Läran som inte ser människan?

Läste igen en artikel som tar upp hur de troende trycker ner de homosexuella. Den artikeln sprids igen hejvilt och många oijjar sig över hur skribenten, en biskop, tolkar skriften fel och hur vi måste vara tydliga med vad som är synd.

Även om huvudpointen i denna artikel och så många dylika är att se människan som berörs mer av detta än någon av de som debatterar och fäller domen vem som förtjänar sig att kallas kristen.

Man går helt förbi frågan om hur man talar om dem som inte är närvarande, hur de mår, hur de mått redan länge eftersom detta pågått länge. Jag har sett frukten på nära håll och är en arg pappa pga det. Många är de traumatiserade.

Det tycks vara oerhört svårt för de konservativa läropoliserna att överhuvudtaget se att man saknar sgs helt svar på hur bemöta dessa människor eller ta ansvar för det som man gjort fel så länge. Så länge att de som växer upp som t.ex. som homosexuella måste vara livrädda att berätta om det och innan det leva med en helvetesrädsla sedan tidig ungdom.

Det stör mej oerhört att det INTE stör dem som debatterar om detta och verkar endast vara mån om att vara läromässigt rena , tydliga och radikala. Massor av äldre kristna som deltar i detta utan minsta tecken på försök till herdeskap. Ett oerhört missbruk av tron som leder unga människor i hopplöshet och förtvivlan, och inte bara unga.

Varför skall det vara så svårt att utöva självkritik och pröva frukten av allt detta. Istället kämpar man emot en fiende, ett hot, ett läromässigt hot. Man går ständigt likgiltigt förbi dem som detta berör och tror sig vara Guds hjältar som försvara tron, men glömmer de ensamma, tysta och försvarslösa. Hur kan detta vara Kristuslikt och vilken bild av en Fader som ÄR kärleken förmedlas?

Ja-a, jag måste nog säga att vi som bekänner oss till den gode herden verkar ha glömt vad herdeskap är. En oerhört galen och förvirrande tid.

Så anser jag det oerhört skenheligt att ständigt hålla framme motivet som enligt dessa rättfärdigar allt detta dvs att vara ”trons trogna hjältar i en tid när bibeltreondes liv begränsas att uttrycka sin tro”.

Detta håller inte. Mammon och den självupptagna livstilen har nog slukat den rättigheten och ivern att förmedla hopp för länge sedan. Så, lite sent att vakna till att bli begränsad att uttrycka sin tro. Jag har levt över 30 år i nära samarbete väckelserörelser och den missionala livstilen har sjunkit rejält från tiden man var en ”väckelserörelse”.

Så, skyll inte på riksåklagaren för berövandet av den friheten. Den har offrats för länge sedan för den bekväma livstilen och bekännelsen via skärmen.

Dessutom tror jag att om de till Jesus bekännande kristan skulle vara mest kända för- och i spetsen för att ta sig an de utstötta och lidande, på varje ort, så skulle tröskeln vara betydligt högre att begränsa oss.

Det sades en gång om en av de snabbast växande församlingarna i Europa, jo det finns de som växer med nya, att det skulle märkas i människors liv i kvarteren i de flesta stadsdelar om de skulle försvinna.

Vad är det som utmärker oss. Hur syns det att vi följer Jesus och att vi lever i tron, i hoppet och kärleken?

Vad händer när igår och imorgon formar vårt idag?

Att ha lärt sig av sitt levda liv och ha minnen är en rikedom. Att ha visioner, att se framåt och göra planer är likaså viktigt och bra.
Vi har dock en tendens att definiera både oss själva och varann utifrån det som varit. Åtminstone har jag det, både mot mig själv och andra. Möter också ofta andras definition av mej utifrån det som varit. Det är tyvärr så det fungerar oss människor emellan som behöver varandras svagheter och jämförelsen för att fylla det tomrum av värde och kärlek vi alla lider brist av mer eller mindre.

Kärlek har ju den för oss ofta besvärliga egenskapen att den inte alls är generös mot oss när vi försöker förtjäna den. I slutet lämnar den oss vid altaret när svagheten går över gränsen eller vi inte orkar upprätthålla masken. Å andra sidan är det just när skammen tar vid och hopplösheten lyfter sitt huvud som kärleken och nåden har sin egentliga ingång i våra liv. Men den döljs av rädsla och skam.

