Självklarheternas fångar?

Det verkar vara så att ju längre borta nöden är tidsmässigt och geografiskt, desto mera drabbas vi av självklarhet. Att leva med ständig känsla av hot och rädsla är knappast något att försöka uppnå, men när livet, det vi har blir till självklarhet så är det inte bra.

Även om nöden – när den kommer nära, ändrar på det självklara och ökar tacksamhet när det är över, så brukar den smånimgom avta och vi landar tillbaka i samma sak. Det vi behöver är en förändring inombords som inte ändrar livsprioritering oberoende om livet dukar upp ett smörgåsbord eller inte.

Ju längre vi tar ett priviligierat liv som en självklarhet förvandlas det till en rättighet. Sedan höjer det förnöjsamhetsnivån, sänker tacksamhets- och stressnivån. Självupptagenheten och själviskheten verkar också öka. Ofta märker jag också hur vi blir självgoda och präktiga så att vi börjar inbilla oss att det självklara beror på att vi har valt- och har förmågan till livskontroll. Inte alls obekant ihop med tron heller och då tar andlig präktighet över.

Där tar ofta då också empatin slut. ”De får skylla sig själva eftersom de inte förstör bättre och valt fel”. Vi föraktar idag inte bara Putin, vi föraktar också alla som vi anser vara skyldiga sin egen misär i vår närhet. Det är ju så att de nertryckta och svaga ses och bemöts ofta av dem som erfarit nåd. Nåd och ära kan inte bo sambo. Nåd är för oss ofta samma som tecken på svaghet och förlust. Men vi ser sällan att det vi förlorar inte var värt att äga som en skatt. Speciellt inte som en självklar rättighet.

Vi är ofta som vandrande L’Oreal reklam ”Cause Im worth it”.

Att leva utifrån självklarhet skapar en konflikt med den Kristna tron. Gud blir den som blir skyldig oss. Han blir den som skall bevisa sin trovärdighet, sin trofasthet i det yttre, inte i det inre. Visst finns det löften som vi kan ta fasta på även när det gäller det yttre, men aldrig på bekostnad av det inre.

Jesus kom aldrig för att göra oss lyckliga. Han kom för att lära oss älska och därmed omdefiniera vad lycka, mening och en skatt är. Han kom för att omdefiniera vad som är värt att samla på och vad inte.

Om den omdefinitionen inte sker i hjärtat så kommer vi att se hur Guds folk inte bara blir likadana jägare av rättigheter och förmåner utan vi också förlorar nåden och därmed drivkraften till det uppdrag vi fått. Kristna som är missnöjda på Guds leveranser eller leveranstider gällande det yttre, kommer inte att söka kallelsen i uppdraget att förmedla det inte.

Jesus har lovat oss både frid, glädje och vila men imget av dem utifrån yttre kriterier som avgörande, utan inre. De inre så att de inte styrs av de yttre så att tilliten och att leva värdigt sin kallelse skulle svikta.

Det är betydligt lättare att ha en längtan till den upprättelse som väntar oss när inget är en självklarhet gällande det yttre, men när självklarheten gällande det yttre tar vid, då är vi mera rädda att forlora chansen livet ger. Såpass att vi blir dessa ”sedan när det lugnat mer sig kristna”. Det priviligierade väst är fullt av sådana kristna och intressant nog hittar vi skepticismen gentemot Gud som starkast där.

Det är svårt att vara tacksam då livsglädjen bygger mera på det yttre än det inre, mer på det materiella än det tjänande och relationella. Tacksamhet kommer av att vi ser och erfar det Gud ger och gör. Han har kallat oss att söka sin väg till inre frid. Hans löften, ”som ej svika”, är bundna till den vägen. Där föds friden, glädjen och tacksamheten.

Vi ber ofta av Gud saker som skall styrka och bekräfta vårt felaktiga fokus. Den bön vi sällan ber är ”Visa mej idag hur jag kan älska min nästa som mej själv”. Vi tror egentligen inte att den omdefinitionen av en bra dag , ett rikt och gott liv är värt mer än det yttre självklara vi söker.

”Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara”. (Matt. 6:21).

”Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern”. (Matt. 13:44)

”Låt Kristi frid regera i era hjärtan, den frid som ni blev kallade till i en enda kropp, och var tacksamma. Över allt detta skall ni klä er i kärleken, som binder samman till en fullkomlig enhet”. (Kol. 3:14-15)

Vi behöver få en inre förändring vad gäller vår skatt för att friden Jesus lovar, den som enligt Honom är olik den världen ger, skall regera inom oss. Det är att ”mista sitt liv för att vinna det”.

”Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min och för evangeliets skull, han skall rädda det”. (Mark. 8:35)

Guds folk och det väsentliga i kristider

Pandemin har visat hur kristenheten, som borde vara de stabila och fokuserade på att fömedla hopp när tillvaron skakar, istället fyllde det offentliga rummet med grymma hotbilder om en Gud som tillåter en fienden lura oss i en fälla, och det värsta av allt grävdes det djupare skyttegravar mot varandra. En splittrad dysfunktionell kropp och familj har vi visat oss vara på många sätt. Så behöver det inte vara!

Hurudan kris skall det vara för att det väsentliga blir det väsentliga och Jesus räcker för att ena oss att be och arbeta för det mest väsentliga? Pandemin hade i många fall den motsatta effekten.

Nu har vi krig närmare oss än på en lång tid , fysiskt krig. Hur det går, hur långt det eventuellt sprider sig vet ingen av oss. Det vi borde ha lärt oss vid dethär laget är att saker och ting kan ske snabbt och överraska oss som länge levt i det självklara goda där vi trott oss ha råd att flytta på gränserna vad gäller fokus på det väsentliga.

På samma gång som blicken nu är fäst på Ukraina och vi ber för dess folk, behöver vi som kristenhet pröva våra hjärtan om vad som är det väsentliga, vad vi lever för och hurudan beredskap vi har att förmedla hopp under svåra kriser. Hittills har det inte gått värst bra alla gånger. Pandemin har avslöjat kristenhetens tillstånd, splittringen och dysfunktionen i Kristi kropp. Vad skulle en större kris avslöja?

Vem skall äga och förmedla hoppet oberoende vad händer omring oss, om inte vi? Vårt ansvar är att göra hoppet i Jesus, i fred och krig, så lättillgängligt som möjligt. Att använda penseldrag så tydliga och enkla möjligt när vi målar upp Gudbilden för världen.

Vi har fått en befallning att gå ut i hela världen, att prioritera rätt i våra hjärtan och vara i beredskap att förmedla hopp.

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger” (1 Piet. 3:15)

Här hemma och i hela världen vaknade vi i morse till nyheten om krig. Vi går ändå idag till dagis, skola, jobb, hobbyn och funderar vad fredagsmyset skall vara. Självklarheter för oss. I Ukraina gav myndigheterna uppmaningen att packa en ryggsäck med dricka, mat och en ficklampa så de kan snabbt evakuera. Vad skall detta och den möjliga utvecklingen avslöja om vårt tillstånd som Guds folk? Hur påverkar rädsla och osäkerhet oss?

