Jag började min semester igår. Glad över att lederna inte visade någon inflammation i knäna, enbart handled och axlar, så gick jag på en promenad i sommarvärmen som närturist i min hemstad, med kameran med.

När jag gått ca 30 min, i lugn takt, stannat emellanåt för att fota, började mitt vänstra knä bli sjukt. Det blev snabbt värre och jag började fundera om jag skulle kunna halta hem. Ingen fanns hemma som jag kunde inte ringa och be hämta mej. Dessutom var jag för stolt för att ringa nån av vännerna om jag kunde få skjuts. Man vill ju inte vara till besvär, ni vet.

Nåväl, den dagen gick jag inte värst mycket och idag ser inte heller så bra ut. Det blir väl att vila och få en kortisonspruta igen. Men, när jag kom hem och lade mej ner med kallt omslag så editerade jag bilder från haltande promenaden. Bilden och bilderna av promenaden på FB var mysig med hyffsade bilder, och visst var det det, men tja. Haltandet syntes inte. Bilderna vann igen över verkligheten på FB 🙂

Det finns en bild inom Kristen tro om att Kristus har en kropp som är ett kollektiv dvs den består av dem som tror på Honom. Församlingen är inte en institution utan en kropp, eller en byggnad med levande stenar, där varje lem har en personlig relation av beroende och överlåtelse till huvudet och genom det en relation till varann. Ju mer en idivid i kroppen lär känna Kristi kärlek, desto mera och bättre bidrar man till att bygga upp. Förmågan att bygga bygger inte på kunskap utan relation till Kristus och att man känner sig själv genom det Han låter oss se. Enligt Jesus är den identiteten barnaskap, och förväntningarna gentemot vår egenförmåga är 0.

Det står också att om en lem lider så lider de andra med. Har man t.ex. ledpsoriasis av den värre sorten eller nån annan kronisk sjukdom så vet man att det är sant i ens kropp och knopp.

När det gäller Kristi kropp så har vi dock svårt att förstå, eller kanske mer acceptera och lita på att vi behöver hela kroppen. Detta för att knoppen, dvs huvudet som äger kroppen har inte gjort en lem till en hybridversion som kan allt och inte behöver andra lemmar. Han har heller inte gett hela uppdraget, hela uppenbarelsen och framförallt inte hela uppdraget till en individ, dennes liktänkande vänner eller ens ett samfund som anser sig har på klart det viktigaste.

En kropp är inget utan ett huvud. Kristi kropps enhet och funktion för huvudets syften är helt beroende av att vi främst växer fast med huvudet, innan vi försöker skapa enhet med varann. Gör vi det i motsatt ordning, blir vi en åsiktsgemenskap där fokuset blir ett teologikst ”finn fem fel” spel gentemot dem som vi inte anser vara värdig lem i kroppen.

I det spelet söker en lem sin plats och legitimitet genom mätare där sensorerna är fast i en annan lem genom jämförelse. I Kristi kropp behöver vi exempel och även lära oss och rentav följa dem som gått före oss. Men, i det följandet är det igen inte i första han uppgiften eller ens den moraliska karantären som vi skall härma. Istället skall vi lära oss om drivkraften, dvs hur nåden verkar. Vi behöver lära oss av varann hur Jesus formar och fostrar oss genom svaghetens väg där Kristi kärlek och kraft blir synlig, inte vi, våra gåvor, vår hängivenhet, vår uppenbarelse osv.

All upoenbarelse, all förståelse av uppenbarelse, landar rätt enbart genom denna individuella och kollektiva beroende och överlåtesle till Jesus Kristus.

Det jobbiga är att jag kan hålla bibelstudium om ödmjukhet men ändå vara stolt över att jag är ödmjukast i stan. Den viktigaste insikten, tror jag, när det gäller mottagligheten för nåd är insikten om att ”utan dej kan vi ingenting göra”, men också insikten om att trots den insikten tror jag ända till slutet att jag nog kan göra åtminstone lite där jag inte behöver Honom och kan få lite av äran.

Samma sak gäller funktionen och vår plats i kroppen. Även där har jag många gånger tänkt att min utsiktsplats i saken, mjna gåvor och min lösning är den enda- eller är avgörande för att ”get the job done”.

