I de till synes eviga debatterna om det ena eller det andra, som dop, ämbete, äktenskap, abort, bokstaven “e” osv, hör man nu som då uttrycket att “nu skrattar nog fienden, då han lyckats få igenom detta beslut i t.ex. kyrkomötet eller riksdagen”. Kan hända, och nog finns det en hel del man behöver diskutera och kämpa för, som abortfrågan t.ex. Men nu vill jag peka inåt mer än utåt.

Att samhället blir mera sekulariserad är väl knappast någon hemlighet. Däremot kan man vara av väldigt olika åsikt vad det beror på och var fokuset för Guds folk borde vara. Speciellt då det gäller vilken roll de troende har i samhällets sekularisering. Att peka finger och hitta felet utanför är ju det vanligaste. Jag tror vår främsta fokus i detta skall vara att se över vår egen roll.

Den kristna tron, dess värderingar, människosyn, världsbild och speciellt när det gäller bilden vi visar utåt vad livet som kristen innebär , är för de flesta endera okänd eller ger en väldigt förvrängd bild. Den vanligaste bilden i offentligheten idag är att konservativ tro handlar om att motsätta sig och varna.

När det gäller sekularisering utanför kristenheten eller liberalism innanför den, så sägs det ofta att det beror på att människor har fel relation till Bibeln som Guds ord. Om det är sant så borde man ju fråga hur man får en rätt inställning och fokusera på att arbeta för det.

Varning och hot om straff är knappast vägen till det. Att påpeka nån annans otrohet gentemot Guds ord är omvänt att säga att man själv är trogen den. Det har jag inte ännu sett vara sant trots att jag tjänat i dessa sammanhang i över 30 år. Enbart en väldigt selektiv version av det där en tidigare naturlig missional livstil förvandlats till en apologetisk identitet. En identitet som inte fokuserar på att vinna människor till Jesus och göra lärjungar utan att peka ut falsk tro och sekularisering hos andra. Man sätter mycket energi på att peka ut falsk valuta men förhållandevis lite på att lära ut äkta i praktiken.

Att det finns ett avfall i respekten gentemot Guds ord är till vissa delar sant, men om man för en stund tror att det är enbart ett problem utanför ens eget sammanhang, kommer man att gå fel.

Det är ju vårt liv som skall vara främsta beviset på att det vi tror på är sant och det “bättre alternativet”. Enbart ord blir bara ett pekfinger utan bevis. En värld som inte får se nåt exempel på varför kristna värderingar är bättre, kan inte övertygas med ord eller tvingas till det med lagstiftning. Visar inte historien oss det?

Att kristenheten, speciellt den konservativa delen, har sedan länge levt i sin egen bubbla när det gäller att dela livet, har lett till att ”beviset” uteblir och enbart orden och hotbilderna ekar. Då ger det bilden att vi lyder Guds ord för att vi är rädda för straff. Det är ju inte bibliskt. Dessutom upplever många kristna som skenheliga i sin selektiva trohet. Även om det också finns massor av lögner som sprids för att man vill få den kristna tron utrotad. Men, det är en annan sak och ett pris som varje kristen behöver betala. Men allt handlar inte om det.

Jag tror att sekulariseringen utanför är en mätare på hur vi lever ut vår tro utanför i relationer så att Evangeliet förmedlas. Evigt liv är en relation, att känna Gud genom Kristus. En relation behöver förmedlas i en relation.

All kristet liv har sin orsak, sin drivkarft och möjliggörare i Jesus och Evangeliet. Att framhäva, debattera, kräva eller förvänta detta utan att först vara mån om att förmedla Evangeliet är som att ha körprov i bilskolan utan att ha körskolning till någon som aldrig suttit i en bil. När köreleven sedan blir underkänd så skyller man på eleven, inte läraren. Bilden haltar, jag vet, men iallafall.

