Ensam

Detta är ett tema som jag påminns om ständigt på olika sätt. Vi vet idag att en tredjedel av finländarna lider av det. Vad beror det på och hur skall man bota det?

Det finns, antar jag, en liten grupp människor som frivilligt valt ensamheten och mår bra av det, eller kanske som i vissa fall att det är ”lättare” att vara ensam eller att man inte längre vill utsätta sig för förhoppningar, bygga förtroende och bli sviken.

Svek och att bli övergiven är nog något av det svåraste vi kan vara med om. Det slår en kniv i själva livsnerven, i det mest grundläggande inom oss. Det tar länge att bli såpass hel från det att man kan se en väg vidare, uppleva tillit, lycka och tillfredställelse. Svek har satt spår inom mej och de finns där som ärr som. Inte längre bitter, inte längre ens en sorgetid, men ärr som skaver till ibland.

Jag tror vi alla vill bli älskade och älska någon såpass mycket att vi tar de mest sårbara riskerna just på det området. Likaså är det just i ensamheten som allt omkring oss påminner oss som genom en förstärkare då vi ser andra dela sin icke ensamhet. En annans lycka att ha det man själv saknar föder sällan för den verkligt ensamma en glädje för dem som har en livskamrat, familj, vänner, nära syskonrelationer, god arbetsgemenskap, nån att dela drömmar, intressen och meningsfullhet med.

Ensamheten är kanske starkast just bland andra människor, bland allt det som påminner om det man inte har. Social media kan för vissa ensamma vara en kontakyta, men också en ständig påminnelse om det vi inte har. Speciellt Jul och andra högtider är tuffa för ensamma.

Har genom mitt tidigare jobb mött mycket sådan ensamhet där ens livshantering präglades av beroenden. De flesta av dessa hade en hel del ”kompisar” omkring sej, men med samma livsituation. De både bar upp varann och drog ner varann. Inte alltid, men ofta.

Det hände sig att någon blivit fri från missbruk ett bra tag och fick ”besök” av gamla kompisar som generöst ”bjöd” på substanser. De som ville bli fria från missbruk, sökte och tog emot hjälp och bröt med det gamla umgänget där missbruket var ständigt närvarande, blev mer ensamma än någonsin.

Hur skall man ersätta en sådan vänskap med vänner med sund livstil och som stöder en till rätta val. Om de utan missbruk har svårt med det, hur svårt, ja hur ensamt är det inte för dessa medmänniskor. Att dessutom de sunda relationer omkring en, är de som hjälper på nåt sätt, inte behöver alltså en. Ofta dessutom ”professionella äslskare”, som en social arbetare presenterade sig. Fina människor som gör ett oerhört viktigt arbete, men, det är ett arbete, inte vänskap, inte att dela livet.

Många av dessa fann en ”frälsare”, jo så sade faktiskt en del, i en flickvän, en nykter sådan. Såpass vanligt var det att vi i livshanteringskursen måste bearbeta frågan ”vad gör du då din frälsare gör slut?” För många blev det totalt mörkt, övergiven ensamhet. Då fanns det ingen annan än de gamla vännerna. Det inlärda sättet att hantera stress, smärta och bedöva det snabbt, fanns kvar. Trots att man visste hur beroendemekanismer fungerar.

Ja, hur hittar man vänner och gemenskap där det inte handlar om npn hjälpverksamhet eller professionell hjälp? En av de kanske viktigaste frågorna för församlingen idag.

Mötte också många arbetslösa och marginaliserade som mådde bra. med goda relationer, meningsfull fritid osv. Orsakerna till arbetslöshet och marginalisering är ju många, även om vi ofta buntar ihop dem för att boosta oss själva eller för att slippa ta ansvar för att se dem. ”Skyll dig själv” ropar i dagens samhälle ofta högt utan att det sägs verbalt. Vilket också blir en förstärkare för ensamhet.

Men, det är inte bara de med missbruk och marginalisering som lider av ensamhet. Har också märkt att det inte är bra att säga åt den ensamme, som till det yttre har ”allt bra” dvs hälsa, ett bra jobb, god ekonomi, sunda livsvanor osv. Även mitt i detta förstärks för vissa ensamheten. Att inte ha nån att dela det man har, är också för många en förstärkt ensamhet. Att inte behövas.

Meningsfullhet handlar ju inte bara om att bli sedd utan också att behövas, att få ge det man har. Jesu ord ”Det är saligare att ge än att få”, är ett grundbehov vi har som vi förlorat ofta helt eller gjort till en plikt som vi släpar på.

Det universella missbruket som förstärker ensamheten

Som med så mycket annat, så blir något osund förklarat normalt bara tillräckligt många omfattar det. Ibland kan man höra att läran i världens största religion är flugornas, dvs ”Miljarder flugor kan inte ha fel, ät skit”.

Sjäviskheten är den starkaste motorn för kreativa sätt att berättiga själviskhet, självupptagenhet och likgiltighet mot dem som inget bidrar med till vår lyckobubbla. En ”lära” i denna bubbla är i sig väldigt god och viktig, som t.ex. ”ansvarfullt förvaltarskap”, ”skydda och bevara välfärdssamhället” eller ”familjen först”. Absolut sant och för många ett sak man behöver göra en vändning i. Vi har mycket att lära oss och få hjälp med att värna om vår roll som förvaltare av olika slag, som arbetare, partner och förälder osv..

Samtidigt så finns det en sida i detta som inte bara handlar om att värna om det viktiga utan att det ofta gör oss mer självcentrerade och bygger en bubbla omkring oss. Då låser vi int detta värdfulla in i den bubblan.Visst, det finns tider för att t.ex. få en sund balans mellan familj och arbete eller att komma igenom en kris. Rusningsåren är ju också en tid då vi har svårt att få pusslet att vå ihop. Men, väljer vi alla bitar själva, är de sunda och varför? Det jag talar om är livstil där värderingar inte alltid ärligt möter de val vi gör.

