Valtider! Är ateisten en sämre eller bättre människa än en kristen?

För några år sedan delade jag något om ateistens grund för sin övertygelse som skulle vara humor, men som jag inser idag att var förakt mot individen.

Varför? Bakom alla (eller de flesta) övertygelser finns det en kamp, ett sår då det gäller existensiella frågor. Hur starka och självsäkra och hårda vi än kan visa oss i debatter så är insidan och berättelsen en annan. Så ofta glömmer vi att vi möter en människa och en berättelse, inte ett argument.

Det är valtider och frågan i rubriken dyker upp i debatter och uttalanden. Både rakt ut, indirekt och ganska ofta på ett klumpigt och ofruktbart sätt där båda sidornas bemötande av frågan blir fel. Mitt svar till rubriken är ett ”nej” i båda fallen.

En kristen med en bekännelse är inte på grund av sin bekännelse mera kärleksfull, respektfull och vis bara för att man tar tron i sin mun. En tro utan gärningar är fortfarande död.

En ateist är inte mer kärleksfull, respektfull och tolerant bara för att man t.ex. litar mera på vetenskapen som ersättare för tron och människans förmåga till godhet utan behov av en frälsare.

Det är aldrig så mycket ”vi och de” som vi tror. Många som bekänner en tro, delar samma inre kamp t.ex. inför lidandet men drar olika slutsats: ”I världen finns så mycket lidande och jag ser inte Gud göra något åt saken så därför tror jag inte på Gud”, eller ”I världen finns så mycket lidande så därför tror jag att jag med Guds hjälp kan bättre lindra lidandet”.

Det finns uttalade ateister och agnostiker som ber och kristna som tvivlar mitt i Guds tystnad och slutat be. Det finns ateister som avundas dem som kan tro och kristna som avundas ärliga samtal bland dem som inte tror. Allt är förstås mycket mer nyanserat och personligt än såhär men nyckeln är att se- och bemöta varann som människor som har mer gemensamt än det som skiljer.

Problemet för både en bekännande ateist och kristen (och allt däremellan) är att ofta har vi alla lika svårt att krypa ut från vår själviska håla. På så sätt att våra verbala värderingar skulle få en kontaktyta med livet och inte bara bo i vår mun när det finns en motståndare eller publik.

I slutändan fäster sig väl varje människas val av övertygelse vid den/det som bäst levererar det man innerst inne söker. Eller som Luther sade: ”Din Gud är den du hoppas allt gott av”. Då kan ens ”gud” vara vem och vad som helst som levererar bäst. Därför tror jag faktikst att alla, även kristna, har flere ”gudar”, eller skall vi säga ”avgudar” vi ”offrar” åt vår tid och kraft åt för att få det vi vill ”söka först” och som levereras snabbast med minsta möjliga motstånd.

Det var inte till ”de” Jesus talade om att ”tjäna två herrar” utan till ”vi” och tror att det är just ir det som det föds versioner av kristen tro som skapar mer förakt än respekt för kristna.

Utifrån detta formas en övertygelse om ”sanning” av nåt slag. Ofta en sanning som vi kan tolerera med intellektuella grodor för att den te.x. ger oss trygghet. Som kristna vet vi att korset är ”dårskap” för dem som inte tror och så skall det vara, men ofta glömmer vi att använda förståndet Gud gett oss i andra saker då vi förandligar det som inte är det.

Även den sekulariserade världen som säger att Gud och dogmer inte längre behövs och skall inte finnas i samhället, skapar sina egna. Bara redan att uttala ”samhället behöver inte religion och dogmer”, är att skapa en dogm. De vanligaste ”dogmerna” idag är bl.a. att lyfta högt rättvisa och jämnlikhet. Att säga ”du skall inte låta nån säga hur du skall leva ditt liv” men märker inte att man med det uttalandet gjorde precis det. Likaså genomsyras samhället kritiklöst idag dogmen: ”Om du gör som det känns bäst för dej så går det bra”. Tack o lov att inte alla praktiserar detta.

Då man talar om ”Gud” med stort ”G” så innefattar det för mej den sanning att Gud vet allt, först, bäst och mest och att min attityd isåfall behöver vara ödmjuk. I annat fall så varken söker- eller tror jag på en Gud, enbart på mig själv.

Jag är övertygad om att vi alla söker en gud som vill- och tänker som vi, men har all makt. Kanske därför börjar är en av världens populäraste trosbekännelser med ”min gud är en gud som …”.

Vad övertygar mej?

Om man är ärlig som kristen så har man i historien och i nutid gjort mycket dåliga saker i kristendomens namn. Ingen tvekan om det. Men samma gäller också driven av andra övertygelser. Inte minst hos vår östra granne och i östeuropa. I båda fallen handlade det varken om ateism eller kristendomen utan människans maktbegär där man rider på en ideologi. Själva ideologin formar förstås hur vi tänker och det finns alltid de som vill sprida den utifrån sin egen övertygelse för att det tjänar en agenda.

Varför är jag då ännu en med kristen bekännelse? Det är inte för att kristna alltid visar att de är bättre. Nej, utan för att Jesus alltid är bäst. Jag tror att Han alltid är bäst för mej och världen men aldrig påtvingad utan genom att världen övertygas genom hur vi bemöter varann och de svagaste i samhället. Det handlar inte bara om ”vad” utan också om ”hur”.

Även om kritiken ofta är berättigad mot kristna så missar den ofta att den inte är berättigad mot Jesus, eller som Mahatma Gandhi sade till sin prästvän: ”I do like your Christ but I dont like your christians because your christians are not at all like your Christ”. Den är inte berättigad mot Honom och därför önskar jag dels att vi som kristna skulle vara mer öppna med det utåt och även att de som kritiserar oss skulle vara mer upplysta om hurudan Jesus är och tog upp det.

Jesus gick öppet fram med detta då Hans motståndare främst bestod av de andliga ledare då Han satte fingret på deras motiv och att uttnyttja sin andliga maktposition. De saknade ödmjukhet och sann självinsikt.

Jesus själv är den som var väldigt tydlig och talade de hårdaste orden mot dem som använde andlig auktoritet som maktmedel och ”band bördor på människors axlar”. Han var den som jagade ut bisnesfolket från den plats där man skulle be. Inte impulsivt eftersom han hade tid att göra åt sig en piska.