Vi är många, med mänskligt sett stora resurser och andligt sett är vi Guds den allsmäktiges folk. Inte som en militär maktfaktor men som en hoppets och kärlekens maktfaktor. Lever vi utifrån det? Kriser brukar avslöja det tillståndet, vilket Pandemin gjort. Enhet är den faktor som gör oss till en väsentlig maktfaktor i världen. Utan enhet blir vi det mest patetiska folk som slår der sina egna.

Ukraina behöver våra böner! Putins handlingar förtjänar vår avsky och vårt fördömande, men medan vi ber för Ukraina och upptas av att följa nyheter, vore det dags att vi vaknar upp som Guds folk att vi är inte här för att leva utifrån självklarheter. Vi är här för att förmedla hopp i en värld, i en tid som inte är slut- eller huvudmålet.

Vi är inte här för att samla på oss och upprätthålla det vi samlat och vaka över våra rättigheter. Även om vi jobbar, bygger hus, kör våra båtar, så måste vi ha hjärtan i beredskap att se hopplöshet, gå in och förmedla hopp. En stor fråga är hur ett liv ser ut som inte bygger på detta, även om vi på många sätt är som alla andra i vår vardag.

Jag tror skillnaden finns i att det finns en lyssnande utsiktsplats i våra liv, där vi är vakna inför vem vi är och varför vi finns här. Detta så att vi kan se hopplösheten i vår närhet och det finns tid och utrymme att stanna upp och förmedla det vi fått.

För att vara ett folk som förmedlar hopp, kan vi inte gräva skyttegravar riktade mot varann eller våra myndigheter. Vi kan inte heller vara upptagna med våra egna lador att vi i kris bunkrar in oss med ”jag, mej, min och mitt”.

Hopp behövs nära och långt borta. Jag tror nu är en tid då Guds folk behöver vakna upp och se sin roll, i det väsentliga. Så, låt oss be för Ukraina, för ledarna som nu behöver vishet och mod att fatta rätt beslut. Men också för oss, vars vardag inte är maktens korridorer behöver vakna och inse vilket område av inflytande var och en av oss har fått och hur vi skall se Guds förberedda goda gärningar där.

Hur är våra livs ryggsäckar packade för inte bara evakuering utan för att gå ut, se de som saknar hopp och bemöta det?

Kontrollsamhället, orsak eller ursäkt?

Rädslan för ett kontrollsamhälle tycks bara växa. Restriktioner har av många tolkats som en börja till ett sådant samhälle. Dels för att de påverkat oss på så många plan i livet. För de flesta psykiskt, med varierande betoning gällande orsak. För en del är orsaken bristen på socialt umgänge, för andra ekonomi. Människor är arga och protesterar.

Misstag har helt säkert gjorts och kommer att göras, men å andar sidan så har vi egentligen inte haft ett annat alternativ än att lära oss medan vi går, hur mycket vi med mindre ansvar än tror att vi skulle ha skött myndigheters ansvarfulla uppgift bättre.

De mest tvärsäkra åsikterna brukar komma från dem utan ansvar och vars utsiktplats är den egna och de som tänker lika. Så kan man inte tänka och agera som en myndighet och då gör man beslut som drabbar ojämnt och tvingas justera och lära sig i farten. Viktigt att myndigheter lyssnar på kritik, viktigt att få uttrycka sin åsikt och bli hörd, men om vi tror att bara vi är tillräckligt högljudda, ställer till med oreda och tvinga vår sak igenom, då har vi inte fattat hur ett samhälle i kris skall fungera. Även om vår kritik skulle vara rätt.

Nu talar jag alltså om demokratiska samhällen där korruption inte tagit över. Men om man blir övertygar att alla myndigheter är korrupta, då berättigar man t.o.m. våld. Igår delade en kristen ledargestalt i österbotten bilden nedan där han jämför det som sker i kanada med Isis avrättningar och hävdar att vi snart är där med den NWO som våra myndigheter driver. Absurd jämförelse? Absolut! Ansvarslöst och skadlig retorik? Absolut!

Denna NWO hysteri skapar typ ett ”undantagstillstånd” som blir en ursäkt eller orsak som berättigar småningom till mer och mer anarki mot den ”onda myndigheten”, dvs ”skadar de mej och mitt, får jag försvara mej som jag vill”. Nu tar jag inte ställning till det som sker i Canada utan till dylika jämförelser och den syn på myndigheter många nu sprider. Ständigt ser man jämförelse med Nazismen, Apartheid mm.

Det är en oerhörd skillnad att protestera mot en sak och en annan om man utgår från att de som skall ändra saken är ute för att förslava oss. Då föder också den drivkraften en helt annan provokation och nya dimensioner av pondus. Då blir också myndigheters agerande hårdare och i vissa fall för hårda, men att tolka det som en tecken på NWO driven av en agenda att förslava oss, öser bara bensin i elden.

Nu tycks den agendan vara ofta en drivkraft till aktion. Sorgligt nog även bland många kristna. Skall vi som kristna vara och sprida en sådan rädsla genom jämförelse och bilder som ovan? Absolut inte! Den kristna ”agendan” är väldigt långt från det som nu sprids och dessutom är vår agenda möjliggjord av helt andra förutsättningar som människor kan varken möjliggöra eller hindra. Inte ens deep state eller fan själv.

Jag får ganska ofta meddelanden om att gå med i nån aktionskampanj där man offentligen skall ta ställning för eller emot något och man låter tro att detta är det främsta och mest akuta sätt Gud nu vill att vi skall visa vår tro i dessa tider, dvs högljutt och offentligt. Ofta finns det med en stor dos överdrift och provokativ anda som skall bevisa faran man nu skall kämpa emot. Dessutom upprätthåller många kristna just nu själva motståndet som mätinstrument, tecken på liv och att man har rätt. Lite som Petrus i getsemane “hugger vi öron” och missar det faktum att Guds rike varken begränsas eller möjliggörs av argument, protest eller vapen.

Enda hindret finns inom Hans folk vars skatt kretsar krimg oss själva, det vi vill uppnå, det vi uppnått och vill bevara osv. När någon hotr det, då går vi upp till kamp. Men inte kämpar vi för det ingen utifrån kan hindra, dvs vår kallelse.

Vi kan ha vilka myndigheter som helst, med vilken agenda som hels, och ingen av dem kan stoppa oss från att leva ut vår kallelse och vårt uppdrag. Isåfall skulle väckelsen länge varit verklig i de länder där vi får fritt tro, bekänna och samlas. Nu är det ju tvärtom så att de länder som har varken frihet eller resurser, där växer den kristan kyrkan. Allt medan vi här sgs varje dag oijar oss över hur “kontrollsamhället försöker hindra oss att bekänna vår tro”. Apostlagärningarna och syskon i många länder vittnar om motsatsen.

