Vi är många, sådana som jag, som vuxit upp i det väckelsekristna landskapet. Vi som växte upp i ungdomsarbetet under en tid då det blomstrade. Själv minns jag tiden i Kokkola, där jag både växte upp och senare jobbade som ungdomsledare, samt Pedersöre / Jakobstadsnejden där jag jobbade som ungdomsledare. Före detta hade jag även jobbat i Pojo och Tammerfors.

Jag minns mina dåtida förebilder i tron som jag ville bli lik och att jag ville leva som de resten av mitt liv. När jag säger “leva som de”, då syftar jag mest på den inställning, karaktär och motiv de levde utifrån. Oberoende av vad som hänt i deras liv.

Idag möter jag ofta på tanken eller inställningen att “växa ur tron” eller att man ser på den tid då man brann för tron som “jag visste inte bättre då”. Personligen tror jag att det skulle vara just så. Tror även att en del av den barnsliga tilliten borde vi bevara. Ofta ersätts den tyvärr av vuxen cyniskhet.

Att vara kristen är inte att vara klar utan att vara på väg. Varje skede i den mognaden har sina egna kännetecken och var och en av oss formas genom vår personliga resa för det specifika i vår kallelse. Därför skall vi vara försiktiga med att bedöma varandras resa. Och förresten, just detta med tron på en personlig kallelse är en av sakerna som ofta drunkar under “livet”.

Ofta talar vi om livet som om allt skulle vara ett självgående monster som tar över och bara händer. Sanningen är ju nog att mycket händer pga våra val. Inte är vi som Kristna immuna mot den livstil som heter “ursäkta mej Jesus, jag har just skaffat..”.

Ni vet den där bakomliggande ursäkten, “nog skall jag sedan börja då det lugnat ner sej”, som hänger med ett antal år för att sedan småningom tystna under “livet”.

Förstås händer det saker i livet som gör att vi bara måste stanna upp, men det mesta är våra val.

Då man är ung och ivrig är det inte så lätt att se beroendet och livets kommande prövningar och så skall det ju vara. De som är äldre i tron skall förbereda oss för det som kommer och vara förebilder. Skriften säger ju “Tänk på din skapare i din ungdomstid innan de onda dagarna kommer …”.

Rent teologiskt, om vi skall tro på både Jesus själv och Hans Apostlar, så behöver och skall det inte vara så att tron skall sluta mogna och kallelsen avta i något skede. Det finns ingen “lagom” anpassad tro som bygger på misslyckanden och besvikelser.

Av dem Jesus gav talenterna att förvalta var det bara den som hade Gudsbilden av en orättvis och hård kung som kräver för mycket och därför i fruktan för Honom grävde tjänaren ner talenten. En annan bild som Jesus gav belyser detta dvs Ingen kan tjäna två Herrar. Han kommer då att älska den ene och se ner på den andre”.

Det är när vårt hjärt försöker leva kluvet som den ena kommer att vara fiende och den andra vän. Det står om detta på många ställen, bl.a. såhär: “Den som vill bli världens vän blir Guds ovän”. Inte för att Gud vill vara vår ovän men Han blir för oss den som vill stjäla våra drömmar som vi själva vill definiera utan att söka Guds vilja i det.

Vi lever ofta i detta spänningsfält och det är där förvirringen och frågan föds dvs :”var är du Gud?” Vi vill ju att Gud skall välsigna våra planer och sas “vara med oss” men vi vill inte ha Honom med när vi gör upp planerna. Vi vill inte fråga hur våra planer tjänar Guds syfte, Guds stora uppdrag som varje Kristen delar.

Trons mognad handlar inte om att vi blir mera dugliga, duktiga och moraliskt fromma. Istället handlar det om att växa i beroende och i att lära känna Kristi kärlek “som är mer än alla kunskap”. Tron bygger alltid på den Jesus är för oss, det Han gjort och lärt oss. En tro som grundar sig på mej och mina erfarenheter och känslor kan flyga omkring åt vilket håll som helst och oftast just bort från Jesus. Då blir också den syn andra människor har på mej det som styr mer än hur GUd ser på mej och hur Han vill att jag skall se på mej själv och Honom. Vi lever alltid utgående från det som ger oss kärlek och bekräftelse och oftast söker vi den enklaste vägen i detta via människor och känslor.