Kristendomens vittnesbörd

Tron har haft stor betydelse för vårt folk. Inte minst under och efter kriget. Det finns flere forskare som säger att sekulariseringen fört med sig att vi hanterar otrygghet och lidande sämre. En stor betydelse har också att vi har flere generationer som inte upplevt krig, mest bara ”välfärdssamhället” som fört med sig att vi lärt oss tro på det förutsägbara för mycket och inte är så beredda på det oförutsägbara.

Människor, jag, behöver ett hopp , trygghet och mening som går utöver min förmåga att förändra och förklara, långt utöver vetenskapens förmåga att trösta inför döden. Även om kristen tro skulle raderas helt från vårt land så undrar jag hur man utan religion skall trösta och inge hopp åt barn, unga och vuxna inför döden. Jo, vet att det finns en förklarimg men finns det histora att bevisa att det fått lika stor betydelse för ett folk som t.ex. kristen tro för Finlands folk i svåra tider?

Förlöjligande i debatter pågår båda vägarna utan att tänka på individen och berättelsen. Utan att tänka ärligt på vilken betydelse det haft för våra far- och morföräldrar. Det är väldigt arrogant av en generation som inte upplevt det de upplevt.

Vill man få en bild av hurudan roll tron hade för dem som kämpade vid fronten och hör hemma lönar det sig att lyssna I Yle elävä arkisto till Gerda Rytis tal till reservisterna.

Om vi skall bedöma kristen tro utifrån maktmissbruk och förtryck i religionens namn så borde man bedöma ateismen utifrån stalin och de många kommunistiska och ateistiska öst europeiska länderna. En tid då kristna (och andra oliktänkare) fängslades, torterades och dödades. Många av dem tvingade man att förneka sin tro för att få leva. Själv fick jag som ung följa med till bl.a. Polen där de kristna ungdomarna under kommunismen måste samlas i smyg uppe i bergen på sommarläger. Vi besökte en av den med 400 deltagare men de var totalt tiotals tusen som samlades i smyg.

När vi kom i land i Gdansk så for vi till en kyrka där tusentals måste vara på utsidan. Jertzy Popielusko, en katolsk präst hade modigt kämpat för folkets frihet mot förtryckarna. Han hittades dödad av hemliga polisen med händer och fötter bundna bakom ryggen och runt halsen så att när han försökte räta på sig i smärtan så ströp han sig själv till döds.

Lech Walesa, en troende katolik, en svetsare från varvet i Gdansk hade blivit en kämpe för folket och för Solidarnoz rörelsen. Vi mötte honom utanför kyrkan med sin närmaste man, en präst som hette Henry Jankowski. Båda blev arresterade kort därefter. Lech Walesa blev senare president. Bara denhär erfarenheten och många fler, övertygade mej att de flesta som kämpade med sitt liv på spel för de mångas bästa, var kristna.

Samma kan vi se t.ex. med Martin Luther king i USA som kämpade mot rasismen, Biskop Desmond Tutu i Syd Afrika. Likaså biskop Festo Kivengere som vågade stå emot Idi Amins grymma välde i Uganda och samtidigt visa Kristuslikhet då Amin kidnappade folk från kyrkan och avrättade dem. Dessa och många fler gjorde ett starkt intryck på mej.

Det finns många exempel som jag inte bara läst om utan jag har mött dem och sett frukten. Frukten av att Jesus fått forma dem till ”älskare” som ser dem som andra inte ser. Likaså vet vi idag att de flesta välgörenhetsorganisationer startats av kristna. Röda korset är kanske det kändaste exemplet. Likaså World Vision som är en av de största.

Moder Teresa som kom från det sisat slutna kommunistiska land i Europa Albanien som ung lämnade sitt land för att ta sig an de övergivna, sjuka och döende på Kalkuttas gator. Hon vann nobels fredspris och på hennes begravning var det ingen som föraktade hennes tro. Tvärtom.

Tro och politik kan bli en rejäl injektionsspruta mot kristen tro. Inte minst det som sker i USA eller genom den Ryska Ortodoxa partiarken då det fäller kriget i Ukraina.

Jag känner flere ateister, goda fina människor som gör gott och förändrar liv. För mej är dock slutsasen en annan inför livets stora frågor och vad jag nehlver för att förändras inifrån, men vi kan inte äga det goda, bara känna Honom som är alltigenom god.

Ja, dethär blev långt trots att jag kortat av det flere varv under veckan.

Om vi vill bli trovärdiga med vår övertygelse så tror jag frukten är starkare än alla argument. Likaså ödmjukhet och ärlighet där vi inte t.ex. i tron gömmer oss bakom argument som handlar om att peka ut andras felaktiga tro. Vår trovärdighet finns i Jesus och den frukt som tar sig uttryck i ”en tro verksam i kärlek”.

Om vi skulle fokusera på att se dem som andra inte ser och visa kärlek i handling, då förlöses en kraft där alla argument bleknar. Att det syns att vi drivs av att kärlek och nåd vi själva fått.

Att vi ser hur älskade alla är, inkluderande ateisten, som inte är vår fiende. Trots t,ex, Moder Teresas exempel som argument eller stalins exempel som motargument, så är det mitt eget liv som gäller inför dem jag möter. Tror det är där fokuset skall vara.

Att ha (an)svar och att lära ut lydnad

Det finns en sida med att vara kristen ledare eller ”andlig ledare” som det också kallas, som jag upplever ganska tuff. Det är att ha (an)svar som man vägleder med. Förstås väljer alla vem man lyssnar till men samtidigt så söker vi alla svar och vägledning i tron. I form av tröst, hopp, vishet mm. Om vi sedan surfar fram undervisning och vägledning från Youtube eller församling så har vi lyssnat och lyssnar till andra.

Andligt ledarskap har alltid varit en väsentlig del av Guds folk. Både när det fört fel och rätt visas dess inflytande och sårbarhet.

”Ty prästens läppar skall bevara kunskap,och undervisning skall man hämta från hans mun.Han är en budbärare från Herren Sebaot” (Mal. 2:7), säger skriften.

