sedan andligt maktmissbruk blir avslöjat, dvs att leda med rädsla för straff, falska helanden, falsk resultat från förändringsterapi och falska profetior, så tystas det ofta ner. Ofta igen med nya bevis, nya förklaringar med felsökning utanför och inom en själv, hos fiendens list och varför Guds vilja hindrades. Det viktiga är liksom att alltid hitta vems fel det är. Igen så tror jag att det äkta finns men det falska syns mer eftersom det falska hittas oftast där en ”scen” är tillgänglig.

Jag tror inte mänsklig svaghet för makt och är huvudproblemet, tvärtom en nödvändig väg till äkta tro. Bibeln är fullt med exempel hur Gud valde sådana som gjort och gjorde bort sej, och rejält. Det avgörande var inte deras synd och svaghet utan deras högmod att inte bekänna det. Deras svaghet, ödmjukhet och formbarhet gjorde dem till dem som förmedlade hopp. De blev redskap att bryta människors bojor.

Så ofta tror vi att den kristna trons trovärdighet ligger främst i att vi kan uppvisa en ren cv, en ”riktig kristen som …”.

Vår enda trovärdighet är Jesu trofasthet trots vår otrohet. Vi måste och får våga tro på detta som främsta drivkraft till lärjungaskap.

Det sorgliga är att just det som vi tror skall göra oss trovärdiga, det yttre , dvs vår cv där Gud fixar allt och vi kan förklara allt, ha rätt, är det som världen genomskådar och ser hyckleriet. Vi ser det inte och ser vi så tystas det ner med rädsla.

Det utmanar min tro

Det som kanske mest utmanar min tro och tillit till Gud, kristenheten, ja till min egen tros äkthet, är just hur otillgänglig Gud görs av oss, och bilden som växer som slutsats att Han själv gör det medan vi yrar på, och målar bilden hur en nästan allsmäktig fiende härjar fritt. Jag frågar mej ofta varför Gud inte gör något åt lidande vi orsakar genom en grym Gudsbild av en Gud som idag upplevs tystare eller otydligre än någonsin pga oss.

Visst kan vi förklara att felsökning rör sig på en axel av straff och belöning och hur vår egenrättfärdighet driver oss till detta. Hur egenrättfärdighet ofta söker förenklingar. Som exempel kan vi läsa då Jesus mötte mannen som var född blind och lärjungarna frågade: ”vem har syndat så att han föddes blind? Han själv eller hans föräldrar?” (Joh. 9:2)

Man kan ju fråga sig vem som är blind då de frågade om han själv syndat då han föddes blind. Hur skulle han själv ha hunnit synda för att straffas med blindhet innan han föddes. Att dra in här arvssynden gör det inte mer tillgängligt.

Samma sorts förenklande blindhet bär vi på idag, där vårt behov att förstå och kunna förklara allt för att kunna tro och vara trovärdiga gör Gud otillgänglig. Tydligen har Han valt oss att förmedla sig själv genom sin son.

En sådan Gudsbild, en straffande och belönande Gud + den förklarande försvarande tron vi tillämpar på oss själva och andra, kan nog vara dödlig gift för ens tro om man stannar upp ens en stund o tänker. Men, det tänkndet tystas oft ner med just det, rädsla för fiendens lögner och Guds eviga straff och plåga.

Vad skall rädda tron?

Svaret är först och främst vem, inte vad. Jesus är bibelns kärna och stjärna. Jesus vill ha oss helt, men Han gör det ändå enkelt att tro på Honom. Han gör Faderns hjärta synlig för oss.

Jesus stod på de svagas sida. Böjde sig ner bredvis dem som skulle stenas och började inte med att söka fel utan befria från rädsla att bli förkastad.

Världen behöver Jesus för sin frälsnimg redan nu att inte leva för sig själv. Det finns en kärlekens väg för oss alla driven av Jesu kärlek. Det finns ett hopp om att all smärta en dag tar slut och allting görs nytt.

Vi kan lita på Jesus, utan rädsla att bli förkastade.

