Jag hade en vän som saknade ett öga. Han misste det när han var ett barn. Han var under många år min arbetskamrat och jag lärde mej småningom hur hans synfält fungerade gällande djupet och vidden. Det var ofta som jag glömde att jag närmade mej honom från den blinda sidan. Vi byggde tillsammans och det fanns vissa saker som för mej var självklara som inte var det för honom, som att träffa en spik med en hammare eller att få en yta jämn i en golvgjutning i ett  snabbt tempo. Men samtidigt märkte jag hur den brist han ägde hade utvecklat många styrkor som kompenserade detta.

De flesta av oss har två ögon, eller synen kvar i båda. Vi har dock alla inom oss en dragningskraft gentemot enögdhet i vår syn på oss själva, tillvaron och attityden mot andra. Det är en sorts enögdhet som styrs av rädsla och hotbilder. En rädsla att inte nå fram till det vi längtar efter eller mista det uppnådda.

Kanske den största orsaken till enögdhet är just behovet av tillhörighet, värde och begäret efter rykte och position. Ifall avsaknaden av tillhörighet (kärlek) är tillräckligt stor, minskar betydelsen av kollektivets syn på sig själv och andra eftersom man får det man mest längtar efter dvs just tillhörighet och sammanhang. Då ansluter man sej mer för att nån “ser” en än för den sak gruppen står för. Sedan kan man lätt bli passionerad för en sak och skapa en livsstil via en grupp för att man upplever sig ha en familj där.

Detta är helt naturligt att det går till så. Långa relationer där man upplever acceptans och kärlek, är det som skapar större bestående förändring än åsikter. Moralism som information och krav för acceptans, skapar inte förändring, däremot nog kärlek. Åtminstone när det gäller våra inre behov. Även om tillhörigheten kan vara stark och bra på många sätt, så kan den ändå bli fel just pga den liksinnade gruppens självtillräcklighet och självgodhet.

Tron på den egna tron är säkert den vanligaste varianten av tro och den behöver inte vara religiös. Den kan vara politisk eller vilken sort av aktivism som helst vars tillvaro kretsar kring opinion och media synlighet. Allt den behöver vara är tillräckligt synlig, högljudd och /eller stark gemenskap som tillfredställer och/eller har en förmåga att binda ens lojalitet mera till gruppen än saken.

Personligen tror jag att vi alla behöver en tro och värderingar. Annars är vi som en båt utan roder och far dit det blåser mest. Det finns heller ingen värdefri zon. Den zonen kan nog vara en salig röra av motstridiga oigenomtänkta värderingar, men värdefri blir den aldrig. På den punkten är vi alla “troende” och lever utgående från endera självvalda eller inlärda “sanningar”.

Däremot så tror jag sammanhanget, för att bli sunt, behöver födas inifrån ut dvs att man skapar förutsättningar för “tro” att födas i ett sökande och i en genomskinlighet i just det att vi inte vet allt OCH att det finns någon som vet något vi inte vet OCH att det finns en risk att även de som vi ser som motståndare äger något vi inte äger. I den enögda självgodheten vägrar man tro detta och då förblir svag i just att se vidden och djupet. Men om målet är att samla tillräckligt mycket folk för att forma opinionen till ett beslut så är det mindre viktigt. Eller?

Ofta suckar vi och säger “hur dum kan man vara för att gå med i något sådant”, typ en sekt eller extrem grupp. Frågan man kanske borde ställa är “hur ensam var personen för att gå med i detta?”, likaså “vad missade vi i att se denna person så att han / hon blev bättre mottagen där än hos oss?”  Fortfarande tror jag människans tre grundbehov är de “tre “ä;n” dvs att bli “älskad”, att “älska” och “äventyr”. Kvaliten och karaktären på de två senare bestäms av erfarenheten av det första.

Författaren Hjalmar Söderberg uttrycker detta träffsäkert:

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Det “priset” har blivit dyrt för individen och samhället och gör det fortsättningsvis. Många är de relationer som splittrats pga att vi känner oss kränkta, sårade, hotade, av mindre värde, och därför intar en förvarsposition som sedan trappas upp till att positionen är låst och nyckeln bortkastad såpass länge sedan att man inte kan, vill eller orkar söka upp den.

Då ett samhälle blir såpass splittrat att skyttegravarna byggs inom det egna landet så är det illa ställt. Dumt dessutom då det ofta beror på att man talar med varann enbart via skärmen. Om ens det. Jag brukar säga att om jag vill veta något om mej själv eller nån annan som jag inte visste förut, skall jag gå kl 9 eller 14 till lokala bensinmacken, sätta mig vid ett bord och nämna ett namn.