För ett antal år sedan, då jag ännu reste runt i det uppdrag jag hade, mötte jag en man som efter en av mina seminarier kom till mej och sade: “Jo, nog minns jag hur vi också trodde hårt på detta med lärjungaskap på 80-talet, men det gick över”. Han hade i sin ton och uttryck lite av “Nog går det över för dej också Matti, vänta bara”.

Det är ingen hemlighet vid en ålder av 52, att “livet” inte blev det jag tänkt mej. Att min kallelse och upplevelse av Guds närvaro i livet inte blev en vattentät upplevelse. Att jag inte förstod och inte har svaren på alla varför frågor. Ingen hemlighet heller att min resa de senaste åren varit fylld av tvivel och tillbakadragenhet från både uppdraget och gemenskapen. Har speciellt inte velat, som tidigare under många år, leda och handleda andra i deras tro. Detta eftersom jag upplevde att det inte bär inom mej och de vägmärken för min tro jag orienterat efter inte syntes lika tydligt längre. Svaren fanns och finns men utan den inre erfarenheten. Då ville jag inte leda nån annan. Förutom genom att ibland skriva och alltid göra det klart att jag inte just nu upplever att jag äger inombords det jag rationellt tror på. Som t.e.x nu.

Men, jag vill inte ha en rationell tro, jag vill ha en relationell tro. En upplevelse och inre frid över att jag är Guds barn och att Han är med mej i varje omständighet ända fram. Jag är inte intresserad av en kristen tro som inte gör väsen av sig och slutar att vara framåtsträvande i kallelsen. En tro som slutar “att leva värdigt sin kallelse”. En tro som upplever Gud som en sträng man som gav talenterna och därför grävde ner det. Jo, Jesus varnade också om detta. På samma gång som Han visade att vår trofasthet består i att enbart vara trogna det lilla “, i det vi fått och genom att ge det vidare. Att livet för en kristen alltid var tänkt att handla om förvaltarskap, inte om ägarskap.

Det finns en illusion eller rentav en falsk undervisning om att “Gud aldrig ger oss mer än vi kan bära”. Det stämmer inte. Det finns inga löften om det. Tvärtom så lovas det att vi inte kan göra någonting av oss själva, eller som Paulus sade:

“Bröder, vi vill att ni skall veta vilken nöd vi fick utstå i Asien. Vi hade det mycket svårare än vi kunde bära, så att vi till och med misströstade om livet” ( 2 Kor. 1:8 )

Tron finns ju just för att vi 1.  inte duger, så Jesu kom för att duga för oss. 2. att vi inte klarar av det så Jesus gav oss en annan hjälpare och lovade vara med oss alla våra dagar.

Det är faktiskt så att det svåra i tron och hinder för mognad är att vi vill dels definiera livet och dess förutsättningar själva och dels klara det i egen kraft. Tron är alltid jobbigaste för starka människor. De förblir svaga. Det är de svaga i Kristus som blir starka. Mognad är alltså att inse och acceptera sin svaghet och istället börja leva utifrån den Kraft vi lovats i Kristus.

Det handlar alltså aldrig om vår egen förmåga- Istället handlar det om en förflyttning från tilliten till vår egen förmåga och tron på vår egen tro till en tillit till Jesu. Ändå så hör man ofta liksom mognad beskrivas som en reducering av alla förväntningar överlag då reduceringen av förväntningarna borde enbart gälla förväntningarna i att duga och fixa livet själva.

Vi är många som i yngre ålder var “brinnande i anden” men som vi idag kallar “vi visste inte bättre då”. Idag är vi ju “så mycket mer mogna och upplysta”, eller? Är den mogna tron en version där vi inte vill längre kan vara tvärsäkra om något alls och därför nu söker vilan i tron att inte förvänta oss mer än vi själva klarar av och hittills upplevt. Är mogen sund tro att därefter se som sin nya kallese att beskydda andra från att förvänta sig mer än det. Det finns faktiskt många som ser psykisk ohälsa komma bl.a. från att de kristna föder förväntningar som inte kommer att fullbordas. Till viss del är det sant men gör vi det till en allmän teologi så missar vi en hel del. Vi har alla felriktade förväntningar. men lika felriktat är förväntningen att inte förvänta sig mer än vi har erfarit och kan förklara. Gud har inte ångrat sina gåvor och sin kallelse.