Under mina år som troende har jag vandrat många gånger för mycket med denna attityd än vad som varit behövts för mitt eget- eller kroppens bästa. Lite som att säga ”Jesus, vilken tur att du har mej”.

Denna inre omognad och attityd leder alltid till splittring och en så invecklad väg till Gud där de flesta innanför inte längre vet vem man kan tro på. Den enhet, med Kristus och varann, som skulle vara avgörande för att världen skall både förstå och tro på Jesus, finns inte. Utom förstås i den egna åsiktsgemenskapen.

Med detta menar jag inte att det inte skulle finnas helt legitim splittring. Visst skall vi kunna säga till och avskilja oss från det som är osund- eller falsk tro. Men inte ens då är det något förhastat eller prövas av nån enskild person som sedan fäller domen på FB. Tyvärr är vi där idag. FB är världens mest tät byggda av predikstolar och domstolar, och allt i Jesus namn, samma huvuds namn som det finns bara ett av. Bara ett huvud, en kropp.

Salomo avgjorde mellan två kvinnor som båda påstod att ett barn var deras, genom att säga att barnet huggs itu så får de varsin del. Den riktiga mamman visade sig snabbt. Även om det är en haltande jämförelse så ligger det något i att vi i denna splittring skapat såpass tungt vägande skäl att hugga kroppen itu även om syftet med oss som kropp uppenbarligen lider.

Den avgörande frågan är enligt mej, förutom insikten Gud ger om oss själva och drivkraften, den var vi lägger vår tillit. Just nu verkar i centrum av splittringen finnas en anda av att vi måste rena kroppen från alla som inte är som vi, dvs som vår åsiktsgemenskap. Vi kanske inte säger, eller ens tänker så, men faktum är att om vi inte anser dom andra göra någon skada så visar vi heller inte att vi skulle behöva nån annan.

Man helt enkelt tror att ens egen gemenskap har allt det nödvändiga och det räcker med att vi är respektfulla. ”Jag respekterar dej vänster knä, men jag behöver dej inte”. Det skulle inte ha fungerat igår. Ändå lever vi i Kristi kropp som om de i den andra åsiktsgemenskapen inte är en del av samma kropp. Så kan det inte vara.

Under de 38 år jag varit i tro fick jag från första början möta troende som sade att jag kommit till tro i fel kyrka med fel tro och var därför inte fullvärdig kristen. Samma attityd har jag själv spridit, för många gånger. Mångfald, i dess sunda form, förstör och splittras av att vi är fokuserade mera på kroppen än huvudet. Mera på att bevisa trovärdigheten och trofastheten i en viss del av kroppen istället för att först visa på Jesu trovärdighet och trofasthet.

Det första, den splittrande versionen, bygger på tron att Jesus är trofast mot oss för att vi är trofasta i den fråga som splittrar oss. Den frågan är sällan själva tron på Jesus.

Om inte nån har samma dopsyn, samma syn på nådegåvor, samma uttryck i att vittna enskilt, samma iver att uttrycka tron på FB, samma tillit eller alt misstanke mot myndighter, samma syn på ämbete, samma syn på homosexualitet, samma syn på pengar och arbete, samma syn på tv, preventivemedel, samma syn på bibelöversättning, skillsmässa, abort osv, så då är man inte en riktig kristen och behöver inte se dem som en del av samma kropp, … dvs behöver dem inte.

Att läsa av dessa frågor, som alltså ses som avgörande att kunna ha en levande relation till Jesus som frälsare och förmedla Honom till andra, gör att listan blir oändlig och vi kan be om väckelse tills Trump blir nästa påve och vi kommer inte se det. Så länge vi tror på- och förmedlar tron där vår trofasthet i nån fråga är avgörande, är det inte en väckelse nån behöver.

Jag är övertygad om, och har fått se det mpnga gånger, att Jesus troende som fokuserar på Jesus och går med korset, försoningen, nåden och bönen före, ser betydligt fler vända till Jesus och följa Honom. Åsiktsgemenskaper får människor att följa dem och på ett sätt där fokus på falska pengar är viktigare än att lära känna äkta. Igen, ”vilken tur att Jesus har åtminstone mej och oss som tror rätt”. Vi kan vara lika tacksamma som mannen i templet över att vi inte är som dom, men utan att inse att inte förmedlar Kristus och inte bygger upp Kristi kropp. Enbart vårt eget rike.

