När blir man en “riktig kristen”? Det debatteras ganska hejvilt om den saken just nu.

Men, samtidigt så finns det ingen viktigare fråga att ställa, svara på och definiera. Varje kristen behöver bära inom sig en säkerhet över hur Gud ser på oss pga Jesus. Det sätt vi tror att Gud ser på oss är det vi kommer att förmedla åt andra.

Jesus lärde inte oss att be: Herre vår som är i himlen, rättvis domare som är i himlen, skapare vår som är i himlen, läkare vår som är i himlen, du som hjälper oss som är i himlen osv.

Visst gör Gud allt detta och mer till, men Han ÄR inte det Han GÖR, liksom inte heller Han kallar oss utifrån det vi gör utan som BARN. Så var det också i relationen mellan Jesus och Fadern dvs innan Jesus började sin tjänst så uttalade Fadern i dopet om Jesus “detta är min älskade son, i Honom har jag min glädje”. Jesus identitet var “son” till sin Fader”.

När Gud är för oss nån som gör något för oss, kan ge något åt oss, ta något ifrån oss eller väntar på att få straffa eller belöna oss utifrån hur vi klarar oss, då kan vi inte ha en barns identitet. Då har vi en identitet som “arbetar och bär på tunga bördor”. Då har vi en tro som drivs av fruktan för att göra,- tänka och tala “för mycket fel” och därför inte duga som Kristen. Att inte vara en ”riktig kristen”. Vi blir inte kristna för att vi lever en kristen livstil. Vi lever en kristen livstil för att vi är Guds barn och älskade sådana.

Om Gud är för oss enbart någon som gör något, då är Han inte en VEM för oss utan en VAD. Då blir vår identitet och strävan som troende ett “vad skall jag göra för att få . . . “. Den frågan fick Jesus också och Hans svar “ett fattas dej…”, kan för oss verka som att “nu är du nära bara du gör ännu detta så är det fixat”.

Nej, det Jesus svarade var att visa att inget vi kryssar av på¨vår andliga chekcklista räcker”. Det är inte så man blir barn. Det finns ingen prestation till att bli barn, enbart tro och tillit till den som älskar oss och gett sitt liv för oss. En som såg hela vårt liv från början till slut och innan vi fanns till och ändå dog för oss. Han valde att erbjuda barnaskap pga det Jesus gjort. Medveten om att inget vi gör kan någonsin förtjäna det Han vill ge, och det förväntas inte ens. Barnaskap är inte adoption med prövotid. Det är ett definitivt beslut från Guds sida pga Jesus.

När vi adopterade vår son så var detta något som poängterades dvs att det är slutgiltigt och definitivt. Barn är barn! Visst kan vi som människor vara dåliga föräldrar och även överge våra barn, men det gör inte Gud. Förstås kan vi som barn också överge Honom, men vanligaste är nog att kristna lever med en rädsla att bli övergiven. Att inte räcka till för att få vara en “riktig kristen”. Det blir inte lättare av att kristenheten alltid varit duktig på att lägga fram selektiva kriterier som skall känneteckna en “riktig kristen”.

Ändå ser vi ofta på Gud som en Fader som ger sparken åt sina barn då de har fel åsikt eller missar på nån eller flere punkter. Dagens debatter ger just en sådan bild av vad det är att vara en riktig kristen. Att det är en som har rätt åsikt om saker och om man inte har det i en sak så är det kört. De som säger det utgår då ifrån att de håller allt Jesus befallt och därför får kallas för en riktig kristen. Eller att de kriterier de lyfter fram är avgörande. Man kan inte dra någon annan slutsats!

Alla rätta kristna värderingar blir en hållbar inre förändring enbart genom att vår identitet som älskade barn blir hel. Det är ju KÄRLEK som får oss att “bevara hans ord”. Inte rädsla för straff.

Är vi så med våra egna barn? Vill vi att de skall varje gång i rädsla ställa sig i rad när vi kommer hem, redovisa vem som varit “för dum” och som riskerar att hamna utanför. Att de då inte är riktiga barn.

Det är också intressant att vi ofast tänker att vi missar på moraliska området, då det visar sig att i Jesu och t.e.x Paulus undervisnig om det viktigaste, det avgörande, handlar om en tro verksam i kärlek. Till den grad att t.o.m. att bränna sig på bål , flytta berg, profetera mm är “ingenting” om vi inte har kärlek. Varför? För att vi förmedlar en Gud som är “vad” och inte “vem”. Han är en Fader, vilket säger hur Han vill vi skall se Honom och att Han vill ha oss som barn.

Samma sak ser vi när Jesus beskriver hur det skall vara vid domen. Då handlar det om hur vi levt i kärlek dvs jag var naken och ni klädde mej/klädde mej inte, hungrig och ni gav mej att äta, i fängelse och ni besökte mej”. . .