Är den mogna tron ett så “stort mysterium” och tecknet på ödmjukhet därför att vi inte skall uppleva ett behov att vittna om Jesus som världens enda hopp? Är den mogna tron överlag en tro som inte gör ett väsen av sig? Är den mogna tron den som koncentrerar sig på att vara en god medmänniska men där Jesus lyser med sin frånvaro? Ersätter vår medmänsklighet och empati den kärlek som skedde på korset? Nöjer vi oss med att vara en kyrka som folk är bekväma med och som lindrar alla svåra symptom men inte presenterar en frälsare som vi behöver sätta vår tillit till? Är detta mogen tro?

Frågan blir hur skall en mogen tro se ut? Kyrkan måste ha en given målsättning som även syns i hur vi når, tar emot och hand om människor.

Det är ingen tvekan om att bibeln tydligt visar på att tron är en resa med dem som “går den vägen”. Tron är inte en händelse som vi skall bygga på och leva av resten av vårt liv. Nej, tron handlar om “evigt liv” eller som Jesus definierade det eviga livet “Evigt liv är att känna dej, den ende sanne Guden och den Han har sänt, Jesus Kristus vår Herre”: Evigt liv är inte en biljett till himlen utan en relation som fullbordas i en fullkomlig upprättelse av skapelsen den dag då vi möter Honom som säger “Jag känner dej, jag vet varifrån du kommer”. Om motsatsen kan vi läsa här (Matt. 7:13-29)

Vad är den mogna varianten av den brinnande nyfrälsta troende? Skall ivern avta och tron på “mer” likaså. Består den mogna kristnes “vila för vår själ” i att sluta förvänta sig? Så kan det säkert upplevas. Men så är det inte i Jesu eller Apostlar

“Ty en åker som dricker regnet som ofta faller på den och som ger god gröda åt dem som den brukas för, den åkern får välsignelse från Gud.
8 Men bär den törnen och tistlar är den värdelös, och förbannelsen är inte långt borta. Slutet blir att den bränns av. 9 Men när det gäller er, ni älskade, är vi övertygade om det bästa, vad som hör till er frälsning, fastän vi talar på detta sätt.
10 Ty Gud är inte orättvis, så att han glömmer vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som tidigare tjäna de heliga.
11 Men vi önskar att var och en av er skall visa samma iver att bevara full visshet i hoppet ända till slutet, 12 så att ni inte blir tröga utan följer dem som genom tro och uthållighet får det utlovade arvet“.  (Hebr. 6:7-12)

Det är ju självklart att i den unga ivern fanns mycket som behöver mogna. LIkaså finns det mycket kvar av behov till mognad i varje ålder av tron. Men, det är också ett faktum att vi kan växa åt ett håll där vi börjar “Förakta” den fostran som skall föra oss till mognad och att vi istället utvecklar en bitterhet mot Gud som “inte hjälper oss”. Oerhört mycket i skriften tyder på att Gud först ändrar på omständigheterna i vårt hjärta innan Han ändrar omständigheterna omkring oss. Vi igen tycker att omständigheterna omkring oss är problemet och borde vara en enkel “quick fix” för Gud. Det är när vi håller fast vid den inställningen som resan blir onödigt lång. Det blir en lång väg till mognad pga  viljan att bestämma hur Gud borde göra saker och ting för att vara trovärdig.

Kanske är det så att det som förut var “Brinnande” inför en publik, idag skall vara brinnande inför Gud och inför dem som behöver lära känna Kristi kärlek. En iver att älska mer än att bli älskad för sin präktighet. En vilja att tjäna än att bli tjänad. En iver att Jesus skall synas mer än vi själva och vår fina tro. Dessvärre tror jag och rentav vet att många med mej upplever att vi inte idag har en sådan tro, sådan Gudsrelation, sådan frid och glädje i tron som vi hoppas att alla andra också skulle äga.