Den säger också: ”Mina bröder, inte många bör bli lärare. Ni vet ju att vi skall få en strängare dom”. (Jak. 3:1)

När man ser på sig själv, sin begränsning att förstå, samt kristenheten så splittrad den är i sin tolkning, så slås man av tanken att Gud har placerat vägen till- och med Honom i händer på svaga kärl. Kärl med väldigt stort ansvar.

Oberoende hur mycket vi säger oss lita på Andens ledning och ”tolka ordet med ordet”, så finns det en lång rad av dem som hamnat fel i tron på att de är rätt lära och tolkning.

Ändå är det fortfarande så att Gud har gett församlingen fem tjänster (lärare, evangelist, apostel, herde och profet) som skall utrusta kroppens lemmar att bygga upp kristi kropp. Det är inte längre Jesus eller Apostlarna vandrande på jorden som undervisar, inte heller änglar. Det är människor, bristfälliga människor som Jesus sänder ut med orden ”lär dem att hålla allt vad jag har befallt er”. Så även om många bytt ut herdeskap mot Youtube herdar, så är dessa tjänster fortfarande givna till församlingen.

Det vi har skrivet är det som nertecknats i Evangelierna, Apostlagärningarna (av Lukas) och Apostlarnas brev, mest av Paulus. Det skrivna är både vår kompass och källa, men också vår utmaning och verktyg ofta för villfarelse och splittring.

Om det skulle vara så enkelt att alla som har en uppgift eller ett ämbete att undervisa och leda, skulle ha direkt ostörd linje till himmelen både när det gäller rätt kunskap och tillämpning, så skulle det vara enkelt. Men så är det inte.

Det finns störningar på linjen som beror på inflytande av det egna samfundets tyngdpunkter, egna ambitioner och position, begränsad kunskap, människors förväntningar osv osv. Det finns de som säger ”jag tolkar inte, Jag bara läser rakt av”. Isåfall är Jesus en väg. Grusväg, stenbeläggd eller asfalt sägs inte. Likaså är det många kvinnor som måste klippa håret om de inte täcker huvudet och långåriga män måste skämmas.

Att undervisa och leda, är dels att förmedla det som är sant, men också vara en herde, dvs att leda, ge rätt mat i rätt tid, beskydda och vårda de skadade. Varken tro eller ledarskap är enbart rationellt eller information. Inte heller finns det en schablon eller bara ett enda steg som är lika för alla mot samma mål.

Jag har ikväll en undervisning om ”Tidens tecken” och kommer att utgå från 2 Tim 3. Där ger Paulus dels en diagnos på yttersta tidens församling i verserna 1-9 och en lösning i vers 10 framåt. Vers 10 som börjar med ”Men du har följt mej i lära och liv …”. Dessutom mitt i svåra livsskeden. Andliga ledare måste leda med ordet men också med sina liv. Ledarskap måste vara genomskinligt och relationellt.

Missionsbefallningen handlar om ”lär dem att hålla” och både de som sänds ut att lära och de som skall läras, faller båda under kategorin av människor om vilka Jesus säger ”utan mej kan ni ingenting göra”. Därför blir uppgiften att lära inte enbart ”vad de skall hålla” utan hur det är ”möjligt” att hålla för nån som inte kan göra någonting utan Jesus.

Ändå talas det om att ”hålla” och att ”lyda”. Paulus kallar en sådan lydnad för ”Trons lydnad”. Han talar också om att lyda den ”goda nyheten” dvs ”lyda Jesu evangelium”, och att ”av hjärtat bli lydiga den lära vi överlämnats åt”. Hur lyder man evangelium? Jo, man lyder- och accepterar det faktum att våra egna prestationer eller vilja aldrig kan uppnå det Jesus ger som gåva. Olydnad är att försöka själv.

Lydnad är för oss något annorlunda än det vi ofta tänker.

Dels så tänker vi att lydnad är vägen till att duga. Evangeliet gör det tvärtom dvs att vi lyder för att vi redan duger i Jesus. Den inre insikten föder hjärtats lydnad utav kärlek som föds för att vi är älskade.

Dels tänker vi att det handlar om ett enkelt val som vi bara behöver göra mellan rätt o fel. Ofta utifrån att ”bara konsekvenserna är tillräckligt svåra och säkra”, då väljer vi rätt. Paulus själv sade ”det jag vill, det gör jag inte och det jag inte vill, det för jag”.

De orden visar både på det utgångsläget att ”utan mej kan ni ingenting göra” och att Paulus hade ”av hjärtat blivit lydig den lära som Han överlämnat sig åt”.

Även Jesus pekade på syndens verkliga rot, som inte är fel val, utan fel inställning i hjärtat. Han sade ”synd ty de tror inte på mej”. Synd är att inte behöva Gud eller Hans frälsning dvs den sekulariserade världens ”trosbekännelse”. Det i sin tur leder till fel val, till syndiga handlingar.

Allt detta upplever vi förstås väldigt nyanserat och komplicerat. Livet och vi går inte alltid parallelt med kristna sanningar och principer vi lär oss, men det är ändå viktigt att kunna dem. Men ofta behöver vi bara vandra med en grundtillit att vi är barn då vi inte förstår varför vi inte ser förändring och behov mötta. En grundtillit att nåden räcker då vi varken ser, orkar eller förstår. Sådana tider har vi alla men det kan inte bli en grundinställning som stöter bort tron på att Gud är god , att Han gett ett uppdrag och att allt är möjligt.

Det är mycket jag inte har svar på som relaterar till livet. Både frågor av ”varför” och ”hur länge” mm. Men jag tror ändå.

Som kristna tror vi att vi skapades till en överlåtelse och ett beroende och att syndafallet är att vi stöter bort och förnekar beroendet och överlåtelsen.

Därför är vägen till lydnad denna:

Gud försonar oss med sig själv och gör oss till sina barn. En försonande nåd. Frälsta av nåd, genom tro på Kristus och allt det Han gjort- och är för oss. I fräls från att sätta tilliten till att definiera oss själva och livet till att Han som gjort oss istället gör det.

Guds nåd fortsätter som en fostrande nåd eftersom bara egna barn fostras. Inte för att bli det utan för att vi är det. Den fostran siktar på att lägga tilliten till att Jesus ensam räcker. Den fostrar också till att se att Guds ordning och gränser är en förlängning av Hans kärlek och nåd. Den fostrar till att se kallelsen att tjäna Guds plan som ett grundbehov som ensam tillfredställer på djupet och ger meningsfullhet.