Väldigt ofta handlar familjen också om en sorts själviskhet där vi i speciellt världens lyckligaste land med möjligheterna både samlar mera än vi behöver, vakar över det för att upprätta uppnådd välfärd, ”för familjen”. Förnöjsamhetsnivån och vad familjen ”behöver” är ofta skilda saker där egendomen tar tid och kraft från oss för oss själva.

Ens livstil och val i livet påverkar mycket om vi har tid och ork att se den ensamma och ge rum i våra liv att stanna upp. Att vi delar livet enbart med dem i samma fack i samma åsiktsgemenskap. Att vi hittar rum för bara dem som är som vi eller ger något åt oss, är det som ökar ensamhet. (1 Kor. 3:)

Även detta är ett missbruk. Kanske det svåraste att ”bota” eftersom missbruk kräver självinsikt, ärlighet och att vi både söker och tar emot hjälp. Detta missbruk skiljer sig på så sätt att vi inte ser hur den skapar ensamhet eftersom dess symptom är så olika och vi är så många.

Men också bland de som har ”allt bra” och även de som har det ”ännu bättre” materiellt, kan ensamheten vara stor. Det är inte bara de med substans missbruk vars dödsfall ökar, även de som ”har allt” vill ibland inte leva. Ensamheten kan ta sitt strypgrepp överallt.

Skammen är den vrå där den ensamma gömmer sig väldigt ofta. Även den med familj och vänner osv. Skammen säger ”du är värst”, ”ingen annan har de problem du har”, ”skulle de veta så skulle de förakta dig och lämna dig”. För en kristen överförs detta dessutom ofta på Gudsbilden och då är man samtidigt väldigt ensam i en församlimg också.

Om församlingen dessutom är en andlig präktighet av nån variant, då förstärker det ensamheten. Att man aldrig kan säga som det är i livet om allt behandlas endera som en synd och lärofråga eller ett förandligande i form av stå emot fienden. Men om fienden är oförmågan att dela livet så att man skapar ensamhet?

Vad ”botar” ensamheten?

Jag tror vi behöver både en lära och värderimgar för att sikta rätt och dela liv med genuina berättelser för att visa att vi inte är ensamma med vår kamp och orsakerna till ensamhet. Så tror jag vi behöver få hela samveten som inte bara navigerar utifrån känslor eller hur man inte skall göra bort sig utan som ger en vila i att vi aldrig överges även om- och när vi gör bort oss. Tror faktiskt vi då gör mindre bort oss. Därför att då har vi större chans att vara drivna av kärlek än egna ambitioner och rädsla.

Jag skulle som kristen kunna säga att botemedlet är söndagsskolsvaret ”Jesus”, bara för att det är det ”rätta svaret”. Men ensam är det enbart ett svar utan översättning i praktiken. Alla rätta svar utan översättning och omsättning i praktiken är inga svar. Tvärtom så kan de vara en ytterligare börda och plikt för den ensamme. Varför?

Jo, för att Jesus lämnade sin kropp på jorden för att bli det svaret konkret. Vi är tänkt att vara svaret, men inte som präktighet dvs ”se hur rätt vi gör för vi har de rätta svaret” utan för att det syns på oss att vi inte klarade av detta men ändå är älskade (Joh. 17:21-26).

Vi måste erfara vårt eget ”så som”.

Empati och kärlek mot dem som inte bidrar något åt oss eller som vi inte bara ser av plikt, kan födas bara ur en egen erfarenhet av det. Det är med sådan kärlek Jesus älskat och älskar oss. Denhär övertygelsen är dels något som Gud måste visa åt våra hjärtan men också genom dem Han redan visat det. Det egna lidandet, smärtan, övergivenheten, missbruket, hopplösheten, som blir ”botad”, är det som föder kärlek.

Om vi ser idag på dem som jobbar frivilligt bland missbrukare eller startar välgörenhetsorganisationer för nån grupp i behov av hjälp, så visar berättelsen att de som gör detta, själva drabbats av det och fått se det från deras sida som man hjälper. Nåden gör oss till ”erfarenhetsexperter”. Att detta behöver ske innan vi ser dem som inte andra ser, för att bli den barmhärtige samariten, är både sorgligt och nödvändigt. Sorgligt för att det visar att vi är bundna av likgiltighet mot dem som inte bidrar med nåt. Nödvändigt och mest av allt möjligt då vi får se det själva, uppleva det från andra sidan ensamheten. Det visar att vi inte bara kan läsa- eller argumentera oss till empati och kärlek.

Att vi alla kan säga att det skulle vara bra om ensamheten kunde botas, är självklart. Att svara på frågan, ”Matti, vad tänker du göra som din andel?”, är en annan och gör vårt första svar egentligen betydelselös. Men från den platsen skall jag inte fly in i plikt och skam med min likgiltighet utan till Honom som förändrar hjärtan genom kärlek.

Det finns ett ”så som” i all verklig förändring där vi börjar se och ge. Även ge ett hem åt den ensamme. Jesu ord om det ”nya budet” så som jag har älskat er skall ni älska varann”. Detta kunde också sägas att ”när ni blir älskade av mej så kommer ni att älska varann”. Det säger också Johannes ”Vi älskar därför att Han först har älskat oss”.

Även på Jesu tid tog Han upp detta med att ”älska dem som älskar oss” som en fel väg att gå. Men Han visade också på att ”den som fått mycket förlåtet älskar mycket”. Kärlek är inte en plikt i den bemärkelsen att vi bara lyder, utan att vi inser att själviskheten och egenrättfärdigheten sitter så djupt att vi behöver nåd och hjälp att förändras. Befallningar och bud har just den funktionen, dvs att visa vårt inte tillstånd och dra oss till Jesus för att få nåd och hjälp.

Så, jo, vi behöver få höra sanningen predikas, MEN inte som vi föreställer oss det, dvs med auktoritet uppifrån en predikstol.