Grunden för det brinnande, för passionen finns liksom inte. Varför skulle vi vilja att andra skulle vilja ha vår kamp i tron. Varför skulle vi säga att “Jesus ger dej frid” om vi själva går med ångest under lång tid. Varför skulle vi säga “Jesus hjälper” om vi själva upplever att allt går åt röven?

Vi säger kanske idag att tron handlade mest om känslor när vi var unga. Vi är ofta även kritiska till sådan tro där man spelar mycket med känslor. Men, när rycker det idag i vår egen känslomätare? Är det enbart lättnaden vi upplever på fredag kl 16 när vi igen i en vecka lyckats upprätthålla amorteringstakten? Är den enda “känslan” vi söker i tron att “orka” och att avklä alla krav. Är vilan i att inte förvänta sig något eller i att Jesus får omdefiniera det vi lever för? Finns det något som heter frälsningsvisshet och frälsningsglädje? Enligt Jesus ligger just tröttheten i att vi vill leva enligt vår egen definition och att vilan finns i att vi lär oss av Honom vad som är viktigt. Problemet är att vi inte tror att en tjänande livstil kan matcha en ägande livstil i vad gäller lycka.

Då tron är i ett skede där ivern börjar avta eller kanske redan länge sedan avtagit och vi redan blivit de nya sändebuden med det nya “du duger som du är evangeliet” och “förvänta dig inget som kan göra dig besviken”. Då behöver vi bekräfteslen från andra. Vilket är naturligt. Är det kanske efter en sits med goda vänner över ett vinglas där vi bekräftat varandra att det är ok att inte behöva ta tron på så allvar och att de som ännu gör det har “fastnat” i något osunt medan “vi har mognat till en högre medvetenhet av sundhet och bättre definition av kärlek och sanning”. Många är de namn som flyger över vinglasen buren av tycka synd om suckar. Mognad? Kanske inte ändå. Men nog ger andras bekräftelse en viss “frid”. Fast man blir ju beroende av den “församlingens” bekräftelse också. Den får också sin egna “präster” och “profeter” som man kan gilla på FB och så visa sin ståndpunkt. Associationens lag har ju blivt väldigt stark just vad gäller vem man skall trycka gilla på. Oberoende om man tar ståndpunkt i ett värdeladdat ämne eller visar sitt nyfödda barnbarn.

Om jag som 52 fortfarande behöver tala med mina vänner om dem som inte sitter runt bordet, om dem som är “sämre än vi”, “mindre upplysta än vi”, då vill jag inte vara längre med. Problemet bara är att även jag hittar mej själv runt ett sådant bord. Så svag är jag, så omogen i min tro att tron ännu behöver stödas upp av andras fel och brister. Mogen tro? Knappast!

Tror vi alla upplevt kollisionen mellan förväntningarna och vad vi själva,-  livet och tron blev. Såpass stark är kollisionen att vi endera måste omdefiniera livet eller tron. Oftast är det tron som omdefinieras för att passa in i livet eller i vissa fall förpassas på utsidan. Ofta när vi växer i ett tvärsäkert sammanhnag där man inte får eller vågar ifrågasätta eller visa sin svaghet, då drar man sig ofta undan. Då kämpar man ensam och då är det lätt att för överlevnaden ta tag i första bästa lättnaden och lära oss hålla fast vi det. Hur fromma vi än vill vara vad gäller tron på vår egen tros motiv, så kan också vi igenkännas  av att bära på motivet att “gudsfruktan är en god affär” och “många kommer som fiender till Kristi kors”. Då blir vi de som gräver ner talenten inför den Gud vi upplever som hård och krävande. Detta trots att den andra sidan av det är att vi inte vill han Hans version av livet.

