Nu i den pågående rättsprosessen mot Päivi anser jag att fokuset ligger fel. Även om jag anser att hon inte borde åtalas så håller jag inte med om det som nu utspelar sig bland troende och den rörelse detta satt igång.

Den största frågan vi som kristna skall ställa eller sträva efter, är inte rätten att få uttrycka oss som vi vill utan om det vi säger och sättet vi säger det på verkligen tjänar syftet. Att inte kämpa för sanningen ”vad” utan öven var, när och hur. När kristna lever i sina bubblor med liktänkande och omkring finns bara en frontlinje, då handlar kampen bara om vad. Då blir det lätt fel att ha rätt. Frukten bör vara främst och först om det hjälper människor att se den Jesus vill vara för dem.

Det råder en oerhörd klumpighet i denna kampanda om yttrycksfriheten. Även en rätt så provokativ ton som ofta glömmer att varje offentlig åsikt träffar en ensam kämpande människas själ. I denna kamp om yttrandefriheten glöms oftast bort herdeperspektivet. Kampen handlar ju om stackars oss som behandlas orättvist. Ja, vad sade Jesus vi skulle fokusera på i sådana lägen. Tål att funderas på!

Så fort vår bekännelse syns eller hörs hamnar vi på brickan. Det är där vi skall be om vishet och fråga ”Jesus, hur vill du bli presenterad och representerad”. Vi är ju kroppen till ett huvud som äger oss. Ett huvud som har all makt och inte känner sig alls hotad eller hindrad att fullfölja uppdraget genom oss. Enda hindret finns inom oss, i vårt felaktiga fokus, felaktiga ”sök först”.

Det som nu syns och hörs är kampen om rätten att få uttrycka vissa få utvalda sanningar offentligen som ställningstaganden mot kyrkans linje eller de som har en annan syn på sexuell identitet och äktenskapet. Hur viktiga frågor de än må vara är det knappast ändå de som var tänkta vara byggstenarna i den trånga porten. Jesus är den trånga porten och den smala vägen genom vilken man inte går med egna meriter. Nu finns det tydliga tecken på att det är just det som budskapet blir dvs en hög tröskel och trång port som placeras långt innan man visar på Jesusdörren. Precis som de skriftlärda under Jesu tid.

Det är som om vi glömt grundförutsättningen när det gäller tro och dess inflytande i våra liv. Inflytandet är inte bara informativ utan relationell. Den är en frukt av att Gud övertygar vårt inre genom att Han visar sitt Fadershjärta till oss genom Jesus. Nu går det till baklänges och har pågått alldeles för länge. Många diskussioner som kommer in på tron börjar idag med att man först måste redogöra om man hör till dem som motsätter sig homosexuella eller inte. Vi måste alla mer eller mindre ta ställning till Päivi innan vi kommer till Jesus i diskussionen. Främst bland unga vuxna och överlag de åldersgrupper vi når sämst. Skenhelighet kommer ofta upp i diskussioner och sällan kan man omkullkasta de påståenden.

Att närma sig människor som upplever vilsenhet och utanförskap med bibelord som definierar dem innanför eller utanför, är inte likt Jesus. Mer likt de skriftlärda.

Min första förman inom en missionsorganisation sade att ”ju fortare vi inser att vi inte längre är ett kristet land utan istället är mitt i ett missionsfält, desto bättre”. Han var ganska ensam om den insikten och speciellt hur det tog uttryck utåt. Allt för länge har bl.a. väckelsekristenheten i sin betoning på bibeltrohet, talat i offentligheten som om man stod inför ett kristet folk som borde veta bättre än att överge kristen syn på olika områden i livet. Ingen gör så på missionsfälten. Även Paulus hade en helt annan approach då han var bland hedningarna, som t.ex. vid Aeropagen.

Om man vill hålla Jesus framme inför ett folk som inte känner Honom, så börjar man inte med att påpeka hur fel de lever i sin äktenskapssyn och hur vi borde genom lagstiftning upprätthålla en kristen syn och praxis. Det lever segt en tro om att vi skall ”predika lag och evangelium”, och visst har lagen en funktion. Att döda är fel osv. Men nu är det inte så att enbart information om Guds standard leder en människa rätt. Lagen är ju omöjlig att följa och därför skall Kristus vara centrum i allt.

Lagen är inte ett villkor att uppfylla som ges med tron att det är möjligt utan för att bevisa att vi inget kan göra utan Kristus? Därför är vår genomskinlighet i relationer så viktig. Se bara vad annat Paulus delade om sin inre värld, rädslor och svaghet till dem som han även gav moralisk vägledning. De verser som används idag genom social media var verser Paulus skrev till dem han kände vid namn. Twitter funkar inte där, tvärtom!