Livet på riktigt och genomskinligt

Detta kan förmedlas enbart genom liv till liv, genom svaghet till svaghet. Alla som i Bibeln upplevde denna förändring, måste få en insikt om sitt verkliga inre tilstånd när det gäller kärlekslöshet, drivkraften osv. Men inte bara som en brist utan också som ett eget behov. Annars blir kärlekslöshet en till plikt som skall fyllas. Ett borde och måste till.

Livet på, riktigt, som det är just nu, och genomskinligheten måste komma i centrum. Att sätta ”Jesus i centrum” i form av hur ”riktiga kristna skall leva och tycka”, räcker inte långt när det gäller att nå de ensamma. På finskt håll finns det ett gott exempel hos bibelläraren och författaren Jaakko Pirttiaho, som väldigt naket delar sin vandring i sgs allt han delar. Han når tusentals varje vecka, utan att behöva stänga Jesus utanför eller urvattna budskapet. Han förmedlar ett enkelt nådefyllt budskap, utan kyrkopolitik.

Svagheten, söndrigheten måste gå bredvid målsätttningarna. Annars kroknar vi på vägen. Lärjungaskap utan barnaskapets identitet går fel. Oberoende hur ”relationellt” vi coachar. Lärjungaskap är inte en identitet utan en frukt av barnaskap som inte längre är rädd att överges.

Det är ett faktum att i alla kristna samanhang är där det är människor inblandade så kämpar man med osund beroende av yttre bekräftelse, ära, inflytande, avund, skam, ekonomisk skuld, psykiks ohälsa, fysiska sjukdomar, utmattning, beroenden mm. I en massa olika varianter.

Dessa har mera kraft ju mera vi slänger ideal- och präktighetstäcket på dem utan att dela den verkliga kampen med verkliga namn. Kristenheten är känd för detta, eftersom den tillhör mänskligheten. Men inte bara för att det handlar om religion. Idag vet vi att alla sammanhang med ideologi, ideal och tydliga mål, kan gå fel och även visa tendenser för manipulation och sekterism.

Därför ifrågasätter jag starkt den tanken att man vill klä av allt från religiöst inflytande eftersom man gör problemet till ett religiöst problem. Grundproblemet finns kvar och ersätts av en ny agenda och ideologi. Det finns ingen frizon med värderingar som inte skulla ha hämtats någonstans. Tar man bort en lära, en dominerande existensiell förklaring så ersätts den av en annan. Även här behövs ärlighet, vilket är svårt i en ideologisk kamp.

Petrus måste se sig själv förneka den Jesus som Han just innan lovat att vara trogen mot och även gå i döden för även om ingen annan gjorde det. Jesus ord då Han Han förutsade att Han skulle förneka Honom var inte ”sedan när du vänt om skall du nig få höra …”. Nej, istället sade Han ”när du vänt om så styrk fina bröder”.

Kärlek är frukten av nåd pch driver bort rädslan. Glädje och Frihet är frukten av nåd. Barnaskap är en identitet vi får av nåd. Det är den drivkraften vi skall söka efter och detta måste gå via genomskinlighet och ärlighet.

Kan man-, får man misslyckas?

Verkar som en dum fråga med ett givet svar: ”alla misslyckas vi”. Förstås! Tror dock det är viktigt för oss att stanna upp och fråga om vi på riktigt kan det eller om det vi ser som misslyckande faktiskt är det.

Det vi upplever som misslyckanden är ibland tvärtom, just som det behövde gå. Misslyckanden kan vara bra för oss, en välsignelse och en nåd. Ett nödvändigt symptom som får oss att inse att nu går vi åt fel håll, med fel motiv eller att det t.ex. nu är dags att vila.

Misslyckanden sker ofta, kanske oftast faktiskt, på området förväntningar. Både egna och andras, eller det vi tror andra förväntar. Misslyckanden sker då vi har orealistiska och obarmhärtiga förväntningar. Idag lider vi alla mer eller mindre av ”jag duger inte” och ”jag är inte tillräcklig”. Inte minst pga social media och speciellt bland unga människor.

Misslyckande kan vara enda vägen för oss att bli fria från osunda och destruktiva förväntningar. Det kan dock sitta hårt att acceptera det och att se nåden i detta. En lång rad misslyckanden kan också knäcka oss så vi tappar modet, tappar tron på framtiden, tappar livslusten.

Då är det värsta att möta- och umgås med präktiga människor. Präktighet, som så ofta just fyller våra skärmar, är ett kollektivt misslyckande som trycker ner om och om igen många som misslyckats om och om igen, eller anser att de gjort det för att de inte nått till de präktigas nivå.

Präktighet är som när jag som ung var på gymmet och tränade biceps, lite väl mycket, och min äldre kusin ropade från andra sidan gymmet, ”detdär tränar man bara för spegeln”. Att träna bara vissa muskler som syns, som ser bra ut, medan andra muskler är svaga och otränade för man är så mån om hur det ser ut för andra. Det är så vi undviker visa det svaga och väjer för det obekväma. Då ger vi ett intryck att vi alltid lyckas och att bara vissa gåvor är värt nåt. Det är ett verkligt misslyckande, präktigheten.

Vårt misslyckande kan vara en gåva, en nåd för dem som ser det. Inte för den skadeglade som använder andras misslyckanden för att boosta sig själv med. ”Vad var det jag sa”, är då ett misslyckande. Utan för den som behöver göra berättelsen om svaghet för att inte känna sig så ensam längre.

Vi har alla en sida där vi inte kan glädjas åt det vi har, det vi kan, det vi lyckas med, utan fastnar i det vi misslyckas med. Att vårt värde finns i att allt måste se perfekt ut. Att allt måste lyckas och göras på en nivå som inte är sund. Det är viktigt att hantera misslyckanden genom att stanna upp och fråga vad man mest av allt längtar efter och varför. Fråga sig vad det är som verkligen tillfredställer och är hållbart i längden så inte tillfredställelse bygger på en ”dos” av något vars effekt minskar ständigt och kräver fler och starkare doser.