När Jesus vandrade på jorden står det att “en stor skara följde Honom”. När de hade druckit upp vinundret, ätit fiskarna och brödet, sett Lasarus komma ur sin grav , sett blinda se, lama gå och kommit till punkten där Jesus vänder sig om , då sticker de flesta iväg pga ett “Hårt tal” och kvar blir bara de 12 som Jesus frågar av “vill ni också gå”. Svaret blev just då “vart skulle vi gå, du har det eviga livets ord” . Inte långt efter detta sprang alla dessa iväg och gömde sig och en av dem t.o.m. förnekade Jesus offentligen 3 gånger. Dessa som senare fick möta den uppståndne och som alla utom Johannes fick möta martyrdöden. Petrus som förnekade höll talet efter Pingst och Thomas som tvivlade reste längre än någon annan med Evangeliet. Ända till nordöstra Indien.

Man skulle kanske våga säga att de upplevde sig äga något så stort att det var värt att dela vidare, leva- och dö för. Hela livet ut. För oss räcker det att “växa ut tron” för att vi haft så många “Misslyckanden” och så mycket lidande i världen. Det räcker med att vi blir bittra över att Gud “inte tillät oss få det vi drömde om”.

Tror det krävs ganska mycket pokerface att påstå att dessa Apostlar var hjärntvättade fanatiker som inte visste vad vi vet och var styrda av ett beteende i sektliknande förhållanden. Vi är ju idag sååå bra på att visa var gränsen för fanatism och sund tro går. Den går ju föstås exakt lika långt som vi är beredda att gå. Dessa Apostlar, dessa vittnen av Jesu död och uppståndelse har haft och har intill denna dag sina efterföljare. Annars skulle den kristna kyrkan inte finnas idag. Speciellt inte i länder där man fortfarande måste betala med sitt liv om man bekänner Jesus. Den tid finns när vi i norden sände ut missionärerna som gav sina liv för Evangeliet. Nu kommer frukten av det arbetet tillbaka hit för att berätta hur det fröet som såddes multiplicerats. Men här. här kämpar vi mot varann om liberalt och konservativt. Här oijjar vi över uttrycksfrihet i offentligheten då våra grannar och arbetskamrater inte hört om Jesus en enda gång via oss.

Är Jesus, korset och uppståndelsen ännu relevant som det enda hopp för ALLA människor? Är det relevant för oss? Skulle våga påstå att svaret inte alls är ett självklart “Ja” för de konservativa eller ett självklart nej för de “liberala”, om det nu finns nån som på riktigt vet vad dessa titlar betyder. Har vi “vuxit ur behovet att truga Evangeliet på nån. Har ord som “Predika evangeliet … träd upp i tid och otid” och “Herren Kristus skall ni hålla helig i era hjärtan. Var alltid beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger”. (1 Petr. 3:15). Har vi vuxit ur, mognat vidare från behovet att “vara alltid beredd”?

Ett är dock säkert och det är att Jesus och Apostlarna är väldigt tydliga när det gäller just behovet av en frälsare och att den frälsningen finns endast i tron på Jesus av nåd. Vi kan hålla på enda in till domedagen och debattera om allt det som vi upplever svårtolkat i bibeln och vara upptagna med det, istället för att var aupptagna eller ens ägna en tanke nu som då att vi alla faktiskt som kristna har del i uppdraget att göra Jesus känd. Det finns inte i bibeln någon kristen variant där lärjungaskap är ett tillvalsämne.

Så ofta handlar “Mogen tro” för oss om att “acceptera att såhär blev det”. Även om det innebär indirekt att vi säger “Jesus, sorry, men det liv du talade om fungerar inte, det är för hårt, för tufft, för dyrt och för ologiskt”.

Tja, man kan ju ställa frågan vad Jesus menade med att vi “måste bli som barn” eller “Han har väl dolt detta för de visa och lärda men uppenbarat detta för dem som är som barn”. Tja, vad är det som hörs på kvällsitsarna över vinglasen då man talar om dem som “fastnat” i en tro där “de inte vet det som vi vet”.  Moget? Kanske, kanske inte? Risken finns att det är att vara vilsen istället.

Rent statistiskt sett kommer de flesta enligt exempel i bibeln och förutsagd av Jesus, att lämna Honom, falla av tron. Många t.om. av de “utvalda” kommer att bedras under de sista dagarna. Varför tror vi att just vi skulle komma undan den prövningen? Varför tror vi så lätt att det kommer att vara enkelt att urskilja?