Vi har ingen orsak att bekymra oss över det och att som nu, provocera fram ”förföljelse” när vi är en lata, självupptagen och därför kroniskt trött kristenhet vad gäller en missional livstil. Det är bara sorgligt, dumt, skenheligt och tjänar inte syftet, tvärtom. Nu talar jag alltså på ett allmänt plan, förstår händer livet och vi prövas under press av olika orsaker som inte beror på våra prioriteringar.

Jag tror fenomenet idag talar mera om vårt inre liv som Kristi kropp än om att samhället har förändrats. Det talar dels om att vi förändrats med samhället vad gäller prioriteringar istället för att vi skulle ha inflytande över den för att Gud har större inflytande över oss. Fenomenet talar också om att vi tappat fokus på det som skapar enhet , dvs enheten i Kristus, och att det är det som är avgörande. Vi är mer mån om att markera vad som skiljer oss än vad som förenar och därför verkar inte Kristus längre vara det som räcker att förena oss.

Just nu uttrycker vi också ett självsäkert, självupptaget och ovist beteend ei det offentliga där vi provocerar fram förföljelse utan att fråga om det tjänar vårt uppdrag.

Det är många saker som vi verkar missa och glömma, som t.e.x följande:

1 Att vi är utsända av- och representanter för Kristus var vi än är, inte bara oss själva, inte för att sprida trovärdighet för att vi har rätt åsikt utan för att det syns på att vi är älskade. Om vi förmedlar sanningar utan att det förmedlar att vi är älskade, kommer vår sanning inte att föra någon fri, inte förmedla hopp. Vår genomskinlighet i svaghet och beroende av Gud behöver syndas i relationer och vi behöver bli skådeplatser för vad nåd och kärlek gör. När vi är svaga är vi starka för så är fokus på Kärlek och att leva ut det, inte på fienden och våra rättigheter.

2 Att alla löften gäller och Gud som vår enda möjliggörare som öppnar och stänger dörrar som Han vill för att vi skall få vittna om Hans nåd och kärlek till hjärtan. Vi har blivit lika fokuserade på våra rättigheter och möjligheter som världen ger och just nu kämpar vi i led med dem i världen som har sin skatt där. Att skylla på satan eller antikrist som hot som berättigar detta gör bara satan större än Han som är inom oss och som kallat oss. Aldrig har kristenheten haft offentligt så stark fokus på vad fienden gör i dessa tider för att vilseleda och det fokuset vilseleder oss själva.

3 Att martyrskap börjar med att vittna och genom det predika om Jesus som vår försonare, vår frälsare och om vi gör det så kommer vi både att se frukt genom dem som tar emot det och motståndet eftersom ”många ännu kommer som fiender till Kristi kors”. Jesus och korset är det värst som finns för en egenrättfärdig god människa. Det är därför många med humanistiks människosyn vill radera den kristan tron från samhället. Jesus och korset hamnar också i sidoroll i en egenrättfärdig trohet.

4 Vi verkar ha slutat “räkna kostnaden” att vara en Jesu lärjunge. När jag säger “kostanden” så är den främsta, eller ens första kostnaden inte det vi gör i offentligheten utan det faktum att uppdraget på det personliga planet alltid kostar tid och uttrymme. Kostnaden finns i skiftet i hjärtat där vi går över från ägare till förvaltare över våra liv. Kostnaden finns i att bekänna sig till Jesus, beroende av Honom.

Det kostar också alltid att leva i kärlek, att se, möta, lyfta upp och stöda dem som är nerslagna. Jesus började med att “böja sig ner”, dels genom att bli som en av oss, men också rent konkret visade det genom att böja sig bredvid den som skulle stenas av dem som ansåg de checkat av sin duglihets lista bättre än kvinnan. Likaså visade han på detta genom liknelsne om de två i templet där den ena “tackade Gud för att han inte var som dendär ….” osv osv.

Tänk om kristna skulle under pandemin varit mest känd för och mest högljudda att utifrån Guds kärlek ha sökt vägar att hjälpa folk genom pandemin, vilket många också gjort, men den högsta rösten i det offentliga rummet är kampen att få ”tro på vad vi vill”, som om någon faktiskt skulle ha hindrat oss att tala om Jesus. Bakvänt och dumt har vi betett oss och tror Gud hejar på oss för att vi proteterar i led med banderoller med ”frihet”. Ingen annan har hindrat mej att vittna om Jesus och leva i kärlek, än jag själv.

Nya testamentet är tydlig med att människor behöver se våra goda gärningar men lika tydlig med att vi inte skall göra våra goda gärningar för att människor skall se på oss. Jesus och Apostlarna var mer än tydliga med att den främsta och avgörande frukten på en genuin frälsning är att vi älskar som Han har älskat oss. Likaså att bekännelsen inför människor är avgörande, men den bekännelsen skall vara börja med “Ty så älskade Gud världen att Han GAV . . . “

5 Har vi glömt Jesu och Apostlarna exempel på att budskapet och undervinsingen alltid gavs i den lilla gemenskapen? Har vi glömt att historien, även väckelsehistorien, ofta bevisat att den gick fram från individ till indvid. Många undersökningar visar på att de som kommer till tro gör det fortfarande främst genom en vän, och de kommer med i en gemenskap och hålls där pga vänskapsrelationer, att man delar livet. Kampanjer, uppifrån predikan eller ansikstlösa svavelpredikningra i social media bär ingen sådan frukt.

Evangeliet är ju en inbjudan att försonas och återförenas genom Jesus till den relation vi är skapade till och det är frukten av den relationen i våra liv som predikar högst. Inte hur tydliga vi är med syndens allvar. Synden är allvarig, på liv och död, men när vi tappar sammanhanget av relation i kärlek, då landar allt med tal om synd fel. Då förlorar synden aspekten av att vara kärlekslöshet och blir istället moraliska normer, listor vi skall checka av. I social media ser vi inte ens vem som lyssnar.

Kontrollsamhället håller inte på att ta kontrollen över oss. varför? Därför att den inte kan! Guds folk kan inte hindras i sin kllelse av nån annan än sig själv och därför kan vi ha fokus på att vittna om Jesus och leva i tjänande kärlek. Kalevi Lehtinen sade i tidern att ”ingen människa är så fri som den vars innersta längtan och strävan är att leva i kärlek. Ingen elel ringet kan hindra det”.

Jag tror vi har alldeles för länge vaggats in både andliga och samhälleliga priviligerier i vårt land. Kyrkan och tron har haft ett status, och hade en enorm betydelse under nöden under kriget och efter det. När vi byggt upp ett välfärdssamhälle som vi betalar för att få service, så har vi utvecklat en tro, församlingaskultur och ledarskap att upprätthålla det som skall tjäna oss.