Det sägs att vi har en ”fri vilja”. Den kristne bär med sig den kunskapen men också en medvetenhet att den viljan vill ofta fel och drivs av olika motiv. Därför vet vi att den behöver formas och tyglas. Den behöver tyglas dels att sanningen som genomsyrar vårt tänkande OCH kärlek som driver det till tillämpning. Utan både det första och andra går vi vilse. Sanningskös kärlek och kärlekslös sanning döljer båda Guds ansikte i Jesus.

All lydnad måste ta fart från det ”största budet” och det ”nya budet” Jesus gav, som båda handlar om kärlek och är möjliga bara för dem som blir älskade först. En ”tro som är verksam i kärlek”.

Vår lydnad har praktiska tillämpningar trots att vi inte kan göra något utan Jesus. Men med Jesus kan vi allt, måste motsatsen ju då vara. Då blir lydnad ”trons lydnad” dvs vi lyder genom att ”söka nåd och hjälp i rätt tid”. Vi söker nåd och hjälp då vi missar att söka det i rätt tid. Vi söker hjälp och tar emot den.

Det står att ”Gud verkar i er vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske”. Vi visar vår lydnad genom att vi utsätter oss för de verktyg Gud gett genom vilka Han verkar i vår vilja och gärning. De verktygen är fortfarande Bönen, Bibeln och Gemenskapen. Vad gäller bön så är det både ensam och med andra. Bibelläsning både själv och genom att få undervisning och Gemenskap genom att dela livet och med andliga föräldrar och herdar i mångfald av funktioner.

Till sist. Hur svårt det än är att våga vara ledare, eller bara våga tro och bekänna den tron, så måste det Handla om en enkel tro på Jesus. När allt handlar om Honom och om inget annat än Han förmedlas, så kan vi vara trygga.

Idag ropar jag och jag tror många med mej, efter en enkelhet och tillgänglighet i tron.

Byri och slut med Jesus så gaar e bra

Kanske vi blir beroende igen?

Har denna vecka fått möta mest ungdomar. Idag senast en grupp konfirmander. Det slår mej varje gång hur mycket har ändrats. Det är väldigt tufft att vara ung idag. Skrev om det i mitt förra inlägg. Detta med att de tvingas skapa sig själv driven av social media.

En ”dysterqvist” ramsa eller …?

Vi pever i en tid där kristendomen inte längre är en självklarhet och vi verkar ha lite svårt att hantera det konstruktivt. Tror vi vaggats länge, för länge i tron att den roll och position kristendomen en gång haft kommer att finnas för alltid.

Själv anser jag att en av de stora förändringarna, trots undantag, har skett i hur vi idag når umgdomar. Jag minns hur vi ordnade skolungdomsvecka, besökte en massa klassrum och vittnade. Sedan blev det samling i Optima och den var överfull. Tiden när man kom in i sgs alla skolor och fick vittna fritt, är förbi. Nu är kristen tro något som kan såra, skada, diskriminera eller nåt annat.

Även om många lärare fortfarande personligen skulle välkomna besök till t.ex. religionstimmarna så är den högljudda minoriteten som lyckats ändra på reglerna.

Vi hade också ända in i millenieshiftet festivaler och evenemang, fyllda med kristen konst, främst musik, som vi nådde många unga med. Bara det faktum att vi kombinerade ett kristet budskap i ett modernt relevant paket nådde många, men detta finns inte mera.

Kändisar som kommit till tro, ofta idrottare och missar, fyllde kyrkor. Att nån som nått så mycket av världslig framgång, behöver Jesus, var liksom vittnesbörd 2.0. Likaså fanns det flere turnerande helande predikanter, av vilka många sedan dess fallit i girighet eller otukt av nåt slag. Löpsedlarna har fyllts av många fall, nationellt och internationellt.

Vi har också flere kristna ”superstjärnor” som lämnat tron, blivit agnostiker eller tror på t.ex. Universal Christ. Decontruktion (nermontering av tron) har blivit en rörelse som samlar speciellt många som blivit brända på kyrkan. Det finns mycket ensamhet också bland de som inte vill sålla sig till rörelsen utan skulle vilja brottas med någon i de svåra frågorna men behandlas som avfällingar.

Så har vi förstås äktenskapssynen som lyckats splittra kristenheten rejält. Även splittrat gamla samfund på olika håll i världen. Hur detta ser ut i Finland konkret om bara några år, återstår att se.

Visst ses vi av många som representanter för en gången tid och beskylls ofta för skenhelighet. Det finns liksom ett krav att anpassa oss för att få vara med. Diakoni är ännu det som föder respekt, vilket är bra. Vissa traditioner är också viktiga för många, som förättningar och skriftskolan.

Att bekänna sig idag som kristen känns som ett högre pris än förut. Dels dumförklarad ”hur kan man ännu 2023 tro på en Gud presenterad i en tusentals år gammal bok som de som tror dessutom grälar om vem som tolkar rätt”.

Själv upplever jag faktiskt ibland skam att bekänna. Inte pga Jesus utan hur Hans markpersonal beter sig, speciellt i social media. Att inte kunna identifiera sig med den Gudsbild och kristendom som gör väsen av sig i debatter. Många som upplever liknande lutar mot privareligiositet eller blir andliga luffare vid församgars stående bord. Förstår det, har själv varit där, men inte är det konstruktivt för Kristi kropp att en tumme inte anser sig behöva handen.

Men, vi kan välja att sörja den tid som varit, oijja uppgivna över nuläget, kanske iklädda martyr manteln. Vi kan räkna priset för bekännelsen och uppleva den för hög. uppleva kallelsen som krav och omöjlig och stå på sidan och se hur allt utbvecklas mot det sämre.

Världen är inte vår fiende. Enligt bibeln är det vår tro som kan vinna världen. Inte pga vår tro utan vem vi tror på.

Vi har aldrig blivit lovade att vårt uppdrag skulle möjliggöras utifrån hur människor ser på oss, hur samhället accepterar oss eller ger oss en plattform. Inte heller har vi varken i bibeln eller i modern historia bevis på att kampanjer med massomvändelser är en hållbar väg. Även Billy Graham hade erkänt att av alla de ca 300 milj som svarade på altarkallet bara några procent blev kvar i tron och blev del av en gemenskap.