I denna härva har jag under alla dessa år sett, även km jag unte förstått varför, att det föder massor av andliga luffare. Luffare som går och hämtar mat där man serverar det man vill höra för att bekräfta det man redan valt av både livsval och tro. Även om både funktionen som kropp, enheten och de fem tjänsterna behövs i sin helhet för att vi skall bli färdiga byggare av kroppen, så avvisas detta i praktiken.

Man är så fast besluten att man litar bara på dem som har de rätta åsikterna i de för en viktiga frågorna. Frukten, dvs att bygga Kristi kropp så att vi kan nå en värld som saknar hoppet i Jesus och ta emot dem i en familj som gör dem till lärjungar, hamnar i skugga för de avgörande frågorna. Man känner att man måste liksom rena kroppen till avgörande delar innan man gör något av detta.

Att man går emot Bibelns dvs i detta fall principen och syftet med kroppen, rättfärdigas med bl.a. följande saker.

En väldigt vanlig orsak är en sk ”bränd identitet”. För många är vissa sårande upplevelser av svek och illa behandling i en församling tillräcklig orsak att amputera sig själv som lem. Det är en ”det gick för långt” erfarenhet. Visst finns det även är helt legitima och nödvändiga ”amputationer” som behövdes för att inte ens tro helt skulle dö eller ens hälsa ta stryk ordentligt.

Men, det finns också många som är sårade bara för att ledarskapet inte såg hur oersättlig de var för församlingen eller inte kunde höra Gud när Han sade åt en ”Den du gifte dej med var fel och den du nu träffat är den rätta så du skall skilja dig och gifta dej med denne”. Kontroll och manipulation kan vara en bra orsak att fly sammanhanget, men det är inte en orsak att lömna Kristi kropp.

De egna misstagen och skammen är också en orsak att man drar sej undan. Den innehåller inte bara ”jag behöver ingen annan för att tro”, utan också ”ingen behöver mej, eller det är bäst för dem att inte jag ör där”. Där har jag varit, djupt! Allt är bara en annan sida av samma egenrättfärdighet och rädsla som driver. Få saker är så kreativa som egenrättfärdighet och rädsla i kombination med tro. De hör inte alls ihop men i våra försök att få dem att passa ihop så blir vi oerhört kreativa.

En annan orsak att förbigå bibelns tydliga riktning om syftet med oss och kroppens roll, är fokuset på ”yttersta tiden allvar” eller ”undantagstillstånd” som jag vill kalla det. Man anser sig ha undantagstillstånd, både som enskild individ och åsiktskollektiv att skita blankt i Guds ordning i relation till överheten och även att pröva frukten i relation till det centrala i uppdraget. Vilket ju är väldigt paradoxalt med tanke på att både Jesus och Apostlarna, som även de levde som i de yttersta tiderna och i svårare förföljelse än någon av oss i Finland upplevt, levde väldigt fokuserad på uppdraget.

Förföljelse är en följd orsakad av Jesu namn och kan uttryckas bl.a. som Paulus sade att han inte kommit för att predika om något annat än Kristus och Honom som korsfäst. Det är denna sanning vi skall predika till en värld som går förlorad dvs ”synd, de tro inte på mej”. Nu handlar sgs ingen debatt eller splittring om detta. Under de år jag jobbade i Martyrkyrkans vänner så handlade nog förföljselse och fokus hos de förföljda om allt annat än det som sker i Finland idag. Kristna själva, även de som kallar sig bibeltroende, konservativa, eller vad det nu sedan betyder, är nog de största hindren för Evangeliet.

Vi tycks vägra att stanna upp och pröva om våra ord och agerande i offentligheten bär frukt, och hurudan. Vi är för upptagna med striden och prövande skulle kräva att vi sänker gardet och visar svaghet. När människor och deras åsikt är fienden, då måste vi vara starka utåt. När fienden är vårt eget kött och själafienden, då måste vi bli svaga för att bli starka.