Jag behöver Jesus för att frälsas från att leva för mig själv och en meningfullhet och trygghet som jag inte funnit nån annastans. Du kanske hittat annat. Jag vill vara i Hans sällskap nu och sedan vi kommer fram. Du kanske inte vill det och har ett annat hopp.

Detta med fria viljan är ibland lätt och ibland svår att förstå och omfatta som just fri då vi kan göra Gud så otillgänglig och överlag så tror vi på en Gud som vi inte ser eller hör. En Gud som förklarare förklara oss.

Den fria viljan är svår då frågan går djupare än frågan hur det går för dem som inte fått höra. Då frågan blir hur fri vilja är då vi inte valde att födas, inte valde att födas i en viss familj, visst land med vissa omständigheter. Då vi föddes med olika förutsättningar att förstå.

Att det kristna budskapet då ekar i världens lyckligaste land och pekar på hotet om straff inför alla dessa olika förutsättningar, är för mej mer än svår.

Det känns ibland svårt att leva med en tro, men ännu svårare att leva utan den. Därför är Jesus även i dess stunder mitt hopp. Han som grät, Han som led och övergavs. Han som sade till Honom bredvid på korset ”idag skall du vara med mej i paradiset”. Han som inte hade något att visa på. Jesus var tillgänglig i sin sista predikan inför sin sista vunna lärjunge innan Han dog och uppstod.

För mej ropar den händelsen högljudd i det svammel vi idag producerar. Så, det finns hopp.

Återhämtning eller stillhet?

Är snart halvvägs i min semester. Under många år har semestern inneburit en dipp neråt. Att se framemot ledighet och samla förväntningar på hög har för mej ofta varit istället en djup dipp ner i depressionen. Trots (yrkes)lärarens relativt långa semester kände jag de sista åren att jag redan efter 1-2 veckor upplevde att ”semestern är snart slut och det räcker inte”.

Orsakerna är många. Likaså varierade ”diagnoserna” allt mellan depression, utmattning, utmattningsdepression, existensiell kris osv. Lite beroende på vem man frågade och vem man talade med. Jag visste att jag inte kunde fortsätta som- och där jag var men visste inte heller vart jag skulle fara.

Jag visste inte riktigt vem jag var när det gällde tillhörighet, delaktighet (att vara del av och behövas) och meningen med mitt liv. Gåvorna fanns kvar, men insåg att de inte var avgörande. Det var inte de som tillfredställde på djupet. Jag var låst i en känsla av Guds tystnad och avtagande tillit till Honom i den tystnaden. Under denna tid ”aktiverades” inom mej också en sorts ”failsafe mode”, typ som på datorer och bilar då någon funktion inte fungerar som den skall så körs alla funktioner till ett minimi. Datorn eller bilen kan fortfarande användas men i ett felsökningsläge. Det krävs åtgärder…

Detta år, första semestern i det nya jobbet , kan jag fortfarande känna av en kamp med tilliten samt denna ”failsafe mode”. Jag är begränsad. I vissa ”funktioner” är jag inte som jag brukar. Jag klarar inte av lika mycket som förut . Skillnaden är dock den att nu ser jag vägen framåt och vem jag är på den. Samma Matti men ändå inte samma på många punkter. Fast kanske jag är mera Matti nu än någonsin, som svag. Kanske är det därför jag börjat uppleva det gott att mer och mer använda mitt riktiga namn Matts. Kanske är det därför denna ”failsafe mode” känns oftare som en nåd än en begränsning.

I denna ”failsafe mode” har jag insett att jag haft ett driv inom mej att göra mycket på en gång, och helst vara en ”rockstjärna” eller ”hjälte” i det jag gör. Tror vi alla söker och behöver bekräftelse i det vi gör men att vi också lätt blir beroende och styrda av själva responsen. Att vi inte längre upplever största mening och tillfredställelse i själva görandet utan i just andras reaktion till det. Baksidan av detta, när det inte lyckas, ja misslyckas, är att vi fölorar oss själva.