Församlingen har för många blivit en i raden av tjänster vi har rätt att förvänta oss något av för att vi betala kyrkoskatt och det finns anställda som driver verksamheten. Då blir inte församlingen den som utrustar och går ut. I bästa fall som en räddningstjänst som lägger en skylt på taket med texten ”behöver du räddning, kom på besök på sö”.

Faktum är att “världen”, som ett värdesystem, har byggt hinder inom oss att leva värdigt vår kallelse. Vi tror att vi uppfyller missionsbefallningen genom att ge tillräckligt kollekt för att anställda skall få löner och byggnader skall hållas varma, samt att vi ger pengar så att de några få skall kunna gå ut som missionärer till främmande länder. Vi inbillar oss att vi här har missionsuppdraget under kontroll.

Vi lever i en illusion att vi är ett kristet land för att vi har korset på vår flagga och vi vilar på det status och relevans kyrkan haft, som den inte längre har. Många kämpar för ”att bevara Finland kristet”, men ser aldrig dem omkring som väntar att vi skall förmedla hopp. Länder som vi skickar missionärer till har oftast en mycket mer levande, relationell och missional kristenhet än vi som sänder dem med våra pengar. Dessa dessutom i länder där det inte finns pengar och frihet att predika. Det tycks inte ha hindrat dem och jag tror våra pengar inte har öppnat dörrarna. Det har deras hjärtan i första hand. Även om vårt stöd är viktigt.

Den öppna dörren som skall öppnas är inom oss. Det är det inre kontrollsamhället inom som inte vill ägas och styras av Gud utan istället ta vara på alla möjligheter världen ger att uppfylla våra drömmar. Vi lever ett “sedan när det lugnat ner sig liv“, eller som Jesus uttryckte det “detta folk ärar mig med sina läppar men deras hjärtan är fjärran ifrån“. Det är ju så att det inte är munnen som visar om vår tro är i liv utan våra handlingar.

Ett liv i kallelsen betyder ALLTID att vi SKAPAR rum för sökande, lyssnande och handling. Konkret handlar det om att stillhet (lyssnande i bön och inför ordet) har en plats i våra liv. Det är det som visar om vi är förvaltare eller ägare av våra liv. Förvaltare söker ju sin ägares vilja med syftet att det är dte viktigaste att leva, inte bara tala.

Våra liv är idag så fyllda av så mycket av det som vi aldrig kommer att få kraft av Gud att fortsätta med men nog att bli fria ifrån och ersätta det med det som har löften om kraft med sig. Vi är ju som känt en trött folk och vi kommer till Gud och församlingen med vår trötthet, inte för att söka det liv där det finns löfte om kraft utan för att få kraft att orka fortsätta med det liv som vi valt och som tjänar oss, som lever för oss själva.

Det finns få saker som är så ointressanta som att börja söka en missional livstil i den livssituation vi finns i. Alltså inte en kampanj eller predikan stående på en låda på torget. Nej, jag menar det enkla faktum att vi alla har människor omkring oss som behöver det vi äger i Jesus och allt är förberett för oss där, just med den vi är, de gåvor vi har och det fina att det är utan agenda.

Vi har en förvriden bild av att bekänna sin tro och vara ett vittne skall handla om en agenda eller prediktillfällen. Jag tror det handlar om tillfällen att älska, där vi är. Vi har så hårt inpräntad bilden av att vi skall vara evangelister. Det mesta av vittnesbördet händer för att vi bjuder in Jesus i vår dag, i helt vanliga liv. Men vi har stillheten och ett hjärta som är beredd och då bara händer det. Människor bara plötsligt finns där och ofta börjar allt genom ett naturligt möte människor emellan, vänskap utan agenda och utan sökande efter “predkotillfällen”. Det räcker med att vara en medmänniska åt dem vi möter, men när det handlar om vårt hopp så behöver bekännelsen till Jesus finnas där. Annars är vi bara ute med att skapa en bättre värld genom vänlighet. Det är inte det primära uppdraget.

Jag tror att det behöver finnas de som kämpar i offentligheten för uttrycksfrihet och rättvisa. Dessa har alltid funnit och som kristna skall vi ge vårt stöd för en god sak. Jag tror också att det finns kristna som är kallade att verka i maktens korridorer. Men, jag tror det mest ”högljudda” vittnesbördet skall bara summan av den livstil vi lever, både under goda och jobbiga tider.

Vi har inget av värde och kallelse som inte skulle ha givits av Gud, och därför kan ingen ta det eller hindra det, utom vi själva.

Att fokuset just nu ligger så hårt på att fienden skall vilseleda det folk Jesus gjort fri, är själva vilseledningen. Fokuset på fienden, inte på tt vi har en skatt att ge vidare som besegrat t.o.m. döden.

Låt oss inte gå vilse och inte göra det fienden gör till varken orsak eller ursäkt att missa vårt verkliga uppdrag.

Hör vi vad vi verkligen säger och förmedlar?

Det är många saker i tron som jag ”jobbat” de senaste åren. En sådan stor sak är motstridigheten mellan övertygelse och verklighet. Endera att jag bekänner en tro i någon sak som jag inte upplever, kanske aldrig upplevt, men det hör till att tro så. Sammanhanget formar en också att bekänna och när erfarenheten inte är samma som bekännelsen så modifieras den eller åtminstone utvecklar man en förklaring varför något som inte borde ske, sker, eller som borde ske men inte sker.

En sak som stört mej massor, länge, är uttalad övertygelse riktad till andra om vad Gud vill och att man ber i enlighet med det, dvs ”ske din vilja”, och det inte sker. Ibland, eller rättare sagt för ofta, möter man då det jag kallar för felsökning. När det kommer många motstridigheter, som skakar trossystemet, då måste det omförklaras eller flytta skulden till den man överfört skulden..

Detta sker, tror jag, dels för att vi utvecklat en tro att ALLT måste gå att förklara för att vara trovärdigt. Förstås går inte allt att förklaras, som typ ”vad fanns före skapelsen?” Men så fort vi rör oss i frågor som tangerar Gudsbilden och hur Han ser på oss utifrån vad vi erfar, då behöver vi få saker och ting att passa ihop för att kunna lita. Förstås inte i allt, men nog i saker som bekännelsen markerar som avgörande i denhär tiden.

Motstridighet eller kognitiv dissonnans, som det väl heter inom psykologin, föds i både de mest fundamentala saker som att bära på en övertygelse att Gud är God, Kärleksfull och rättvis, men samtidigt kan vi ställa frågor som ”varför skapade Gud dem som Han visste inte skulle tro på Honom och som Han då måste döma?”

De ateister eller agnostiker jag försökt förstå, fastnar ofta i sådana motstridigheter. Likaså troende som plötsligt tvingas i praktiken hitta en väg att leva i det man hittills bekännt bara med munnen. Något vettigt svar finns inte (har skrivit km detta mer införligt tidigare) som håller hela vägen. Ser det dock som problematiskt att vi försöker förklara allt. Att Gudsbilden måste liksom hållas ihop med det förklarbara då det kan bara hållas ihop genom bilden Kristus ger.