Tyvärr gillar vi oftast inte det värde som nåden ger i en omgivning som glorifierar prestationsvärdet och den ”kärlek” vi får av det. Vi gillar heller inte den riktiga kärleken och nåden eftersom den inte bryr sig om de gränser vi bygger mellan åsiktsgemenskaperna. Kärleken ser att alla spelar samma spel av förtjänst och kan dessutom skapa extremism i båda ändarna av polariseringen. Idag ser vi den form av extremism hos båda där individerna bär på en övertro att ensam ha hela sanningen eller att ”är det bara jag som fattar hur rätt jag har”. Även jag känner igen mej i detta, och många kommer ännu ihåg det väl.

Om vi bara ser misstagen vi gjort eller omvänt inte ser dem, då skapar vi en ”idag” som som inte lever idag. Endera lever vi i sorgen o skammen över gårdagen vi inte kan längre påverka eller morgondagen som med sitt bekymmer stjäl idag från oss så vi inte vågar och till slut orkar hoppas, visionera, planera och glädjas över livets möjligheter och gåvor vi faktiskt fått. Det som ingen kan ta ifrån oss och Gud inte ångrar att Han gett oss.

En väsentlig utsiktsplats för tron är att leva ”idag” idag. Inte igår eller imorgon. Jag tror det finns många orsaker, av vilka de flesta jag inte ens vet vilka de är. Men, jag tror en stor orsak är att vår högsta kallelse och mest tillfredställande tillstånd är att älska och tjäna Gud, vilket tar sitt uttryck i att älska och tjäna vår nästa. Detta är möjligt enbart om vi lever idag, att vi ser, stannar upp och ger vidare det vi fått. Som förvaltare av något gott. Dessutom tror jag vi är skapade med både en kallelse för idag och kraft för en dag i taget. Att då bära på igår och imorgon gör att vi missar idag.

När vi lever igår och imorgon så kretsar allt kring oss själva, i endera tanken att ”vem är jag att jag skulle ha något att ge”, eller så lever i i grubbleriet så vi förmedlar både vår egen rädsla eller stress till andra. Att förmedla vår egen trötthet, frustration och stress på varann är kanske det vanligaste. Ofta gör vi det obemärkt och det flyter över gränserna mellan sak och sammanhang så vi skapar oreda och tar det personligt. Ofta skapar vi också relationer utifrån dem vi behöver för att nå våra mål och upprätthålla detta. Det är så många åsiktsgemenskaper uppstår.

Så har vi då Jesus, den enda som fullkomligt definierade sig själv ”idag” utifrån vem Han var utifrån en relation. Relationen till Fadern som sände Honom ut som sin ”älskade son”. Honom som sade ”inte ens sonen kan göra någonting av sig själv” och såg det som en skatt. Han var alltså både beroende och överlåten dvs hade helt lagt ifrån sökandet efter egen förtjänst och ära. Vilken frihet!!

Men Jesus levde i ett ursprung och en relation som definierade vem Han var och det Han gjorde föddes ur det. Det som föddes ur det var inte att Han, som vi gör, sökte efter möjligheter för sig själv och för att vaka över rättigheter och uppnådda förmåner. Nej, Han såg människor omkring sig som ”den älskade” ser. Han hade tid att stanna upp, se och lyfta upp. Hans blotta närvaro vid ett matbord fick folk att vända om från sina själviska och onda vägar. De enda som Han talade hårda ord åt var de självgoda och självsäkra i sin tro som uttryckte sin tro för att människor skulle se dem och behövde andras skuldkänsla till det.

När skall vi lära oss att ge upp prestationen, äran som kommer ur det och jämförelsen vi slår varann med? Desssvärre tror jag, och både Bibeln och historien visar det, att det sker först när våra fasader kollapsar och vi gör en tillräckligt offentlig konkurs i vår tro på vår egen tro, vår tro på att ”maxa vårt potential” inför publik.
Men, det vi är rädda för är läget vi har största potential till att ta emot nåd och kärlek på Hans villkor.