Tror det varit avgörande för mej att inse detta och söka hjälp att hitta en annan väg. Att ärligt leva med- och inför ens egen drivkraft och begränsing har varit avggörande för mej att jag idag kan vara den jag är och göra det jag gör. Befrielsen eller rättare sagt att det går att leva med detta, finns dels i acceptansen att jag är begränsad och kommer livet ut att ha en del inom mej som söker fel bekräftelse. Acceptansen minskar dess inflytande, faktiskt. Men, befrielsen finns inte enbart i insikten utan i att något annat får ta plats.

De fnns en del händelser som hjälpte mej att göra ett livsviktigt beslut att sluta med mitt tidigare jobb. En sådan sak var något min kära hustru sade. Hon som efter Gud känner mej bäst. Hon som kan läsa av saker hos mej utan ord.

Under min sjukledighet kom hon en dag från jobbet och strax innan hon kommit innanför dörren ropade till mej i köket: ”Du skall inte jobba med något som är 8-16”. Hon hade inte tänkt på det utan det kom spontant. Jag brukar säga att hon har något av en spontan profetisk gåva. Korta inslag i rätt tid.

Då, just där slog det ner som en blixt. Acceptansen att jag inte är en person som mår bra av ett sådant jobb i längden. För mej är kreativitet som behovet att andas. När möjligheten till det stryps, stryps jag. Då blir inte görandet längre kraftgivande utan bokstavligen suger kraften. Att jag fick vara 8 år i det tididgare jobbet var en nåd och där fick jag utöva kreativitet + finnas till på ett meningsfullt sätt.

Den perioden var gudagiven även om jag stundvis kände att jag var åsidosatt och annullerad då det gällde min kallelse. Jag har alltid vetat att min kallelse är att utrusta Guds folk att nå denhär världen som saknar hopp. Det är inte enbart min gåva utan också det Gud tillåtit i mitt liv har format och formar mej mot detta. Detta upplever vi ofta svårt då det känns att vi går bakåt, förlorar tid , förlorar möjligheter.

Även om vi inte är som Mose som gjorde bort sig i sitt försök att göra rätt och flydde långt bort i tiotals år för att sedan se Gud hämta honom tillbaka till sitt syfte, så kan tiden i vår version av öken få oss känna åsidosatta, att ingen vill ha oss, inte ens Gud. Detta för att vi förväntar oss Gud göra annat än Han vill göra. Att vem kommer före vad. Att varför kommer före hur.

Tillbaka till denna sommar. I allt detta har det blivit viktigt för mej att inse skillnaden mellan vila som återhämtning och vilan i stillhet som skapar förankring. Vad menar jag med detta? Jo, oftast är det så att vi söker avbrott i vardagen för att återhämta oss. Vilket är viktigt, men inte alltid för att fortsätta som förut. Ibland behöver vi mer än så.

Vi behöver förankras i dels vem Gud vill forma oss till. Att Han vill göra oss lik sin son som var driven av Kärlek. Vi behöver förankras i vad är vårt syfte, vår kallelse och vårt kärleksuttryck i detta. Nu tänker du kanske att ”är inte vår kallelse att predika evangeliet?” Javisst, men Evangeliet behöver vårt kärleksuttryck som kärl det serveras i. Innan Jesus sände oss ut så talade Han främst om detta.

Evangelisation kan vi ”göra” och ”ordna”. Kärlek däremot är möjligt enbart genom att först själva bli älskade utan minsta insats till förtjänst. Ja, i verkligheten faktiskt en inre insikt om att utan Jesus varken kan- eller är vi ingenting av verklig värde och hållbarhet. Vi är hjälplöst fast i fel drivkraft, i fel skattjakt.

Kan vi leva ett gott liv utan Jesus och göra goda saker, vara goda partners, vänner, föräldrar osv? Absolut! Det kristna livet, det ”eviga livet” handlar inte om att allt blir bättre än för andra. Nej, det handlar om att känna Honom som gjort oss och genom det oss själva och meningen med vårt liv. ”Synd” handlar om att bygga sig själv och sitt liv utan Gud.