Förstås är dessa några procent också många och värdefulla, men det säger oss att vi litat oss länge på en ”kom hit så svara vi på dina frågor och säger vad du skall göra för att bli frälst”. Inte så mycket så att vår livstil avviker från massan så att frågan varför det är så visar på Jesus.

Kristenheten har också liksom samhället i mycket annat vaggat sig i ”vi betalar så att nån sköter om detta”. Det gör oss sårbara och uppdraget att ta oss an nya omöjlig. Detta och verksamhet vi inte vågar avsluta är ofta hinder för förnyelse.

Ja man kunde fortsätta dysterqvist linjen men jag tror det finns en annan väg. Att inse att vi lutat mot saker som aldrig var tänkta att möjliggöra vårt uppdrag är ett måste för att se vägen vidare.

Jag tror det är speciellt tre saker som behöver återupprättas.

1. Kraften

”ni skall få kraft och bli mina vittnen” och ”Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.”

Vi har bara fått en möjliggörare för uppdraget : Jesus själv och kraften Han lovat oss.

2. Beredskap

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”. (1 Piet. 3:15)

Kraften är given så att vi kan be att Gud leder oss så vi kan se, stanna upp och skapa rum. Att älska, göra gott och svara vad vårt hopp i Jesus handlar om.

Vi får inte låta världen, och ofta media, diktera för oss våra förutsättningar att lyckas eller vad människor vill och söker. De existensiella frågorna bärs fortfarande av människor.

Det finns ingen dörr en människa eller fan själv kan stänga så inte Gud skulle ha 100 nya, och ofta något helt annat än program. Tror vi behöver svänga blicken mot dörrarna som inte är ”kom hit” utan att vi ser vad och vem vi redan har nära intill.

3. Ett enklare liv

När man lever en stressad livstil i en massa brus av måsten, då orkar man inte ta vägval och prioritera i enlighet med det munnen bekänner som det viktigaste.

Det hjälper ingen att skyffla problem under mattan men det hjälper ännu mindre att söka förändring genom skuld o skam. Istället behöver vi inse att en missional livstil och kyrka behöver bestå av människor som mår bra. Leva så enkelt att bruset kan tystna så vi hör och ser vad vi ägt hela tiden och att de som söker har hela tiden funnits omkring oss.

Vi är nu i ett vägskäl att anpassa oss till en postkristen tid och bli vad de mest högljudda vill vi skall vara eller så kan vi igen överlåta våra luv och göra oss beroende av Hans kraft som enda möjliggörare.

74 könsidentiteter och friheten att känna

Jag har under de månader jag varit i min nya uppgift fått möta och tala till ca 300 hundra ungdomar och många föräldrar och mer blir det redan nästa vecka. Världen har ändrats en hel del och jag upplever det viktigt att försöka lyssna in den värld de unga lever i och vad de utsätts för och kämpar med. Och det är inte lite det. Säger inte att jag förstår allt rätt men jag försöker lyssna och förstå.

Om det var tufft att vara ung förr så är det nog mycket brutalare idag. Inte minst pga social media och summan av allt man förväntas förstå och lära sig som ung. Inte minst heller för att vi vuxna ofta verkar vara mera intresserade av att vässa vår övertygelse till vapen mot varann i frågor som de unga behöver stöd i att hitta verktyg att förstå hur man själv och andra kommer fram till det man väljer leva efter.

Även om det verkar släpa efter med forskningen så verkar det klarna mer och mer att social media bidrar starkt till de ungas psykiska ohälsa. Inte lika för alla förstås, för det är ju dels tiden man spenderar där och var man rör sig där som har betydelse. Sunda hobbyn där skärmen inte har en roll är bra avbrott. Att man vill- och kan ännu ha andra skärmfria intressen, är det ett tecken på att man ännu inte är skärmberoende. Men många är.

Mobilen har för många blivit en spegel varifrån man söker sin identitet och sitt värde, men inte bara det utan också genom skärmen ges ”svar” på vad man skall använda för markörer då man definiera sin identitet mm.

Vi vet alla att psykisk ohälsa ökar bland unga. Likaså utanförskap, marginalisering och fysisk våld. Irritation och dålig stresstålighet brukar också vara tecken på beroende. Mycket annat förstås också men allt på påverkar allt och är nyanserat när det gäller orsak och verkan. Där är min kunskap ganska snäv.

Enbart rubriken jag valt kan av vissa läsas som en inbjudan att begära stryk, men jag skriver nog för jag anser att ungdomarna tar stryk genom att de utsätts för en alltför stor börda att bära. Det finns heta men viktiga ämnen som borde diskuteras, inte utifrån rätt o fel mot varann, utan genom att lyssna in och förstå hur man kommit fram till det. Det har gjorts svårt idag i polariseringen

Tror att idag sprids kanske mest en ”fobi” över att bli stämplad med att sprida fobi och hat. Det man alltså pekar ut utövar man. Även om jag kan förstå att den som mött fobi kan reagera så, men fobi mot fobi+hat mot hat är = ännu mera av dessa två.

”74 könsidentiteter” och friheten att tänka högt

Jag är inte på något sätt expert i detta specifika område även om det är ”personligt” för mej. Vilket gjort att jag utifrån det velat förstå och lyssnat in en hel del av både berättelser och det vi vet idag. Att diskutera dessa ämnen utifrån ett personligt relationellt perspektiv ger fakta en helt annan betydelse jämfört med om man bara vill samla fakta som vapen för att övertyga dem med annan åsikt att de har fel i alla åsikter som avviker från ens egna.

Vi vet ju idag att internet inte bara fostrat oss (läs manipulerat) till att söka bias information dvs ”fakta” som stöder den ståndpunkt vi redan valt eller den ståndpunkt sammanhanget har som gett oss en upplevelse av delaktighet. Man tenderar ofta att tro på det sammanhanget tror på även utan bevis. Detta eftersom behovet av kärlek och delaktighet är oftast större än behovet att ta reda på vad som stämmer både i teori och i praktiken. Även för andra än det egna sammanhanget eller ens eget liv. Samtidigt fylls behovet att tro på något att kämpa för med någon.