Att misslyckas och att lära sig hantera misslyckanden är otroligt viktigt. Ibland är det ett misslyckande att försöka uppmuntra bort, förklara bort ett misslyckande istället för att hjälpa hantera det och resa sig upp och försöka igen. Ofta gör vi ett misstag med barnen där vi skyddar dem för besvikelser och misstag då vi borde lära dem att hantera dem.

Misslyckanden beror också ofta på att vi vill lyckas ensamma, utan hjälp. Vara hjälten som räddar situationen. Det kan för stunden kännas att man lyckas men då fastnar med sina prestationer i en hjälteroll, då faller man högre ifrån än vanligt. Då är ”jag själv” i sig misslyckandet innan det vi ser som misslyckande.

För den som ser att alla andra lyckas och man själv misslyckas, är det en nåd att någon annan är generös med att visa sina misslyckanden. Överlag tror jag vi mår bättre i en värld där sårbarhet , svaghet och ett sunt förhållande till att inte kunna eller behöva alltid lyckas för att få vara med. För det är ju det som är verkligheten också, att vi alla är svaga, söndriga och söker osunda vägar att bli hela.

Men, som sagt, kravet att ständigt prestera, finns både inom- och omkring oss. Det börjar dock med att vi tar det ansvar vi kan om vår egen inställning. Detta brukar vi dock lyckas med bara efter ett för oss tillräckligt misslyckande. Då är det gott för oss att misslyckas.

Vi kan också i land enbart se andras misslyckande och glömma allt det som gått bra. Vi drar en slutsats och sprider slutsatsen till andra hurudan någon är, vem de är utifrån det misslyckande vi sett eller bara hört om. Det är ett skadligt misslyckande som smittar av sig. Alltså den som sprider detta.

Vi behöver förstå verkliga behovet, målet, meningen, kallelsen

Jag tror nyckeln finns i detta när det gäller hur vi skall leva med svaghet och misslyckanden. Att livet inte handlar om en prestation i vad för att bli älskad, utan att formas till ett vem genom att bli älskad utan- och oberoende av att lyckas.

Att som kristen jaga det första och leva med en Gud som vill forma oss mot det andra, skapar en inre spänning, en motstridighet. Den inre kampen behöver finnas där. Att Guds Ande inom oss sätter käppar i hjulet för våra osunda försök.

I Bibeln, den svenska, hittar vi ordet ”misslyckades” bara en gång och då i en berättelse eller liknelse där den som misslyckas är Gud.

”Stå upp och gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord.” 3 Då gick jag ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. 4 Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde av leran ett annat kärl så som han ville ha det. 5 Och Herrens ord kom till mig. Han sade: 6 ”Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger Herren. Se, som leran är i krukmakarens hand, så är ni, Israels hus, i min hand”. (Jer. 18:2-6)

Att tro på Jesus, ”ta emot Jesus”, ger oss både ”rätten att bli Guds barn” och kraften att bli det. Det är något som vi redan är och formas att bli. Om vi inte förstår och accepterar målet, då ser vi Andens verk och Guds fostran i oss som en övergivenhet. Då vi inte upplever Gud som möjliggöraren för yttre framgång, att lyckas, då tappar vi förtroendet.

Gud är inte ute för att forma oss för våra lyckofaktorer utan för att älska oss på ett sätt så vi älskar dem som inte bidrar med något åt oss , dvs älskar som Han har älskat oss. Att se värdet i vem vi är, inte vad vi gör. Om vi inte växer mot detta syfte, denna kallelse, denna mening, då har vi misslyckats. Då har Gud misslyckats. Han varken kan eller vill tvinga oss. Kärleken ”kallar ju ingenting för sitt”, eller som Höga visan säger. ”Oroa inte kärleken förrän den själv så vill”.

Vi kan vinna hela världen, bli beundrad för det, men missa vårt syfte, vår kallese, vår mening, ja att bli den vi verkkigen är. Att vinna världen men förlora sin själ. Det är det största ”misslyckandet” av alla.

I Guds ögon är det verkliga misslyckandet att vi lutar mot oss själva istället för att luta mot Honom. Att vi har vår värde och vår identitet i ett görande som andra prissätter oss med. Goda saker i sig kan få en osund roll för oss. Alla behöver vi lära oss saker, bli bra på nåt, glädjas åt det, bli glada då andra gläds åt det men det i sig goda kan få en osund roll för oss.

När vi mister den platsen va sund bekräftelse, så är det sunt att sörja och även vara besviken, men det kan också knäcka oss, göra oss helt värdelösa i våra egna ögon. Då har vårt görande, vårt bidrag haft en osund identietsskapande roll som inte är hållbar. Då är misslyckandet, mistandet, en möjlighet till att hitta det hållbara, men många reser sig aldrig därifrån. Dessutom hjälper vi ofta med att trycka ner den som fallit högt ifrån.

Själv har jag upplevt en sådan förlust som höll på att krossa mej och inte är jag helt återhämtad från det. Vi blir nog inte helt hela innan vi är framme.

Upplever fortfarande det jobbigt då jag inte ”lyckas” som jag hoppats och även då jag inte får nån respons och tolkar in ett misslyckande i det. Men, en stor nåd är vänner som man får vara svag med. De är också vänner som kan ta en ner från de overkliga osunda förväntningarna. De osunda slutsatserna av misslyckanden.

Nu har jag varit tillbaka i det jag trodde jag hade förlorat för evigt just pga misslyckanden, dvs min kallelse. Men med det följer ännu med rädslan och känsligheten att misslyckas. Senast igår. Inte samma inverkan som förr, men ändå.

Vägen vidare är att misslyckas öppet, även dela det som inte syns. Det är ju tyngre att bära på världens tyngsta klädesplagg, masken.