Jag skulle vilja säga att vår ”gud” är den vi väljer att göra oss till den vi är, leva för det vi vill leva för och ge vårt värde. Älska dem vi skall älska. Jesus tog upp den skillnaden bl.a. då han sade:

”Om ni älskar dem som älskar er, ska ni ha tack för det? Även syndare älskar dem som visar dem kärlek”. (Luk. 6:32)

Som jag ser det går vägen i Jesus efterföljelse den vägen där vårt kärleksuttryck älskar dem som inte älskar oss. Dem som i första inblick inte har något att ge oss. Dem som de flesta föraktar.

Det är för detta vi behöver stillheten. Den plats som visar om vi jagar ”förgängligheten” (Pred. 1:) (vindpusten), det som handlar om mej, min de mina och mitt”, eller om vi spanar in var Jesus gick och var Han går idag. Huvudet Kristus, är i himlen, men Hans kropp är på jorden. Kallelsen är att kroppen tänker som huvudet och går med sina liv dit huvudet går.

Stillhet blir avgörande för oss att inse vad vi egentligen vill i relationen till kärlekens väg, Jesus väg. Att inse om vi gör val i enlighet med vårt svar. Att inse vad som håller oss tillbaka, distraherar, leder oss bort från den och hur frigöra oss.

Men om vilans, ja trons främsta uppgift är att dämpa smärta och få oss att återhämta oss för att fortsätta som förr. Då kommer vi att stöta bort den fostran som skall göra oss lik Jesus.

Men, ingen av oss är unik i det avseendet. Jesus talade massor om detta i undervisning och liknelser. Vårt hjärta kommer alltid att ägas av vår skatt.

”För så säger Herren Gud, Israels Helige: “Om ni vänder om och är stilla blir ni frälsta. Genom stillhet och tillit blir ni starka.” Men ni vill inte”. (Jes. 30:15)

”Ingen kommer till Gud utom genom oss”

Så kan man idag läsa Jesu version ”Ingen kommer till Fadern utom genom mej”. Omskriven till det budskap som ofta förmedlas genom kristna. I Matt 23 varnar Jesus för fariseernas och de skriftlärdas hyckleri. Sällan hör vi idag en ärlig analys hur ett sådant hyckleri kunde se ut idag. Hyckleri är ju knappas en utrotad ”sjukdom” bland kristenheten.

I NT handlade det främst om den tidens andliga ledare som ”satte sig på Moses stol” genom att dels inge en tro att det går att fylla Guds standard men lika mycket visade de att den var i deras fall selektiv, som det passade dem bäst. Det grymma i detta var att de gjorde livet svårt för andra. De ”band bördor på människors axlar men själva ville de inte lyfta ett finger för att lätta på dem”.

Det fanns- och fortfarande finns ett andligt maktmissbruk där man styr människor med rädsla för straff mer än att lita på att nåd och kärlek är de enda hållbara drivkrafter. Som exempel är att man säger ”om vi inte predikar helvetet som en evig evig medveten pina så behövs korset inte längre”.

Det är som att säga att ett nytt liv där man försonats med Gud, fått en ny identitet som Guds barn, en ny mening och frid som världen inte kan ge. En glädje i den helige Ande som övertygar vårt inre, en kärlek mot oss som driver bort all rädsla och ett hopp inför döden om att allt blir bra. Att det nog blir en dom, liv eller död. Men att inget av detta räcker om inte straffet är en evigt pågående ofattbar pina. Man försöker visa korsets värde men samtidigt måla en Gudsbild som är allt annat än kärlek.

Jesus kritiserar fariseerna och de skriftlärda hårt om att de ”studerar skrifterna och tror sig ha liv i dem men kommer inte till Honom för att få liv”. Var har vi dagens motsvarighet? Väldigt ofta är renlärighet självbekräftande i sammanhanget. Jag tror den finns i bibeltroheten där man leder människor till en bibeltrohet, en rätt attityd till skriften som avgörande för frälsningen. Där skulle nog rövaren på korset och många med honom vara illa ute som enbart satte sin tillit till Kristus.