Att vi underskattar de tre fiender som klassiskt definierats som fienden inom oss, köttet, fienden utanför oss, Satan och världen omring oss, som enligt bibeln är i den ondes vål, betyder att vi redan stigit in på området där Gud, Jesus och tron är på andra sidan frontlinjen från vårt intellekt, våra förväntningarna och vår besvikelse. Vi står liksom där och beskyller Jesus för att Han inte gjorde oss lyckliga och livet tillräckligt problem- och smärtfritt för att vara trovärdig.

Detta trots att Han för det första kallade oss att förneka oss själva, mista vårt liv, bära vårt kors  och avstå från allt. Men, även att mitt i detta finna vårt liv, lära känna livet, få en vila för vår själ och en frid som övergår allt förstånd och som inte liknar den frid som denhär världen erbjuder.

Många av oss i min ålder står idag med sin tro utan förväntningar att det skall bli mer än vi definierat den till utgående från våra besvikelser och andra erfarenheter. Vi står där besviken i frågor som Jesus aldrig lovat.

faktum är att alla löften givna av Jesus gavs i samband med definitionen av en identitet, ett syfte och ett uppdrag. Ingenstans lovar Jesus oss ett lätt liv eller att bli lyckliga enligt världens mått mätt. Tvärtom. Istället kom Jesus för att älska oss och lära oss att älska som Han älskade oss. Han påstår att det är en såå mycket bättre och högre form av lycka eller “salighet” som Han kallar det, än världen någonsin kan erbjuda.

Vi har så lätt att peka på- och oija oss över hur de i Amirika kan tro på framgångsteologi, då vi alla är fast i lyckoteologi som inte alls liknar det liv vi av Jesus blev kallade till. Vi vill skapa en inkluderande kyrka som går så långt att vi säger “du duger som du är”, trots att Jesus kom för att bli den som duger istället för oss. Man har redan längre frikänt människor utan att Jesus är inblandad och man kallar det en “sund, kärleksfull och inkluderande tro”.

Paulus profetia är ganska träffsäker när det gäller yttersta tidens kyrka:

“Det skall du veta att i de sista dagarna skall det komma svåra tider.
2 Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa,
3 kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda,
4 falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud
5 och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft. Håll dig borta från dem! (2 Tim. 3:1-5)

Vad är “kraften” i Gudsfruktan? Enligt samma Paulus är kraften Evangeliet och tron på den. Den tro som “övervinner världen”. Det Evangelium som är en “dårskap för dem som går förlorade. Jesus igen ställer förväntningarna på oss själva på rätt nivå då Han säger “utan mej kan ni ingenting göra” och om sig själv “inte ens sonen kan göra någonting av sig själv”.

Mognad i bibeln kan (t.ex.) komprimeras till två saker som är “beroende” och “överlåtelse”. Dessutom att drivkraften, den hållbara drivkraften till detta är att “Lära känna Kristi kärlek”.

Nu kan vi beskylla andligt maktmissbruk genom genom hot och rädsla i all evighet. Det var ju mitt i ett sådant missbruk Jesus också kom och Han var hårda mot just dem. De som Han sade “binda bördor på folks axlar utan att lyfta ett finger för att hjälpa dem”. Missbruk var och är inte unikt och det skall då som nu avslöjas, tillrättavisas och låta nåden göra sitt arbete även där.

Andligt maktmissbruk används ofta som argument för en mognad där man inte förväntar sig något och skall inte inge förväntningar. Jag var för ett antal år sedna och sjöng på en konferens som hade inslag va evangelisation. Efter ett sådant inslag kom en artist på scenen som tod avstånd från en sådan “andligt våld”. Det som hade sagts från scenen var på många sätt betydligt mjukare i sin förmaning än vad Jesus och Apostlarna uttrycker i bibeln. Idag är det betydligt flere av dessa mjuka Apostlar i farten som sprider “evangeliuet” om att “du duger som du är”.