All verklig lydnad är en ”trons lydnad”, dvs den föds av den drivkraft som Evangeliet ger. Jo, vi behöver omvända oss men det är alltid en omvändelse ”till” som sedan leder till en omvändelse ”från” allt det som Han som älskar oss ser som skadligt för oss eller kommer mellan oss och Honom. Nu predikas omvändelse tvärtom denna princip (jmf. Apg. 26:20). Utöver att många troende inte ens tänker tanken om att nån omkring dem skulle behöva Jesus så ser vi heller ingen eller väldigt lite frukt trots all ”tillräckligt tydlig sanningsproklamation” på aFB och tidningsspalter. ”Vilken tur Jesus att vi idag har internet så vi kan vara mera effektivare än din metod vid matborden”.

Den som själv amputerat sig från att behöva Kristi kropp, om det sedan handlar om bränd tro eller undantagstillstånd, behövs för att bygga upp Kristi kropp. Det enda sättet att komma förbi den ofullkomlighet och perifera meningskiljaktigheter är att så på och lita Huvudet. Detta gör vi genom att fokusera på den egna platsen i kroppen, vara trogen i det lilla i det, styrka och uppmuntra varann i tron på Jesus. I det ingår också ibland att förmana, men även den ger bibeln tydlig modell och den fungerar- och ingår alltid i en öppen gemenskap där svaghet inte enbart är tillåtet utan nödvändigt. Den som inte ser sin egen svaghet och erfarit nåden som enda väg vidare, kan heller inte förmana och förmedla nåd.

Förmaning är inte bara att säga sanningen var man är utan även vart man behöver gå, visa hur man själv fick hjälp och gå bredvid tills man kommit dit, ofta lyfta upp när man faller på vägen dit. Inte precis möjlig i en FB förmaning. Det råder hos många självutnämnda profeter en syn på profetians tjänst att den är samma som i GT dvs att det fanns en profet för nationen, som talade till kungar och till natuionen.

Därför jämför man sig själva både när det gäller tjänsten och motståndet ända fram till Johannes, som var den siste av Gamla förbundets profeter. I nt finns ingen profettjänst för en hel nation. Det är istället ett mångfald av tjänster (5) som fungerar tillsammans sam andra gåvor som bygger upp Kristi kropp. Det är då församlingen som blir den profetiska rösten hur de lever i relation till dem utanför. Ingenstans i NT talar man om att det efter pingsten skall finnas en profettjänst lik den som typ Jeremia eller Johannes hade. Dagens tjänster är utrustande tjänster och inga Aronitiska präster finns, vi är alla ett heligt prästerkap.

När månfaldet saknas och när tro och församling personifieras kring vissa, då händer detta omogna och splittrande i 1 Kor 3:. Det är många som inte lär sig studera ordet själva och pröva ens enkla saker utan bygger sin tillit till hur en predikan kändes eller litar bara för att nån säger på scen ”Herren sade till mej att …”. Ledare som gör oss mer fascinerade av dem än av kristus säger något om vår eller deras drivkraft. Det råder än väldig lättja att ta det egna ansvaret att studera ordet och man låter profeter mata vad som helst så länge ”läget är allvarligt”.

Därför måste vi, enskilt och tillsamans vara noggranna med våra ord och handlingar i offentligheten och inför varann. Vi är ju inte våra, utan Han som är huvudet.

Vi behöver alla Huvudet lika mycket, dvs till allt. Jag behöver dej, även om du har fel. Du behöver mej, även om jag har fel. Detta är möjligt och vi inser att vi alla har fel och Jesus alltid har rätt och i detta fall det som är det viktigaste vad gäller uppdraget och kroppen.

Vi haltar alla och den som inte haltar gör det inte av egen kraft.

Referenser: Joh. 1:12, 1 Kor. 1:1-31, 1 Kor. 3:1-, Ef. 4:11-16, 1 Kor. Kap 12: – kap 14: i sin helhet. Joh. 17:, Joh. 13:34-35, Kol. 3:1-17, 1 Tim. 1:1-20, Kol. 4:2 ,1 Petr. 5:2, Mark. 14:38, Luk. 17:3-4, 1 Tim. 19-25 (förmaning, även den sk ”inför alla” är inom församlingen, inte FB), Matt. 18:15-20, Ef. 4:2, Fil. 2:3, 1 Petr. 3:8-27, 1 Petr. 2:1-17, 1 Tess. 1:4-12, Apg. 17:11, Ef. 3:14-26, Hebr. 10:23-25, 2 Kor 10:1-18, Ef. 6: . . .