Det intressanta är att varken de som hade gjort det och de som inte gjort detta sade samma sak, dvs “när såg vi dej hungrig ….”. Det är så det blir med “en tro som är verksam i kärlek”, en tro där “vi älskar som Han har älskat oss”. Egenrättfärdighet fokuserar alltid på mätbara och lätt definierade selektiva synder, som är moraliska handlingar. Därför finns det också den andra beskrivningen som Jesus Talade om dvs “har vi inte i ditt namn gjort …”. Åt dem sade han Jag har aldrig känt er”. För dem var tron och Gud ett vad, inte ett vem. Det var också dessa som ville ha en “vad gud” som lämnade Jesus då Han började tala om att bli ett vem dvs att “äta” och “dricka” av Honom.

Det är både befriande och skrämmande att inse att inte ens moraliskt rätta kristna handlingar, kristen auktoritet eller lära, säger någonting om vem vi är. Enbart kärlek som verksamt medel, Kristi kärlek. Oftast känner vi.- och gör känd kristen moral utan att göra Kristus känd. Då blir det så att vi inte gör känd det faktum att alla Andens frukter är kärlek eller uttryck för kärlek. Se själv:

Andens frukt däremot är kärlek, glädje, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot”. Gal. 5:22-23)

Alla dessa frukter är frukter av att ha blivit älskade. De är ett “så som…”. Alla hittas i Jesu person och karaktär, i bemötande av människor. Det syns i skillnaden mellan dem som skulle stena kvinnan och Jesus som böjde sig ner och började inte med vad hon borde sluta med utan med att Jesus inte kom för att döma henne , utan för att se henne, älska henne. Då finns det rum för att även se “gå och synda inte mer” som kärleksfullt”. De som ville stena henne hade för sin syn att hennes synder var av sådan karaktär att hon kunde bli diskvalificerad. Själva ansåg de sej inte förtjäna det. Jesus svar till detta var “Den som är utan synd kasta den första stenen.

Till detta brukar man då svara “Jo, men menar du då att man inte skall förmana?!” Visst skall man det, men gör det då utifrån en relation, som både Jesus och Apostlarna gjorde det, inte ropa ut på torget (FB) utan att veta om de som hör oss har nån aning om vem Jesus är och hur förändring är möjlig. Det är obibliskt att förmedla eller kräva bibliska värderingar utan att förmedla Kristusrelation. Det blir istället enbart en omöjlig börda, ofruktbart och rentav en injektionsspruta mot kristen tro.

Vi utgår ofta från att rätt och tydlig information, att sas säga sanningen, är det som förändrar. Man citerar gärna “sanningen skall göra er fria”. Visst, men den sanningen är inte en information utan en person dvs “den som SONEN gör fri är verkligen fri. Det är inte det skrivna ordet som vi delar som gör människor fria utan ordet som blev kött och tog sin boning bland oss, ja t.o.m. i oss, dvs Jesus.

Andens gåvor och kärlekens karaktär i 1 Kor 13:1-, är det som har sin glädje i sanningen. Det betyder relation, nåd , kärlek, identitet är den jordmån där sanningen kan landa. Utan det bär det inte frukt. Detta kostar oss mer än att släng aut information för att bli bekräftade av liktänkande. Vi skall söka en frukt, inte respons. Frukten är att människor skall lära känna Kristus. Det är i Honom Faderns hjärta för oss syns.

En riktig kristen är en som blivit adopterad som barn efter att ha försonats med Gud genom det Jesus gjort. Vad som sker efter det är Guds kärleks verk i oss. Men vi måste lära känna Honom som blev ordet i levande form innan vi kan ta emot ordet i skriven form. Annars ser vi inte personen Kristus och hur ordet vi tar emot och talar ut skall tjäna just syftet att vi blir rotade i Kristus och en identitet som barn. I Hans kärlek.

Och det är just på det området problemet ligger. Andens frukter är just uttryck för kärlek och KÄRLEK är alltid ett “så som jag har blivit älskad, älskar jag”. Om vi upplever oss bli älskade för att vi klarat av att “bevara hans ord”, eller om vi bevarar Hans ord för att vi blivit älskade.

Detta är avgörande i om vi närmar oss människor med en sten i handen eller har skapat rum i våra liv att böja oss ner för att visa på Jesu kärlek.

Egenrättfärdighet är grunden till behovet att säga att en annan inte är en “riktig kristen”. Det är som att säga “jag håller allt,- tillräckligt eller de viktigaste sakerna för att få kallas det”. Vi skall vara upptagna med att lära känna Jesus och göra Honom känd. Inte med att definiera vem som inte blir godkänd pga vissa moraliska kriterier.

” För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra, berättade Jesus också denna liknelse:  10 “Två män gick upp till templet för att be. Den ene var farisé och den andre publikan.

11 Farisén stod och bad för sig själv: Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor, rånare, brottslingar, äktenskapsbrytare, eller som den där publikanen.

12 Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tionde av allt jag tjänar.

13 Publikanen stod långt borta och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog sig för bröstet [(slog sig för bröstet) på österländskt vis i sorg och förtvivlan.] och bad: Gud, var nådig mot mig, syndare.

14 Jag säger er: Han gick hem rättfärdig, inte den andre. Ty var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Luuk. 18:9-14) (Samma problem med jämförande egenrättfärdighet ser i denna liknelse , och här Matt. 19:16-22)