Det är sedan en helt annan sak än att vi faktiskt får alla komma till Jesus som vi är och att det sedan är Hans sak att göra det inom oss som Han ser vara nödvändigt och bra för oss. Men, jag kan förstå att man reagerar på alla förmanande förkunnelse som “våld” eftersom så mycket idag sägs i offentligheten som ger en bild att man först måste förändras och ha rätt åsikt i vissa saker för att få komma till Jesus och bli Hans. Det finns två diken och de är båda lika djupa. Lösningen i detta är att igen se på hur Jesus bemötte folk och vad som var väsentligt. Gandhi hade rätt här då han sade till sin präst vän såhär: “I do like your Christ but I dont like your Christians. Your Christians are not at all like your Christ“.

Andligt maktmissbruk och positionstänkande har sin makt i tystnaden. Den tystnaden måste brytas inom den kristna gemenskapen och vara genomskinliga med det. Då mister den sin kraft och istället skapar ett lager av skydd. Sker inte detta så skapar vi istället en generation brända människor som inte vet vad de kan lita på längre. Jag tror inte att tilliten till en ledare skall vara ledarens fläckfria cv utan ledarens genomskinliga beroende av nåd. Många av de kriterier vi ställer på trovärdiga ledare idag skulle stänga utanför varje Apostel i NT. Tänk er nu att t.e.x i ett kyrkoherdeval ha en kandidat som efter Jesu efterföljelse förnekar Jesus offentligen tre gånger på gågatan utanför Halpa Halli i Jeppis och att på meritlistan finns förföljelse av kristna ända till döds.

Gud har alltås inga falska förväntningar eller krav på vår förmåga. Vad gäller mognaden i tron så är siktet ställd på att bli lik Jesus. Förutsättningen till detta finns även den i Jesus. Vad gäller prosessen i detta så är det bl.a. dessa saker vi behöver inse och ta emot:

1. att det kommer att göra ont eftersom det upplevs som “att mista sitt liv för att finna det”.

2. att mognad kräver relation och relationer dvs det som talas om i Missionsbefalkningen “lär dem att hålla allt vad jag har befallt er att hålla”. Vi kan alltså inte vara självlärda YouTube lärjungar. De som lärt sig längre än vi i hur det är att leva i beroende och överlåtelse behövs vid vår sida. Likaså de som går samma väg

3. att om vi inte föraktar den fostran som behövs för vår mognad som kommer vi att får en frukt som är “frid”, “vila för vår själ”, mening och syfte, glädje osv. Att vi får en tro som oberoende av omständigheterna är något vi vill ge vidare.

Vi står så ofta och beskyller Gud för att inte leva upp till våra förväntningar. Förväntningar som inte motsvarar det som Han kallat oss till eller lovat. Vi vill nog “Komma till Jesus och få vila” men vi vill inte “ta på oss Hans ok” och “Lära oss av Honom” ,,, så att vi skall få “vila för vår själ”. Det är ofta verserna som följer som visar själva “vägen” till det som lovas.

Kanske är det så att vi inte söker en mogen tro utan en mogen Gud. En Gud som tänker och handlar som vi, men som har all makt.

Är det så att den mogna tron finner sin vila i att inte längre förvänta sig mer än man hittills sett och upplevt? Det kan säkert upplevas så och det ligger nära till hands att välja den vägen då vandringen länge rört sig i mörker. Men är det en mogen tro som Jesus syftar på? Knappast!

Är den mogna tron den som drar sig tillbaka, håller tyst, gör inget väsen av sig. Är den mogna tron där vi ersätter Jesu kärlek med empatisk acceptans där Evangliets nya formulering “Du duger som du är” gäller och ger tröst och frid åt dem vi vill nå. Dem som mer och mer lider av ångest och psykisk ohälsa. I det sammanhanget kan det vara svårt att tala om en Jesus som kom just för att vi INTE duger. Att vår oduglighet defakto är såpass allvarligt att Jesus måste spikas på ett kors. Men, att i detta så ligger just den goda nyheten som öppnar dörren till ALLA att duga pga Jesus. Jesus duger istället för alla som vill att Han skall duga istället för dem.

Du duger och du räcker i Jesus!