Jag har ofta varit tvungen att ändra min attityd gentemot en del människors åsikter efter att jag tagit del av deras berättelse, dvs hur de kommit fram till det de tror på. Vi kan läsa oss till åsikter och vi kan leva oss till dem. Att se när livet måste ändra på det och när inte, är ingen lätt sak. Lätt hänt är det dock att vi lever så starkt genom våra smärtsamma upplevelser att vi inte bara tolkar tillvaron genom den erfarenheten utan även kräver att andra skall göra det. Ingen lätt sak. Det enda i den situationen , antar jag, är att inse sin begränsning i synfältet, bejaka sin erfarenhet, men även inse att andra har andra erfarenheter som belyser an annan sida av tillvaron och en helt annan lösning till att leva och lindra smärtan.

När ett land är i krig mot en gemensam fiende, då vet man att man inte har råd att bråka med varann. Idag , i fredstider, så finns skyttegravarna inom vårt land. Att tala illa och föraktfullt om ledare eller att gotta sig med nåns misslyckanden ses som en rättighet, underhållning och som uttrycksfrihet. Istället för en stark gemensam vilja att söka landets bästa så är vi istället mer och mer splittrade och bevakar våra positioner. Media är ofta och backar upp detta. Minns ännu hur en journalist gick efter mej och sade “det måste finnas en konflikt mellan er”. Han var frustrerad då det kom en splittring mellan parterna och vi inte ville tala illa eller försvara oss mot varann. Det hade inget attraktivt nyhetsvärde. Även denna erfarenhet har gjort mej enögd gällande media. Tyvärr, och jag har fel i min inställning. Alla journalister är inte likadana.

Men, av nån anledning dras vi ofta lättare till dåliga än goda rykten. Det är som när jag ännu målade tavlor. Det var betydligt enklare att måla ett surt och likgiltigt ansikte än ett leende. Vi gillar att ta del av andras misstag och är avundsjuka för andras framgång. Tack o lov inte alltid. Annars skulle det vara mer kaos här än vad det är.

Överlag så handlar detta enögdhet om ett hjärtfel. Det  tar sig också uttryck i att vi inte söker i praktiken det vi vet skulle vara ett bättre alternativ. Jag brukar på skolbesök göra ett test med klassen för att illustrera detta. Jag har med mej två foton av två kändisar. Det brukar ofta vara Moder Teresa och typ nån känd filmstjärna eller popartist som alla känner till och många gillar. De flesta i klassen brukar veta vem Moder Teresa var och vad hon gjorde och så brukar jag berätta lite hur hon levde, vad hon höll som viktigt och vilken betydelse det hade och har än idag i människors liv.

Likaså berättar jag om den andra kändisen, vars liv man förstås inte kan veta allt om. Sedan ställer jag frågan vilken livsstil, vilka värderingar och vilka mål i livet som skulle bättre nå målet om en bättre värld och bättre liv för de svaga. Likaså vilket liv skulle vara ett lyckligare liv. Alla valde Moder Teresa. Följdfrågan blev, “varför lägger vi då mera tid på att lyssna, likna och sträva att bli den som många beundrar” än den som får många att känna sig älskade. Den första blir rik på kuppen. Moder Teresa fick 6 miljoner i nobels fredspris och gav bort allt.

Sedan ställer jag en fråga i stil med: “Vill du att världen skall bli en bra plats för alla och där man tar hand om varann och de svagaste?” Alla svarar ja. Sedan frågar jag vem av dem lyssnar och tar del i sin vardag av såna som Moder Teresa? Ingen eller väldigt få. Vi har ett hjärtfel.

Den unga generationen mår sämre och sämre med mera psykisk ohälsa. Samtidigt lever de i just i den verklighet Söderberg uttrycker som ” … i brist på det beundrad”.  Beundrans språk är det unga hela tiden har på huden medan kärlekens språk är rätt så avlägset. Speciellt då det gäller deras förebilder. De kanske nog tala mycket om att “våga vara dej själv” men det verkar inte bära långt ifall man står på en så svajjig Grund. Dessutom så förmedlas denna “uppmuntran” oftast via skärmen och av en som redan nått framgång och synlighet. Då blir denna skenbara fina värdering lätt enbart en ny trendig värdering som snygga kändisar säger. Förstås är det ju bra att visa den bilden som inte är photoshoppad. Men, hur långt bär det?