Vi människor har ett stort behov av tillhörighet och vi tenderar att omfatta det sammanhanget tror på. Vi har ju inte bara behov av tillhörighet i en grupp, i en familj, vi behöver också ha något som knyter ihop gruppen, något viktigt att sträva efter tillsammans , kämpa för eller emot något.

Det behövs egentligen ingen religion för detta. De mest extrema exemplen är ju sekter av olika slag där man börjar kontrollera sinnet och förlorar perspektivet till sig själv. Man liksom inte längre hör vad man egentligen säger, man äger inte sig själv och sin övertygelse utan lever den mer eller mindre genom tillhörigheten. Där finns en gräns som överskrider det sunda om man bara följer ett inlärt mönster.

Jag tror dessa mekanismer finns mer eller mindre på alla plan i samhället, vissa för med sig gott, andra ont, och allt där emellan. Antar att självprövning, självinsikt och sunda förväntningar mot oss själva och andra, gör oss såpass formbara så att det minskar motsridigheterna eller vi kan leva med dem utan att de skakar tillvaron.

Att detta sker inom oss, är en sak, men när vi riktar bekännelser mot andra, utan att inse att vad vi säger och förmedlar är en omöjlighet, då orskar vi skada. Att som kristen bara ”säga sanningen” som en plikt, utan att stanna upp och se vad händer sedan och vandra med, är ansvarslöst. Då sker det som Jesus sade ”De binder ihop tunga bördor och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte ens med sitt finger flytta på dem”.

Ansvar och frihet är väldigt aktuellt idag. Inte minst för att vi lever i ett offentligt rum som aldrig förr funnits i historien. Detta med ett informationsflöde med ständiga alternativa sanningar. Detta är den bästa grogrunden för en polariserad värld. Den alternativa sanningen ser vi allt från att vi kan googla en självdiagnos utifrån en lista med symptom eller få stora massor att tro på deep state och en ond agenda som bara Q kan visa vägen igenom för hen besitter kunskap som ingen annan har.

Familjer splittras på många håll av konspirationsteorier, och vissa som ”bortrövas” av dessa väljer att bryta relationen till närmaste. Jo, har mött många berättelser om hur vaccinfrågan och den underliggande tron på en ond agenda splittrar familjer. Det som sker har mycket som liknar sekter, dvs att bara en eller få äger en sanning som ingen annan ser. Dessa som svalt denna tro på den onda agendan som vi skall skydda oss emot, drivs av rädsla.

Det är egentligen inte så konstigt att enbart det att vi är människor möjlighör detta. Vi söker ständigt efter hållbara markörer samt sammanhang som navigerar utifrån gemensamma markörer i en förvillande tid. När vi lever i denna osäkra tid, får behovet liksom en boost och en överhängande brådska att ta ställning och välja sida. Just nu handlar ju detta val mycket om att välja vem är fienden, korona, eller myndigheter.

Inte heller egentligen konstigt att kristenheten dras in i detta. Det har ju länge funnits en stark splittring som förstorats och förvrängts av social media. Hur vi själv ser bilden av kristenheten är ganska förvirrande och för dem som ser det ”utifrån” kan nog Guds familj verka väldigt dysfunktionell, ja, stundvis ser vi ut som virrpannor.

En sak som verkar svälla upp oerhört just nu i de kristna kretsarna, speciellt bland de konservativa, är ett oerhört fokus på den ”kommande förföljelsen”, och inget tema som yttersta tiden med dess hotbilder får folk i rörelse och är dessutom myndigheten i det ondas grepp, då händer många ofruktbara saker snabbt. Jag har följt med ganska mycket diskussionerna kring detta eftersom jag så länge delat gemenskapen och verkat bland dessa syskon. Ser nog mej troligen ännu som mer konservativ än hur de ser mej. ”De” är ju dock inte en så homogen grupp som man ibland verkar tro, så oliktänkande finns i alla fack.

Har lyssnat i några dagar lite flyktigt på kristen radio och sgs varje gång kommer det en diskussion om hur vi nu kommit till den yttersta tidens förföljelse och hur vi snart inte får fritt bekänna vår tro. Jag har i mitt tidigare inlägg delat tankar om hur en viktigare fråga skulle vara att fråga om det alltid är vist dvs tjänar syftet och därmed är rätt att säga det man säger och var.

För den som vill ta del av den aspekten kan gå till det inlägget.

Jag vill fortsätta med att hoppeligen bidra med ytterligare en nyans i diskussionen som man sgs alltid på olika sätt väjer för från de konservativas sida som vill hålla framme kampen för en biblisk äktenskapssyn. Hur kan jag säga det? Jo, för att jag själv gjort det och sett det ske om och om igen.

Det som nästan aldrig sker är en genuin prövning, en självrannsakan av hur man bemött och bemöter de homosexuella. Det är som om man inte skulle stanna upp och fråga vad man egentligen säger åt dem, hur det uppfattas och vilka förväntningar man överför på dem. Eftersom man är så fokuserad på att bara säga sanningen. Att efteråt slänga in ”men Gud älskar alla lika”, blir en motsrdighet om man inte ger samma förutsättningar, eller inte inser att de är olika.

De flesta konservativa säger , liksom Päivi, att de är lika älskade av Gud men att homosexualitet inte var Guds ursprungliga plan, dvs att Han inte skapat nån med en homosexuell läggning. Därför utgår man från att Gud inte från början tänkt så (”skapelseordning”) och att då bejaka läggningen som naturlig och leva ut det, blir då en synd. Likaså utgår man från Paulus texter och den tolkningslinjen att Paulus syftar även på jämnbördiga trogna relationer och dömer dem som synd.

Den debatten har pågått oerhört länge och hittills har det inte visat nån större frukt. Tvärtom så har klyftan ökat på flere håll och när jag lyssnade till dagens diskussion i radio så var oron enbart fokuserad, igen, på ”får se hur länge vi får uttrycka vår tro fritt i vårt land”. Imgen tycks fråga ”är det sätt hur vi kämpar och beter oss i det offentliga rummet fruktbart och tjänar syftet”.

Uttrycksfrihet är sig en viktigt fråga men samtidigt ganska absurd i ljuset av hur få församlingar och individer lever ut en naturlig missional livstil. Istället mäter man ofta en levande tro och sin egen trohet utifrån motståndet mot frågor gällande ordning och moral. Presentationen av Jesus och det Han vill säga mänskligheten genom oss, verkar mest handla om vissa synder och rätten att vara offentligen trogen Bibeln.