Ta emot nåd för din egen och andras svaghet. Ge tillstånd åt dej själv och andra att misslyckas genom att själv våga visa det. Det är befriande och vänder misslyckandet till möjlighet att ta emot kärlek och ge det vidare. Bara de som tagit emot nåd blir älskare.

Och, kom ihåg att gå med berättelsen före då vi möter varann. Bakom varje yta finns en berättelse som inte ytan kan visa vad den är, bara att den finns.

Det är inte så mörkt, trots allt

Av allt mörker som har under åren kastat sig över mig, har i efterhand inget av dem visat sig var så mörka som jag trodd de mörkaste stunderna. Då är man glad att man inge gav upp. Men är många som ger upp. Upplevelsen av mörker är alltid personlig och känns alltid verklig liksom också det som triggar mörkret.

Om det handlar om en ”för lång” rad av misslyckanden så är de egentligen inte för många eller ofta inte ens så allvarliga som jag trodde. Däremot är den känslan verklig, där jag översatte erfarenheten till mitt värde och hur Gud ser på mig. Att jag blir summan av mina misslyckanden som styrks av jämförelse.

En känsla av övergivenhet som till slut blir ett filter genom vilket man ser och lyssnar till allt. Ett minst lika falskt filter och lögnaktig spegel som alla fullkomliga photoshoppade bilder av perfekta liv.

Hopplösheten, att ”hur länge?” blir till ”för länge” som blir ”för alltid!” För en månad sedan gav en av mina fd elever upp, ”för alltid”. Så, sorgligt då man känner hens berättelse, ensamheten och uppgivenheten, samt människor omkring som hjälpte till att öka mörkret.

En tredjedel av finlands befolkning upplever idag ensamhet. De finns omkring mej och dej. Många olika livssituationer och ensamheten ser väldigt olika ut utåt. Många har en ytterligare ensamhet pga just den konkreta kamp som man kämpar med i sin ensamhet. Skammen ofta som enda sällskap som styrker ensamheten.

Jag tror på berättelsens kraft. Den ärliga berättelsen, att dela om sitt liv, även när man inte ”blivit fixad”, gör att den som tror sig vara ensam hör berättelsen och inser att hen inte är den enda. Likaså att det finns andra sätt att bemöta sin kamp än det sämsta, att dra sig undan och inte tala med någon. Berättelser från våra liv kan tränga igenom och nå ensamheten, ge mod att berätta sin berättelse till någon som lyssnar. S

ök ärliga berättelser. Det ger mod, ger hopp. Sök de halvfärdiga, inte helt fixade men som lever ändå ett tillfredställande liv.

Har märkt att det är inte alltid det olösta problemet som är det tyngsta, utan just ensamheten, skammen och rädslan av övergivenhet. Känslan att man är värt nåt bara då man är helt fixad. Man kan vara ”hel” som människa, för att leva ett helt och fullt gott liv utan att vara fixad.

Om du frågar ”Hur länge?” och tänker ”för länge” och ”för alltid”, så är det inte så mörkt som du tror och upplever. Visst, mörker finns, smärtan är verklig och livet kan kännas som ett hopplöst helvete, men inte så mörkt att du måste ge upp. Det finns hjälp men inte ensam. De flesta kommer att uppleva ett skede i livet då självhjälp inte räcker. Att dra in snoret inte räcker och att lyfta sig i kragen och skärpa sig är det sämsta rådet man kan få.

Bli inte ensam, för då blir mörkret mörkare än det är mer än du ensam kan bära. Det är alla dagar värt att ta ett steg mot att söka hjälp och du är definitivt inte den enda. Även om du känner att du försökt tusen gånger så ta sikte på 1001 och sluta räkna. Summan av misslyckanden räcker inte ens som handpenning för ditt liv. Du är värt mycket mera och är inte lika med dina misslyckanden.

Hur mörkt det än är, och jag har både själv upplevt det och mött många i mörkret, så finns det alltid ett eget ansvar. Alltid ETT eget steg du KAN ta. Det steget kan vara litet, att be om hjälp eller be om hjälp av nån att söka hjälp. Visst, det finns de som inte har vänner eller vänner som det känns att det inte går att tala med, vilket är sorgligt och svårt, men jag vet att det finns människor som bryr sig. Det finns också professionell hjälp i finland att få. Är det riktigt mörkt så kan du gå till nån professionell och säg hur mörkt det är. Det finns diakoner i församlingar som är bra att lyssna, och de har hört det mesta.

Så några ord till er som möter dessa människor. Ni som inte själv någonsin varit i ett hopplöst mörker och tänker att de i mörker får skylla sig själv och borde skärpa sig. Till er vill jag säga ”ni vet inte ett skit” om de berättelser som är olik er egen. Använd inte nån annans mörkers symptom för att boosta din image av kontroll. Du vet inte hur nära steget ”för alltid” människan är.

Jag har också träffat många som bett om hjälp, men aldrig tagit emot hjälpen hela vägen. Och jag förstår det. Om man är tillräckligt länge i mörkret och bett om hjälp många gånger, så blir tröskeln att ge upp lägre. Stresståligheten lägre och frestelsen att ta till nån sorts bedövningsmedel som hjälper snabbt och vars effekt avtar och man blir beroende, utan hjälp. Istället fick man ett problem till. I beroenden är ofta skammen starkare och ensamhetens ofta störst.

Har man varit länge i detta så finns det inga quick fix och bakslag kommer också, och det är helt normalt. Efter en lång tid i mörkret räcker det ofta inte med bara en gång eller ett steg utan det behövs t.ex. en lång tid av terapi. Jag har själv varit där och har vänner som gått samma väg. Men även om det är en lång väg så finns det små steg som lättar stundvis mycket och ger perspektiv och hopp. Det jämna tjocka mörkret börjar komma istället i klimpar med ljus emellan dem.

Ett av stegen är en liten sak som gör stor skillnad och ger tro att fortsätta, dvs att berätta för nån du litar på. Du måste ta risken att lita. All tillit innebär en risk, men ett evigt mörker är alltid ett mycket sämre alternativ.