Att ett folk är sekulariserad är ett tecken på att de som fått uppdraget att förvalta missionsbefallningen varit upptagna med annat än just att förmedla Jesus. Om inte våra liv som kristna är relationella och genomskinliga, då är inte våra ord trovärdiga. Då blir Guds standard ett krav istället för en möjlighet av nåd. Då ser man bara skenheliga pekfinger. Då upplever man bara bördor som läggs på axlarna som de skriftlärda gjorde och detta ”utan att lyfta ett finger för att lätta på bördan”.

Speciellt när väckelsekristenheten under lång tid funnits på löpsedlar och artiklar och dokumentärer avlöser varanna där det ena avslöjandet är värre än det andra bakom fasader av bibliskhet. Människor är smarta och många har en inre kompass gällande äkthet som ofta fungerar bättre än kristna kollektiva samveten där självkritik fattas. Man är ute och sopar gatorna vid Prideparaderna men sopar under mattan i sina egna sammankomster för att bevara enhet i lederna mot förfallet utanför och liberala kyrkan. Var det inte just detta som Jesus var mest upprörd över när det gällde den tidens skriftlärda?

Vi lever med en offentlig hantering och förmedling av kristna doktriner, av Bibelord, som under bibelns tid knappt de heliga förstod. Paulus hade ständigt problem med att de om och om igen föll i egenrättfärdighet. Även i slutet av sitt eget liv var det just egenrättfärdigheten där fokuset var (Fil. 3:) Om och om igen måste han pånytt ”lägga grunden” för tron, dvs att vara rotad och grundad i Kristus och utifrån det förstå alla dimensioner av tro och liv. Idag agerar kristna i offentligheten i tron att de uppfyller missionsbefallningen genom att kämpa för äktenskapssynen som de ser som den sista stora frontlinjen. Den första och sista frontlinjen finns inför Jesu kors. Vinner vi inte själar vid Jesu kors är det ingen vits att försöka vinna dem på andra ställen. Vi kan vinna i rätten och ändå vara förlorare när det gäller syftet och frukten.

Det är inte den frågan vi överhuvudtaget skall kämpa för och speciellt inte på det sätt och med den omfattning det nu sker. Nog värna om att vi lever vaksamt som utsända i vår vardag till dem som saknar hopp. Om det vittnesbördet provocerar och leder till rättegång, då skall vi glädjas. Vi skall inte glädjas eller kämpa för rätten att bete oss på ett missionsfält som om vi skulle tala till ett bibeltroende folk. Just nu borde insatsen sättas på att utsrusta Guds folk att möta en värld som söker hopp. Nära oss och i vardagen. En kurs i hur vi skall bete oss i social media kunde få en egen plats i teman i kyrkoåret … flere söndagar.

Orsaken till den jakt som nu sker mot yttrandefriheten har kommit utifrån helt andra orsaker än Evangeliet. Det har fötts ifrån att det enda offentliga uttalandet av stora mått som hörts är definitionen om vem som hamnar utanför. De som tillhör en sexuell minoritet och de som vägrar peka ut det i offentligheten som synd. Först och främst som kristen ser jag det inte vara rätt eller fruktbart. Inte heller som pappa till min älskade dotter.

På frukten skall trädet kännas. Vad är frukten av det som pågått redan länge? Var finns självprövningen gällande att vara trogen vårt uppdrag? Är det i att ”då vi uttalar om vissa specifika synder vi inte själva har och får lida för det” som är tecken på att nu följer vi där Jesus vandrar, gör det Han gör och talar det Han talar?

Jag känner inte igen Jesus i detta! Jag ser inte den frukten i detta! Sorry! Att skylla regnbågsrörelsen för detta är absurt när det är kristnas högljudda offentliga reaktioner, varnande och oijjande, utan relation till dessa, som provocerat fram det vi nu ser. Att vissa förväntar av mej lojalitet mot kristna familjen förstår jag inte. Vi skall söka var kristus går och hur Han bemöter människor. Inte vaka över positioner och en enhet vid frontlinjen vid debatter. Tappar vi självprövningen så syns det i väjningsteknik vi utvecklar i debatter så fort nån pekar på en öm punkt vi inte kan eller vill svara på. Vi lyfter kampen högre än kärlek, sanning och rätt inför våra samveten.

Tröskelfrågan till frälsning både utanför och innanför kristenheten är ”var står du i homofrågan”. Är det så Jesus tänkte att uppdraget skulle skötas?

Kanske jag har fel Jesus och är så blind att jag inte ser den underbara frukt detta bär i relation till Missionsbefallningen? Ser inte det! Tyvärr! Bara motsatsen! Under dessa år har jag inte trots massiv offensiv inte hört om en enda som skulle ha hittat till Jesus för att kristna varit tydliga i media om vad som är synd.