Om Jesu berättelser om domen och förvaltarskapet skulle innehålla texter som ”Vi såg deras synd och sade åt dem hur allvarligt det är”, då står det bra till för den konservativa tron utifrån hur det uttrycks i det offentliga rummet. Om det är det Jesus faktiskt tar upp den dagen. Dessvärre (eller bra förstås) verkar Han vara fokuserad på andra saker. Dels att det vi fått i talenter, frälsningens gåva, skall bära frukt, vilket Evangeliet alltid gör och dels att klä de nakna, mätta de hungriga och besöka de fångna.

Jag vet att många liberala, konservativa och allt däremellan vad man vill stämpla sig själv eller andra med, nog lever så. Likaså predikas det nog Evangeliet i detta land i sgs alla kyrkor, men det mesta är utifrån ”kom hit, kom till oss”. Men just nu verkar de mest synliga och hörbara i offentligheten campa kring uttrycksfrihet och vikten av att ”lagen måste först predikas”. Är det veekligen så, kan man fråga sig, men det får bli ett annat inlägg.

Som jag ser det finns det i varje budskap vi ger ett ansvar av herdeskap. Att undervisa eller Evangelisera kan och får inte bara vara ”jag bara lämnar detta här, take it or leave it”. Det är precis tvärtemot hur Jesus och Apostlarna gjorde det. Hoppet förmedlades främst vid ”matborden” och överlag i möten med människor och det resulterade i långa relationer.

Om vi då ser på vad som sägs direkt och vad man låter homosexuella förstå vad gäller alternativ de har, så är det selibat eller förändring av läggningen, som enligt många är möjligt ”om man verkligen vill”. Det man säger alltså är detta:

1. Gud gav dej inte denna läggning och därför vill Han att du inte skall leva ut den.

2. Det Gud vill, det gör Han, OM ”du på riktigt vill det”. Detta betyder då alltså att man har garderat både sig själv och Gud ifall personen inte kan leva i selibat eller inte trots sina egna och andras böner samt diverse terapier förändras. Då drar man slutsatsen: ”du vill inte på riktigt och därför kunde Gud inte hjälpa dej”.

När förändring alltså inte sker, är det alltid pga att man inte är seriös. Är det så vi säger till alla som vill se frihet och förändring i någon sak i sitt liv? Är det så enkelt som en schablon? Är det så att Guds händer är bundna om vi inte vill tillräckligt och även om vi tror vi vill det tillräckligt och det inte då sker, då blir domen, ”du ville kanske ändå inte tillräckligt”.

3. Detta betyder att den personen, som accepterar sin läggning som naturlig och ingår i en relation, kommer att stängas ut från Guds rike och enligt de flesta betyder det ”den eviga elden där man pinas i alla evighet i ett medvetet tillstånd”.

Samtidigt som man nu kämpar om rätten att uttrycka sin tro, så verkar man strunta blankt i att lyssna vad man egentligen säger. Fast Päivi var nog iof tydlig när hon var inför pressen och sade varför det är viktigt att säga dessa saker dvs att ”det är en fråga om människans evighet”.

Om vi då tar en titt på som jämförelse vad en heterosexuell har för alternativ ifall hen inte kan tygla sin längtan till relation och det sexuella. I det som sägs finns enligt mej en orättvis motstridighet.

”Till de ogifta och änkorna säger jag att det är bäst för dem om de förblir som jag. 9 Men om de inte kan leva avhållsamt skall de gifta sig, eftersom det är bättre att gifta sig än att vara upptänd av begär”. (1 Kor. 7:8-9)

Paulus räknar alltså med följande:

Det finns de, de flesta faktiskt, som inte kan leva avhållsamt dvs liksom han utan en relation innehållande utövad sexualitet. Dessa skall lösa detta med att gifta sig. Han talar också om att vissa har fått den ”gåvan” att leva så.

Men när man nu talar till de homosexuella så utgår man från att Gud vill ge motsvarande ”gåva” åt ALLA homosexuella. Om de alltså upptänds av begär är lösnimgen inte att gifta sig. Istället får höra att det är något de skall se som fel, kämpa emot, inte ge utrymme, söka och be om kraft att leva i selibat eller förändras. Annars får det eviga konsekvenser. Men, det skall nog gå för Gud att fixa, om de ”på riktigt vill”, så hjälper Han dem. Hmm

Jag tycker det är oerhört ansvarslöst att inte lyssna till vad man egentligen säger. Allt bara för att man skall ha ”rätt att uttrycka sin tro” och för att inte ”få blod på sina händer”. Är det bara jag eller märker ni hur det hela verkar handla om ”min rätt” och ”mitt ansvar att tala radikalt och varna”. Man ser inte människan.

Inte konstigt att kristenhetens trovärdighet går back och frukten utifrån uppdraget är så ofruktbar som den är i relation till hur många troende det finns i finland och den frihet vi har att tro och vittna om Jesus. Mej veterligen har ingen ännu hindrat det, utom vi själva förstås.

Om en homosexuell inte kan leva återhållsamt så ges inget ”gift er så löser det sig lösning”. Nej, bara ”lev i selibat eller förändras”. När det sedan inte sker, för sgs alla, då kommer man undan med ”du ville inte på riktigt”, ”du ville inte lyda Gud”, ”du älskade mera dina begär än Gud”. Vilken tur man är heterosexuell, eller hur?! 😦

Jag är helt för religions- och uttrycksfrihet och att Päivi är inför rätta är fel. Om hon och Pohjola döms, är det allvarligt för uttryckfriheten och speciellt utifrån hur åklagaren motiverar detta. Detta har en oerhörd betydelse för hur framtiden ser ut. Även media har uttryckt sin oro och speciellt YLE som gav sitt utlåtande.

Men, trots att jag tänker så, så ser jag med sorg på det som är ett betydligt större ”brott” och sorg, att den konservativa tron (inte alla, men för många), inte ser vad man gjort, hör vad man sagt och fortsätter ännu med. Man ger inget hopp åt de homosexuella, ”bara om de själva riktigt vill”.

Jag har väldigt svårt med den Gudsbild som förmedlas genom detta. Inte enbart det man säger utan hela den atmosfär av martyrskap som nu framhävs. Likså hur fokuset verkar vara mest på ändringar i samhället som man försöker avslöja som en yttersta tidens onda komplott, istället för att fråga ”hur skall vi bemöta och kommunicera Jesus till en värld för vilken Han verkar bara mer irrelevant än igår.

Att en kristenhet som till största delen förlorat den missionala livstilen kan tala om martyrskap då de inte får kalla vissa saker för synd, är för mej ofattbart. Det kunde vara gott att stiga utanför den västerländska kristna bubblan en stund.

Det om något är ”skamligt” och vi får stå för den dagen ”domen börjar med Guds hus” och vårt förvaltarskap skall prövas. I den ingår domen gällande de ”tomma orden”. Tomma ord kan vara en tro som flyttar berg, äger all kunskap, men saknar kärlek och är därför ingenting, bara oljud. Detta för att den förmedlar sanningar utan att förmedla Kristus.

Dags att lyssna vad vi säger, förmedlar och hur det uppfattas. Det är mottagaren vi skall se, se människan vi talar åt, inte skaran som hejar på oss för att vi vågar säga sanningen.