Det jag menar är att man inte kan se Bibeln som Guds ord om man inte äger en frälsningsvisshet pga Jesus och en identitet som Guds barn. All annan drivkraft ställer all kristen moral och lära på fel plats, i fel roll, dvs utanför relationen till möjliggöraren.

Vi har massor som är utbrända i tron som även inom kristenhetens väggar fostrats i kristet liv utan att vara rotade i Evangeliet och en identitet som Guds barn. En sådan fostran litar mera på kraften i förmedlad rädla än kraften i förmedlad kärlek och identitet i Kristus. Båda kan tala om liknande saker med bara ena håller livet ut. Var det inte detta som Paulus talade om då han om och om igen måste lägga grunden på nytt då de föll tillbaka i det egna dugandet. Om detta är svårt för troende att mogna i, hur tror vi att vi kan kräva lydnad av dem som inte känner Evangeliet inombords.

Om man vill stöda sekularisering, liberalism och ateism så är detta ett effektivt sätt.

Bibeln och Guds ord är något som blir verkligt och värdefullt enbart i en relation till en Gud som talar om vem Han är, vem vi är, vad Han vill, varför och hur det är möjligt att leva. I den relationen föds en identitet och Guds kärlek och vilja faller in i den identiteten och relationen. Fattas detta eller är svagt så blir det bara information och krav i det omöjliga. Det är det som pågår just nu. Man talar om bibliskhet men missar ofta det mest grundläggande när det gäller tro, tilit, lydnad och förutsättningen till dessa.

Men, det hindrar ju inte att många som inte håller med om detta ändå känner att de gör sin plikt då de försvarar den kristna människosynen och värlbsbilden men samtidigt inte ser att de missar när det gäller förmedlandet av Evangeliet. Dock motiverar många med att de “predikar lagen för att väcka syndamedvetenhet”. Det var nog inte så varken Jesus eller Apostlarna närmade sig dem som inte kände Gud. Inte heller så gör man ute på missionfältet.

Det skulle nog vara på sin plats att stanna upp nu som då och kolla frukten av detta utan att skylla fruktlösheten på satans, världens, liberalernas och sekulariseringens motstånd. Det ter sig oftast som att man gör motståndaren större än Guds möjligheter att öppna dörren för Evangeliet. Man är ofta mer fokuserad på den kommande förföljelsen än att titta in i det egna huset varför vi inte längre når nya eller har beredskap att ta emot dem och göra dem till lärjungar.

Det blir lite patetiskt att skylla på en rad fiender för vår egen ofruktbarhet i en själv- eller fiende centererad livstil. Både Jesus och Paulus talade faktiskt massor om yttersta tidens förfall men det handlar mest om kärleken till pengar och njutning. Om rädslan att bekänna Jesus och att leva värdigt sin kallelse. Nu handlar rädslan mera om att bekänna rätt syn i nån enskild moralisk fråga som görs till synonym och mätare för huruvida man är en riktig kristen.

Som jag ser det ligger kärnproblemet i att den sk konservativa kristenheten har för länge sedan, kanske sedan 60- talets väckelser, förlorat en naturlig relationell livstil där Evangeliet om Jesus förmedlades först och främst genom vänskap, öppna liv, öppna hem och en delad vandring.

Jag hade ansvar för de lokala arrangemangen för 40 års jubileet för en av de missionsorganisatoner som föddes i 60 talets väckelser och intervjuade dem som var med från början. Jag frågade hur livet såg ut när de nådde nya och hur de delade gemenskapen

De berättelser jag då fick ta del av var just det delade livet som var plattformen där de goda nyheterna förmedlades och undervisningen i den praktiska tillämpningen gavs. Tron var relationell först och sedan informativ. Oftast behövde man inte ens predika utan det spreds genom relationer och synbart förändrade liv. Det var det Kristuslika i det man kunde kalla “matbordsevangelisation”, dvs i det delade livet, verkliga möten, delaktigheten, igenkännandet och berättelsen. Kort sagt så levde det predikade budskapet i ett sammanhang av praktisk kärlek där man vågade vara genomskinlig. Då landade läran, värderingar, gränser och varningar i sådan jordmån där den kunde växa.