Vi kan med vår mun bekänna att “utseende och pengar inte gör nån lycklig”, men ändå använder vi stor del av vår tid till att jaga just efter det. Likaså startar de flesta gräl och även krig, just pga pengar och materiella resurser. Många är även de sömnlösa nätter jag själv haft pga skulder. En stor bidragande faktor i mitt eget tillstånd har varit just pengar och oro. Likaså skammen att misslyckas med detta.

Få saker tar dessutom så mycket kraft som att upprätthålla masken att allt är under kontroll trots att vi inte orkar leva upp till inre och yttre förväntningar. Gör vi detta för länge, rasar tillvaron och det som kunde ha genomlevts i ett genomskinligt samhälle utan förakt för svaghet, blir istället en lång resa.

Vi är alla sönder som människor och det syns bl.a. i just det att vi inte vill eller kan välja en livsstil som vi vet är bättre. Egentligen tror vi inte att man kan bli lycklig av att hjälpa och tjäna andra. Ändå, eller just därför kanske vi är så trötta, utmattade och grälsjuka idag. Kanske därför vi känner ett behov att att gotta en liten stund av andras svaghet och misslyckande. För en liten stund kan vi fokusera via skärmen eller skvaller i kaffebordet över nån annas fel och känna oss …. tja … bättre? Skvaller är det vanligaste självvalda psykmedicin som är berondeframkallande men saknar nästan helt långtidverkande lindring.

Vi har blivit specialister på hur saker och ting inte skall vara, men inte hur de skall vara och än mindre hur vi skall tillsammans göra det bättre. Vi blir lätt så upptagna med att bevisa nån ha fel, då vi borde vara upptagna med att leva ett liv som skapar förändring. Världen är fullt av tomma ord, inte för att man nödvändigtvis har fel, utan för att man är så upptagen med att tala att man inte hinner leva. För upptagen att försvara och upprätthålla det egna facket.

Överlag så verkar det som om vår enögdhet får oss att tro att förändring sker genom att “få rätt”, istället för att “frukten” av vårt liv leder till kärlek, godhet och rättvisa.

Men, så fort vi tar i vår mun ord som just kärlek, godhet och rättvisa, då flyttar vi oss in på värderingarnas och trons område. Då blir det mera abstrakt och vi kan använda samma ord som endera helt eller delvis ger en annan definition på dessa värdeladdade uttryck. Just därför är även här mötet vid “kaffebordet” så viktigt så att vi lär oss varandras defintion av värdeladdade ord. Många onödig gräl kunde indvikas då vi förstår varandras språk, defintion och resan dit.

Då värderingarna blir relativa så får just relationen, mötet ansikte mot ansikte en större betydelse än någonsin. Men istället är det vanligare att det första och enda “mötet” sker just stående i skyttegraven och framskrider med snabbt och impulsivt tempo genom en skärm. Vi möts inte runt ett bord, vi möts hängande på en “tråd”, en skör tråd i diskussionspalterna. Dessa trådar har dessutom oftast en betydligt större grupp än deltagrna, en tyst skara. Bland dem finns inte bara de som tillhör ett fack, utan de som bara är ensamma. Där finns de som inte vill vara med i ett fack som har en skyttegrav mot “någon” istället för “något”.

Detta med “Värderingar” är en svår bit. Den både ärvs och formas. Vi människor undviker av naturen smärta, vilket är helt rätt och naturligt. Den stora skillnaden gällande värderingarnas betydelse i enögdheten är just synen på smärtan och dess roll. Det finns en hel del smärta som skall kämpas emot genast, så som smärta genom orättvisa, själviskhet och ondska.

Så finns det dock en god frukt som kräver just smärta. EN smärta som den som kämpar för det goda måste ta. En smärta att avstå från något för nån annans fördel och bästa. En smärta som bygger på villigheten att vara genomskinlig, svag och skapa igenkänning dvs möta en annan jämnställd med risken att bli föraktad för svaghet. Skammen är ju en folksjukdom.

Kärlek betyder alltid smärta i något skede. Kärlek kräver alltid ett lyssnande och vilja att förstå för att kunna hjälpa. Det finns alltså en smärta i att älska. En smärta i att  förändring börjar alltid med mej och min attityd.

En smärta finns även i att ställa frågor och söka svar. En smärta när man finner svar och smärtan att avstå förväntan att någonsin få svar i vissa frågor och ändå välja leva utgående från det man vet eller tror vara sant.

Enögdhet är en tvärsäkerhet och ett sätt att bemöta andra som bara kan upplevas som att man redan vet allt det man behöver veta för att säga att den andra har så fel att man inte behöver lyssna.