Det är en orsak varför också kristna sammanhang ofta saknar självkritik i hur man tänker och handlar inom det egna sammanhanget.

Om man idag googlar om könsidentitet på engelska så kommer man på första sidan främst till intresseorganisationers sida med tydlig agenda. Åtminstone med min algoritm ”recept”. På svenska är det bättre. Där finns också informativa sidor av bl.a. Mannerheims barnskyddsförbund och läkarförbundet.

Att ungdomar som söker sin identitet läser främst dessa offentliga instanser, tvivlar jag på. Vissa säkert, men tror nog det mesta av input kommer via korta inslag på typ Tik Tok och algoritmer skapar sedan ett ”recept” som öppnar sidor med samma infallsvinkel. Man visas det man vill hitta och redan hittat. Hela internet och social media är satt att leda oss till det som den läser av vårt beteende på nätet och gör ett recept vad som skall visas för oss först. Många ungdomar är helt omedvetna om hur social media och skräddarsydda algoritmer väljer för oss vad som visas och varför egna inlägg inte får så många visningar som nån annan får.

På sgs varje sida om könsidentitet kommer det fram som en självklar konsensus att det finns många olika könsidentiteter, av varierande mängd av vilka en sida hade en omfattande lista på 72 utöver de två vanliga dvs man och kvinna. Vissa säger dem vara upp till 100 olika.

Jag är fortfarande av den åsikten att det förekommit mycket fobi, hat och i kristna kretsar speciellt ett enormt misslyckande pastoralt mot t.ex. homosexuella. Istället har man gjort övertygelse och åsikter till vapen till att kämpa mot varann och för lagstiftning och kampanjer.

Alla de som upplever sig vara nåt annat än heterosexuella behöver mötas med kärlek, respekt och rättvist. Utan agenda att ändra på dem. Att se dem som människor, som individer. Men, jag tycker, jo ”tycker”, att det är en hiskelig skillnad mellan att finnas där för unga med t.ex. könsdysfori eller homosexuell läggning och en helt annan att uppmuntra en generation utifrån en agenda. Att utifrån valbar könsidentitet skapa sig själva och dessutom markera könsidentiteten som det främsta markören för ens identitet. Åtminstone min identitet har byggt på mycket mera än bara min sexualitet.

Idag är dock enligt mej sexualiteten väldigt överbetonat just när det gäller identiteten liksom så mycket i samhället överlag är sexfixerat. Till den grad att det som i början ville vara vara en informativ och hjälpande resurs till dem som behöver det, till att istället visa sig bli en en fostrande funktion och skapa en ideologisk rörelse till att omdefiniera hela samhället från början utifrån en verklighet som de flesta inte bemöter personligen. Jag har bl.a. hört många homosexualla tala emot detta och hur det motarbetar syftet.

Jag ser inte hur det tjänar heller dem som vill finnas för dem som avviker från normen. Jag tror det slår tillbaka, och det är inte de ungas fel utan de vuxnas med en agenda att få samhället format utifrån att tjäna det. Samma problem gäller kristna som försöker genom lagstiftning göra samma sak.

Minns hur man förr talade mycket om att skydda barn och ungdomar för det i den vuxna världen de inte känslomässigt kan hantera. Idag är det sgs omöjligt att skydda barn och ungdomar för det de känslomässigt inte är mogna att hantera. Nyligen fick vi läsa exempel på detta om en lågstadie etta. Det är mycket vanligare än vi tror.

Att sexualiteten intresserar unga är ju helt naturligt men när man läser på olika rådgivningsspalter om 10-12 åringar som inte kan sluta se på porr, så borde väckarklockorna ringa och hårt. Att bli dopaminberoende är en verklighet och som i alla andra beroenden så utvecklar man tolerans och behöver mera och starkare ”doser”. Frågorna barn och unga ställer är nog helt annat än det som frågade på ”fråga psykologen” i ungdomstidningar förut. Dessutom online och alla världens forum.

Unga skall idag ”skapa sig själv” då de knappt vet vem de är, varför de känner som de gör med det mesta. Då möter de ett massivt flöde av information som säger att sexuell identitet är det som skall ”göra dej till dej” och urvalet växer. Urvalet är dessutom riktgivande och det är just tilliten till den egna känslomässiga upplevelsen som idag lyfts upp som den tillförlitliga källan till identitet, rätt och fel, sunt och osunt.

Det kan låta befriande men för en som inte vet vem man är och om man dessutom har andra faktorer som påverkar, kan det nog bli som en jätte börda. Inte konstigt om de unga upplever ångest och depression av att inte duga eller vara tillräcklig när vi summerar allt de utsätts för och måste vara.

Samtidigt som man vill avdogmatisera den sekulariserade världen från bl.a. kristen tro så skapar man egna dogmer. Dogmerna är

1. ”Så länge det känns rätt för dej så är det rätt. Lita på ditt hjärta”.

2. ”Så länge det inte skadar andra så är det ok”.

Vet inte hur det är med dej men om jag skulle i allt styras av mina känslor skulle jag troligen vara först ensam, sedan i konkurs och sedan död. Förstås fungerar det på samma negativa sätt om man undertrycker känslor. Jag fick lära mej att det vi oftast luras av är just våra egna känslor och därför behöver själen ett ankare. Då blir känslor en ännu större gåva.

Så i mina ögon blir kombinationen av allt det man går igenom som tonåring, sociala media med overkliga kroppsideal och jämförelse, sexualiseringen i tidig ålder och dessutom målar upp en bild att det finns 74 eller fler möjligheter ”du kan välja”, gör mej bedrövad. Är det bara jag som tycker detta är brutal våld mot barn och unga och stjälper mer än hjälper. Social media och alla de timmar barn och unga tillbringar där blir en enorm booster för dem vad de skall förvänta sig och för många en trigger till en psykisk ohälsa de redan har av andra anledningar.

Nu är jag inte ute för att öka på fobi eller hat utan ställa oss frågan om vi inser i vilket ”rum” de unga rör sig i. I det rummet finns otaliga röster osammanhängande och samtidigt manipulativa röster. Röster som ingen orkar fakta checka men de till ringar ofta mera tid med våra barn än vi.