Resan dit är svår och lång genom prestations och jämförelsesnåret, men inte omöjlig. Tror bara att vi behöver se att vi söker på fel ställen. Vi bär på glasögon som leder fel dels nör vi löser bibeln. Då läser vi mest bara svar på ”vad” och missar ”varför” och ”hur”, och då formar en fel identitet.

Likaså tror jag vi missar genom att tro att de fråmsta förebilderna finns på Youtube eller nån annan scen som tror på påverkan utan att dela livet. Tror faktiskt de kan finnas där men de flesta finns utanför scener så upptagna med att se, älska och tjäna att de inte har varken behov eller tid med en scenliknande plattform. De har inte så många följare men de förmedlar Jesu kärlek till dem de möter och vandrar med dem en bit på vägen och förvandlar deras värld.

För att detta skall ske behöver vi få en identitet, ett värde som älskade, utan förtjänst och det liv som söker uttryck genom det. Jag vill tro att detta kan på riktigt ske enbart genom Jesus, inte enbart med Honom som förebild utan Honom som gör arbetet inom oss. Vägen dit är svaghet eftersom svaghet är inkörsporten till nåd och kärlek dvs Kristi kraft i oss.

Då är et bra att stanna upp och be om att kunna se- och ta emot detta. Att se hur igår och imorgon binder oss och leva idag. Annars väntar vi att allt skall bli fixat o bra i det förflutna och allt i morgondagen garanterat idag, för att vi skall våga och duga. Vi kan våga och duga idag. Inget hänger ju på oss, varken värdet eller möjligheterna.

Oj va jag hoppas att jag skulle kunna tro på det jag predikar och leva utifrån det. Men, jag hoppas o ber om det.

”Tänk inte på det som har hänt,bry er inte om det som förr har varit”. (Jes. 43:12)

”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga”. (Matt. 6:34)

Får jag brottas med Gud och ändå vara vara hans?

För många tycks idag svaret vara ett ”nej”. Kristenhetens splittring är så stark idag att varkendera sidorna kan godkänna att de inte vet allt eller att ”detdär har vi inte tänkt på, där har ni rätt”. Allt går ju ut på att samla bevismaterial för att fälla de andras argument.

Har tidigare skrivit om hur jag tror, och ser, att dessa ”hans minsta” är de som man verkar glömma. Det är lite som man ibland som förälder glömmer att barn finns i rummet när man diskuterar med vuxna. Att man glömmer att barn inte har bilder eller erfarenheter till ord de hör, att de inte förstår ironi osv.

Splittringen och sanningsivrarna har glömt Jesu uppmaning till herdeskap. I herdeskap kan man inte glömma de minsta, tvärtom.

På det personliga planet handlar min tro just nu väldigt mycket om att brottas med Gud. I många frågor får jag inte bibelns gränsdragningar att passa ihop med bilden av Kristus. Speciellt för att det inte finns exempel idag som lever ut det. Splittringen har gjort detta svårare.

Den som brottas med tron hamnar ofta in i ensamhet. När alla är så in i detta ”ytterstatidenssistafrestelsedärsatanlurardeflesta” och att frälsningen ur detta är att ha rätt syn i ämbets- och äktenskapsfrågan, ja då finns det inte plats för brottning. Det är enbart ”endera är du för eller emot”. Då går bibelstudierna om ”bibelns trovärdighet” före ”Jesu trofasthet i nödens tider”.

Den som brottas med Gud, som t.ex. jag, måste av bibeltroende dömas som en som avfallit från tron eftersom de mätare man valt för detta ger sitt tydliga utslag hos dem som inte vill utrycka sin tro i en skyttegrav.

Bibeln, Guds ord, där hittar vi tack o lov en Jesus som inte liknar nån av oss så mycket att vi kan kalla oss ”trogna”, utan enbart beroende av Hans trofasthet. Därför känner jag ännu lite hopp för min tro, trots att så mycket omkring mej rasar i relation till den kristenhet jag delat livet med. Är också glad att få vara del av en gemenskap där många med mej är gul o blå av brottningen.

Att brottas med tron är inget farligt, tvärtom är det ett tecken på sund identitet som Guds barn i Kristus. Detta för att man brottas med Gud, o Pappa får vi brotis med, Han håller … hoppas jag.

Ps 88