Det är ingen tvekan om att utan Bibeln, Guds ord, finns ingen Jesus, utan Jesus och korset inget evangelium (god nyhet) och utan evangelium inget hopp. Men samma bibeln visar också på allvaret och en uppenbar fara för dem som ivrar för Guds vilja och rätt tro men som Jesus säger om: ”ni stänger himmelriket för människorna”.

Hur sker detta stängande idag? Jo, den sker så att man ivrar för att definiera och måla upp en bild hur en rätt tro skall ta sig uttryck i selektiva lärofrågor. Detta för- och inför dem som aldrig ens kommit till Jesus. Till Jesus som är den enda inre motivatorn, dvs Hans kärlek och nåd till oss är det enda som får oss att älska Honom. Hans kärlek är grunden och förutsättningen till all vilja att söka Guds vilja och lyda den. Detta för att den är god, en förlängning på Hans godhet på Golgata.

Dagens skriftlärdhet och fariseism har en tvärtom ordning som leder till att drivkraften för tron är rädsla att tro fel på nån av de selektiva ”avgörande” punkterna. En tro driven av ”rädsla för straff och förkastelse”. Fariseismen och skriftlärdheten hade/har dessutom kännetecknet att den ”tar emot ära av varann”. Den självdefinierande och självbekräftande troheten. Den brukar heller aldrig utöva självprövning då det gäller hyckleriet. Det kan den inte göra för den är i kamp mot liberalismen. Den klassiska synen på tre fiender dvs synden inom oss, världen omkring oss och djävulen själv, gäller främst dem man försäker bevisa fel.

Vi lever idag i ett allvarligt andligt tillstånd där vi dragits in i polariseringen. I en tro där vi tjänar Gud mer genom felsökning än att presentera Jesus som vägen att försonas med Gud och genom våra liv gestalta hur frukten av den försoningen ser ut. Att vi ”älskar så som Han har älskat oss”, ”förlåter som Han förlåtit oss”, ”tjänar varandra som Han gjorde det” osv. Han var inte upptagen med att strida med de lärda utan med att äta med de föraktade och uteslutna. Utanför fanns skriftlärda och fariseer upprörda frågande ”hur kan er mästare äta med syndare”.

Hans svar var inte om det är rätt eller fel eller hur Hans närvaro med dem kring bordet kunde tolkas läromässigt. Hans svar var att de behöver Honom. Han såg inte dem genom lärofilter utan deras värde i Faderns ögon. Det var ju inte bara Jesus som åt med dem, utan även Fadern. Jesus gjorde ju enbart det han såg Fadern göra. Han var- och gav bilden av Gud. Han var Gud mitt i bland dem. En Gud som alltid började med att ta emot dem, äta med dem och böja sig ner bredvid dem.

Jesus visade de svaga att ”omvändelse” alltid var först att komma till Honom. Att liksom bjuda till gemenskap och säga: ”kom till mej först, bli Guds barn, så ser vi på det andra sedan”. Paulus hänvisar också till den ordningsföljden (Apg. 26:20). Idag är den offentliga bilden ofta tvärtom. En omöjlig hinderbana innan man kommit till Jesus som stänger människor ut. En större rädsla att tro fel i nån icke primär fråga INNAN man vet hur man skall sätta sin tillit till det primära. Det som enbart är tro och tillit innan någon av oss kan visa nån frukt eller lydnad. Trons lydnad handlar det om.

Till sista. När jag gick omkring igår på Sveaborg och såg dessa fönster, de riktiga och de målade, så talade de starkt till mej. Så mycket av vårt budskap är uteslutande även när man tror sig vara inkluderande. Vi kan med ord försöka bevisa att alla är välkomna, att vi ser ut mot världen genom ett fönster som är en öppen famn, men i själva verket ser det utåt ut som ett målat fönster. Ett målat fönster med en vägg bakom, med en spegel där vi speglar vår egen trohet. En trohet vi ger ut som mått för en ”sann kristen”. Ett budskap som lyder: ”Ingen kommer till Gud utom genom oss”.

Detta istället för ett fönster genom vilken man genom att titta in kan se Jesu trofasthet och genom att se ut se andra genom Hans trofasthet.