Förstås finns det saker som de flesta kan vara eniga om att bedöma som fel och ont. Visst skall det finnas rätten att säga vad man anser vara fel. Förstås. Det är inte det jag talar om nu. Det jag talar om är att vi kan kämpa för en för oss rätt sak från ett utgångsläge där vi upplever att vi inte behöver möta, lyssna och lära av dem som inte tänker och tror som vi. Att vi istället börjar med att placera varann i ett fack för att sedan dra en slutsats med facit i hand.

Ingen av oss har hela bilden. Alla av oss är enögda vad gäller djup och vidd av verkligheten. Alla lider vi av en tillräckligt stor kärleksbrist så att vi står i riskzonen att kompensera det med något annat som i sin tur stärker effekten av enögdhet.

Denhär reflektioner handlar alltså om hur vi bedömer och dömer varann utgående från kollektiva förenklade kriterier. I en debatt hör man sällan sägas följande: “Detdär hade jag inte tänkt på”, “Det där var en god point”, “där har du rätt”, “detdär vet ni nog mera om än vi”, “det där kunde vi nog gott kunna lära oss från er”, eller det kanske mest sällsynta “i vår grupp är problemet detta”. Denna attityd syns i en sorts osynlig regel på FB som handlar om association. Man kan t.ex. inte trycka “gilla” för en viktig familjehändelse för den man inte delar åsikten i nån sak. Man vill inte ge nån en orsak att tro att man accepterar den personen eller dens åsikt. Svagt, vi är så patetiska i vårt beteende i sosiala medier.

Den generella frågan är om det överhuvudtaget är möjligt att vinna en debatt? Eller att vinna en debatt så att själva saken, dvs en individs eller samhällets bästa som man kämpar för i sin debatt kommer fram, eller är det enda kvar som en eventuell vinst att man lyckats föra motståndaren i ett dåligt ljus.

Att man överhuvudtaget ha drivits in i en debatt, berättar mer om debattörernas verkliga agenda eller åtminstone ovilja eller oförmåga att lysnna. I en debatt lyser ofta starkastt en tvärsäkerhehet. En tvärsäkerhet som främst vapen mot “Motståndaren”. En debatt ser ofta att det står en moståndare i vägen för själva saken. Personligen tror jag att det som står i vägen är 1. att det mesta handlar bara om ord, inte ett liv man lever. 2. att argumenten formas på ett sätt där man först måste pressa in motståndaren i ett fack för att i nästa skede demonisera den personen eftersom “alla i det facket är ju likadana”. Efter det behöver man inte lyssan, enbart hitta fel, svartmåla, förlöjliga och få opinionen att tänka lika. Ni vet, världens största religion, “tio miljarder flugor kan inte ha fel, ät skit”.

Vi vill ofta göra det enkelt för oss. Så fort vi på något sätt fått någon människa in i ett fack så använder vi ett enögt facit på vad den människan står för och det facit söker inte “saker jag kan lära mej” av personen, utan enbart saker som jag kan använda mot peronen. Han, hon, tillhör ju “dem”, alltså kan jag inte lära mej något.

Det som kännetecknar dem som står i en hård debatt, är att parterna sällan har mött sin motpart runt ett kaffebord. Har man just suttit vid ett bord, sett varann i ögonen, delat livet och vandringen, då kan man inte i följande stund gå ut i media och tala ovanifrån dömande. OM man överhuvudtaget vill skapa verklig förändring så är det inte att vinna opinionen på sin sina genom att bevisa motparten som onda idioter, Istället tror jag verklig förändring sker genom multiplikation av godhet, en människa i taget

Överlag så blir människan enögd när “Jägarna” är ute för att vinna nån i ens fack och när man lyckats med detta så binder man personen in i facket, inte genom en livsstil utanför FB, utan genom att måla hotbilder, peka på orsaken till hotet i det andra facket och sedan lära ut att använda facit. Vi föraktar ofta t.e.x. jehovas vittnens sätt att jobba och argumentera utgåede från inlärda frågor. Vi hånar dem ofta hur tafatta de blir då man går utanför facit. Jag anser att alla dessa fack som deminiserar varann till den grad att man blir en troende på sin egen tro och tvärsäkerhet, handlar lika.

Grundproblemet i detta samhälle med fackindelning och debattklimat är just tvärsökerheten. Att man tror sig veta så mycket att man inte längre behöver mötas, lyssna, söka och lära sig. Då om någonsin är man vilsen.