Så vill jag säga att det betyder inte ett skit om det finns de som inte bryr sig och som talar skit om dej. För dessa är det ett uttryck för deras egna problem och dessa människor är betydligt färre än du tror. De flesta som du är rädda att visa din svaghet för går inte omkring och tänker på hur dålig och misslyckad du är och de som tänker så mår själva dåligt. Månniskor omkring oss tänker nog vanligtvis mera på sig själv än andra, även om vi alla faller i frestelsen att tala om andra fel.

Så, ge inte upp. Allt mörker och annat du ser genom mörker filter, är inte hela sanningen, inte ens verkligt alltid. Och det är så sorgligt att så många ger upp för att man upplever mörkret mörkare än det är. Ensamheten hopplösare än det är. Ge inte upp!

Jag vill också uppmuntra dej att be till Gud. Be konkret om hjälp, som att Gud hjälper dej att hitta nån du kan dela din börda med. Be att Han visar en väg så du kan helas inuti. Be om att få ett verkligt perspektiv i mörkret. Du kanske är som jag och har upplevt en besvikelse och övergivenhet från Gud och dem som tror. Även i det har jag sett, efteråt, att Han inte lämnade mej. Ställ inte villkor hur Han skall gör det. Be bara om att Han visar hur Han vill hjälpa dej. Trots mina besvikelser vill jag uppmuntra dej att be om hjälp, men räkna med att Han ofta sänder bönesvar som kommer gående på två ben.

Att söka markörer hos varann är problemet

Det stör mej mer och mer, detta med behovet att alltid först söka markörer hos varann för att positionera medmänniskan och oss själva. Jag störs av att den är så påtaglig omkring mej men minst lika mycket att den finns inom mej själv också.

Man kan kalla det dels som en ”för-dom” vilket man utifrån dessa markörer fäller innan man på riktigt mött den andra. Var på en ung vuxen samling för några veckor sedan och en av deltagarna sade åt mej ”du verkar ha kontakt med dej själv”.

Detdär klistrade fast sig i mitt sinne och upplever den mer och mer som uppmuntrande. Under de snart 40 år jag tänkt mej som kristen, har teckent på mognad varit att ha kontakt med Gud, Gudsrelationen. Tror fortfarande det är det viktigaste, men att frukten eller markören inte främst är att producera vissa inlärda kollektiva markörer som bevis på att man är på riktigt.

Idag ser jag andra markörer för att faktiskt vara det. En väldigt central markör är att söndrighet möter söndrighet, på riktigt. Då menar jag inte bara den typiska ödmjukhetsgesten av söndrigheten som ett vittnesbörd med ”förr var jag också .. men nu är jag”, eller ”jag är också svag o syndig”.

Förstå mej rätt, jag tror vittnesbörd är viktigt, men jag tror ett möte innan vi äger vittnesbördet, är ännu viktigare för att nåd och hopp skall förmedlas. Varför? Därför att vi alltid har det mörka hörnet inom oss. Den som ännu är sönder, kanske länge varit det och utan att vi längre förväntar oss en ”frälsning” i saken.

Jag tror vi alla har detta mörka hörn inom oss som vi behöver hitta ett sätt att leva och tro med. Den är också den ensammaste platsen inom oss och därför söker nån att mötas där. Därför är berättelser så viktiga för att man inser att man inte är den enda och därför inte behöver dölja det.

Om vi inte möts så väljer vi ofta en väg som jag skulle vilja kalla för ”uskottelu”, vet inte om det rätta ordet på svenska är intalning, att intala sig själv utifrån en plikt att visa sin tillit och trohet till Gud genom att ”tala tro att det förändras tills det gör det”.

I vissa fall landar det i detta ”name it claim it”, dvs att man skall- och kan ”dra ner Guds närvaro”. Att tro är en envis intalning som Gud till sist inte kan stå emot och måste agera enligt vår tro. I detta ser jag inte hur man möts, på riktigt. Man blir en bandspelare istället för en egen röst.

En annan väg, som inte i allt behöver vara en motsats, som jag själv lutar mot, är att inse att vi är på denhär sidan av döden. Låter ”Dysterqvist”, men är befriande, tror jag, då det finns bättre inom räckhåll. Att Guds rike på denhär sidan inte har sin främsta markör, sin främsta manifestation i att bli fixad. Trons natur är inte fixandet på denna sida utan på andra. ”En fast övertygelse om det man inte kan se”. Det är där vårt hopp finns, och där möts vi också, men tror inte det räcker. Just för att på denhär sidan är trons främsta och faktiskt avgörande manifestation ”en tro som är verksam genom kärlek”.

Om vi jagar fixandet för att göra Gud trovärdig för oss genom det för andra, då missar vi något väsentligt, tror jag. Tro verksam genom kärlek kan bara födas genom att det söndriga och ofixade möter det söndriga och ofixade. Att Gud aldrig sagt att Han vill ha sin trovärdighet gentemot oss i fixandet utan att vi är ”rotade och grundade i Kristi kärlek”. Hoppet finns ”redan nu och sedan”, och om uppmärksamheten går hela tiden till att dra den gränsen för långt in på redan nu, då blir tron lätt pliktdriven intalning istället för tro verksam genom kärlek.

Det stora ”fixet” är att vi lär oss älska som vi blivit älskade dvs vi måste först bli älskade.

Så mycket av min tro har varit, och är ännu denna pliktdrivna intalning. Då tron drivs av plikt, plikten att vara fixad vid dethär laget, då bär vi på tron istället för att vara buren av den. Det är många som till synes orkar bära den, ”troget”, men är då ofta del av likasinnade plikttrogna gemenskaper, som saknar en naturlig kontakyta utåt, eller komtakt ked sig själv där man är lika trygg och älskad som ofixad.

En vila i att man inte ständigt måste definiera sig själv och andra utifrån inlärda markörer.