Jag tänker så att något av det bästa vi i vår tid kunde lära oss och lära våra barn, är dels att lyssna in varandras berättelser för att förstå varifrån vi kommer och dels hur vi kommit fram till den övertyglese vi har. Att lära ut detta åt ungdomar och inte enbart försöka vinna dem till vår skyttgrav. Allt som är sant, gott och dessutom hållbart i ett längre perspektiv både kan, bör och tål prövas.

Jag har svårt att förstå hur vi får det hela att gå ihop och behålla en intellektuell ärlighet. De starka rösterna i samhället och speciellt i social media säger: ”Du skall inte låta någon säga hur du skall leva ditt liv”. En röst som uppmuntrar en ung generation att lita mest på sina känslor och sin upplevelse av sig själv gör just det dvs säger hur de skall leva sitt liv.

Idag har vi en ”Z generation” som fötts under skärmens tidsålder. De vet inte om en tid utan det. En skärm som blivit en spegel. Vi har ett ansvar att gå in i det rummet och utan skyttegravarna. De kan inte hamna i fötter på vår eller nån annans agenda att vinna en debatt.

Sönder

Jag har för länge sedan konstaterat att jag är ”sönder” på många sätt. Bara en medvetenhet om det och att tala ut det till dem man har förtroende för hjälper. Här kanske nån tänker att jag borde tro på Guds helande.

Absolut, och det har tagit sig uttryck i att be om det men det enda ”svaret” jag fått är en empati som jag inte skulle äga utan just min söndrighet. När det gör ont inom en själv så ser man och hör man andras smärta. När maninte kan fixa sin egen söndrighet så försöker man inte fixa andras. Bara dela resan.

Så jag ställer mig frågan varför jag borde bli hel för att bli hel? Om jag förlorar empatin så är jag betydligt mer sönder.

När tron blir en tro som måste fixa saker, då tror jag vi är på fel spår. Då tron skall inge känsla av styrka och kontroll, då har vi slutat förmedla nåd och hopp. Istället förmedlar vi vår väg till det vi tror är fixad kontroll.

Att kraften fullkomnas i svaghet är inte en kraft som förlöses för stt vi skall glänsa utan att vi skall älska och välsigna på ett sätt att källan visar sig vara nån annan än vi. Det var Jesus noga med, dvs varje gång nån försökte upphöja Honom så så pekade Han på källan, fadern.

Vi älskar ”fem steg till…” principer och modeller för framgång ch förändring, och visst behövs de på många områden i livet där resultat är viktigt. När det gäller att lära sig ”se” andra än sig själv utan agenda eller för att glänsa, då finns det inga inövade steg.

Den enda vägen är att gå sönder. När det gånder så tror vi oftast att vi förlorat, kanske allt, när vi i själva verket kommit till det bästa vägskälet i livet. Vägskälet där vi väljer att endera inte vilja vara med om det innebär att tvingas visa sig svag, och drar oss bort. Alternativt att komma till Gud med tomma händer och säga här är jag,, här är mitt liv, sänd mej.

Vi blir helare genom att bli älskade då all förtjänst valuta är slut pch när vi ger det vi fått vidare.

Till sist vill jag uppmuntra till två saker. En är vad en mentor till mej under mina ledarskapsstudier sade dvs ”pitäkää tilivälit lyhyinä” sv ”håll avståndet mellan räkenskaperna korta”. ”Bekänn era symder för varann och be att ni blir helade”, säger bibeln.

Det andra är att komma ihåg att Jesus gett pss en ”hjälpare”. Be om att bli fylld med Hans Ande. I alla situationer, överallt, bjud den Helige Andes kraft och ledning in i de situationerna. Omforma bekymren till böner och inse vad vi på riktigt kan förlora av verkligt värde?

När vi bjuder in Gud i vår vardag, blir det tydligt varifrån kraften kommer och när den kommer, dvs när den behövs.

Att Jesus ”ser” oss och hur slagna vi är, är tröstande. Det väcker Hans herdehjärta Vår tro kan inte bygga på dogmer enbart utan på nåd riktad mot det söndriga inom oss vi inte sjölva kan hela. Om inte dogmerna vilar på detta, då bidrar vi till att de vi delar dogmerna till hör bara dem utan herdens röst.

”När han såg folkskarorna, förbarmade han sig över dem, eftersom de var rivna och slagna, som får utan herde”. (Matt. 9:36)

Snabbmat och andliga surfare

Människan föds med ett drag mot tillfredställelse och lycka, men också att undvika smärta och lidande. Dessa två arbetar mot varann ifall vi söker det äkta och hållbara.

Jag tror att ju mer vår lycka är bunden till det yttre och att vara smärtfri, desto sämre hanterar vi svaghet och lidande. Vilket vi i väst blivit allt sämre på. Att vi lever i välfärdssamhällen har inte ökat förnöjsamhetsnivån. Precis som alla beroenden ökar det istället toleransen. Den inre människan utvecklas inte mot det goda för att möjlighteterna till det yttre ökar.

I världens lyckligaste land anställer vi folk för att lösa problem men ensamheten ökar och är ett problem för ca 30% av finländarna. Att en socialarbetare en gång presenterade sig som ”yrkesälskare”, säger något. Inte bara hur viktigt arbete de gör utan också hur vi ersatt gemenskap och delaktighet med anställda. Samma attityd finns både gentemot vad samhället och församlingen ”borde göra åt saken”.

Hur är det då med de troende, Guds folk? Om Gud är för oss den som ”älskar oss” så då blir Hans kärleksbevis att spara oss för smärta och besvikelser. Hans uppgift blir att vara möjliggöraren till det vi vill ha ,utan smärta och snabbt.

Lärjungaskapets förutsättningar är idag en alldeles för smärtsam och långsam livstil för nutids kristna, och vi har inte bara format en gudsbild som skall anpassa sig utan också församlingar och ledarskap.

Lycka har i Bibeln att göra med den inre människan, inte den yttre, inte styrd av de yttre omständigheterna. Det handlar om ett liv som levs utifrån Guds perspektiv, som t.ex. här: ”

”Lycklig den människa som finner visheten,den människa som får förstånd”, eller ”Lycklig är den som tar vara på Guds undervisning”.

