De var 72 år, Elaine och Lindsey från Australien, och de dansade runt brasan tillsammans med en massa ungdomar på ett campingområde i Budapest. Året var 1990 och vi var med vår sång grupp ”Get Ready”, på en resa i Ungern där vi skulle samarbeta med olika evangelisationsteam på ”outreach”.

Elaine och Lindsey hade haft sitt liv i Australien, med eget hus stabilitet och förutsägbarhet mm, men, de kände att det inte var det liv de skulle leva resten av sitt liv. De hade bett om ledning, frågat Gud vad de skulle göra resten av sitt liv. De fick svaret att de skulle sälja allt vad de äger och flytta till Europa för att hjälpa och utrusta ungdomar för att nå sin generation.

Det senaste jag hörde av dem var att de ännu jobbade med ungdomar i Wien då de var 87 år. Jag fascinerades av dem. De levde för fullt. Deras väg är inte allas, men alla har en väg att fråga efter och gå. Den väg som de flesta väljer är den väg där vi samlar för att skapa förutsägbarhet, trygghet och bekvämlighet. Så gör ju de flesta omkring oss också och det ser vi som bekräftelse och det ”normala”.

Vi har alltid ett mål vi siktar på då det gäller förnöjsamhet. Att både nå den och bevara den. Ofta blir vi också de som söker och vakar över våra rättigheter. Förnöjsamhetsnivån blir rätt så låg då eftersom vi är omringade av andra som gör samma sak. Det går bra så länge vi umgås enbart med liktänkande som pekar ut oliktänkande.

Men, hur är det, är vi verkligen nöjda? Blir vi verkligen ”mätta på livet?” Den enes väg till mättnad i Guds plan är inte den andres dvs det är ingen schablon att alla ska sälja allt vad de äger och byta kontinent. Men, jag tror att ingen av oss är kallad att bindas av det vi äger eller begränsas av hur ”alla andra gör”.

Guds meningsfullhet kan inte stängas in i en sådan box eller pressas genom samma schablon. Meningsfullhet går hand i hand med två saker. 1. Guds stora plan, där vi alla, enskilt och tillsammans har vår plats. 2. Ett liv i kärlek och tjänande. Den meningsfullet som mättar finns i dessa två. Meningsfullhet mättar oss inte om trons enda menimg är slutmålet, inte vägen dit.

Meningsfullhet är inte att anpassa sig till massan för att betraktas av den som ”normal” enligt vissa ytliga kriterier. Meningsfullhet är att gå kärlekens väg. Den kostar men mättar mer än något. Vi kan säga att vi tror på orden ”saligare är att ge än att få”, men den lyckofaktor vi jagar efter, de vi beundrar och avundas, visar att vi inombords drivs av helt andra mål. I annat fall skulle våra liv, ja världen, se annorlunda ut.

Vilken nivå av förnöjsamhet är lagom? ”Lycklig” och ”nöjd med livet”, är begrepp vi ofta hör. I gamla testamentet kan vi läsa om att vissa dog ”mätta på att leva”.

Jesus hade sin meningsfullhet och Han sade ”Min mat är att göra hans vilja som har sänt mig och att fullborda hans verk” (Joh. 4:49)

Förnöjsamhet och mättnad har en möjlighet att infinna sig då i söker den meningsfullhet som inte går att förtjäna och därför inte heller mista. Meningsfullhet är att få, söka och finna samt ge vidare det. D

et kommer dock att kosta. Det kostar eftersom kärlek alltid kostar. Det kostar i smärta och osäkerhet då vi övergår från vår forutsägbarhet till Guds ledning. Det kostar då vi behöver lägga bort något för att skapa rum för något bättre. Det kostar då vi tar risken för att bli udda i deras ögon som kalibrerar sin egen normalitet med massan och söker just att peka ut sådana som avviker från den för att bekräfta sin egen väg. Det kostar för den vägen bygger inte på synlighet utan att se.

Mättnad, förnöjsamhet och meningsfullhet hittar vi inte utifrån det goda vi gör utan utifrån det goda vi drivs av. Jesus rog upp detta med den tidens herdar och sade att de utför sina goda gärningar ”för att människor skall se dem”. Mättnaden mättas inifrån, utav drivkraften.

”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen. 2 När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön. 3 Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, 4 så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig”. (Matt. 6:1-4)

Här talar Han inte om att goda gärningar skall döljas, eller att vi inte skall se upp till dem som lever så. Här talas det just om drivkraften. Samma sak som Paulus talar om i 1 Kor 13: om hur vi kan både offra oss själva, ha tro som flyttar berg och profetisk gåva, men utan kärlek är vi ingenting och bara oljud.

Ett kännetecken, förutom att vi inte gör reklam för våra goda gärningar, är att vi ser dem som inte bidrar med något. Det sägs ju att ett samhälle, och även en tro, definieras av hur vi tar oss an de svagaste.

Jag tror vi inte blir mätta av varken själviskt samlande av det materiella eller att söka är genom att göra gott för att människor skall se på oss. Båda är mera beroendeframkallande än att de skulle skapa mättnad. Yttre bekräftelse är som en drog, vars effekt avtar småningom och dosen måste ökas. Idag är social media ”sprutan” som drogen injiceras med.

Social media upprätthålls i stort sett av vårt beroende att fiska uppmärksamhet och gillanden. Jag lider också av detta beroende och känner igen ruset då jag får uppmärksamhet. Varje lucka inom oss som inte är mätt på kärlek, fylls automatiskt med nån mer eller mindre dålig ersättare.

Jag hoppas jag skall hela mitt liv ”dansa runt min brasa”, den som förberetts för mej. Ju äldre jag blir, desto mer längtar jag efter enkelhet, där jag mår bra, men tror inte det handlar om frihet från utmaningar, utan att den bygger på tillit mera än kontroll. Tilliten till att Jesus var den lyckligaste och mest mätta som någonsin vandrat på vår jord. Tilliten att jag inte kan mista det jag inte fått genom förtjänst och att allt vad Gud vill och planerat har Han endera gett eller förberett. Att jag ör skapad i Kristus till goda gärningar.

Ingen av oss är mätt eller klar. Alla upplever vi det jobbigt och skrämmande att dansa runt brasan. Ideal är inte där vi lever. Men Guds ideal behöver vi och de är inte samma som präktighet, de är hoppfullhet att det finns något bättre att sikta mot.

Präktighet som idealism är lika dåligt som cyniskhet som lever utifrån vad inte blev som vi hoppades. I blir inte mätta i nåndera diken. Jag vill tro att min väg i detta liknar min väg och ökar i styrka då jag frigörs att vara svag, frigörs att bära ett skådespel. Inte där ännu, men hoppas och söker.

”Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, 9 inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem”. (Ef. 2:8-10)

”Ja, gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning”. (1 Tim. 6:6)