Allt detta låter kanske kryptiskt eller flummigt, och så var det nog tänkt att vara denna gång. De som känner igen sig, känner mej och vi har mötts med det mörka, vet vad iag säger.

De som söker vissa markörer, ser inte det. Eller så tvärtom upplever det väldigt tydligt var min avfällighet syns.

Ibland skriver man utifrån frågor man inte har svar på och inte ens kan formulera frågorna. Men man kan visa söndrigheten och mötas och då plötsligt inse att man kom till ”svaret” , till det egentliga ”fixet” i o genom det. Jesus visar sig ofta på oförutsägbara platser, i möten där båda är överrens om den gemensamma bristen och hungern.

En grym Gud?

Stöter ganska ofta på detta, som ett påstående. Kanske för att jag av intresse läser och lyssnar till sådana som genuint söker Gud med alla de svåra frågorna kvar, och överlever. Saknar ofta sådana samtal bland dem som redan säger sig ha funnit sin tro eller vuxit upp med den.

Sångaren Juha Tapio, som jag känner från hans ”Gospel tid”, fick en gång frågan om han tror ännu på Gud? Hans svar var: ”Olen yrittänyt olla uskomatta”. (”Jag har försökt låta bli att tro”). Den vägen har jag också misslyckats på.

Men, dessa ärliga samtal. Vet inte riktigt vad som är orsaken att ett sådant samtal sällan förs bland kristna trots att jag vet att många brottas med detta. Speciellt i denna tid då de kritiska rösterna omkrimg oss ökar och kristen tro ses mer och mer som en del av en förgången tid. Kommentarer som ”hur kan någon ännu 2022 tro på sådär”.

En del upplever sådana samtal det som att så tvivel, ja även som synd. Jag tror inte så, tvärtom. Det förstås annan en sak att höra till dem som ”sitter där bespottarna sitter”, de som har en agenda att får bort religionerna från kartan, och speciellt den kristna tron.

Det finns många i den skaran som är brända, ser- eller vill se enbart de brändas version för att man inte kan se annat än igenom sin egen brändhet Sorgligt att så många är brända, inte av Gud eller Jesus utan de som orsakat skada i Hans namn. Har tidigare skrivit om det som kallas för ”deconstruction” dvs en nedmontering av tron, kristen världsbild och människosyn.

Istället väljer man den sekulariserade tillvaron där allt till slut kan förklaras logiskt dvs ”förr trodde vi, nu vet vi”. De som går igenom nermonteringen, har sällan börjat med en besvikelse eller konflikt med Jesus, utan istället Hans markpersonal.

Jag förstår att man slänger Jesus och Gud med badvattnet pga vad en människa som säger sig tro säger eller gör. Är man sårad och redan från början upplever Gud som jobbig så får man ju stöd från ”bevis” av de brända. Luktar dock lite intelligent oärlighet när man förenklar och drar allt över en kam. Ens reaktion blir då samma onyanserade enögdhet som man upplever de haft som behandlat en illa. För mej har detta visat att det inte är ateism eller teism som är problemet, utan människan.

Knappas skulle man känna lika om man fått följa med Moder Teresa, Martin Luther King m.fl. som hade just tron som en drivande kraft. För att inte tala om många välgörenhets organisationer som är drivna av samma sak. Känner många människor som gett sitt liv, drivna av Jesu kärlek för att hjälpa dem som andra går förbi. Det är inte de som pekar finger o debatterar i social media. De är upptagna med annat.

Men, jag förstår att man som bränd väljer att söka berättigande för sitt perspektiv. Har själv blivit bränd, rejält, kanske även nån gång fått nån att känna sig bränd. Endera bara för att jag tror, eller hur jag uttryckt det utan herdehjärta. Det är en svår utmaning att vara självkritisk vad gäller källan till ens egna slutsatser.

Som jag skrivit förut, så tror jag det finns ett sår bakom många människors deconstruction som leder till ateism eller agnosticism. För vissa kommer de intellektuella vägspärren före, under eller efter såren. I vissa fall helt utan sår, åtminstone egna sådana.

Viktigt att komma ihåg, tror jag, att en människas berättelse söker sig mot Gud, en annans bort från Gud pga samma lidande. Liksom lidandets varför är en orsak för en del att tro, för en annan att inte tro. Det kan för en bli en börda att bära en tro mitt i lidandet då man ropar efter svar på varför, dvs hitta en mening i det till synes meningslösa.

Har märkt att de som kommer till att tron bär dem, inte söker att bli buren av svaret på varför frågan, utan ofta bara att söka bli buren. Dessutom upplever många att bördan lättar då de i bara små saker mitt i sitt eget lidande får som buren lyfta upp nån annan.

Sedan tror jag det är viktigt att skilja på de som tagit sej en agenda att skydda samhället från kristen människosyn och världsbild och en genuin kampvilja att söka Gud eller bevara tron. Det lär vara ganska få som kommer till tro utifrån ett intellektuellt sökande. De flesta söker Gud utifrån ett behov eller nöd i relationer, sjukdom, ekonomi osv. Andra hjälp i nöden som mer handlar om en upplevelse av meningslöshet, dödsfruktan, ångest osv. Många säger att de avundas de som tror och att de önskar att de också kunde göra det.

En vän till mej berättade om sin guddotter, som insjuknade som 20+ i cancer och låg döende. Hon var troende, hade hitta sig en man och de planerade sitt bröllop. Ett tv team från yles A studio intervjuade henne för en dokumentär och reportern frågade ”är du inte bitter på Gud?” Hon svarade: ”Nej, jag är inte bitter. Varför försöker du och andra ta ifrån mej det enda som bär mej?”

Ibland är det så att vi försöker överföra vår egen slutsats på andra. Kanske någon känner en plikt att rädda en från att slösa sitt liv på en ”skadlig saga”, och en annan igen för att förmedla det som bär i livet och inför döden.