Vad delar jag åt vem och varför?

Ni är ganska många som läser mina inlägg på FB och bloggen. FB är den kanal genom vilken det kommer mest trafik till bloggen. Det är inte så många som valt att prenumerera på bloggen.

Under en längre tid har jag medvetet försökt lite styra vad jag delar till vem. Vissa texter är sådana som jag upplever jag kan dela till alla 1300 FB vänner. Det är många bland dessa 1300 jag aldrig har träffat och vet ingenting om. Många har velat bli vänner för de läst något jag skrivit eller typ har hört mej tala någonstans då jag ännu flitigt reste runt.

Har också gallrat en hel del och tackar väldigt selektivt ja till nya vänförfrågningar.

Jag har på FB i ”sekretessinställningar” uppdelat inläggen i de tre alternativen dvs ”vänner”,”vänner förutom” samt ”särskilda vänner” (jag har FB på finska så översatte dessa).

Jag väljer alltså vad jag publicerar åt vem. Väldigt sällan använder jag ”public”.

”Vänner”, dvs åt alla FB vänner delar jag sånt som jag bedömer är ok både vad gäller privat information, inte triggar ofruktbar dramapotential och när det gäller existenssiella frågor sådant som jag bedömer alla kan ta del av. Sådant som även känsliga eller de som inte är insatta kan ta del av.

Åt ”vänner förutom” (”kaverit paitsi”) delar jag också sådana personliga eller existensiella frågor som jag antar att dessa kan ta del av. I den gruppen finns en hel del sådana jag inte träffat men har på något sätt en bild av att jag vill dela med dem.

Till gruppen ”särskilda vänner” (”tietyt kaverit”), är en grupp på ett par hundra, som jag känner, har träffat eller på annat sätt kommunicerat med och upplever att till dem kan jag dela både mera personligt samt djupare texter som jag bedömer kräver mera insikt och inte tjänar ett syfte att dela inför alla.

Så valde jag dessutom för ganska länge sedan att jag skriver mest på svenska, vilket i sig gallrar en hel del.

Varför har jag gjort såhär? Först och främst för att jag vill, får och kan. Det är mitt offentliga rum i vilken jag väljer vilket ansikte jag visar utåt. För det andra så ser jag social media med mycket potential att vara väldigt destruktiv och inte minst pga polariseringen i mer och mer saker.

Jag har under resan valt att vara ganska frikostig vad gäller min resa och på många sätt är det för sent för mej att vara osynlig på nätet. Där finns mycket om min vandring som jag önskade inte fanns och som påminner mej och andra om saker, bra och dåligt som hänt under resan.

Men samtidigt så vill jag inte styras av vad folk tänker om mej, även om det fortfarande påverkar mej stundvis för mycket. Jag har valt att inte försöka, så gott det går, att kampuflera mitt ansikte i det offentlig rummet bakom nån självsäker tro och präktighet. Den skulle vara för tung att bära och sprida bördan eftersom social media är inte ett ”matbord” där man delar livet. Social media är en ansiktsbok som ofta är falsk, av olika orsaker.

Det är på många sätt redan ”kört” vad gäller t.ex. det sätt hur troende grälar offentligen med varann. Därför vill jag, så gott det går, skriva nyanserat och utan att välja sida utifrån skyttegrav, utan istället det jag just nu ser som en gångbar väg för mej själv och ibland dristar jag föreslå att det kunde vara en bra väg för alla. Jo, det kan man också våga säga i sitt eget offentliga rum.

Så ibland delar jag åt en större grupp vissa personliga frågor samt andliga/existensiella frågor som jag tror alla nån gång grubblar på utan att säga det högt. Jag tror på kraften i genomskinlighet eftersom en roll eller image som döljer det mesta med avsikt att få folk att tänka om mej på ett visst sätt för en viss ambition, är tung att böra på. Dessutom så tror jag att för en kristen skall trovärdigheten inte finnas i vår präkighet utan i Hans trofasthet mot oss. Då måste vi våga visa vårt svaga och sårbara ansikte.

Men, dethär är jag, inte du och så skall det vara. Vi måste äga vår egen inre övertygelse, även om det inte alltid är lätt eftersom vi alla vill bli gillade. Vi kan inte bli gillade av alla men vi kan sträva till att de omkring oss kan gilla oss för den vi är, inte den vi försöker vara som vi tror de gillar. Det är där vi ofta räknar kostnaden.

Vi är alla olika, med olika personlighet, gåvor och kallelse. Det finns goda och dåliga principer vad gäller det offentliga rummet som så många av oss delar. Idag tror jag dock att vi behöver både personligen och kollektivt jobba mycket med relationen frihet och ansvar.

Inte minst i våra familjer, skolor, arbetsplatser, församlingar mm, skulle det vara värdefullt att diskutera, informera och undervisa om vad detta ansvar innebär. Det är på många sätt en märklig tid, en labil tid där händelser och förändringar sker snabbt och dessutom under en tid då information, sann och falsk rör sig snabbt och i mängder som ofta är ohanterbara.

Mitt i detta, eller pga detta så tror jag vi behöver fokusera mer än någonsin på att söka kärlekens väg så att vi lär oss se varann på riktigt. Pandemin drev oss mera till det digitala, men också visade hur viktigt verkliga möten är för oss. Något vi borde för länge sedan ha insett hur vi gått åt fel håll. Vi behöver dela livet, på riktigt. Vi behöver äkthet framom image.

Vi behöver kärlek i handling mer än influncers bakom en kamera. Samtidigt som vi inte kan ignorera de möjligheter den digitala världen ger oss. Men det måste sadlas till att dra oss mot det väsentliga, inte ersätta det. Inte användas som vapen mot en motståndare, bara för att ha rätt, utan istället fråga om det bygger upp. Det betyder inte att allt skall vara kritiklöst, men även när vi delar kritik eller ifrågasättande så behöver vi fråga om det bygger upp.

Till sist men inye minst. Vad än vi säger, vad än vi gör, vart än vi vänder oss, visar vi alltid rumpan åt nån som re-agerar och det kan provocera oss till att göra samma. Det är inte lätt att göra rätt men vi måste välja söka vägen att göra rätt, även om nån annan anser den rätta vägen är en annan. Men även där, är vägen vidare lättare att hitta om målet är det goda och inte egna ambitioner, fördomar eller rädsla.

Så, du som läser detta delar jag åt ”vänner”, dvs alla som är mina FB vänner, prenumererar på bloggen eller annars besöker den.

Tack för att du läste detta och välkommen åter 🙂

Ofattbart!

Några tankar om ett fenomen i polariseringen hur den just nu verkar utvecklas. Under många år har det varit olika teman som splittrat folket i två skyttegravar. Förstås är inte hela mänskligheten delad i två skyttegravar, mpnga är där mittemellan, men de flesta högljudda finns där och ser det som en omöjlighet att se något hos motståndaren som de kunde ha rätt i eller något man själv missat.

