Trogen i det lilla

Hörde en intervju med en man, en kristen, som var känd för att ha gjort sas ”stora synliga saker i Herrens tjänst”. Han fick frågan om det är något han ångrar sig. Hans svar kom direkt: ”Jag ångrar att jag inte tog mera tid med mina nära och kära och det lilla enkla omkring mej”.

När jag får den frågan, jag med en depphjärna, så är svaret kanske givet. Även om det inte är sunt att gå omkring och sörja över det som varit eller grubbla över det som inte kommit än, så är det viktigt att reflektera och lära sig. Lära sig om det väsentliga, om det som driver en och söka hitta en så stark kontaktyta mellan det man anser det viktigaste och det man faktiskt väljer i praktiken. Livet går snabbt ”för snabbt” då ”låt mej först” och ”sedan när det lugnat ner sig” är hejaropen i vår vardag.

Jag tror vi idag hjärntvättas, eller rättare sagt hjärnförorenas av att enbart stordåd och det som blir viralt har betydelse. Ändå är det allt det osynliga, det långsiktiga och uthålliga som drivs av kärlek och nåd som gör den största skillnaden.

Inom kristendomen finns både en kändis och hjältekultur, likaså en ”gör pengar först så du kan frigöras att tjäna Gud”. Om vi ser på våra liv, på vem som format oss, så är det inte en avlägsen rik släkting som besökt oss en gång om året. Nej, det är de som vi delat vardagen med. De inför vilken man klär av sig masken då man kommer hem. De som känner ens dåliga och goda sidor och som inte lämnar en och vi kan vara trygga i det. Ingen självklarhet att alla har det men de flesta har nog nån form av nära och kära.

Tänk om något av det viktigaste skulle vara att sprida omkring sig en sådan trygghet?

Tänk om vi inte skulle dras in i denna tro att enbart stordåd, enskilda individuella stordåd som får världens framgångsmätare att knycka till, har betydelse. För det har de egentligen inte. Inte då det handlar om förändring inifrån ut. Istället gör det oss ofta mera gåvofixerade.

Jesus själv gjorde aldrig en världsturne och blev till sist övergiven av alla. Först av dem som förväntade just snabba radikal stordåd av honom.

Vår kallelse och faktiskt vårt grundbehov finns i det lilla. Detta för att hjärtan förändras just där. Kärlek är inte en punktinsats utan den är starkast då den uttrycks i uthållighet, i ”allt tror den, allt hoppas den”. Då växer man i modet att lita.

Kristi kyrkas sprängkraft finns i att en + en + en ….. vi många , är trogna i det lilla. Det är där vi ser Jesus gå. Det är där vi skall söka Honom då vi liksom många andra suckar över ”var är Gud i allt detta lidande”. Han är där Hans sons kropp är trogen i det lilla.

Vi är faktiskt många. Jätte många, men vi stirrar på våra skärmar och väntar på att någon skall göra stordåd. Stordåd bygger läktare, trohet i det lilla multipliceras och kan röra sig utan större bagage.

Herre öppna våra ögon

Religionsutövning i skolor?

Under de senaste åren har det diskuterats en hel del om den sekularisering som syns bl.a. i hur kristen tradition begränsats eller förbjuds. Mest har kanske diskussionen handlat om småbarnspedagogiken och skolor, speciellt jul- och vårfest tider.

Kristna har regerat på detta på olika sätt. En del utifrån en oppositionsidentitet som oftast tar sig uttryck som ett oijjande över och kamp mot sekularisering och liberalisering. Vilket oftast bara ger bekräftelse och bränsle för den lilla grupp som har en agenda att få kristen tro ut från skolorna. Jo, de sistnämnda finns också och man behöver nog kunna möta den agendan också, men på rätt sätt och där har vi att lära oss i denna (inte längre så) nya situation..

Kyrkan, i detta fall främst den Lutherska kyrkan har försökt leva med i denna utveckling och respektfullt skapat verktyg i enlighet med de nya riktlinjer som getts från undervisningsministeriet. Ett exempel är den sk ”korgmodellen” som utvecklats i samarbete mellan undervisningsministeriet och kyrkostyrelsen.