Kunskap har vi lättare att söka eftersom den ger oss ett vad vi kan använda, nåt som öppnar möjligheter. Att ”jag själv kan göra detta utan hjälp”. Vilket förstås vi också behöver uppleva. Men vi är inte skapade enbart är bära oss själva, utan också att bli burna och bära varandras bördor.

Vishet ger också ett ”varför”. Vishet är en av livet vunnen och accepterad insikt om begränsing och vad som skall fylla den. Syndafallet handlade om att inte behöva Gud eller nån annan för den delen heller. Vishet ger insikt om det hållabara i längden dvs den kan fås enbart genom ett levt luv och genom att lyssna till dem som levt längre. För en kristen har ”Gud levt längst” och de som vandrat med Honom längst. Dock har alla missbruk som lyfts upp fått många att tvivla på denna princip. Tyvärr har det fött ett större missbruk dvs just ”jag kan bara lita på min egen andliga vägledning och direkt från Gud”.

Vi har skapat ett instant samhälle och kristendom där vi kan ha kraft och tålamod för allt annat utom de prosesser vi behöver för att se förändring inifrån ut. Vi kan resa för att se en predikant som är nära Gud men orkar inte studera ordet, inte ha tid med stillhet.

Inom kyrkan har vi länge talat som sökarvänlighet, med både goda och dåliga resultat. Goda när vi lyckats göra budskapet förståeligt och tillgängligt. Att verktyg inte längre är lika viktiga som- eller viktigare än själva syftet, budskapet och livet.

Dåliga resultat när vi låtit oss dras i en kultur av andlig snabbmats konsumtion där vi söker förändring utan prosesser att förändras. Tillgängligt också på så sätt att maten blir serverad hemma vid soffan genom internet. Vi har möjliggjort en andlig buffe’. Svar och andlig näring utan herdeskap och gemenskap. Vi liksom lärjungatränar oss själva med andlig shopping hemifrån. ”Jag behöver ingen församling, bara Jesus och jag räcker”, låter fromt men strider mot det som skall möjliggöra syftet med Kristi kropp.

Där går också skillnaden mellan det bibeln kallar ”mjölk” och ”fast föda”. De som lever på mjölk har dels ännu avund och strid, är personfixerade samt att de ”inte tål fast föda”. Dagens kristna har liksom andra idag obekvämligheten och känslan av krav som främsta navigerings instrument. Det kan visserligen skydda mot manipulerande och lagiks tro, men också mot Guds fostran som inte sker nedsövd i en förbönskö utan just innebär inre morstånd. En stundvis känsla av att ”mista sitt liv” innan man ”finner det”.

”Mjölk” vi matas vi och ju längre vi förblir där, desto mera krävande blir vi på nivån av underhållning, smärtlindring och hur länge vi orkar bli kvar vid serveringen. Vi behöver också ständigt påminnas om grundläggande tillit till Evangeliet. Bibelläsning och undervisning skall kännas bra, vara lättsmält och man behöver inte komma ihåg det eller svara på det. Det var ju bara en ledares predikan som hamnar på någonstans på vår gilla skala.

Den ”fasta födan” är till för dem ”som övat sina sinnen till att skilja mellan gott och ont”. Fy sjutton att nutidsmänniskan skulle utöver jobbet, hobbyn, skärmen och sina bekymmer och stress ännu orka, hinna eller vilja ”öva” sina sinnen att skilja mellan gott och ont. Lärjungaskap, kallelse och tjänande är nog ord som upplevs mest som att slå sista luften ur oss under berget av borden och måsten.

I samma takt ökar bl.a. ensamheten. Guds folk, trots att vi är många, finns inte där för att se då Jesus är ”hungrig, fängslad, naken …”. När Jesus samlar sina tjänare så hade både de som hamnade på den högra och den vänstra sidan samma svar: ”När såg vi dej hungrig … naken …osv. De på den vänstra sidan för att de helt enkelt inte såg dessa och de på den högra för att det var en naturliga frukt av nåd, kärlek, överlåtelse och beroende. Att deras skatt, deras lyckofaktor fanns i det Gud planerat på kärlekens väg (Ef. 2:10).

Skillnaden mellan lyckofaktorerna ”samlandets väg” (”låt mej först) och ”kärlekens väg” (”sök först”).

Samtidigt som vi bygger vårt andaktsliv kring våra egna bekymmer och behov så kan vi själva vara irrigerade på ”vänner” som bara tar kontakt då de behöver något av oss. Men Gud behandlar vi ofta så och dessutom genom byteshandel.

Vi har idag utvecklat och möjliggjort andligt surfande, mer än någonsin. Redan på 90 talet började man tala mer om andliga vagabonder som tog ”fjärrkontrollen” och valde kanal från församlingsannonserna var det fanns det man ville höra, när det passade en och med den största kändis- och underhållningsfaktorn.

Man lärde sig att hämta favoritmaten utan att bygga Kristi kropp med andra. Denna utveckling har lett till att vi idag har så otroligt dålig beredskap att både se dem vi behöver se och beredskap att ta emot dem i en familj.

Om vi vill väckelse så måste bönen om det följas parralellt av en omvändelse från en självisk andlig livstil som strider emot det. Att bönen också är en bön i rörelse dvs vi inte ber o väntar att de skall ”komma hit” utan att vi går ut och ser dem.

Jesus har alla förståelse och empati för den situation vi finns i. Han kräver aldrig något Han inte gett eller ger. Men Hans hjälp tränger inte igenom muren av ursäkter. Det finns ingen livssituation där Han inte kan ge oss sin gåva av ett meningsfullt liv. Allt handlar ju om där vi redan är, den vi är och att vara trogen i det lilla.

Tror vi att Hans vilja och syfte gör oss lyckligare än vår egen? Om det ärliga (inte rätta) svaret är ”nej”, vilket det ju ofta är för oss alla, då är det det bästa svaret just nu och säger vi det inför Honom med en vilja att ändras, då är det möjligt.

Det är svårt att skriva om detta då jag vet att vi idag upplever texter som denna enbart som krav, ett dåligt samvete, även om ett liv i Guds mening o kallelse är given som en gåva. Samtidigt tror jag vi behöver vara ärliga med om vi upplever att vår tro, vår Gudsrelation är levande som den är idag och ifall inte så vad det beror på. Ett är säkert att Gud inte är ute för att trycka ner oss. Tvärtom!