De senaste två stora frågorna som innehållit både profan och andlig konspiration, är valet i USA och nu då Pandemin, som ännu pågår alltså. Dessa två har gått in i varann när de utlöste varann. Nämnas bör att inte alla vaccinkritiska är vaccinkritiska överlag utan enbart ifrågasätter Covid vaccinet och utan konspirationsteorier. Dessa är ofta tystare och sakligare.

Det som vi såg med Trump och valet i USA och hur Trump anhängare här delade bergsäkra utsagår och profetior om hur han kommer att vinna, hur stora lurendrejerier skall avslöjas, hur Trump är Guds utvalde för denhär tiden osv osv. När sedan inget av dessa utsagor föll på plats, då blev det tyst bland profeterna och deras anhängare. Inget ansvar av de bergsäkra som fick många att följa sig och liksom pandemin, till att splittra relationer.

Men lika snabbt bytte profeterna till den onda agendan gällande covid och vaccinet. Den ”profetiska” tempen, som aldrig prövas, sjönk drastiskt för att igen nå nya höjder. Utan att de troende anhängarna ens hickade till att ”oj, där rök en hel drös av falska profetior”.

Nu har vi länge haft en Pandemi, som vi i början inte hade ett vaccin för och som ingen kunnat veta hur viruset skall utvecklas. Det enda som fokuserats på är att göra allt för att hindra den svåra varianten att drabba de svaga. Detta genom olika skyddsåtgärder och begränsningar. Dessutom vet vi att det finns också de som dött som inte haft underliggande sjukdomar. Vi VET att många har dött och utan de åtgärder som gjorts skulle dödstalen vara mycket större och belastningen i sjukvården för stor.

Det vi också VET är att INGEN VISSTE hur vi skall på rätt sätt ta oss igenom detta. Inte ännu heller vet vi med säkerhet. Myndigheter och experter har gjort och gör sitt bästa för att hitta en väg igenom denna Pandemi, som ständigt visat nya ansikten som ingen med säkerhet kunnat förutspå och därför inte heller kunnat ha färdiga 100% träffsäkra verktyg i fickan. Man har istället stått inför det faktum att något måste föras, och dessutom snabbt. Detta under en lång tid. Avundas verkligen inte dem som står i den uppgiften och dessutom ständigt hånas och misstänkliggörs.

De som gjort och gör besluten är de som står i en position av ansvar och tillgång till den främsta informationen. Vi kan välja att LITA på att de vill- och gör sitt bästa för folket utifrån bästa tillgångliga information och resureser. Alternativt ger vi dem inte det förtroendet, ansvaret och istället motarbetar dem, eller ? Att vi alla är trötta och frustrerade, är det ingen tvekan om.

Den förvånansvärt stora skaran kritiska, som under hela resan haft sin alternativa sanning med experter i medicin har spridit misstanke mot dessa ansvariga som skall ta de tunga besluten. Denna skara har varit och är ännu bergsäkra på att myndigheter är lurade eller vill skada, döda och ta antikristligt makten över mänskligheten. De är bergsäkra att Dr Malone & Co skulle vara mera lämpade att styra hela prosessen.

Istället för att vi skulle ha gått samman för att kämpa mot samma fiende, har vi grälat om vem som är fienden och så blivit varandras fiender. Den skara som tror på den onda agendan har många gånger uttalat sig om hur dessa myndigheter borde avsättas och gripas. ”Frihet!!” ropar man på torgen och tydligen har de under helgen haft sina ersättande myndigheter i farten i helgen, punkterat däck och gjort motstånd mot polisen.

Överlag så är man oroad över att de som tänker i dessa drastiska banor är så många, så högljudda och att en del sitter i riksdagen, men samtidigt glad att de är så få, ännu. Dessa konspiratörer som tror att våra myndigheter och media tjänar en agenda och vill ersätta dem, har fortfarande inte förklarat vem som tar deras plats och hur det skall se ut på THL och riksdagens korridorer med deras ersättare.

Det är som vissa totalt förlorat perspektivet mellan frihet och ansvar! Det skrämmande är vem man ser i dessa led.

Det ofattbara, men förväntade, är att de som med sina självvalda experter och sin högljudda kampanj varit så otroligt bergsäkra om sanningen och hur Pandemin skall skötas, nu samlar på alla ”bevis på att de haft rätt hela tiden”, när myndigheter, som hela tiden varit öppen med att man INTE vet, delger öppet var man tagit felbedömningar. Dessa konspiratörer talar nu högmodigt som att ”om ni lyssnat till oss, så skulle vi ha skött det bättre”. Alltså samma gäng som var bergsäkra på Trump.

Nu talar konspiratörerna om att de skall godkänna hur de lett oss fel och att de skall bekänna det för folket och be om ursäkt.

Det är INGEN tvekan om att det skett felbedömningar, felprioriteringar som drabbat orättvist hårt vissa. De skador som skett har INTE drabbat jämnt och ingen har påstått motsatsen. Dessutom har man mitt i snabbt förändrade omständigheter tvingats utifrån fler faktorer än vi på sidan om kan förstå, fatta beslut som skall vara det bästa och mesta möjliga för alla. INGEN av de ansvariga har gjort detta perfekt och ingen har påstått annat.

Jag har aldrig haft sådant ansvar som de myndigheter som de som tvingats leda oss genom detta har. Men jag vet utifrån de ledaruppgifter jag haft, att den platsen inte är en lätt platsoch att man från den platsen ser faktorer gällande helheten som andra inte ser. Kan bara ana vad som rört sig i huvudet hos de mest synligt ansvariga när de gått och lagt sig effer de otaligt tunga dagarna där beslut MÅSTE göras som påverkar många men medveten om att man inte vet om det nästa dag svänger åt ett annat håll.

Att då samtidigt se en våg av kritik och beskyllningar av alla de slag, med memes som är under all kritik som delas om dem i social media av vuxna människor som påstår att de skulle sköta deras jobb sååå mycket bättre och deras experter vet såååå mycket mera.

Dessa är i stort sett samma gäng som visste sanningen om Trump utifrån samma källor av sanning. När sanningen inte avslöjades som de så säkert påstod, då blev det tyst. Ingen bekännelse eller ursäkt att man tog fel, eller att alla prifetior var fel, och de var många kan jag säga.

Nu kräver dessa ursäkt av myndigheter för att de borde ha lyssnat till dem. Att ha rätt att säga sin åsikt och vara kritisk, är helt klart en rättighet, men det som nu pågår är något helt annat. Ansvarslöst!

”Vad händer!!??”, har varit länge ett uttryck i många människors mun. Har vi faktiskt en så stor skara som använder sin frihet i kristider som på läktare i en fotbollsmatch och tror de skulle ha vunnit matchen 10-0 om de fått vara spelare och domare.

Ofattbart!