En modell som enligt mej ger ramar för respektfullt samarbete, om man vill välja en eller flere av korgarna. Men, det är nog ordet ”vill” och ”beror på man” som avgör ganska mycket. Praxis kan se väldigt olika ut från skola till skola, vilket antyder på att man kan tydligen kan tolka som man vill fast man är given gemensamma riktlinjer.

Så här ser korgarna ut:

Något som är klart då det gäller riktlinjerna är att ganska mycket faktiskt är möjligt att genomföra med öppet och respektfullt samarbete. Man är överrens om att sträva efter positiv religionsfrihet och då krävs förstås respekt och förtroende.

Vad jag förstår finns det ingen som förbjuder t.ex. traditionella Julsånger med tydligt kristet innehåll. Inte heller är det förbjudet med kristen livsåskådning inom ramen för religions- och livsåskådningskunskap. Det är fritt fram att t.ex. bjuda in församlingens representanter att presentera detta. Det räknas som allmänbildande kunskap.

Men, vill man det och vem är det som isåfall skall vilja det? Jo, de som handhar undervisningen och då är det befogat att fråga vem som förvaltar sitt inflytande sunt. Om vågskålen lätt tippar åt det ena eller andra hållet, så är det också befogat att fråga om t.ex. en rektors eller lärares personliga preferenser bidrar. Likaså vilken är den dominerande tonen på diskussionenkrimg temat i ett klassrum. Att den tonen kan variera en hel del vittnar en del lärare om.

Nog vet vi idag att en del lärare öppet uttrycker en negativ inställning till kristen tro. bl.a. genom insändare. Vilket de behöver ha rätt till, även om den ibland är färgad av en personlig besvikelse och agenda. Alla har vi ju vår berättelse. Ibland är kritiken befogad, ibland generaliserande. Ingen av oss lever i ett värde- eller existentiellt vaccum.

Såpass mycket har jag under åren rört mej i klassrum och bland lärarkåren runtom i Finland att jag vet hur man talar med varann utanför undervisningssituationer. Som lärare kan man knappast förneka hur sociala sammanhang påverkar inställningar och beslut. Variationerna är stora från ställe till ställe så vi kan inte generalisera.

När vi ser på korgarna så är det ju alltid enklare att formulera sig i skrift än att förverkliga. Kan förstå att det kan upplevas svårt att veta hur man skall presentera kristen tro och dess traditioner som allmänbildande kunskap utan att det tolkas som religionsutövning. Inifrån (lärarkåren) och utifrån (föräldrar och lokal aktuell opinion). Kan också förstå att det kan kännas jobbigt att skapa ramar med information där vårdnadshavare får ta ställning då det gäller deltagande i tillfällen som tydligt är religionsutövning, som t.ex. samling i kyrkan inför skolstarten där man bl.a. ber för eleverna.

Detta var ju inget större problem förut då det då var enstaka eller inga alls föräldrar för vilken frågan var så viktig besvärade sig att de kontaktade skolan om alternativ. Man får ofta bilden att dessa är många idag, men hur många är de faktiskt eller är det totalförbud som nu sker på vissa håll en överdriven reaktion inför en liten skara högljudda? Bara frågar? Finns det nån undersökning gällande hur många föräldrar på riktigt motsätter sig detta. Samma fråga gäller invandrare med annan religion och kultur. Är den kränkande upplevelsen verklig eller påklistrad? Skulle vara intressant att se siffror.

En sak är klart att situationen varierar stort både när det gäller läget och enskilda skolor. Jag besökte t.ex. nyligen två lokala föräldrasamlingar i österbotten där denna fråga inte var ett problem. Talade inte om kristen tro men nog som anställd av Kyrkans Ungdom om bl.a. marginalisering. Där fanns in grunden även min kristna tro och det är i get problem eftersom de existentiella behoven och frågorna är lika hos oss alla så vi kan alltid hitta gemensam mark.

Jag får intrycket att många väljer att ta en ”säkra för det osäkra” inställning som svar mot kraven av en liten högljudd minoritet. Då säger man ju samtidigt klart att det är värt att kasta ut det vi haft för de några fås eventuella upplevelse av kränkning. Att den kristna trons inflytande är värd att kastas ut helt för att någon med annan religion och tillhörande kultur inte skall ta illa upp. På tal om att anpassa sig till en kultur i ett land man kommer till, eller kanske det var tvärtom.