Där tycker jag Ricky Gervais, som är känd för att tala om sin icke tro och även öppet förlöjliga tron, visade i sin serie ”After life” en annan sida, just denna sida att vi inte har rätten att försöka beröva nån annans hopp. Detta i en scen då han besökte ett sjukhus med cancersjuka barn och ett av barnen talade om himlen och trösten i det smat frågade om han tror på det. Det blev en tystnad, en kamp mellan att säga som han trodde eller som barnet trodde. Han svarade ”förstås”. Den starkaste scenen för mej i den serien. Det visar att inte alla asteister är bespottare eller bara ute med en känslokall agenda.

Jag tror en orsak varför så många dylika sökare drar sej undan, och inte bara sökare utan även troende som hamnat i en troskris, är att man så ofta tar till försvar utan samtal. Att apologi går före medvandrarskap och herdeskap. Att man stämplar frågorna som fiendens lögner och ser inte människan och berättelsen bakom frågorna.

Detta och det faktum att Bibeln har väldigt mycket av dom och död från Guds sida. Speciellt i GT. Att då se på den värld som lider och ge en allsmäktig Gud allt ansvar för detta, för att Han är just en allsmäktig Gud som kallar sig ”kärleken”.

Att bära på en upplevelse att Gud är frånvarande och samtidigt läsa om synd och straff, kan nog lätt bli till en grym Gudsbild. Inte bara vad Gud gör utan vad Han tillåter ske, dvs vad Han inte gör trots att Han kunde. I centrum av mina egna tvivel finns ofta en liknande tanke dvs ”Om Gud visste, innan Han skapade oss, att människan kommer att falla, orsaka en massa elände och lidande – varför då skapa och dessutom döma en hel hög till evig medveten pina för att de inte tror?!”

Nå, själv tror jag inte på nån evig medveten pina. Ser inte det i Bibeln. Ser heller inte längre att hotet om straff skall vara motivet att tro istället för det liv här och sedan Gud vill ge. En dom blir det, ja, men inget helvete med en evig pina. Till vilken nytta skulle det vara för en Gud som älskar sin skapelse så mycket att han säger ”Ty så älskade Gud världen att Han gav sin enfödde son …”. En grym Gud som tvingas följa sin princip? (Har skrivit om bibelns lära om helvetet i ett annat inlägg)

Men, även här kan man hicka till och många säger ”vad är det för Gud som offrar sin son fastspikad på ett kors som enda sätt att hindra att Han måste döma oss?” Ingen obekant fråga, för många idag där man anser sig ha en vettigare syn på rättvisa än i Kristen tro. Till detta tror jag vi är skyldiga till en del. Inte minst pga allt moraliserande i social media, all egenrättfärdighet, missbruk och skenhelighet genom historien som sopas under mattan.

Själv kämpade jag länge med dessa frågor och de påminner nog om sig eftersom de inte fått ett svar. Senast denna vecka då Ewa Wenelius i sin kolumn ”Den andliga ateisten” målade upp sin syn på andlighet och hur ingen kan definiera för en annan vad den borde vara eller att det borde innehålla en gud. Hennes slutsats av en troendes förhållningssätt till lidandet var att det nog är isåfall ”en grym gud”.

En ganska vanlig slutsats, en ärlig slutsats. Men även hon hade en ”tro” på sin egen slutsats och genom en egen andlig vägvisare vars lära hon hänvisade till. Vilket hon har full rätt och frihet att göra och jag respekterar ärligheten.

Att jag idag ännu tror på Jesus som mitt personliga hopp, beror inte på att jag fått svar på dessa frågor, utan att jag accepterat att jag inte får dem och istället fokuserat på de svar jag har, det jag kan vara säker på. Att jag inser och accepterar att jag stundvis varken kan leva med Gud eller utan Honom. Jag har under hela resan lutat mot Gud. Och hur sjukt det än låter så finns det inget annat val än att acceptera det faktum att Gud drar andra slutsatser än jag hur existensen skall skötas och förklaras.

Har också märkt att dessa svar som jag upplever som sanning, alla har att göra med kärlekens väg, som Jesus demonstrerade. I grunden handlar ju tron mycket om att hurudan människa vill jag bli och vem kan bäst hjälpa mej att bli den människan. För mej är det Jesus, inte bara Hans exempel utan att jag kan erfara att Han formar mej inifrån och ut. Jag kan också se vad han gjort med människor som väljer att söka Gud genom Honom.

Så har vi då korset. Där Jesus led och övergavs. Han i Fadern, Fadern i Hon, en lidande Gud med oss som lider. Dårskap? Absolut! Men i den verklighet vi lever är för mej ett liv utan denna korsfäste Gud ett sämre liv, sämre mening, för mej är det så. Så den andra dårskapen med tanke på att Gud väljer att inte förklara allt lidande, är att jag idag är i få saker är så säker på att lidande, tvivel o kamp format mej mot det bättre.

Den tvärsäkra präktiga troende kunde ha blivit en tvärsäker präktig ateist. Istället anser jag att lidande hjälpt mej att se andra med nya ögon utan lika stort behov att ha rätt. Om inte Gud erbjuder en lättare väg till det, då tar jag det Han ger. Nån annan kommer till en annan slutsats och jag förstår hur det alternativet kan motiveras.

Det var lätt för mej att fastna i lidande, orättvisor och onskan omkring oss och fråga var Gud är då detta sker. Men, samtidigt kan jag läsa att Jesus gick just bland dem som andra föraktade och avvisade. Det är många som driven av Honom söker sig till sådana också idag. Det är för mej kristen tro, kärlekens väg. Det är den vägen Jesus tar upp den dag vi skall stå inför Honom. De människor som visar mest kärlek och förståelse är de som gått igenom lidande och även de som känner att de fått mycket förlåtet.

När Jesus säger ”jag”, så talar Han om oss.

” Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. 36 Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig. 37 Då skall de rättfärdiga svara honom: Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? 38 Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? 39 Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig? 40 Då skall konungen svara dem: Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig”. (Matt. 25:35-40)