Har denna vecka fått möta mest ungdomar. Idag senast en grupp konfirmander. Det slår mej varje gång hur mycket har ändrats. Det är väldigt tufft att vara ung idag. Skrev om det i mitt förra inlägg. Detta med att de tvingas skapa sig själv driven av social media.

En ”dysterqvist” ramsa eller …?

Vi pever i en tid där kristendomen inte längre är en självklarhet och vi verkar ha lite svårt att hantera det konstruktivt. Tror vi vaggats länge, för länge i tron att den roll och position kristendomen en gång haft kommer att finnas för alltid.

Själv anser jag att en av de stora förändringarna, trots undantag, har skett i hur vi idag når umgdomar. Jag minns hur vi ordnade skolungdomsvecka, besökte en massa klassrum och vittnade. Sedan blev det samling i Optima och den var överfull. Tiden när man kom in i sgs alla skolor och fick vittna fritt, är förbi. Nu är kristen tro något som kan såra, skada, diskriminera eller nåt annat.

Även om många lärare fortfarande personligen skulle välkomna besök till t.ex. religionstimmarna så är den högljudda minoriteten som lyckats ändra på reglerna.

Vi hade också ända in i millenieshiftet festivaler och evenemang, fyllda med kristen konst, främst musik, som vi nådde många unga med. Bara det faktum att vi kombinerade ett kristet budskap i ett modernt relevant paket nådde många, men detta finns inte mera.

Kändisar som kommit till tro, ofta idrottare och missar, fyllde kyrkor. Att nån som nått så mycket av världslig framgång, behöver Jesus, var liksom vittnesbörd 2.0. Likaså fanns det flere turnerande helande predikanter, av vilka många sedan dess fallit i girighet eller otukt av nåt slag. Löpsedlarna har fyllts av många fall, nationellt och internationellt.

Vi har också flere kristna ”superstjärnor” som lämnat tron, blivit agnostiker eller tror på t.ex. Universal Christ. Decontruktion (nermontering av tron) har blivit en rörelse som samlar speciellt många som blivit brända på kyrkan. Det finns mycket ensamhet också bland de som inte vill sålla sig till rörelsen utan skulle vilja brottas med någon i de svåra frågorna men behandlas som avfällingar.

Så har vi förstås äktenskapssynen som lyckats splittra kristenheten rejält. Även splittrat gamla samfund på olika håll i världen. Hur detta ser ut i Finland konkret om bara några år, återstår att se.

Visst ses vi av många som representanter för en gången tid och beskylls ofta för skenhelighet. Det finns liksom ett krav att anpassa oss för att få vara med. Diakoni är ännu det som föder respekt, vilket är bra. Vissa traditioner är också viktiga för många, som förättningar och skriftskolan.

Att bekänna sig idag som kristen känns som ett högre pris än förut. Dels dumförklarad ”hur kan man ännu 2023 tro på en Gud presenterad i en tusentals år gammal bok som de som tror dessutom grälar om vem som tolkar rätt”.

Själv upplever jag faktiskt ibland skam att bekänna. Inte pga Jesus utan hur Hans markpersonal beter sig, speciellt i social media. Att inte kunna identifiera sig med den Gudsbild och kristendom som gör väsen av sig i debatter. Många som upplever liknande lutar mot privareligiositet eller blir andliga luffare vid församgars stående bord. Förstår det, har själv varit där, men inte är det konstruktivt för Kristi kropp att en tumme inte anser sig behöva handen.

Men, vi kan välja att sörja den tid som varit, oijja uppgivna över nuläget, kanske iklädda martyr manteln. Vi kan räkna priset för bekännelsen och uppleva den för hög. uppleva kallelsen som krav och omöjlig och stå på sidan och se hur allt utbvecklas mot det sämre.

Världen är inte vår fiende. Enligt bibeln är det vår tro som kan vinna världen. Inte pga vår tro utan vem vi tror på.

Vi har aldrig blivit lovade att vårt uppdrag skulle möjliggöras utifrån hur människor ser på oss, hur samhället accepterar oss eller ger oss en plattform. Inte heller har vi varken i bibeln eller i modern historia bevis på att kampanjer med massomvändelser är en hållbar väg. Även Billy Graham hade erkänt att av alla de ca 300 milj som svarade på altarkallet bara några procent blev kvar i tron och blev del av en gemenskap.

Förstås är dessa några procent också många och värdefulla, men det säger oss att vi litat oss länge på en ”kom hit så svara vi på dina frågor och säger vad du skall göra för att bli frälst”. Inte så mycket så att vår livstil avviker från massan så att frågan varför det är så visar på Jesus.

Kristenheten har också liksom samhället i mycket annat vaggat sig i ”vi betalar så att nån sköter om detta”. Det gör oss sårbara och uppdraget att ta oss an nya omöjlig. Detta och verksamhet vi inte vågar avsluta är ofta hinder för förnyelse.

Ja man kunde fortsätta dysterqvist linjen men jag tror det finns en annan väg. Att inse att vi lutat mot saker som aldrig var tänkta att möjliggöra vårt uppdrag är ett måste för att se vägen vidare.

Jag tror det är speciellt tre saker som behöver återupprättas.

1. Kraften

”ni skall få kraft och bli mina vittnen” och ”Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.”

Vi har bara fått en möjliggörare för uppdraget : Jesus själv och kraften Han lovat oss.

2. Beredskap

”Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”. (1 Piet. 3:15)

Kraften är given så att vi kan be att Gud leder oss så vi kan se, stanna upp och skapa rum. Att älska, göra gott och svara vad vårt hopp i Jesus handlar om.

Vi får inte låta världen, och ofta media, diktera för oss våra förutsättningar att lyckas eller vad människor vill och söker. De existensiella frågorna bärs fortfarande av människor.

Det finns ingen dörr en människa eller fan själv kan stänga så inte Gud skulle ha 100 nya, och ofta något helt annat än program. Tror vi behöver svänga blicken mot dörrarna som inte är ”kom hit” utan att vi ser vad och vem vi redan har nära intill.

3. Ett enklare liv

När man lever en stressad livstil i en massa brus av måsten, då orkar man inte ta vägval och prioritera i enlighet med det munnen bekänner som det viktigaste.

Det hjälper ingen att skyffla problem under mattan men det hjälper ännu mindre att söka förändring genom skuld o skam. Istället behöver vi inse att en missional livstil och kyrka behöver bestå av människor som mår bra. Leva så enkelt att bruset kan tystna så vi hör och ser vad vi ägt hela tiden och att de som söker har hela tiden funnits omkring oss.

Vi är nu i ett vägskäl att anpassa oss till en postkristen tid och bli vad de mest högljudda vill vi skall vara eller så kan vi igen överlåta våra luv och göra oss beroende av Hans kraft som enda möjliggörare.