Tänk om man tänkte lika då det gäller offentlig alkoholkonsumtion med tanke på att inte kränka någon närvarande muslims syn på alkohol. Tänk om man tänkte lika med all underhållning och influencers som skojar bort användningen av alkohol och kannabis för att någon som förlorat sitt barn till droger kan bli kränkt av det.

Det behövs nog inte religion för att utveckla skenhelighet.

Under den tiden då kristen tradition och församlingens medverkan var en naturlig del av skolans vardag, fanns det inga givna verktyg för dem som ville slänga ut den kristna trons inflytande. Inte heller en media som stödde detta. Idag finns det en hel ”back”, med verktyg, eller kanske ”verktygskorgar” kunde man säga.

Jag förstår den goda tanken med dess korgar, speciellt i en situation där det finns en press att man som kyrka skall berättiga sig nån plats överhuvudtaget inom småbarnspedagogiken och skolorna. I en tid då minoriteters känslor och rättigheter är den nya dogmen och vårt eget samhälle inte har den självklara kristna grund den haft. Då måste man tänka lite mera som en missionär i ett främmande land, inte gråta o klaga över det man redan förlorat.

Likaså inse att inte föds, möjliggörs och hålls levande genom politiska beslut och allmän konsensu, utan är något som sker inifrån ut och därför hjälper inte protester och oppositions mentalitet. Tror jag.

Korgarna skulle kunna vara respektfulla verktyg i en förändrad värld. Samtidigt är det ju ofta så att när man börjar första gången röra om i det som länge varit självklar del i ett samhälle och skall omdefiniera det, så kan det för första gången få motsatt effekt och ge verktyg i handen på dem som vill det motsatta. Så tycks det ha gått till en viss del eftersom dessa korgar tydligen tolkas lokalt på så olika sätt.

Men varför?

Min utsiktplats är utifrån följande erfarenheter:

Under många år som anställd ungdomsledare på fem olika orter i Finland där vi samarbetade med församling och skola.

Under ca 20 års tid besökte jag skolor, klassrum och mötte hela skolor runtom i landet på både svenskt och finskt håll och allt mellan Hangö och Torneå.

Nu senast under 8 år som yrkesslärare bland arbetslösa främst i åldern 17-35. Av dessa var många invandrare och med muslimskt bakgrund. Vissa aktivt utövande, andra inte så aktivt. I skolningen ingick förstås ingen livssåskådning i läroplanen, men det betydde inglunda att det var en frizon gällande existentiella frågor och livsåskådning. Tvärtom så fanns den närvarnde hel tiden och utifrån elevernas initiativ. Ateister, kristna, muslimer m.fl. tog själv fram det som en naturlig del. De kom ju från en kultur som genomsyras av religion mer än här.

Vi hade också livshanteringsskolning där det existentiella blev en naturlig del. Precis som i 12 stegs programmet har en punkt som handlar om en ”högre makt”. I högsta grad ger ju skolan i ett större perspektiv just verktyg för livshantering och där tror jag de existentiella frågorna måste ingå. Inte bara i undervisningen utan genom relationer och att fungera tillsammans för det gemensamma goda osv.

Aldrig att någon muslim skulle ha blivit förolämpad av de samtalen vi förde eller för att de visste att jag var en kristen). Jag tog aldrig initiativet i samtalen eller predikade). Tvärtom väckte det respekt eftersom flere av dem fått lära sig att kristendom är = väst som är = den bild som ges i underhållningsbranschen utan moral och värderingar. Att vi kristna är den del av ”bokens folk” som övergett sin tro.

När det gäller de många skolbesök jag gjort så var dörren öppen och samarbetet gott. Detta för att det jag bidrog med var dels i ämnen som mobbning, missbruk, grupptryck, jagbild osv, men tillsammans med en positiv tydlig kristen profil.

Detta var enligt mej möjligt förutom pga den roll och det förtroende som fanns mellan den lokala församlingen genom ett långt gott samarbete, men även det goda personliga samarbete med rektorer och enskilda lärare. Speciellt religionslärare men också andra eftersom man under en lång tid hade varje år sk ”skolungdomsvecka”, även på finska sidan hade man liknande. De flesta lärare såg positivt på detta och eleverna gillade det. Vi var flere som delade personliga berättelser som berörde många som aldrig fått sätta ord på det de kämpade med.