Detta kunde dessutom multipliceras eftersom kärnan var att utgå från det liv man levde och där man just nu fanns i sin vandring. Man siktade mot ideal men levde inte som om man redan var där. Nåväl, detta är förstås en förskönad bild men dessa element var betydligt mera verkliga då än vad de är idag och så länge det var det väsentliga så växte det. Samma sak är verklighet i de församlingar som växer idag. De håller sig borta från debatterna och fokuserar på att älska och tjäna människor där de lever.

Det intressanta, eller sorgliga i berättelsen från 60 talet var, att när det sedan växte så stort att det inte fanns tillräckligt med vadragsrum, eller åtminstone upplevde man det så, då kom tanken att samlas i en större sal som sedan ledde till att de anställda tog mer och mer över. Då föll “matborden” mer och mer bort. Det delade livet var inte längre i centrum. Istället växte ett “vi och “de” tänkande” med avsikt att skydda det uppnådda från faror utifrån. Då började man definiera vad som skillde “oss” och “dem”, och inte bara “oss innaför” och “dem utanför” utan “oss innanför ” och “dem innanför”. Samma pågår än idag men mera utbredd och öppet för alla att beskåda. Sorgligt och ofruktbart och vad tror vi fienden skrattar åt?

Istället för att leva i relationer där läran, som är viktig, tillämpades i livet och relationer, blev fokuset på att formulera och definiera det med ord och dessutom framifrån uttalat till folk som sitter i bänkrader och inte vet mycket om varandras liv, än skvaller förstås. Det sorgliga jag fick lära mej var att de som jag intervjuade, som var grundare av organisationen, visade sig ha varit i gräl med andra från samma tid i ca 10-20 år, dvs när de kom på samma möte och såg den andra i tamburen så gick den andra i väg.

Ja, när är det som, fienden skrattar och åt vem. När är han nöjd med att ha nått sitt mål? Är det när man gör fel beslut i riksdagen, eller när Guds folk har totalt tappat fokus från vad deras kallelse är OCH hur det skall levas ut i vardagen på ett naturligt sätt. Det är inget varken kyrkomötet eller riksdagen kan rå över. Tror nog fienden är mera nöjd med att få Guds folk ge upp det väsentligaste i kallelsen och istället fokusera på att oija över sekulariseringen och libraliseringen och detta omedveten om sin egen skuld till detta.

Om man nu anser att sekularisering och liberalisering i relation til Guds ord är så illa. Då är väl det mest effektiva-, det enda effektiva sättet att bevisa sin väg vara rätt, att LEVA DET och låta det synas i relationer, inte i debatter på FB eller insändare som dömer dem i förväg till Helvetet som tänker i vissa saker annorlunda. Låt folk tänka som de vill och argumentera först med liv, då har orden tyngd.

Kristi kyrkas enda existensberättigande finns i att Evangeliet förmedlas och det ansvaret ligger på oss alla som bekänner oss till Kristus. Om det inte händer och vi för det mesta bunkrar oss in i en riskfri kristen bubbla med bara kristna vänner, kristna möten, osv osv, så skall vi vara tyst om en helig livstil som vi kräver skall tillämpas på Arkadiabacken. Vi nämligen kräver då bibliskhet genom lagstiftning utan att vi demonsterar det med en lisvtil.

Just nu råder det en enorm obalans i detta. Såpass stor obalans att för de flesta handlar bilden om kristendom att den målar upp frälsningens väg som en moralisk åsiktsprestation som dessutom saknar total konsekvens och självkritik.

Fienden har bara ett mål och det är att stoppa spridningen av Evangeliet om Jesus. Han ser hellre att vi sysslar med moral utan Evangeliet.

Så, när skrattar fienden?