Minns en gång efter en hel dag i klassrum då jag hade med mej en känd skolarbetare som satte sig ner på soffan efter besöken, tog feam sin laptop och visade hur massor av meddelanden som skickats av eleverna. De tackade för att han tog upp det de gått och funderat på som ingen annan hade talat om. Många bad om hjälp, om förbön. Detta händer forrtfarande så jag undrar om de mest kränkta finns ändå i lärarummen? Ärlig fråga alltså som jag undrar över?

Idag

Det är mycket som har ändrats i samhället idag. Inte minst pga social media. Som jag ser det är det bl.a. dess två sker som avgör mycket i enskilda skolor.

Nu är det en tid då de som vill få religion ut från skolorna har fått en plattform av inflytande som de aldrig haft. Den plattformen innefattar en megafon för snabb disinformation vad gåller det som är skadligt och kränkande och hur omfattande problem detta faktiskt är. Överlag har vi idag tappat förmågan att hantera proportioner då vi lever framför en skärm.

De som är hårdast för detta är de som inte så länge sedan var en betydlig mindre minoritet med mindre plattform och megafon och då talade för tolreans. Nu driver denna minoritet intolerans med att ge sken av att deras syn omfattas av en majoritet. Därför vågar många inte många pga nån form av ”-fob” stämpel att ifrågasätta. Ganska kult aktigt om man riktigt synar i sömmarna. Likaså verkar man man i samma takt som man vill avlägsna religiösa dogmer, skapar nya sekulärhumanistiska versioner och minst lika påtvingade och då frågar man aldrig lov av föräldrarna.

Precis som enskilda lärare och rektorer kunde öppna dörren för församlingen, kan enskilda lärare och rektorer drivna eller påtryckna av en agenda stänga dörren helt. Vilken röst som hörs hårdast i lärarrummet når nog ofta också rektorns rum. Vem är det nu som kränks?

Dessa som nått sitt mål har dock inte enligt mej insett två saker:

1. Hur och med vad skall de fylla det gap av behov av existentiella svar som barn och unga söker? Vill man respektera barns frihet att välja så är det väl inte genom att presentera bara en, sin egen. Lämnas det övriga som uppgift till Netflix och Tik Tok? Tydligen. De grundläggande existetiella frågorna har inte försvunnit någonstans, tvärtom. Förutom att de frågorna finns inbyggda så påminner denna tid verkligen om behovet av ett hopp utanför oss själva.

2. Hur skall man förankra barnen värdemässigt i den kultur vi har om den kristna trons betydelse inte får förklaras med berättelser om dem som format samhället och där en tro på Jesus var för dem en central drivande faktor. Inte för alla, men för väldigt många. För att inte tala om under kriget. Lyssna t.ex. på Gerda Rytis tal till reserviserna. Jo, en kvinna som viktig ”influenser” under kriget. Om man drar slutsatsen av dagens samtal så idiotförklarar en del de förra generationernas tro som bar dem under en tid vi inte erfarit. Under en tid då våra självklarheter inte fanns.

Religion och de existentiella frågorna är oerhört viktiga. Den som är utbildad och satt att fostra andras barn borde nog förstå deras betydelse för alla, för vår kulturella identitet mm. Att inte låta sin egen övertygelse bli ett politiskt påtvingat alternativ, gäller båda vägarna. Det är inte att ge frihet att välja att upphöja sekulär humanism över allt annat. Den har dessutom ingen lång eller bättre track record för att överbevisa om sin överlägsenhet. Social media räknas inte i detta fall.

Men, och ett stort men, är också det att många av dem som är emot, är det pga en bränd identitet. De har behandlats illa, eller sett nån behandlas illa av kristna. Detta kan göra en enögd och inte se det goda eller att det är människan som missbrukar kristen tro till att skada. Det har nog skett och sker också i ateismens namn.

Men, pga av sår som driver måste vi lära oss lyssna in, före vi talar. Svara på det människor frågar, inte det vi vill att de skall fråga.

Att se sig i spegeln

Detta leder till mitt sista men inte minst viktiga perspektiv. De kristna är nog själva en stor orsak till att dörrarna idag stängs. De kristna är nog alltid med både sin aktivitet och passivitet delaktiga i hur sekulariseringen tar form. Allt kan inte skyllas på Fan eller åsiktsmotsåndarna. Sekulariseringen är en avspegling på den kristna kyrkans andliga tillstånd i vardagliga relationer. Då menar jag inte hur hårt vi håller bibeltroheten framme utan hur vi har ”en tro verksam i kärlek”.

Sällan har kristna orsakat så mycket skada för sitt eget existensberättigande. Så mycket skada genom injektionssprutor mot den kristna tron. Genom att vara så högljutt moraliserande ute på krigsstig mot dem med ”fel åsikt”. Att bemöta dem som söker hopp med skenhelig selektiv moraliserande och apologi, är nog varken bibliskt eller kristuslikt. För att inte tala om den frånvarande eller dåliga frukten.

Det har skapats en stark association mellan Kristendom och detta. Att en del skyller på Päivi Räsänen för att lämna kyrkan, speglar nog mera ett större problem dvs att vi över hela linjen inte lyckats skapa en bild av vad som är det goda som evangeliet föder i ett liv. Då blir för vissa den enda bilden den oppositionen som syns och hörs i debatterna. Om den enda bilden är slängande av bibelord så är det nog en ursel försäljningspitch. Allt detta påverkar tänkande människors, däribland lärares, inställning till religion och kristen tro.

Som en som levt i 30 år av min tro inom och nära den konservativa tron, måste jag med sorg säga att så har det blivit. Konservatismen har blivit till stor del, inte helt, en stark opppositionsidentitet. En ”finn fem fel hos andras tro”. En sådan tro skulle jag heller inte släppa in i skolor. Samtidigt finns det så mycket gott dör som hamnar i skuggan av det dåliga.

Men, även om denna grupp är högljudd, betyder det inte att den talar för hela kristi kyrka. Jesus själv kom mitt i en verklighet av andligt maktmissbruk och skenhelig tro. Så inget nytt.

Hur gå då vidare?

Dels så är skadan redan skedd men samtidigt kan vi nog göra något åt det. Vi kan försöka lära oss se i spegeln och erkänna att vi saknar en frukt, en god frukt. Att skapa motstånd är inte ett tecken på liv vi skall nöja oss med. Motstånd kommer nog alltid mot Jesus men vi skall inte fokusera på det utan på att gå kärlekens väg som Han gjorde.

Vi måste sluta leva med vår polariserande åsiktsradare på högsta känslighet och istället se individen. Istället för splittring i perifera frågor se vad som förenar i det primära. Att skapa mötesplatser, ”dialogpaus” är en viktig uppgift i denna tid.

Vi skall heller inte vara tysta om en felaktig och skadlig utveckling. Vi måste våga ta risken att bli stämplade som intoleranta för att påstå Jesus var den vi alla behöver, men inte för att peka ut hur andra har fel utan vad gott vi äger som vi vill ge vidare. Vi har mycket mera gemensamt än vad polariseringen vill medge. Inte bara andligt utan i högsta grad också socialt och materiellt.

Jag tror skadan kan repareras då vi sätter den energi vi tidigre använt för att peka på fel till att ”söka den stads bästa” där vi finns. Detta utan andlig agenda eller kampanj. Jag har sett de senaste åren hur det är flere som frågar om det hopp jag äger utifrån relation jämfört med kampanjer.

När evangeliet predikas utan att det syns som ett liv som förändrats av evangeliet, till ett kärleksfullt liv, då stöter den bort. Då varken vill- eller kan man höra eller se på moraliska pekfinger på avstånd.

Barn och unga, ja alla, behöver svar i sitt existentiella sökande. Alla behöver hopp vi inte själva kan skapa. Vi skall ge dem det, på det sätt som Gud gör det möjligt. Ärligt och genomskinligt. Vi behöver inte fixa eller besvara allt för att budskapet skall var trovärdigt, men vi behöver älska i handling.

”Svara när människorna frågar och lev så att de inte kan låta bli att fråga”.